Segrarna i Iowa, Mike Huckabee och Barack Obama, var de två som tydligast stod för hopp om något nytt och bättre för Amerika. Det menar bloggarn Andrew Sullivan och det temat utvecklas skarpögt av PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet, Stenhård strid om vem som försonar bäst.
Den intressanta frågan är vilken sorts hoppfull förnyelse det är amerikanska folket vill se.
I Iowa räckte det med att Huckabee glänste som politikern som talar som folk (Huckabees svar till Jay Leno om varför han har medvind: ”Folk letar efter en presidentkandidat som påminner dem mer om killen de jobbar med än killen som gav dem sparken”). Och att Obama hade en överlägsen retorik om hoppfullhet i sina valtal.
Men för att vara rak: i Iowa såg vi bara fluffigt snack (”hot air”).
Iowa röstade med hjärtat
Det intressanta med en kampanj i flera steg, är att valrörelsen utvecklas. I Iowa kunde väljarna rösta med hjärtat, eftersom de visste att det kommer fler tester av kandidaterna i andra delstater. De behövde inte bry sig om ifall de goda retorikerna faktiskt hade något substantiellt innehåll i det ”må bra”-tal de förmedlade med sådan kraft.
Iowa liknar därmed franska presidentvalets första omgång. Minns att extremnationalisten Jean-Marie Le Pen fick fler röster än socialistpartiets presidentkandidat 2002, så att Le Pen stod mot Chirac i andra omgången. Fransmännen såg fram till 2002 första omgången (då ett tiotal kandidater finns att välja mellan) som en chans att rösta med hjärtat, för att i andra omgången rösta med hjärnan.
Det är nu upp väljarna, först i New Hampshire, att granska hoppfullhetens kandidater som segrade i Iowa, om de verkligen håller måttet. Är deras hoppfullhet äkta eller spelad? Har de personlig erfarenhet och ett politiskt program som kan omsätta de vackra orden i handling?
Det är ju här Hillary Clinton kommer att sätta in stöten mot Barack Obama. Han talar vackert, men det är hon som har erfarenheten att omsätta orden till verklighet. Samma sak på republikanska sidan: först John McCain och sedan Rudy Giuliani kommer att hävda samma sak mot Mike Huckabee.
Vilka frågor ger hopp?
Nästa aspekt: vilka blir sakfrågorna om vilka väljarna vill höra kandidaterna utveckla sina hoppfulla budskap? Minns 1992 och Bush den äldre som räknade med att vinna återval efter en klar seger i Kuwaitkriget, medan det var Bill Clinton som diskuterade ekonomi. Clinton satsade på rätt sakfrågor, de om vilka väljarkåren ville höra hoppfulla budskap. Under valrörelsen upprepade Clintons valstrateg James Carville ofta sitt mantra: ”Det är ekonomin, dumbom” (It’s the economy, stupid!). Allt för att hålla Clintons kampanj på rätt spår.
Det mantrat kan åter bli det vinnande. Om konjunkturen nu mattas av, exempelvis på grund av det enormt höga oljepriset, kommer det att vara ekonomin som oroar väljarna mest. Då är det här det hoppfulla budskapet behövs.
Men jag tror inte att det blir en upprepning av 1992, av den enkla anledning att amerikanerna inte kan stänga ute världen så som de gjorde 1992. Då hade just sovjetkommunismen fallit samman som ett korthus. Optimismen i internationell politik var stor då kalla kriget var över. Man kunde välja en guvernör från den lilla sydstaten Arkansas som bara talade inrikespolitik.
År 2008 kan inte världen hållas utanför. En osäker världen behöver USA. Och till skillnad från alla tidigare oroligheter i världen, som funnits på tryggt avstånd från den amerikanska vardagen, innebär den islamistiska fundamentalismen att varje stad i USA står under hot om attack.
Explosiv kombination: ekonomi-säkerhetspolitik
Jag tror alltså på en kombination av valet 1992 (som Clinton vann) och valet 2004 (som Bush vann). Det betyder att kandidaterna måste ge hoppfulla lösningar – inte bara hoppfulla budskap som i Iowa – på både en hotande ekonomisk nedgång och en hotfull värld.
Detta ger en synnerligen explosiv kombination. Vänstern i USA predikar ekonomisk isolationism för att rädda amerikanska jobb från hotfull utländsk konkurrens. Allt medan högern står för det hoppfulla budskapet om att Amerika klarar sig bra i den globala konkurrensen och att frihandel alltid lönar sig.
I säkerhetspolitiken är det tvärtom, där står vänstern för det hoppfulla budskapet om att Amerika kan dra sig tillbaka från världens alla oroligheter för att rädda de amerikanska soldaternas liv, medan högern säger att USA måste ta tuffa uppdrag och vara beredd att riskera blodutgjutelse för att rädda frihet och demokrati från dödliga attacker.
Här har republikanerna att välja mellan att kapitulera under ledning av Mike Huckabee – dvs inta vänsterns ståndpunkter om att USA bör isolera sig både ekonomiskt och militärt – eller gå på offensiven med Rudy Giuliani eller John McCain och ingjuta hopp om frihandel och Amerikas förmåga att göra världen säkrare genom uppoffringar.
Demokraterna har här mindre svängutrymme, men betoningen är viktig: ett val av Obama betyder ekonomisk isolationism och fluffigt tal om samarbete internationellt, men utan engagemang i handling. Clinton har övergivit sin makes tilltro till frihandel och predikar protektionism, men i lite mindre utsträckning än de andra, och hon vill se USA som en stark aktör på den internationella scenen.
Giuliani-Clinton mot Huckabee-Obama
För mig låter det som att Giuliani har den bästa sakpolitiska positionen i båda dessa frågor om man, likt mig vill se ett offensivt USA, medan Obama är starkast ur vänsterperspektivet.
En valkampanj mellan dessa båda skulle det slå gnistor om.
Sämst för världen vore om Obama kom att stå mot Huckabee – då skulle USA redan före valdagen vara förlorat för världen och de båda skulle försöka övertrumfa varandra i isolationism, både ekonomisk och säkerhetspolitisk.
Bäst vore om Giuliani stod mot Clinton – då skulle USA finnas kvar på världsscenen vem som än vann. Och båda skulle försöka övertrumfa varandra om vikten av ett offensivt USA.
För mig är det ju självklart vilka av dessa båda scenarier som innehåller mest hoppfullhet. Men för vänstern är det ju annorlunda.