Dick Erixon och Stockholm City

Välfärdens gräns mot omvärlden

onsdag 29 juli 2015 · 11:12

Svenska Dagbladets huvudledare frågar, Var går välfärdsstatens gräns? Det är på tiden att fler och etablerade röster börjar diskutera konflikten mellan öppna gränser och välfärdsförmåner. Per Gudmundson ger några aktuella exempel:

  • I Kalmar län får asylsökanden, som aldrig betalt skatt i Sverige, gratis busskort. Medborgarna i Kalmar län tvingas både betala skatt och busskort.
  • I Lund tillåts EU-migranter bosätta sig var som helst, även om markägare inte ger sitt tillstånd. Svenska medborgare får inte bete sig så.
  • I Umeå får asylsökande försörjningsstöd trots att de fått avslag och inte har rätt att vara i Sverige, men ändå stannar i landet.
  • I Göteborg står terroråtalade inför rätta för mord, medan deras anhöriga registrerat firma för att å den åtalades vägnar kräva bidrag i hundratusenkronorsklassen i form av personlig assistans.

Det är en fråga om var välfärdsstatens gräns går. Sverige utökar ständigt välfärdsåtagandet och särskilt för dem som aldrig svarat upp mot några som helst skyldigheter till det svenska samhället. Detta är sjukt.

Jag är bedrövad över att de borgerliga partierna låter detta ske. Att de inte vågar eller förmår sätta ner foten och sätta gränser för välfärdsstaten. Politik måste handla om principer som gäller alla lika, inte på känsloutfall, tycka-synd-om-syndrom eller människors hudfärg.

Alliansen är död om den inte tar itu med de samhällsproblem som ovanstående exempel indikerar. Partierna måste tala klartext. Står inte borgerliga partier längre för att rättigheter svarar mot skyldigheter mot samhället? I så fall ser jag ingen anledning till varför medborgare med svensk härkomst ska betala skatt överhuvudtaget. Jag har ingen lust att likt en idiot betala skatt som går till dem som inte lever upp till några som helst skyldigheter till detta samhälle.

Det här är ingalunda några nya frågor. Den som följt den här bloggen har kunnat följa principiella diskussioner om var välfärdsstatens och demokratins gränser går. Se exempelvis följande inlägg: Utan nationalstat ingen demokrati (2013), Skillnad på murar som stänger in eller låser ute (2009), Murar är symptom på mer grundläggande konflikter (2009)

Ska Alliansen kunna förbli ett regeringsalternativ måste man våga ta sig an verkligheten så som den ser ut, inte springa och gömma sig bakom vackra floskler och högtflygande utopier. Väljarna är inte dumma i huvudet.

Tema: Alliansen · Integration

Ryssland och maktens legitimitet

tisdag 28 juli 2015 · 13:25

Vår granne i öst agerar allt mer aggressivt. Därför har jag försökt skaffa lite bättre perspektiv på detta land i sommar (se länkar nedan). Tyvärr är det svårt att finna några ljuspunkter. Något hopp om att Ryssland ska vilja bli del av vår europeiska gemenskap går inte finna. Tvärtom. De ryska makthavarna behöver väst som en fiende att skrämmas med för att behålla makten på hemmaplan.

I Svenska Dagbladet har Bengt Eriksson, tidigare pressattaché vid ambassaden i Moskva, publicerat en intressant artikelserie i sommar om den aktuella utvecklingen så som Grigorij Javlinskij (grundare av det liberala partiet Jabloko och presidentkandidat 1996 och 2000, förbjuden att ställa upp därefter) skildrar den i sin bok ”Perifert auktoritärt system – hur Ryssland hamnade där det hamnat” (Periferijnyj avtoritarizm – Kak i kuda prisjla Rossija).

När Sovjetkommunismen föll 1991 stod Ryssland inför ett vägval mellan en demokrati med marknadsekonomi och ett centralstyrt auktoritärt system.

