Så är då Stefan Löfven vald av riksdagen till Sveriges statsminister. Enligt mitt sätt att räkna blir han landets 35:e statsminister. Han leder en svag minoritetsregering som kan gå på grund redan i december, då regeringens budget kan röstas ner av riksdagen. Han lär dock slå Felix Hamrin (frisinnad) som var statsminister i blott 50 dagar inför valet 1932.
Jag börjar tidräkningen för statsministrar med när Louis De Geer första gången utsågs till justitiestatsminister 7 april 1858. Statsministerämbetet infördes först 1876, men det var då mer ett sätt att i efterhand formalisera den position som Louis De Geer skapat i praktiken. Han blev också den förste som innehade ämbetet officiellt.
Själv anser jag Louis De Geer, som var justitiestatsminister och statsminister i över 17 år mellan 1858 och 1880, är den mest betydelsefulla statsminister vårt land haft. Det var under hans ledarskap som Sveriges 100 år av världens högsta tillväxt grundlades. De Geer liberaliserade ekonomin tillsammans med finansminister Johan August Gripenstedt och han var arkitekten bakom övergången från ståndsriksdag till tvåkammarriksdag och därmed första steget mot parlamentarism och demokrati.
De Geer var helt avgörande för att båda dessa historiska reformer skulle bli verklighet. När De Geer avgått 1870 dröjde det inte länge innan hans kritiker, inklusive kungen, insåg att han var i det närmaste oersättlig. De Geer återkom som justitiestatsminister 1875 och det banade vägen för införande av posten som statsminister — en chef för den verkställande regeringsmakten.