En ny skandal inom äldreomsorgen har uppdagats. Denna gång i annars så välskötta Halland. Systematisk förnedring och likgiltighet har präglat ett äldreboende i Halmstad. Helsingborgs Dagblad skriver i dagens ledare, En vårdskandal för mycket:

Var personalen stressad?

Det har visat sig att dessa gamla och vård- och kontaktbehövande som mest fick vara uppe i fyra timmar. Resten av dygnet tillbringade de till sängs.

Personalen, då?

Jo, man satt och tittade på tv.

Men jag anser att mycket mer än arbetsledningen brustit. Skulle det kunna gå så här långt om anhöriga dykt upp i en strid ström till sina gamla föräldrar och släktingar?

Den här vanvården är ett bevis på något större: vår civilisation håller på att bryta samman. Ungdomskriminaliteten och vanvården av gamla är symptom på samma problem: kontakten mellan generationerna är bruten. Unga får inte lära sig normer och moral av vuxna, och de gamla saknar omtanke och närhet med yngre.

Att det kunnat bli så här beror ju på att vi överlämnat allt ansvar till välfärdsstaten. Föräldrar tar inte ansvar för sina unga — det gör betalt personal på dagis, skola och socialtjänst — och därför skapas inte den närhet som krävs för att kunna ge tillrättavisningar, belöningar och omtanke. Och vuxna håller inte kontakten med sina gamla släktingar, utan överlåter det åt äldreomsorgens avlönade personal.

Vad är det för samhälle vi lever i?

Vill vi ha det så här? Är det inte dags att återskapa kontakterna mellan människor genom att flytta tillbaka makten och ansvaret till medborgarna? Det är vi som måste ha det övergripande ansvaret, inte avlönade offentliga tjänstemän. De kan aldrig ge den närhet och livskvalitet som både unga och äldre behöver — och som kännetecknar en civilisation värd namnet.

Se också: Välfärdsstaten låter ungdomar bli brottslingar och Statliga tjänstemän hanterar bidrag - inte kärlek

(Andra intressanta bloggar om politik, moral, sjukvård, vård och omsorgomsorg, äldreomsorg, gamla, kriminologi, kriminalitet, brott, våld, kriminalpolitik, lag o rätt)

Varför gör inte världssamfundet något åt afrikanska oroshärdar som Darfur och Somalia? I Darfur har människor dödats som flugor i flera år och anarkin i Somalia leder nu till växande piratverksamhet på haven. Svaret är enkelt: vilken nation vill engagera sig, sedan man sett vad president Bush råkat ut för i världsopinionen efter befrielsen av Irak?

Irakkrigsmotståndet har paralyserat världen. Ingen vill ta risker för utsatta folk genom militära operationer.

Man får ju bara skit för att avlägsna diktatur och skräckvälde.

De s k “fredsrörelserna” motsätter sig kraftfulla insatser och är sanneligen inga vänner av fattiga och utlämnade.

Se mer: Sydsvenkan, SVD, DN, AB. (Andra intressanta bloggar om politik, Irak,
Somalia, Darfur, Afrika, fundamentalism, islamism, bistånd, biståndspolitik, demokrati,MR, frihet, Bush, Bush)

Det är trevligt att läsa försvarsminister Sten Tolgfors debattartikel i Dagens Nyheter idag, Vi är redo att försvara våra nordiska grannländer. Där finns en offensiv ton, en vilja att försvara Sverige, vilket inte är vad vi vant oss vid på senare år. Riksdag och regering har hellre talat om klimathot och andra faktorer än den hårda säkerhetspolitiken.

Det är Georgiens öde, efter Rysslands blixtsnabba invasion, som fått politikerna att inse att man inte lever med Alice i underlandet, utan i en verklighet där vapenmakt är helt central för att i små länder kunna värna fred, frihet och demokrati.

Visst är det skamligt att det krävdes en militär attack i Europa för att svenska politiker skulle släppa flummet och se till verklighetens realiteter, men man får glädjas över att de åtminstone vaknar när det smäller. Tolgfors hänvisar till den blocköverskridande försvarsberedningen och berättar om vilka konkreta åtgärder som nu vidtas:

Förra veckan undertecknade Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland ett nytt avtal som lägger grunden för fördjupat nordiskt försvarssamarbete … Försvarsberedningen skrev … Sverige skall mot bakgrund av detta både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.” Sverige kan därmed efter eget beslut hjälpa grannländer, likaså ta emot hjälp av grannländer.