Javlinskij menar att demokratin tog slut redan 1993 då Boris Jeltsin bombade parlamentet och antog en konstitution som inte begränsade presidentens makt. Utvecklingen förstärktes än mer när Jeltsin pekade ut sin efterträdare, Vladimir Putin. Eriksson summerar:

Det innebar att man slutgiltigt i Ryssland knäsatte det viktigaste kännetecknet på ett auktoritärt system, det att makten inom regimen överförs genom arv. Samtidigt stod det klart att det under den postsovjetiska omdaningen av landet aldrig skapades institutioner som kunde bli självständiga grenar av makten . . .

Inställningen till den högsta makten som enda legitima källan till äganderätten . . . överlevde den stormiga inledningen på 90-talet . . . Som genom en tyst överenskommelse kom samhället och den styrande gruppen att se regimens monopol på rätten att fördela större resurser som något av naturen givet . . .

Alla försök att skapa verklig maktdelning uppfattas i samhället som försök att undergräva staten som sådan. Låt oss inte glömma, skriver Javlinskij, att även journalister som ansåg sig vara anhängare av demokrati på 90-talet excellerade i skildringar av [parlamentet] som onödiga bojor som fjättrade hjälten Jeltsin och ständigt hindrade honom från att genomföra nödvändiga reformer.

Här finns de livsfarliga ingredienserna för antidemokrati: 1) inga oberoende domstolar, 2) inga reellt fria val, 3) medier kontrollerade av regimen och 4) monopol på äganderätten och därmed över ekonomin.

Utan extern insyn och kontroll blir korruption en betydande ingrediens. I Ryssland har det gått så långt att korruptionen har institutionaliserats, den är inte en avvikelse utan normen. Korruptionen har rent av blivit så central att den är ett av de viktigaste instrumenten för makten. Eriksson summerar:

Eftersom den tillåtna omfattningen av korruptionen är i det närmaste total, så kan man med hjälp av exkludering, inskränkningar och genom att ömsom blunda och ömsom se korruptionen hålla praktiskt taget hela landets elit i ett tillstånd av osäkerhet och skräck. Dagens ryska politiska system är identiskt med korruptionen.

Här får jag svar på min viktigaste fråga under sommarens intresse för Ryssland: hur legitimerar sig makten? För mig är det så fullständigt självklart att politisk makt emanerar ur allmänna val där folket väljer vem som ska inneha regeringsmakten, och därför har jag inte kunnat förstå hur Vladimir Putin och hans gäng kan behålla och stärka sin makt istället för att bli utmanade och utsparkade av en upprörd folkopinion.

Vilken är Putins legitimitet? Han har visserligen vunnit ”val”, men de har, som Javlinskij skriver mest fungerat som ”dekorativa” bekräftelser på det som redan varit bestämt.

Legitimiteten ligger i Putins förmåga att krossa utmanare, som Michail Chodorkovskij. När denne visade intresse för politik kunde han sättas dit för skattefusk, dvs aktiviteter som alla ägnade sig åt men teoretiskt var olagliga. Putin kan, när det passar, fängsla vem som helst eftersom alla bryter mot formella lagar och därmed kan ses som kriminella. Andra utmanare, som för förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, blockeras genom att de inte får utrymme i medierna som styrs av regimen.

Det som ger Putin legitimitet är alltså institutionaliserad korruption.

Men hur stark är den? Här finns ett litet hopp om förändring framöver. Javlinskij menar att ett samhälle byggt på korruption har en inneboende destruktiv kraft. Allt staten gör blir så mycket dyrare eftersom korruptionen skummar av alla investeringar. Dessutom placerar alla rika ryssar sina tillgångar i utlandet eftersom det inte finns någon ekonomisk utveckling i Ryssland, just på grund av korruptionen.

Det betyder att det nuvarande ryska systemet kan gå samma öde till mötes som det sovjetiska, dvs ekonomisk kollaps:

Utvecklingslogiken hos det provinsiella auktoritära systemet leder till en ökad klyfta till den globala politiken, till självisolering och implosion.

