Amerikanska nöjesmagasinet Variety rapporterar att skådespelerskan Meryl Streep kan komma att spela den brittiske premiärministern i en ny biografi, Streep in talks to play ‘Iron Lady’.
Blir intressant att se hur hon skildras. Det går nämligen inte vara likgiltig inför Järnladyn. Hon var kontroversiell för vänstern och en tydlig ledare som man antingen gillar eller ogillar. Tydligen har finansiärer hoppat av och nya tillkommit (bl a de som stod bakom Oscarbelönade “The Queen”) på grund av oenighet om hur filmen ska byggas upp.
Jag har tre dramadokumentärer i mitt DVD-bibliotek där Margaret Thatcher finns i huvudrollen.
I den äldsta, Thatcher: The Final Days (1991) spelar Sylvia Syms premiärministern. Filmen blir närmast en parodi då huvudsyftet verkar vara att försöka tolka Thatchers känslor inför de partiinterna konspirationer hon utsattes för, och som till slut fällde henne.
Man ägnar ingen tanke åt det faktum att vänsteroppositionen inte lyckades besegra henne. Det krävdes en intern palatsrevolution för det.
Den senaste filmen skildrar andra änden av hennes karriär: starten. Thatcher, eller Roberts som hon hette före giftemålet med Denis, mötte stenhårt motstånd när hon som rekordung kvinna ville kandidera till parlamentet, Margaret Thatcher: The Long Walk to Finchley (2008). Patricia Hodge spelar huvudrollen.
Det är alltid kul att se en film om en känd person innan denne blev känd och mäktig.
Bäst tycker jag dock om The Falklands Play (2002), där Andrea Riseborough gör en utmärkt tolkning av premiärministern i kris och krig. Här framgår hur hon får dåliga råd och tvingas lägga om kursen för att rädda upp situationen. Det som kallas ledarskap.
Bakom kulliserna kör hon hårt med amerikanerna, inklusive Ronald Reagan, som försöker medla mellan Argentina och Storbritannien. Här kommer Thatchers karaktäristiska och rakbladsvassa repliker till sin rätt.
(Andra intressanta bloggar om politik, film, kultur, DVD, Margaret Thatcher, Thatcher)