Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Globaliseringens baksmälla politisk dynamit

tisdag 24 maj 2016 · 19:19

De politiska etablissemangen utmanas. Hur ska man se på detta? Etablissemanget själv, som exempelvis Dagens Nyheter, stämplar alla som inte tillhör deras klubb som antiliberaler, antidemokrater och “otäcka”.

Det är en märkligt ytlig analys som faller redan när man konstaterar att det är demokratin som är de kritiska väljarnas livsluft. Är det några som är antidemokratiska är det ju etablissemangen som givit blanka fan i vad folk tycker och som dessutom anser sig vara så mycket bättre än “vanligt folk” som borde hålla käft.

En smartare analys finns i vänsterradikala, amerikanska tidskriften Salon, där poeten och kritikern Anis Shivani skriver att Donald Trump kommer att vinna presidentvalet därför att han förstår medborgarnas kritik av globaliseringens effekter, Trump is going to win: this is why Clinton can’t defeat what Trump Represents.

Shivani menar att folk nu reser sig upp mot den “nyliberala” globaliseringen och den upplösning av civilisatoriska gemenskaper och sociala relationer som denna ekonomi leder till. Han menar att marknadsekonomin blivit en ren abstraktion, liksom staten. Det finns ingen verklighet (”no reality”) för alla de institutioner så som vi tidigare förstått dem. Kapitalism är idag frigjord från geografi, namn, ansikten (”placeless, nameless, faceless”), allt medan Trump talar om att släpa tillbaka företag till dit där de en gång befann sig, i sitt hemland. Och detta genom belöning och bestraffning, så som man uppfostrar ett barn.

Trump är affärsman, men helt väsensskild från republikanernas förre presidentkandidat Mitt Romney. Trump bygger sådant vi bokstavligen kan ta på, fastigheter, dessutom på platser vi känner till, som New York och Atlantic City. Romney symboliserar det ansiktslösa näringslivet genom att tjäna sina miljoner som konsult och rådgivare i abstrakta affärer och därmed framstå som de transnationella kapitalisternas överstepräst.

I årets valrörelse är det Hillary Clinton som representerar precis samma kalla och ansiktslösa ekonomi som Romney. Inte minst för hennes koppling till Clinton-stiftelsen. Var slutade hennes uppdrag för staten så som utrikesminister, och var började den globala filantropin (ett finare namn för globala affärer)? Manövrerandet kring stiftelsen är i väljarnas ögon oskiljbart från finansmarknadernas transaktioner.

I detta val kommer abstraktioner helt klart att förlora, medan personlighet (även om - eller särskilt om den tar sig vulgära uttryck och inte emanerar från etablissemangens led) otvivelaktigt kommer att vinna.

Jag ställer naturligtvis inte upp på kritiken mot marknadsekonomin som sådan, men Anis Shivani har en poäng om anonymiseringen som blivit en följd av den globala ekonomin. Att företag inte längre är bundna till en plats, skapar helt förändrade förutsättningar för politik. Förr hade vi bruksorter där bruket var hjärtat i samhället. Idag är ekonomisk produktivitet i hög grad abstrakt, anonym och därmed lättrörlig och illojal mot geografiska platser.

Det skapar en ny otrygghet som etablerade partier inte klarar av att hantera. De är en produkt av industrisamhället och har följt med på resan mot abstraktioner till den milda grad att jag tror många riksdagsledamöter utan att blinka skulle kunna tänka sig att byta ut svenska folket mot ett annat. Abstraktionerna har på något sätt löst upp banden — de moraliska, personliga och sociala — mellan makten och folket.

Som jag ser det handlar det inte om nationalism, framför allt inte om nationalism som den uttolkades under 1900-talets första hälft. Det är, som Shivani skriver, platsbundenheten, kännedom och bekantskap i motsats till anonymitet som är de väsentliga komponenterna. Sedan råkar det bli så att den nationella arenan passar detta behov av platsbundenhet, medan det globala är dess motsats.

Om åtminstone sju partier i riksdagen har övergått till att se abstrakt på världen, då har väljarna som finns i verkligheten tappat sitt inflytande.

Inte undra på att man flyr från dessa partier. I Österrike fick Socialdemokratin och (motsvarande) Moderaterna 11 procent vardera i presidentvalet. Miljöpartiets kandidat vann med en hårsmån före högernationalisternas kandidat, de fick 50,3 procent respektive 49,7 procent i andra valomgången.

Detta är naturligt eftersom de gamla partierna okritiskt sjunger globaliseringens lovsång och negligerar varje problematisering. Man blir mäkta upprörd när någon tar upp mindre trevliga effekter av globaliseringen och dömer ut det som rasism och inskränkt nationalism även om det inte har med det att göra.

Shivani ger också vänsterns identitetspolitik skulden till antietablissemangens framgångar: när man fått lära sig att se varje utmaning som en personlig attack mot ens självaste existens, oavsett hur trivial kränkningen är, då får man exakt denna sorts reaktion hos Trumps väljare, det proletariat som ser globaliseringen som en attack mot deras livsstil.

Det är någon annans fel att vi inte har det bra, är ju identitetspolitikens kärna. Det mantrat har vänstern underblåst från etniska minoriteter. Nu framförs samma logik från alla dem som missgynnas av globaliseringen. Vänsterns ideologiska logik slår nu tillbaka mot dem själva. Vänstern är ju kärnan i västerlandets etablissemang.

Det är därför nya aktörer och nya partier gör framsteg. De förstår att man inte kan negligera effekterna av globaliseringen. Våra västerländska samhällen måste möta nya och omvälvande utmaningar och få folkflertalet med på hur dessa ska hanteras och balanseras så att både framsteg och trygghet kan värnas.

Tema: Ekonomi · Identitet · Realism/idealism