Men regimen försvarar sig genom att gå från auktoritär regim till totalitär genom att skaffa sig en ideologi:

Mot slutet av 00-talet var det uppenbart att det inte längre var möjligt att märkbart öka den ryska allmänhetens inkomster. Då intensifierades sökandet efter en ny ideologisk plattform[:] en nationalism som innebär att regimen är oskiljbar från folket och folket från regimen samt med betoning på . . . stormaktsambitioner och främlingsfientlighet.

Hur en konfrontation mellan ekonomisk tillbakagång som undergräver Putins legitimitet och den nya ideologiska offensiven från regimens sida i syfte att hålla folket på mattan, kommer att falla ut är något som framtiden får utvisa.

*
Se artikelserien i SvD: 1) Ryssland har blivit auktoritärt i periferin, 2) Det fanns en chans att ändra system, 3) Värsta exemplen på totalitära system, 4) Efter Ukraina väntar andra sovjetrepubliker.

*
Mer i bloggen om Ryssland: Stalins general, (29/6), Kreml – 800 år av maktkamp (2/7), När S rapporterade till KGB (9/7), Ryssar föredrar hårda tag (13/7).

Tema: Ryssland

Skrota en lag för varje ny

måndag 27 juli 2015 · 8:32

På DN-Debatt framför handelsstudenten Oscar Anderson en idé som borde varit genomförd för länge sedan, Skrota minst en gammal regel för varje ny som införs:

2012 införde man i Kanada ”the one-for-one rule”: för varje ny regel som lägger på en administrativ börda på företagare måste en gammal sådan regel plockas bort. I Storbritannien gick man efter att ha infört en liknande princip ännu längre och modifierade denna till att lyda ”one in, two out”. Detta kräver att för varje pund i kostnader som läggs till i nya regleringar måste gamla regler som kostar två pund tas bort. /…/

I en rapport [påpekas] att det sedan 1990 genomförts över 500 förändringar, tillägg eller undantag enbart i skattelagstiftningen. En ”en för en”-princip skulle vara ett sätt att stoppa denna skenande administrativa börda, som successivt äter upp mer och mer av småföretagares tid för varje år som går, vilket sänker produktiviteten i samhället över tid.

Staten kan genom tvång strypa all verksamhet. Politiken måste förstå den destruktiva kraft som nya lagar har, om de inte kombineras med att gamla lagar tas bort. Nya regler har alltid goda syften, men de skapar ofta nya och ännu värre problem.

Tema: Ekonomi · Inrikespolitik

TV4 viker sig för vänsterns näthat

fredag 24 juli 2015 · 8:18

TV4 anlitade först 21-åriga Louise Andersson Bodin från Grums till ett nöjesprogram. Sedan ställde sig någon som kallar sig Adam Tensta, som just släpper en ny skiva, upp från TV4:s morgonsoffa med anklagelser om att kanalen anlitar rasister. Mediegenomslaget blev stort, mycket större än vad hans musik någonsin fått. Det var förmodligen också skälet till utfallet — PR och genomslag i medierna för sig själv och det han ville sälja. Att anklaga andra för rasism är nu bästa sättet att skapa uppmärksamhet.

Näthat och hot från vänster (sk “antirasister”) startade omedelbart mot 21-åringen. Och TV4 sparkar henne — av “säkerhetsskäl” och därför att det skulle bli “fel fokus” om hon är med i TV-program, underförstått: hon drar in rasismdebatt i underhållningssammanhang. Bättre då att förnedra och tysta henne.

Så ser den allt smalare åsiktskorridoren ut.

Se mer: DN, Nyheterna 24.

