Upphovsrätt, fildelning och intresset som aldrig ljuger

Många har som sagt kommenterat mitt referat: BWO, centern och upphovsrätten. När det gäller Oscar Swartz, vill jag först ge honom rätt i historieskrivningen om hans och Alexander Bards debatt om upphovsrätten, i den kommentar han gör på sin blogg: Intresset ljuger aldrig? Neokonservativsm, Bahnhof och fildelning.
Att jag alls kommer ihåg en tolv år gammal radiodebatt är ett bevis på kvaliteten i debattörernas argument… Och även om den handlade om kassettkopiering och inte fildelning (som då ännu inte fanns) så menar jag att mina poänger om upphovsrätten gäller.
Min avsikt var naturligtvis inte heller att göra Swartz eller Bards intresse till något suspekt, att tjäna pengar på det man gör är inte bara en naturlig drivkraft, det är den kraft som skapat vår civilisation. Vi lever i en marknadsekonomi eftersom det är bara den som erkänner denna drivkraft som grundläggande och positiv. Alla andra system, senast socialism och kommunism, fördömer denna mänskliga drivkraft och det är därför de också har gått under.
Jag har alltså inget emot att Swartz tjänade pengar som internetoperatör — tvärtom hade han gärna fått tjäna mer och snabbare. Samma sak med Bard.
Och min skepsis mot dem som vill släppa fildelningen fri är att de så ofta — också under onsdagens c-seminarium — hemfaller åt just socialistiskt tänkande. Mina ideologiska alarmklockor ringer för fullt.
Oscar hänvisar till ett annat intressant inlägg han gjort i bloggen: Lördag med lyftkranar och upphovsmän. Där skriver han:

[D]et är ju självklart att alla upphovsmän och ”skådespelare”, uppfinnare, skribenter och fotografer skall ha betalt om man jobbar med bredbandsavgifter. Eller så kan man skippa dem helt och släppa nätet fritt i alla fall.

Ja, med tillägget: de som vill registrera sitt kreativa arbete.
Jag har aldrig menat att professionella upphovsmän ska ha någon särskilt skydd. Det jag är övertygad om är att det ofta krävs kvalificerade resurser för att göra gott jobb, och för att dessa resurser ska investeras krävs det att investerarna kan få tillbaka pengarna genom försäljning.
Vi som bloggar vill naturligtvis, som Oscar skriver, också ha betalt. Men vi kan blogga och riskera att vår tid blir oavlönad. Ett medieföretag med anställda journalister kan det inte. Och för att ta deldebatten om ”den gamla världens strikta uppdelning mellan en liten upphovsrättslig elit och en stor passiv konsumerande massa”, ser jag inte uppdelningen som något annat än ur just denna ekonomiska aspekt — de upphovsrättsliga aktörer som har anställda kräver skydd för att arbetet alls ska bli utfört. Det är en ekonomisk realitet. Ingen princip.
Jag tror inte oavlönade bloggar kan ta över journalistik och nyhetsförmedling. Det har jag aldrig trott. Däremot ger bloggarna en bredare samhällsdebatt med fler röster och därmed ett viktig demokratiskt tillskott. 
Och med den bredbandsavgift som Oscar skissar på, ska bloggar ha lika mycket betalt per besökare och sida som Aftonbladet får på sin. Självklart. Någon uppdelning här har jag aldrig varit ute efter. Det stimulerar konkurrensen och ger uppstickare chansen. Men Aftonbladet får också betalt för sina sidor via bredbandsavgiften utifrån besöksfrekvensen.
Samma sak med musikexemplet Oscar tar upp. Här måste ju finnas reglerat i bredbandsavgiften hur mycket som går till upphovsmannen och den som ser till att upphovsmannens material konsumeras. Båda skapar, båda ska ha betalt.
Praktiskt sett kan det ju bli så att många lägger upp användarskapat material utan att ha en kommersiell tanke. Det måste naturligtvis vara fritt att lägga upp utan att skriva avtal med bredbands-STIM. Att avstå från att få betalt måste också vara ett val. Däremot — och här är den stora skillnaden mellan Oscar Swartz och mig — ser jag inte alls något alternativ i att skippa upphovsrätten och släppa allt ”fritt”. Det är socialism och betyder att man slår in på den sovjetiska vägen. Det betyder undergång för ekonomisk utveckling på lång sikt. (Andra intressanta bloggar om , , , , )