Vi har i Norden lång och framgångsrik erfarenhet av samarbete även i operativ verksamhet. Samarbetet med bland annat Norge och Finland i den nordiska stridsgruppen (NBG) har fått stort internationellt erkännande. Med Finland har vi ett nära samarbete inom ramen för Natos insats i Afghanistan …

Den svenska regeringen driver på för utvidgning av Sucfis-samarbetet, där sjölägesinformation för Östersjön delas mellan de nordiska länderna. På artilleriområdet har den svenska regeringens beslutat om den med Norge gemensamma utvecklingen av artillerisystemet Archer.

Det finns särskilda förutsättningar för närmare samverkan kring försvaret i norra Norden, till exempel kring logistik och underhåll. Detta förstärks ytterligare av att Sverige - med förankring i försvarsberedningen - ansluter sig till Natos gemensamma luftlägesbild, via Norge.

Det är viktigt att regeringen förklarar vad som händer inom försvars- och säkerhetspolitiken. Något som inte skett sedan statsminister Carl Bildt talade klartext 1993 i samband med Lettlands 75:e nationaldag och då sa ungefär det som försvarsministern nu skriver: Sverige kommer inte att lämna sina grannländer i sticket. För 15 år sedan blev det ett herrans liv i de politiska kretsarna, med KU-anmälan och allt: Statsministern anklagades för brott mot neutraliteten. (Se också här och KU-förhör.)

Nu finns den partipolitiska insikten och då gäller det att övertyga svenska folket om detta samarbete i vårt närområde, och om att försvaret har nya krav på försvarsförmåga att leva upp till. En förmåga som kräver samarbete. Och erfarenhet, som erhålls bland annat i Afghanistan.

Politikerna har tigit om detta. En aktuell opinionsundersökning visar att bara två av tio svenskar förstår vad vi gör i Afghanistan och vill utöka vår närvaro där. Det är ett underbetyg för svenska politikers nationella ledarskap. De har att berätta vilken roll som är Sveriges och varför. Försvaret kan i längden inte verka kraftfullt utan en bred förankring.

Därför är försvarsministerns artikel idag viktig. Men den bör bara vara första steget i en mer närvarande försvars- och säkerhetspolitisk diskussion.  

(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Norge, Finland, Danmark, Sverige, Norden, Nato, neutralitet, alliansfrihet, Tolfors, MR, frihet, demokrati)

Mitt utfall i förra kommentaren var hårt, men jag anser det befogat. Att relativisera mellan frihet och förtryck, mellan demokrati och diktatur, är oförlåtligt! Jag tycker de som slätar över det lidande och den död som förtrycket orsakar borde be om ursäkt, så som Gunnar Bergström gjort. Svenska Dagbladet rapporterar i Svensk ber Kambodja om ursäkt:

För 30 år sedan dinerade Gunnar Bergström med Pol Pot i Kambodja och försvarade öppet Röda Khmerernas regim. Nu är han tillbaka i landet, denna gång för att be om ursäkt till folket.

Övriga som på denna tid ursäktade Kambodjas folkmord — bland dem många socialdemokratiska toppolitiker, som förre talman Birgitta Dahl — borde också be om ursäkt för deras stöd till kommunisternas barbari.

Vi kan inte relativisera och säga att förtryckare, terrorister och mördarregimer i andra kulturer på inget sätt är sämre eller värre än västerlänningar. De är de!

Den här kulturrelativismen borde inte ha någon plats i vår samhällsdebatt. Den borde lämnas kvar i 1900-talet. Tillsammans med all övrig mörk historia från det århundradet.

(Andra intressanta bloggar om politik, krig,säkerhetspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, frihet, yttrandefrihet, MR, demokrati, diktatur, fundamentalism,
terrorism)

Jag har inte skrivit om förre DN-redaktören Niklas Ekdals utgjutelser om krig och medier i magasinet Axess, av den enkla anledningen att det är osammanhängande svammel, Kriget som aldrig tog slut.