Tema: Integration

‘S låter Malmö bli lagslös stad’

torsdag 23 juli 2015 · 12:27

I Sydsvenskan skriver kommunpolitikern John Roslund (M) en avslöjande artikel om hur Malmö styrs, S accepterar att Malmö blir mer eller mindre laglösa:

Malmö kommun arrangerar varje år mängder av seminarier kring olika fenomen, kring allt från gröna tak till hbtq-frågor, men någon utbildning kring brottsförebyggande arbete eller tydliga ställningstaganden kring hur staden ska arbeta för att komma till rätta med våldet förekommer inte.

Våld och gangsterfasoner kan inte polisen lösa på egen hand. Det är ett samhällsproblem som uppstår när människor känner sig utanför.

I Malmö har framför allt handlingsförlamade socialdemokrater skapat ett utanförskap genom att fokusera på att inviga tjusiga byggnader i ena delen av staden och blunda för misslyckade skolresultat, ökande utanförskap och ökat våld i den andra delen. Så tar man inte ansvar för staden.

Äntligen en politiker som tar upp något väsentligt. Tydliga moraliska ställningstaganden om hur människor ska bete sig i vårt samhälle lyser med sin frånvaro från politiskt håll. Istället märks ständiga ursäkter och bortförklaringar. Tänk om någon kunde slå näven i bordet och med handlingskraft slå fast vad som gäller.

Tema: Brott & straff

Tre republikaner före Clinton i ny mätning

onsdag 22 juli 2015 · 17:09

Den demokratiska presidentkandidaten Hillary Clinton kommer efter tre republikanska presidentkandidater i tre av de viktigaste delstaterna, rapporterar CNN i Clinton trails top Republicans in battleground states:

I Colorado leder guvernör Scott Walker med 47-38 procent över Clinton om de ställs mot varandra, senator Marco Rubio leder med 46-38 procent och Jeb Bush med 41-36 procent. I Iowa leder Walker med 45-37 mot Clinton, Rubio med 44-36 och Bush 42-36 procent. Och i Virginia, där Clinton kommer närmast sina republikanska motståndare, leder Walker med 43-40, Bush med 42-39 och Rubio 43-41 procent av de tillfrågade.

Mätningen publicerades idag av Quinnipiac University, där en talesperson säger om Hillary Clinton: “Hon har förlorat mark i de viktigaste delstaterna och i nyckelfrågor om hennes ärlighet och ledaregenskaper.”

Man konstaterar också: “Hillary Clintons siffror gränsar till avgrunden när det gäller ärlighet och tillit, men Wisconsinguvernören Scott Walker kämpar ännu med att bli en välkänd kandidat.”

Så ser nog handikappen ut, ja. Men det positiva för Walker är att han lär bli känd om republikanerna utser honom till partiets kandidat, medan det är betydligt svårare för en ökänd kandidat att bli av med den misstro som slagit rot i väljarkåren.

Tema: Amerika

Är Donald Trump rökt som presidentkandidat?

tisdag 21 juli 2015 · 17:45

Medierna i USA har haft roligt åt att få slå upp Donald Trump som republikansk presidentkandidat. Vänstern önskar inget hellre än att denne obalanserade och nyckfulle miljardär blev republikanernas man. Men han har nu gjort bort sig bland partiets väljare genom att håna krigsveteraner som John McCain. Weekly Standard skriver i Trump GOP Candidacy Blows Up:

Det finns många offentliga bevis på att Donald Trump, som enligt flera opinionsmätningar leder det republikanska primärvalet, … saknar klass med kommentarer som de om McCain och det är tydligt att han funderar på att ställa upp som oberoende kandidat.

Han har fått så stort mediegenomslag efter han annonserade sin kandidatur att opinionsmätningarna ger honom högst stöd. Det är en gammal sanning att tidigt i presidentvalrörelser är det namnkunnigheten, kändisskapet, som ger utslag, snarare än politikens innehåll.

Skälet till att en person som Donald Trump kan virvla upp så mycket damm i valrörelsen beror på att alla etablerade kandidater är så försiktiga, så beräknande och så lika varandra. USA har samma problem som Europa och Sverige. Sverigedemokraternas framgångar beror på att alla andra partier framstår som identiska. Då är det bara uppstickaren som bryter av. Och eftersom man gärna markerar mot etablissemanget ger man uppstickaren sitt stöd.

