Ingemar Mundebo (fp) var en av de största profilerna i svensk politik när jag blev aktiv i slutet av 1970-talet. En mysfarbror med ett synnerligen säreget uttal, som kom att vara borgerlighetens svar på Gunnar Sträng. I dag skriver han om riksdagens förlorade makt, något han beklagar. I det instämmer jag. Men han har fel om förklaringen: “Riksdagens folkvalda sköter inte sitt jobb”
Det beror inte minst på riksdagsledamöternas bristande engagemang och på deras bristande insikt om vilken roll riksdagen har. En annan orsak är att den enskilda riksdagsledamoten hellre vill synas i massmedier än arbeta i själva riksdagen.
Fel. Skälet till riksdagens svaga ställning är att riksdagsledamöterna inte alls är folkvalda, utan i praktiken utsedda av partiet. Riksdagsvalet är bara en formalitet. Och partiledaren är deras chef, inte väljarna. Därför agerar riksdagsledamöterna exakt som partiet vill. Vilken anställd skulle börja kriarätta i chefens handlingar?! Just sådan är relationen mellan en menig riksdagsledamot och dennes partiledare.
Felet ligger alltså i valsystemet. De kollektiva partivalsedlarna reducerar riksdagsledamöterna till röstboskap. Den ledamot som inte följer partipiskan, åker ner på listan eller ut till nästa val.
Vi kommer inte att få några lagstiftare som granskar regeringens förslag förrän vi fått personvalda riksdagsledamöter som har att värva väljarna där hemma för att säkra sin plats. När riksdagens ledamöter vet att det är folket som sparkar och utser, inte partiledningen, då först kommer riksdagen att spela rollen som just folkvald. Förstå då är demokratin återställd.
Ett förslag som visar hur det skulle kunna se ut, framgår här: 249 enmansvalkretsar i riksdagsvalet. (Andra intressanta bloggar om politik, politik, demokrati,personval, enmansvalkretsar, majoritetsval)