Fram till 1960-talet var de politiska partierna självfinansierade genom intäkter från hundratusentals medlemmar, via aktiviteter och kampanjbidrag. Sedan offentliga partistödet infördes har partiernas eliter frigjort sig från inflytande från medlemmarna.
De politiska partierna behöver inte längre några medlemmar. De plockar ut de pengar man vill ha från statskassan. Det är bara att köra in nävarna och plocka det man vill ha. Vem ska stoppa dem?
Borås Tidning skriver i ledaren, M behöver inte Wykman:
De svenska partierna står på finansiellt fasta fötter trots vikande medlemskår. Under perioden 2000–2007 förlorade partierna var fjärde medlem men under samma tid ökade det sammanlagda partibidraget med 40 procent, enligt de beräkningar som SVT Rapport presenterat.
Men det gör att partierna hamnat i den bidragsberoende ställning man säger vara skadligt för medborgarna:
Inte minst moderaterna talar ofta om hur bidrag gör att människor fastnar i beroende av staten och det offentliga. Medvetet eller omedvetet anpassas beteendet efter bidragsreglerna.
I USA har man inte samma neurotiska attityd till privata bidrag. Tvärtom är kampanjinsamlingarna ett bevis på engagemang och stöd ute i allmänheten. Barack Obama har samlat in mer pengar än någon tidigare presidentkandidat.
Det är nödvändigt att bryta utvecklingen där de svenska politiska pariterna blir myndigheter som styrs av staten, eftersom de är helt beroende av statsstöd för sin existens. Samtidigt är den gamla folkrörelsetraditionen med stormöten och många medlemmar överspelad. Människor har inte tid.
Lösningen ligger i att återgå till de små enmansvalkretsar vi hade fram till 1909, och att kandidaterna i dessa valkretsar samlar volontärer, frivilliga och engagerade medborgare i sina kampanjer. Och att allmänheten också bidrar till de små kampanjintäkter som krävs för att kampanja i ett område med kanske 30.000 invånare.
Då skulle kontakten och det ömsesidiga samspelet mellan väljarna och de valda avsevärt förstärkas. Partierna skulle spela rollen som valkampanjorganisationer, idébärare och varumärke. Men de skulle inte ha den slutgiltiga makten över hur riksdagsledamöter röstar. Och det är rätt. Partier i en demokrati är inte företag. Den toppstyrning vi ser nu är förklaringen till att politiken tappar status, ställning och intresse hos folket. Politik angår i allt mindre utsträckning dem.
Riksdagens ledamöter riktar blickarna mer mot Bryssel än mot sina väljare i grannskapet. Den utvecklingen leder till demokratins avskaffande. Den utvecklingen måste brytas.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, partier, partiväsendet, statsvetenskap, partiernas död)