Vi behöver i de västliga demokratierna ha mer färgstarka och principiella debatter mellan olika politiska värderingar så att det blir tydligt vari skillnaderna består. Bara så kan man minska lockelsen i att proteströsta. Vi får se om etablerade röster i USA kan agera mindre slätstruket och mindre räddhågat när valrörelsen drar igång på riktigt.

Tema: Amerika

IMF: försörj Grekland för evigt eller upplös euron

måndag 20 juli 2015 · 12:51

Via Janerik Larsson i Svenska Dagbladet får jag tips om artikel i New York Times som granskat IMF:s rapport om Grekland, IMF Is Telling Europe the Euro Doesn’t Work.

För att IMF, Internationella valutafonden med cirka 190 medlemsländer, ska hjälpa till i Grekland kräver man att eurozonen bildar en politisk union, en Europaregering som tar hand om medlemsländernas statsbudgetar. Ekonomijournalisten Josh Bosso skriver:

“Men vänta lite nu”, kanske du säger, “IMF har inte föreslagit en politisk union, man förespråkar skuldavskrivning”. Men när skuldavskrivning blir tillräckligt stor [eller ständigt upprepas, min anm] suddas skillnaderna ut. Båda betyder att andra länder i eurozonen får betala budgetmedel till Grekland.

I ett av alternativen om skuldavskrivning som IMF beskriver talas det i klartext om “årliga överföringar till Greklands statsbudget”, vilket betyder att andra regeringar måste avsätta medel i statsbudgeten till Grekland. Detta är inget annat än en politisk union.

På samma sätt som eurozonens länder i statsbudgeten avsatt medel för regionalpolitiskt stöd till eftersatta områden kommer de att tvinga sina skattebetalare att betala många sköna miljarder varje år till Grekland.

Det var avsikten att detta aldrig skulle ske, men IMF menar att eurozonen inte fungerar utan detta regionalpolitiska stöd.

Just detta var den vanligaste varningen inför bildandet av euron (och skälet till att jag röstade nej). Men politikerna ville inte lyssna. Visserligen fick Tysklands Helmut Kohl en stabiliseringspakt på plats som en garanti mot ansvarslös ekonomisk politik, men Frankrikes Jacques Chirac och andra Medelhavsländer struntade i den.

Så, antingen en Europaregering eller en upplöst euro. Vilket blir det?

Jag vet en sak: en Europaregering inom nuvarande EU vill jag inte ha. Faktum är att Greklandskrisen kan bli dödsstöten inte bara för euron utan för hela EU-projektet.

Tema: Ekonomi · Europa

Calle Schewens vals före ‘Internationalen’

söndag 19 juli 2015 · 18:18

För ovanlighetens skull innehöll dagens kultursidor något intressant. DN:s kulturchef Björn Wiman berör relationen mellan kultur och politik, Därför tillhör Evert Taube vår ­viktigaste politiska poesi:

Evert Taube gick till historien som en av den svenska kulturhistoriens mest värderingsskapande konstnärer, just med de sånger som han själv tyckte var hans minst betydelsefulla . . . Dock var det dessa älskade visor som hade störst samhällelig djupverkan. Vad vore exempelvis vår vision om ett fritt men välordnat semesterliv utan Rönnerdals valsande utanför sportstugan på Sjösala äng? Vår dröm om en arkadisk sommar vid Medelhavet utan Fritiof Andersson? Eller den sakrala upplevelsen av hav, skog och natur utan Rose-Marie och den blåa Nämdöfjärden.

Det svenska folkhemmet byggdes inte – som någon sagt – till tonerna av ”Internationalen”, utan till ”Calle Schewens vals”. Politisk konst är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas till politiska konstnärer.

