Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Rakbladsvass borgerlig eftervalsanalys

söndag 12 oktober 2014 · 10:35

Denna morgon fick en bra start av att läsa Tove Lifvendahls söndagskrönika i Svenska Dagbladet. Hon tar upp det som jag anser vara den allra mest avgörande värderingsfrågan för de borgerliga partiernas seger i nästa val: formulera ett tydligare samhällskontrakt mellan medborgare och stat.

Lifvendahl pekar på samhällskontraktet när det gäller skattepolitik och utbildningspremien:

Redan från början ska det vara uppenbart att både individ och stat gör en ömsesidig satsning Staten tillhandahåller en högkvalitativ utbildning som står sig utmärkt i konkurrens med andra länder. Studenten investerar sin tid, ambition och i det fall behov finns, tar lån för att klara ekonomin under studietiden.

Det är viktigt att denna investering, liksom kommande insatser i flit och ambition, otvetydigt uppmuntras och belönas genom att skatter på arbete och företagande hålls låga, oavsett löneläge. Ingen ska känna tveksamhet över ifall det lönar sig att anstränga sig extra, jobba och satsa mer i Sverige.

Alliansen och främst Nya Moderaterna har av valtaktiska skäl inte talat om hur skattepolitiken hänger ihop, annat än kameralt. Nu måste man stå upp för den moraliska dimensionen och tydligare tala om vad politiken ska uppmuntra och hur. Man kommer att möta en rasande vänster som hävdar jämlikhet utan hänsyn till hur ambitiösa människor är. Men den verkliga hjärtlösheten är att inte belöna dem som arbetar hårt och anstränger sig. De borgerliga partierna måste våga stå upp för dem som gör rätt för sig.

Detta resonemang togs också upp på en eftervalsdebatt inom MUF i veckan, där jag och riksdagsman Johan Forssell (M) diskuterade varför det gick som det gick och vad man i Moderaterna och Allianspartierna borde göra inför nästa val.

En annan aspekt på samhällskontraktet som jag berörde är den om hur politiken och lagarna förhåller sig till invandring. Om Forssell och jag var överens i övrigt, så var vi det inte här. För jag menar att migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet är ett moraliskt haveri som sätter principen om samhällskontraktet ur spel. Att först ha en asylprocess där domstol avgör vilka som har rätt att stanna och vilka som inte har det, för att sedan ge dem som enligt lag ska lämna landet (de sk “papperslösa”) ändå rätt till fri sjukvård och välfärd, är en logisk kullerbytta utan intellektuell anständighet.

För att förtydliga dessa abstrakta och filosofiska resonemang tog jag ett personligt exempel. Jag kommer ur arbetarklass och jag har nära släktingar som röstade på Sverigedemokraterna. När jag diskuterade varför, kom just de papperslösa upp: varför ska vissa få tillgång till svensk välfärd även om de inte behöver betala skatt och följa svenska lagar?! Jag måste erkänna att jag blev svarslös. Jag kunde inte argumentera emot i sakfrågan. Naturligtvis kunde jag ta upp den allmänna kritiken mot SD som parti, dess historia, men jag kunde inte bemöta den berättigade sakfrågan.

Det var första gången i mitt liv jag blev svarslös i en viktig och central politisk fråga. Jag kunde bara kapitulera och erkänna att Alliansens politik är ologisk och intellektuellt ohederlig i denna sak.

Forssell försvarade migrationsöverenskommelsen eftersom det var det enda pragmatiska val som Alliansen hade med de maktförhållanden som rådde i riksdagen efter valet 2010.

Jag menar att man står för en förljugen politik och därför måste skapa sig en ny politik som är logisk och intellektuellt hållbar. Och i skapandet av en sådan ger principen om samhällskontraktet en helt avgörande vägledning. Jag har här i bloggen (28/9) och i gästkolumn i Världen idag (6/10), pekat på att de länder som har låga skatter och liberalare arbetsmarknader har färre invandrarkritiska partier, medan fler av de länder med hög skatt och stor grad av fackliga arbetsrättsregleringar har sådana partier i parlamentet.

Detta beror på att människor i länder med låg skatt inte ser invandrare som bidragstagare som kostar pengar, av den enkla anledning att det inte finns särskilt många bidrag att söka. I liberala samhällen vet alla , både infödda och nya medborgare, att var och en har att försörja sig själv. Så även invandrare. Därmed upprätthålls samhällskontraktet. Därmed saknas grund för invandrarkritiska partier.

Om man däremot följer vänsterns politik och har höga skatter och starka fackliga rättigheter som ger höga ingångslöner och stor trygghet åt dem som redan har jobb, då följer att invandrare med dåliga språkkunskaper och låg utbildning inte kommer in på arbetsmarknaden utan är hänvisade till att leva på bidrag. Då bryts samhällskontraktet. Vissa ska arbeta och betala skatt, medan andra inte arbetar och lever på bidrag. Det skapar stark grogrund för främlingsfientlighet.

Här menar jag att det viktigaste eftervalsarbetet står att göra för de borgerliga. Man måste finna en avvägning mellan hur öppet landet är för invandring och hur liberal arbetsmarknaden och den ekonomiska politiken är. Ju högre invandring desto mer nyliberal ekonomisk politik krävs.

De jag känner och som röstat på SD har av mig fått frågan om de har något emot arbetskraftsinvandring och de har alla svarat nej. De som kommer och arbetar och betalar skatt gör rätt för sig. Inga problem. Återigen visar detta hur djupt samhällskontraktet finns i vårt tänkande. De som arbetar uppfyller kriterierna för samhällskontraktets balans mellan rättigheter och skyldigheter. De som följer lag och betalar skatt fullföljer sina skyldigheter, då ska de också komma i åtnjutande av rättigheterna.

Jag vänder mig därför starkt mot påståenden om att invandrarkritik och “främlingsfientlighet” drivs av rasism. Invandrarkritiken handlar i högre grad om att politiska etablissemang medvetet bryter mot idén om samhällskontraktet. Vissa människor slipper skyldigheterna, men ges tillgång till rättigheterna.

Ett första steg i borgerlig eftervalsdebatt är att följa rådet som socialdemokratiske redaktören Widar Andersson i Folkbladet framför i ledarartikel till Stefan Löfven: “Förr eller senare måste även Åkessons ingångsvärden tas på allvar”. Anständigheten och verkligheten kräver att man från etablerade partier diskuterar med företrädare för landets tredje största parti.

Men jag förstår varför man inte gör det. Man har helt enkelt ingen politik som hänger ihop och kan bemöta den samhällskritik som framförs från det hållet. Och då är mitt enkla råd: skaffa en politik som hänger ihop! Våga erkänn misslyckandet, gå till botten med frågeställningarna och ge svar som håller i enlighet med idén om samhällskontraktet.

Tema: Integra/migration