Men när en läsare tar upp artikeln inser jag att Ekdal är en värdemätare på om svensk journalistik kommit någonstans sedan man kröp för Nazityskland. Av Ekdals skriverier förstår man att det fortfarande är 1938 i denna yrkeskår. Man ursäktar diktaturer och fundamentalism, och skuldbelägger demokrati och förespråkare för mänskliga rättigheter. För så gör Ekdal. Läsaren skriver:

Men Ekdal kan helt enkelt inte ta klar ställning. Faktum är att han framträder som en typisk svensk värdenihilist vars reflex är att exempelvis jämställa antisemitismen och konspirationsteorierna i den arabiska pressen med de samtida “överdrifterna” i amerikansk och brittisk press - alltså diktatoriska och underutvecklade arabländer med dagens västvärld.

En sak är klar. Kryperiet för diktatur är fortfarande högsta mode i mainstreammediernas salonger. Det är fint, det är intellektuellt, att inte ta ställning mot förtryck, utan i pratiga ordflöden ursäkta fundamentalismen.

Jag känner bara förakt för sådant medlöperi. Människor som inte står upp för någonting, reducerar sig själva till moraliskt korrupta mähän. Det är just den sortens förvirrade individer som plötsligt kan upptäcka att de är vakter i koncentrationsläger. Åt vilket de ryckte på axlarna.

(Andra intressanta bloggar om politik, krig,säkerhetspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, frihet, yttrandefrihet, MR, demokrati, diktatur, fundamentalism,
terrorism)

Stil- och modemagasinet GQ utser “årets män” i ett antal kategorier: Årets legend blir Ted Kennedy och årets förnyare är Barack Obama. Men årets ledare går inte till en politiker, utan en soldat, David Petraeus, som haft befälet över Irak i nära två år och helt vänt utvecklingen i landet: GQ Leader of the year 2008:

När general David Petraeus anlände till Irak var det en katastrof. Nu lämnar han landet och det är något helt annat. Lisa DePaulo reste till Bagdad under hans sista dagar där för att ta reda på hur han gjorde det (”Du måste leva med folket för att kunna skydda folket”) och vad för slags person han är (exempelvis gillar han Phil Collins).

Artikeln är med andra ord en personlig betraktelse vilket ju är att vänta i ett modemagasin som GQ. Men den ger ändå en intressant inblick:

Ärligt talat var jag lite orolig när jag gick in till Petraeus att det skulle bli ännu en “avskedsintervju”. Inte för att de inte skulle vara intressanta, inte det att han inte har spännande saker att säga, men vi har redan hört det: han kommer inte att deklarera seger, han kommer inte att tala om den nye presidentens tidtabell, han ser fram emot sitt nya jobb som chef för CentCom och kan inte vänta på att ta itu med Afghanistan.Han skrattar när jag tar upp detta med avskedsintervjuer. “Dem kan jag förmodligen göra vid det här laget”, säger han. Låt oss tala om dig istället, svarar jag. Du vet, det personliga.

– Okej!, säger han.

Okej?

– Visst. Vilket är ditt stjärntecken?

Frågade general Petraeus mig just om i vilket tecken jag är född? Likt en idiot svarar jag. Tror han verkligen på astrologi? Han skrattar, hårt.

– Jag vet inte vilket tecken som är mitt, säger han.

Överste Steve lägger till, “Det är så motoffensiven fungerar. Den bygger på astrologi!”

GQ:s utsände följer sedan med Petraeus ut på inspektion och ger en intressant bild av läget. Och perspektiv på vad som händer ute i den stora världen, sådana som vi inte så ofta tar del av här hemma.

Som när Petraeus gör en överraskningsinspektion av en irakisk tullstation på gränsen till Syrien:

– Så det är här ni kontrollerar passen?, frågar han. “Snyggt. Hur är läget i Syrien?”

– Det är bättre i Bagdad, säger en irakier.

– Bättre i Bagdad?, säger Petraeus. “Säg det en gång till, jag har en journalist med mig!”

