Nu börjar man även i journalistiska kretsar upptäcka vilken skada det innebär för demokratin och ett öppet samhälle när debatten tystas av ängslig etikettcensur.
Jag måste säga att jag blev riktigt förvånad när jag läste intervju med SVT:s nyhetsprofil Anna Hedenmo i nya numret av Neo. Hon medger att det finns en ängslighet som stympar samhällsdebatten. Hittills har de som sitter på makten över agendasättandet hävdat att det bara är gnäll att inte alla får komma till tals. Tramsigt. Löjligt. Anklagelsen har viftats bort med djupaste förakt.
Nu säger en av de mäktigaste över samhällsdebatten i SVT: Åsiktskorridoren är för smal i Sverige.
I intervjun av Paulina Neuding tar Anna Hedenmo upp flera exempel på ängsligheten hos de debattpoliser som vill stoppa att vissa frågor överhuvudtaget får ställas. I en direktsänd partiledardebatt löd redaktionens fråga: “Hur mycket invandring tål Sverige?” och i ett program av Belinda Olsson undrade hon om inte dagens feminism i viss mån spårat ur.
Reaktionerna blev kraftiga. Man får inte ställa frågor som ifrågasätter invandringspolitiken! Man får inte kritisera feminismen! LO-drivna vänstersajten Dagens Arena menade att frågan om invandring inte kunde besvaras utan att man bekräftade rasistiska osanningar. DN-krönikör gick till storms mot TV-programmet om feminism redan innan det sänts och menade att frågan om feminismen spårat ur inte borde ställas.
Hur ser Anna Hedenmo på stormen efter invandringsfrågan i partiledardebatten?
— Du ska veta en sak: jag fick inte ett enda samtal eller mejl från tittare efter sändningen. Det var inte en folkstorm, det var inte ens i närheten av en folkstorm.
Vad tänker du om reaktionerna?
— Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det blivit en sån fixering vid den frågan vi ställde och inte på hur sändningen sedan faktiskt såg ut …
Men varför störde sig folk så mycket på själva frågan?
— Vilka är folk? Kan du svara på det, vilka var det som störde sig?
Det kanske var journalister och tyckare, snarare?
— Mm. Det skulle jag verkligen vilja poängtera, eftersom vi inte fick någon respons av negativ karaktär från folk. Min roll är att fånga upp aktuella debatter, att ställa frågor och jag anser att det är alldeles för mycket medhårsjournalistik idag. Jag skulle vilja ha mycket fler motfrågor.
— Jag förstår inte den här ängsligheten. Vi kan ställa frågan och vi kan också lyssna på svaret.
Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrev i början av året om det svenska debattklimatet: “Åsiktskorridoren — det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd — är mycket smalt i Sverige”. Även han har hånats för detta. Det låter som om du håller med?
— Det gör jag verkligen.
Berätta.
— Det är trångt. Debattklimatet har varit bättre i Sverige. De senaste åren har det blivit väldigt ängsligt. Det klistras på etiketter. Väldigt många människor hålls tillbaka i sin debattlusta för att man är rädd att få etiketter klistrade på sig … Rasist. Antifeminist. Bakåtsträvare.
Den här intervjun kan inte underskattas. När medieeliten själv börjar inse hur illa det är ställt med toleransen och öppenheten kan något börja hända. Då kan de med makt över agendan se till att åsiktskorridoren vidgas och att en öppen debatten där olika åsikter får komma till tals på lika villkor skapas. Man kan då parera för de aktivister som med etiketter försöker styra och krympa åsiktsfältet i svensk debatt. Massmedier är ju trots allt inte till för några högljudda aktivister utan för hela folket.