Det börjar bli dags att skriva bokslut över president Barack Obama. En intressant utvärdering sker i Axess av Thomas Engström, Bokslut över en falsk realism. Han skriver:
Barack Obama är, hur gärna han än vill betrakta sig själv som rationell och sansad, en mycket trotsig man. Vi ska se hur detta har tagit sig uttryck i konkret politik – i konkret världshistoria.
”Vi skötte nog det här bättre än någon annan av planetens större ekonomier i modern historia.” Så kan det låta när Obama ska beskriva sin administrations ekonomiska politik (New York Times 28/4 -16). När utrikespolitiken ska försvaras blir han mindre grandios; mer snarstucken, mer defensiv. (…)
Under 1990-talet och fram till Irakkriget 2003 gick diskussionerna i väst ständigt ut på att fråga vad vi hade rätt att göra. Var det moraliskt och rättsligt godtagbart att genomföra humanitära interventioner i instabila länder? (…)
Nu, när tröttheten och vanmakten satt in, begränsar sig debatten till vad vi har råd att göra. (…) Vad syftet är, annat än att slippa ifrån obehag och stök, är svårare att besvara. (…)
Det är kanske just här Obamadoktrinen visar sig som allra vagast. John Kerry har gång på gång målat upp bilder av ett Europa i fullkomligt sönderfall till följd av katastrofen i Syrien. Men Obama vägrar att betrakta vare sig det växande kriget i Mellanöstern eller IS som något ”existentiellt hot” mot USA.
Också mot Ryssland viftar Obama med vit flagg:
”Äkta makt”, säger Obama om Rysslands aggressiva beteende på senare år, ”innebär att man kan få som man vill utan att ta till våld.” Så är det alldeles säkert, åtminstone om man befinner sig med ett glas rosébubbel i handen på en moralfilosofisk diskussionsklubb i Aspen. För de försvarslösa nationerna i Rysslands omedelbara närhet är budskapet kanske inte lika övertygande. (…) Obama har gjort ytterligt klart att han inte bryr sig.
Det som kanske bäst summerar presidentens utrikespolitik är ett citat av Jordaniens kung Abdullah II: ”Jag tror att jag hyser större tilltro till amerikansk maktutövning än vad Obama gör.”
Obama håller på att bli en symbol för den ledarkris som hela västvärlden upplever nu. Det finns ett växande gap mellan makthavarna och folket. Kanske visar den tafatta utrikespolitiken på varför länder som USA också i inrikespolitiken upplever enorm uppgivenhet och besvikelse gentemot politikerna. De klarar helt enkelt inte av jobbet.