Gårdagskvällens båda debatter, den svenska partiledardebatten och den mellan de amerikanska presidentkandidaterna, hade det gemensamt att de var smutsigare än någonsin. Allt större del av politikers allt färre minuter i medierna upptas av anklagelser snarare än sakpolitik.
I Sverige var det påhopp på Jimmie Åkesson, där man vill smeta ner hans parti med åsikter det inte har. Det var “Aktion: Brännmärkning” från de gamla partierna vars makt hotas av Sverigedemokraterna. Denna strategi blir logisk eftersom dessa partier anpassat sig till SD:s politik. Då återstår bara smutskastning för att hålla distans.
Eftersom medierna hjälper till och lyfter fram galna uttalanden från sverigedemokratiska politiker, men mörklägger alla lika oacceptabla uttalanden från politiker i de andra partierna, blir det en uppförsbacke. Men medietaktiken väger ändå lätt mot verkligheten. Människor ser varje dag effekterna av den groteska migrationspolitik de gamla partierna genomfört.
I den amerikanska debatten i natt slog Donald Trump tillbaka mot den bild som sätter sig efter hans privata samtal om kvinnor. Han jämförde sitt agerande med det som Bill Clinton gjort eller anklagas för.
Han visar att han är en fighter. Det inger viss respekt. Här är två röster som menar att han vann, men att det förmodligen inte räcker.
Politico skriver:
Trump gav oss en glimt av den utmanare som kunde blivit. Genom att gå vidare från sexanklagelserna höjde han sin chanser, men det är förmodligen inte tillräckligt.
John Hinderaker skriver i Powerline:
Trump var Trump. Han hade starka svar, men också några osammanhängande. Han sluggade hårt, och angrep Clinton för hennes kriminella beteende när det kommer till att hantera nationell säkerhet. Hillary var Hillary. Hon käftar emot på ett sätt som de flesta uppfattar som oförskämt, vilket gör att bilden stärks av henne som mycket snack och ingen handling.
Sammanfattningsvis vann Trump. Stort. Vi får se om det får någon betydelse.
Själv tycker jag det är trist att politik alltmer blir “familjegräl”, dvs anklagelser hit och dit i personliga frågor och om etiketter, istället för en kraftmätning om sakpolitik och ideologisk inriktning för landet.
Särskilt nu, när västvärlden är alltmer utsatt av hot, både från religiös extremism i Mellanöstern och ekonomisk konkurrens från länder som Kina.
Väst skulle behöva ledare som kan samla folk och anta de utmaningar vi står inför som ett resultat av globaliseringen. De inledande och närmast gratis fördelar vi hade när fattiga människor arbetade för låga löner och sålde billiga teveapparater mm till oss, övergår nu i en konkurrens om välstånd och dominans mellan civilisationer.
Dessa utmaningar är de gamla partierna oförmögna att anta. De ser inte ens att det är hot som måste hanteras rätt, om vi inte ska krossas i konkurrensen. De gamla makthavarna är i total förvirring. De vet inte vad som är fram och bak längre. Det är därför de hemfaller åt personangrepp istället för att diskutera strategi, ideologi och inriktning.