Stockholm City (foto: Dick Erixon)

När journalister vill avskaffa sig själva

onsdag 28 september 2016 · 10:06

När jag var ung i Göteborg hade bokstavsvänstern stort inflytande på samhällsdebatten. Alltifrån lärare på min gymnasieskola till skådespelaren och kpml(r)-företrädaren Sven Wolter, som jag mötte i skoldebatt, till torgmöten i Brunnsparken där Frank Baude via sin skräniga högtalare spred tidens inneord i politiken: det är dags för proletariatets diktatur! Kapitalet suger ut arbetarna. Läs kommunistiska manifestet!

Dessa tongångar fyllde också medierna, mer på nyhets- och kultursidorna än ledarsidorna.

Idag känns den sortens ideologiskt tänkande helt galna, också för dem som då uttryckte dem med stor emfas.

Men istället har medierna fullkomligt uppslukats av ett annan lika vrickat ideologiskt tänkande: identitetspolitiken. Den sägs vara ett “antirasistiskt” svar på rasismen, men är inget annat än spegelvänd rasism där man låter hudfärg och kulturbakgrund bli helt avgörande för hur vi ser på en person, vad denne tillåts tycka och säga.

Idag talar man inte om proletariatets diktatur, men väl om att vara “rasifierad”, dvs man anser sig bli sedd som annan än en vit person. Och därför organiserar man sig genom att diskriminera vita, förbjuda vita att komma på möten (exempelvis inom regeringspartiets ungdomsförbund, SSU). Statliga Utbildningsradion har ställt krav på rastillhörighet i sina platsannonser, inte krav på vithet som i apartheid men väl spegelbilden: “erfarenhet av att rasifieras som afrosvensk”. Vita gören er icke besvär.

Detta tänkande är lika korkat som strävan efter proletariatets diktatur.

Modeorden och de ideologiska trenderna i politiken skiftar, men varför måste de alltid var så verklighetsfrämmande?

Hur galet Utbildningsradions i tiden perfekt tillrättalagda tänkande faktiskt är, framgår av dagens debattartikel i Göteborgs-Posten, Journalistiken offras på medias mångkulturella altare. Journalisten Lars Åberg konstaterar att på UR:s konferenser slås fast att vita journalister vet för lite om svarta människor för att kunna göra program om dem. Man kan bara berätta om sig själv, och inte om andra. Slutsatsen av detta blir:

All journalistik torde därmed kunna avskaffas eftersom den inte bygger på omedelbar identifikation.

Ja, det är den logiska slutsatsen av snacket om rasifiering och mångkultur.

Medievänstern halkar alltid fel och hoppar alltid i galen tunna. Ena årtiondet är det diktaturens proletariat, nästa är det rasifiering.

Tema: Mediegranskning