I Jay Nordlingers tredje rapport i National Review från Världsekonoiska forumet i Davos rapporterar han om det seminarium som Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan till slut störtar ut ifrån. Nordlinger håller sig dock till sakinnehållet i panelen där också Israels president Simon Peres satt med i.
Erdogans budskap var att Israels agerande inte är “proportionellt”, eftersom det är färre döda israeler. Erdogan frågar retoriskt, hur kan det komma sig? Och Nordlinger svarar: därför att Hamas använder civila som mänskliga sköldar, medan israel skyddar sina civila.
Nordlinger blir av journalistkollega påmind om att Turkiet som svar på kurdiska terrorattacker in över gränsen från kurdiska Irak slår tillbaka hårt. “Och Erdogan invänder mot att Israel gör detsamma?”
Sedan rapporterar Nordlinger från Bill Clintons framträdande. När Clinton får fråga om vad han tycker om Vladimir Putins föredrag, svarar han: “Jag var glad att höra premiärministern komma ut till förmån för fri företagsamhet, och jag hoppas det fungerar för honom”, vilket får publiken att skratta.
När det gäller amerikansk finanskris lägger Clinton skulden på Bush. Nordlinger skriver: “Något som överhuvudtaget inte nämns är [statliga bolåneinstituten] Fannie Mae och Freddie Mac, dessa demokratiska partiets leksaker.” (Det var ju dessa båda som orsakade finanskrisen sedan kongressen under Clintons tid krävt att de skulle låna ut pengar till dem som inte kunde betala tillbaka.)
Men Clinton visade också sin bättre sida. I dessa kristider manar han: “Rädsla är paralyserande, undvik den, och tänk framåt. Sätt ena foten framför den andra. Kämpa på! Jag har själv varit i många trängda situationer [fniss i publiken] och jag menar att den bästa strategin är att kämpa på. Ge inte upp. Nu är fortfarande en bra tid att leva”
Nordlinger skriver: “Vänner, som ni vet är jag inte Bill Clintons största fan. Jag har riktat hård kritik mot honom. Men jag måste säga er: Jag blev faktiskt berörd av vad han sa här.”
När britten Tony Blair i annat seminarium får ordet, säger han: “Först — tack för att ni kallar mig europé.” Många skrattar, skriver Nordlinger och gör sedan samma reflektion som jag skulle gjort: Är det inte så att jag i hans kläder hellre vore britt än europé?
Nordlinger summerar om Blair: “I Blairs närvaro kan man få en känsla av att vara ohövlig när man inte är optimistisk.” Underbar beskrivning. Och det är underhållande att läsa någon som verkligen förmår att förmedla sina personliga iakttagelser vid ett sånt här event.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, Davos, World Ekonomic Forum, marknadsekonomi, Världsekonomiskt forum, kapitalism)