Vita husets förre pressekreterare publicerar bok

Under Bill Clintons åtta år som president kom böcker från avhoppade medarbetare på löpande band, med mindre smickrande analyser inifrån Vita huset. Under George W Bush har de varit få. Och de som publicerats har kommit från i periferin övervintrade befattningshavare från tidigare administrationer (typ ambassadör Wilson och antiterroranalytikern Richard Clarke), vilka skrivit hämndböcker sedan de inte blivit befordrade av Bush. Eller från medarbetare som slutat men är lojala mot presidenten (talskrivaren David Frum och kommunikationschefen Karen Hughes).
Nu har den första kritiska boken från hjärtat av Bush-administrationen kommit, typiskt nog från sparkade pressekreteraren Scott McClellan som i stort sett alla anser var misslyckad och aldrig borde fått jobbet. Bristande klarhet, det han fick kritik för i detta jobb, präglar också boken med titeln “What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception” (Public Affairs).
Den verkar vara svävande, otydlig och motsägelsefull — och därför inte den guldgruva Bushkritikerna hoppats på. Tvärtom, den konservative kolumnisten Peggy Noonan i Wall Street Journal välkomnar boken, But Is It True?

Scott McClellan ondgör sig över det alla inom politiken vet, att det dagliga regerandet nu är fokuserat på mediemanipulationer . . . Vi lever i en tidsepok med permanenta valkampanjer, där regeringsutövandet bara blivit ett bihang till kampanjarbetet. Allt har blivit en fråga om hur händelser och beslut presenteras, tolkas och vinklas. Denna mentalitet kan ”bryta ner” en administration så som, skriver han, Clintons blev. Och han drar hela tiden paralleller mellan Bush och Clinton. ”Liksom Clinton-administrationen hade vi en aktiv kampanjstruktur inom Vita huset som styrde mycket av vad vi gjorde.”

Noonan tycker McClellans porträtt av Bush är märkligt och motsägelsefullt. Och framför allt vagt. Men hon kommer fram till att alla ögonvittnesskildringar inifrån en presidentadministration är viktiga för historien. Och ju fler som delar med sig, desto fylligare blir bilden. Då kan man också avgöra vilka uppgifter som styrks av flera källor och vilka beskrivningar som är aparta och mindre trovärdiga.
Helt rätt analys. Tänk om vi kunde få fler skildringar inifrån svenska regeringar! Nu är det bara Göran Persson och Ingvar Carlsson själva som ger sina tillrättalagda beskrivningar. Varför skriver inte de som funnits i maktens absoluta närhet? (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Rulla till toppen