(Andra intressanta bloggar om politik, Irak,
USA, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, fundamentalism, David Petraeus)

I Folkbladet (s) skriver Widar Andersson om den nya biografin “Våga!” av Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen, Företagare som vågar:

Signhild Arnegård Hansen är företagandets högsta höns i Sverige. Svenskt Näringsliv kunde inte ha önskat sig en bättre ordförande. Hon levandegör företagandet på ett begripligt sätt.

“Våga!” är inte en av alla de där överhurtiga böckerna där framgångsrika människor som är födda med silversked i munnen uppmanar oss lata och trötta i det sovande folket att våga satsa på något eget …

Arnegård Hansen skriver också om företags behov av vinst. Självklart ämne för en företagarordförande kan man tycka. Men det är mer än så. Vinst är något helt annat än grabbiga cheftjänstemannagängs beviljande av fantasihöga bonusar till varandra. Möjligheten till vinst är företagandets, risktagandets, framåtskridandets och utvecklingens främsta drivkraft.

Vinst är fortfarande en missförstådd faktor i svensk politik, särskilt när det gäller tjänstesektorer där offentlig sektor hittills har dominerat. Vinst i sjukvård och skola utmålas fortfarande av oppositionen som något skadligt och farligt.

Man inser inte att dessa mjuka tjänstesektorer är i större behov av vinsttänkande än några andra. På en öppen marknad, där människor kan välja vem som utför service och tjänster, betyder vinst att man har gjort ett bra jobb — av den enkla anledningen att om människor är missnöjda kan gå till någon annan. Det finns ingen bättre kvalitetsmätare än vinst.

Detta behöver verkligen diskuteras mer, och det är bra om Svenskt Näringsliv kan göra det på nya sätt och med nya ord.

(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, Svenskt Näringsliv, signhild Arnegård Hansen, recensioner, arbetsmoral, tillväxt)

Socialdemokraterna ekonomitalesman Thomas Östros har de senaste veckorna med stirrande blick och knallröd i ansiktet krävt snabba insatser, akuta paket och dömt ut finansminister Anders Borg som passiv och rentav farlig. Socialdemokratin är totalt panikslagna av krisen.

Men är det rätt av ansvariga politiker att springa runt som yra höns och vidta den ena panikåtgärden efter den andra?

Östgöta Correspondenten konstaterar att finansminister Borg fått kritik från flera håll, men summerar i dagens ledare, Krisåtgärder kräver klokhet:

Bankerna är alltså inte vilka företag som helst. De är ekonomins blodcentral som måste fungera. Om det inte finns blod till nödvändiga transfusioner hjälper det inte att patienten på operationsbordet är i god fysisk form. På samma sätt kan i grunden hälsosamma företag gå omkull om bankernas kreditgivning inte flyter, och det innebär stigande arbetslöshet.

Därför gör Borg rätt när han just nu prioriterar bankgarantierna framför åtgärder för att stimulera företagen eller konsumtionen. Men när bankerna fungerar och budgeten är klubbad vill det till att Borg har tänkt igenom vilka ekonomiska stimulanser som är de klokaste. Stimulanser kommer att behövas, och det ekonomiska utrymmet är inte obegränsat, så det gäller att regeringen väljer rätt. Det är också ett skäl att inte stressa fram besluten.

Och att den mer sansade och genomtänkta politiken vinner i längden demonstreras av att Borg nu av Financial Times utsetts till en av europas bästa finansministrar. Se också Aftonbladet i Anders Borg vinner på finanskrisen.

Vi är mitt inne i en storm, och då är det svårt att överblicka vad som händer och vilka effekter olika åtgärder får — och inte får. Därför är det rätt att inte, likt socialdemokraterna, bli panikslagen och föreslå dåligt övervägda åtgärder. Livsuppehållande åtgärder är det som står i fokus, och det är just den innebörden som räddningsaktionerna av kreditgivningen handlar om.

(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, Anders Borg, alliansen, Thomas Östros, socialdemokraterna, regeringen)

Det är obehagligt att läsa europaminister Cecilia Malmströms (fp) inlägg om Lissabonfördraget i SVD-Brännpunkt idag, Sverige får ökat inflytande i EU. Artikeln demonstrerar en oroväckande arrogans och tondövhet. Malmström skriver som om det fortfarande handlade om ja eller nej till medlemskap i EU. 