Så klokt på så många olika plan. Politiska konstnärer och poeter är helt enkelt inte konstnärer utan propagandister. Sverige identifierar sig med den lokalpatriotiska “Calle Schewens val” och har aldrig köpt “Internationalen” och dess radikala politiska agenda.

När man tänker på vilka politiska ledare som varit folkkära har de också drag av Taubevisor över sig: Per Albin Hansson, Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Gösta Bohman.

Frågan är vilka politiker i nuvarande generation som kan och vill fylla det tomrum som finns här. Precis som med konstnärer kan det inte ske av dem som bara är partipolitiker. De måste vara något mer, förankrade i myllan och se verkligheten som något större än dagspolitik. Tyvärr ser jag inga sådana. Inte än.

Tema: Identitet · Kultur & humor

Hur mycket bluffar rödgröna regeringen?

söndag 19 juli 2015 · 9:49

Nuvarande regering har det svagaste parlamentariska stödet sedan demokratins genombrott (till och med svagare än Ola Ullstens korta sejour i kanslihuset inför valet 1979 eftersom han kunde luta mot C och M för att få majoritet). Också politiskt har regeringen varit svagare än på länge, där riksdagen tagit över med tillkännagivanden. Även statsrådens samlade kompetens bedöms som tunnast i historien.

Nu har det avslöjats att “vice statsminister” Åsa Romson inte är statsministerns ställföreträdare om han tillfälligt inte kan utöva ämbetet. Det är istället det längst tjänstgörande statsrådet Margot Wallström som i verkligheten är “vice statsminister”

Åsa Romsons titel är alltså ett påhitt utan substans.

Det är otroligt korkat att kasta ur sig titlar som inte står för något. Ett sådant agerande undergräver tilltron till regeringen. Agerandet avslöjar en medveten ambition om att föra svenska folket bakom ljuset. Hur mycket mer är på låtsas?

En sida av Alliansens framgång som inte diskuterats så mycket är att partierna genom uppgörelser före valet kunde hålla sina vallöften. Det ökade väljarnas tillit och förtroende för politikerna. Det förtroendet bryter nu S-MP-regeringen ner genom att bedra väljarna om hur regeringen leds.

Mer och mer framstår hela regeringen som en bluff.

Se mer: DN i Hård kritik mot Romsons ”låtsastitel”.

Tema: Rödgröna

Klarar Löfven stressen att vara statsminister?

fredag 17 juli 2015 · 17:01

Igår rapporterade Aftonbladet att statsminister Stefan Löfven insjuknade när han klivit på ett SAS-plan som skulle flyga till Umeå:

– Han gick på planet sist, tillsammans med två livvakter, säger medpassageraren som satt i närheten av statsministern.

När planet hade lämnat gaten blev statsministern akut illamående.

– Sen svimmade han av, uppger vittnet.

Eftersom planet redan lämnat gaten fick det vända. Väl framme vid gaten möttes statsministern upp av ambulans. Enligt uppgift till Aftonbladet bars statsministern ut på bår.

De flesta kommentarer har handlat om vem som träder in som agerande statsminister om Stefan Löfven blir tillfälligt förhindrad av sjukdom. (Nu under sommaren finns ett schema för vikarierande regeringschef och just nu är det landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Annars är det inte “vice statsminister” Åsa Romson, utan utrikesminister Margot Wallström så som längst tjänstgörande statsråd.)

Men en viktigare fråga är om Stefan Löfvens hälsa inte klarar av den press, stress och mentala påfrestning som uppdraget att vara statsminister innebär. Frågan blir särskilt aktuell med tanke på att Löfven aldrig personligen strävat efter att få uppdraget som partiledare och statsminister. Han mer eller mindre tvingades av Socialdemokraterna att ställa upp i den kris som partiet befann sig efter Håkan Juholts dramatiska avgång.

Ett så krävande uppdrag som statsministers klarar inte vem som helst av. Vid sidan av kompetens och förnuft handlar det om att vara stresstålig på en mycket hög nivå. Om man inte själv haft ambitionen att nå uppdraget är frågan om inte risken är större att man fysiskt och psykiskt inte orkar mer än en viss tid.