Det är skadligt för demokratin att makten inte klarar av att diskutera EU utan att gå i spinn och förvandlas till Bryssels annonspelare som reflexmässigt målar allt i EU i ljusast och glättigast möjliga färger. Att förneka verklighetens brister tillhör diktaturer, inte demokratier.

“Demokratin stärks”, skriver Malmström. Men folken kan inte avsätta EU-ledningen och tillsätta en ny. Det går inte att utkräva ansvar av makthavarna i Bryssel. De kan inte avsättas i val. Det är inte demokrati.

Men likt en diktator i Zimbabwe hävdar Malmström att EU är så trevligt och demokratiskt. Det undergräver respekten för henne och för hela europaprojektet. Tala sanning! Erkänn bristerna!

Lär av Förenta staterna. Där skulle det skulle aldrig komma på tanke att kalla någon som är emot att skicka mer pengar till Washington för USA-motståndare. Det handlar om på vilken nivå beslut ska fattas.

Och jag är emot makt på central EU-nivå så länge inte folken kan avsätta hela den centrala nivån i allmänna val.

Det är detta som är svagheten i Lissabonfördraget. Makten undgår folket. Därför har Bryssel-nivån ingenting alls med demokrati att göra. EU-parlamentet är en enda gigantisk charad. Man pillar i olika detaljer och var och en i parlamentet kan få med sin lilla snuttefilt i beslutsprocessen. Men helheten rullar på, utan möjlighet för européerna att stoppa, underkänna och ändra kurs. Det är inte folkstyre. 

Vad gäller själva processen med konstitutionen som blev ett fördrag, alla underkända i folkomröstningar, summerar Claes Arvidsson på ledarplats inför svenska riksdagens omröstning imorgon, Lång dags färd mot vadå:

Istället för kort, begripligt och med en tydlig avgränsning av makten mellan medlemmar och union har det blivit en lång dags färd mot ett konstitutionellt vadå.

Om europaprojektet blir misshandlat på det här sättet kommer det att dö. I det långa loppet är jag övertygad om att det är vi som ser bristerna som är de verkliga europavännerna, medan Malmström representerar dögrävarna.

(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, EU, EU,Lissabonfördraget)

Det ser ut som att Barack Obama håller ett av sina löften, i alla fall så här långt: förändra tonläget mellan politiker i Washington DC. Under 16 år med Bill Clinton och George W Bush i Vita huset har antagonismen mellan demokrater och republikaner stadigt förvärrats. Polariseringen har varit total och skoningslös. Obama lovade att förändra den. Och två besked ger signaler om att så faktiskt kan vara på gång.

I natt meddelades att senator Joe Lieberman tillåts av den demokratiska majoritetet att stanna som mäktig utskottsordförande i senaten, även om han stod vid republikanen John McCains sida under valrörelsen. Det rapporterar Los Angeles Times i Senate Democrats go easy on Lieberman. Många demokrater var rasande över Liebermans agerande och ville sparka honom. Så blev det inte, i försoningens namn.

Och Financial Times rapporterar idag att Obama kan komma att behålla Bushs försvarsminister, Obama in talks with Gates on Pentagon role:

Tillträdande presidenten Barack Obama och försvarsminister Robert Gates diskuterar villkor under vilka han kan stanna som Pentagons chef i den nya administrationen, erfar Financial Times.

Det här är intressanta tecken. Det vore väl om den hätska tonen skruvades ner. Men några reservationer är på sin plats. För det första vet vi inte om Gates verkligen kommer att fortsätta som försvarsminister och vi vet inte om demokraterna kommer att respektera Lieberman som utskottsordförande på ett sådant sätt att han kan fullfölja uppdraget.

För det andra, och det har många lätt att glömma, är det inte alls säkert att det blir bättre beslut bara därför att politiker är överens över partigränserna. Inte sällan är det tvärtom: förnyelse kräver svåra beslut som ofta är kontroversiella.

Och det är innehållet i politiken som räknas, inte hur mycket politiker dunkar varandras ryggar.

(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, demokraterna,Obama)

I Expressen går Isabella Löwengrip, alias Blondinbella, till hårt angrepp mot Janne Josefsson, “Du passar bättre på cirkus, Janne”, för hans sätt att leda SVT Debatt.

På ett generellt plan, om SVT som helhet, håller jag med Blondinbella att samhällsprogrammen genom val av ämnen, vinkling och perspektiv ger vänstern ett övertag.

Men jag anser inte att det stämmer på Janne Josefsson och Debatt. Programmet har många gånger valt ämnen som etablissemangen inom både media och politik är rädda för och undviker till varje pris. Det gäller också sådana frågor som vänstern tycker illa om att debattera, exempelvis ökad otrygghet pga kriminalitet. Man har haft debatt om FN ur kritiskt perspektiv. Och nu senast om muslimska kvinnors respektlöshet inför svenska seder, trots att man faktiskt lever och verkar i just Sverige.

Ska man sätta en etikett på SVT Debatt är nog ”folkligt” det jag tycker passar bäst. Ambitionen är, som jag uppfattar det, att ta upp det som diskuteras runt fikabord och köksbord. En synnerligen hedervärd ambition för public service.

Jag gillar att Debatt vågar ta i dessa laddade frågor och dessutom ger alla sidor chansen att komma till tals. Det blir visserligen hetsiga och adrenalinstinna debatter, men man hymlar ju inte om att just det är programidén. Om man inte gillar det sammanhanget, ska man tacka nej till att vara med.

För egen del tycker jag SVT Debatt är det bästa debattprogrammet på svenska språket i etern. Detta program med många röster skulle behöva kompletteras med den typ av mer djupgående, men lika livliga, debatter en-mot-en (eller två-mot-två) som sändes i SVT24:s aktualitetstimme “Studio 24″ under två år (innan man föll offer för besparingar).  

(Andra intressanta bloggar om politik, bloggar, bloggosfären, Janne Josefsson, SVT, debatt, media, medier, mediekritik, journalistik)

I det amerikanska valet vann ju inte bara vänstern presidentposten, utan utökade också sin majoritet i representanthuset och i senaten. Man kontrollerar nu Washington DC. Det får Bret Stephens att i sin Wall Street Journal-kolumn påpeka, ‘No Excuses’ for Liberals:

Tiden för ursäkter är över för vänstern. Med valet av Barack Obama och stora majoriteter i kongressen måste vänstern nu stå för något annat än nostalgi och “tänk-om”. För det är detta som varit deras hållning åtminstone sedan 1968 …

Tänk om John F. Kennedy överlevt Dallas och tagit hem trupperna från Vietnam innan den demokratiska administrationen trappade upp kriget. Tänk om Robert Kennedy överlevt attentatet i LA fem år senare. Tänk om Jimmy Carter inte haft sådan otur. Tänk om Ronald Reagan inte varit en så skicklig politisk mytbyggare … Tänk om Bill Clinton inte slösat bort sin politiska begåvning på billiga sexaffärer … Tänk om 11 september inte hänt och Bush inte fått mandat för rädslans politik.

Denna mentalitet, där man skyller egna tillkortakommande på nästan-segrar, otur och tragiska öden, kombinerar vänstern med historier om elakt spel från borgerligt håll. Republikaner må vara ett parti med korkade idéer, men de har haft turen att genom ondskefulla genier — Lee Atwater, Newt Gingrich och Karl Rove — kunna skapa brett folkligt stöd hos väljare som agerar mot sitt eget ekonomiska intresse …

Men nu är väntan över, och vänsterns tur har kommit … Obama kommer att få, och förtjänar, en period där han kan glänsa. Låt oss säga ett år. Efter det kommer det att bli allt svårare att skylla misstag han gör på arvet från företrädarna. Amerikansk vänster måste, till slut, sättas på det prov man undkommit i många årtionden. Framgång eller misslyckande, den här gången finns det inga ursäkter.

Konjunktursvängningar behöver inte vara politikers fel, men hur man agerar i kriser avslöjar en hel del. Intressant nog liknar Barack Obamas agerande i finanskrisen mer Alliansens lugna och tålmodiga arbete, medan socialdemokraterna agerar som John McCain, det vill säga kräver omedelbara och snabba åtgärder innan man vet hur den här lågkonjunkturen kommer att utvecklas.

(Andra intressanta bloggar om politik, USA, Obama, Vita huset, Reinfeldt, Alliansen, finanskrisen, ledarskap)