I USA anses presidentvalskampanjerna ha en viktig uppgift i att testa kandidaternas ledarskapsförmåga liksom om de orkar med påfrestningarna som jobbet innebär. Kampanjerna blir en utsållningsprocess inte bara för väljarna utan också för de inte tillräckligt mentalt förberedda. I Sverige har vi ingen sådan sållningsprocess. Partierna kastar in sina interna val direkt in på de högsta posterna i staten.

Allt kan sammanfattas i frågor vi inte brukar ställa, men som faktiskt har betydelse för ledare på högsta nivå: hur väl sover Löfven om nätterna? Kan han koppla av mitt i det hårda trycket från alla håll?

Om hans kropp säger ifrån kanske han av medicinska skäl måste kliva av före valet 2018. Det skulle försätta Socialdemokraterna i en mycket svår situation.

Tema: Rödgröna

Utvisa - oavsett konsekvenser i hemlandet

torsdag 16 juli 2015 · 21:08

I huvudledaren vänder sig Dagens Nyheter mot att terrorister och säkerhetsrisker ska nekas inresa i Sverige, något som Ebba Busch Thor (KD) tog upp i Almedalen.

DN menar att det inte finns någon politisk opinion för skärpningar och hänvisar till upprördhet i medierna kring tidigare avvisningar. Som om medierna avgör vad som är folkopinion! Tillåt mig le. Medierna är minst av någon representativa. Det är de politiska partierna som är politiska aktörer i Sverige, inte några hundra journalister på redaktioner i Stockholm.

En viktigare fråga som ledaren tar upp är “juridiska komplikationer”. Idag kan vi inte avvisa eller utvisa någon av terrorskäl, inte ens om de saknar svenskt medborgarskap. DN skriver:

Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar, som ser ut att komma direkt från IS, dyker upp i Sverige och söker asyl så kan vi inte visa dem på porten. I stället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffat sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan.

Så ser nuvarande lagstiftning ut, ja. Men den måste ändras, så fort som möjligt. Sverige ska inte ta emot och ge fristad åt terrorister, säkerhetsrisker och massmördare. De ska kunna avvisas vid gränsen. Och har de slunkit in ska de kunna utvisas.

DN nämner en uppviglare till mord som utvisas från Storbritannien. När det skedde 2013 sa premiärminister David Cameron så här:

– Det är en fråga som fått mitt blod att koka, att det tagit så lång tid och varit så besvärligt att utvisa denne man som inte har någon rätt att vara i vårt land, som hotar vårt land, sa han enligt Reuters i Britain deports cleric Abu Qatada. Ett år senare släpptes denne extremist ur jordanskt häkte enligt London Times, Abu Qatada freed after acquittal in terror plot trial. Biträndande premiärminister Nick Glegg sa efter frikännandet, “Han kommer inte att beviljas inresa till Storbritannien”, rapporterade Daily Star i Banned forever.

Skälet till att varit så svårt att utvisa en person som uppenbart hotat livet på alla britter är Europakonventionens skydd för de mänskliga rättigheterna. Men det är orimligt att våldsbejakande individer, som hyllar muslimsk extremism, inte kan avvisas och förpassas till Mellanöstern där deras meningsfränder finns. I dessa fall handlar det inte om “vanliga” kriminella, utan om politiskt våld för att omstörta våra samhällen i väst.

Den som inte ställer upp på mänskliga rättigheter för andra har moraliskt avsagt sig att omfattas av dem för egen del.

Lagstiftningen bör utformas så att de som kan bevisas förespråka terror, hot och våld som politiskt medel ska avvisas och inte få uppehållstillstånd. De som sedan tidigare har uppehållstillstånd ska få det indraget, oavsett om det är tillfälligt eller permanent. De som beviljats svenskt medborgarskap ska kunna få detta indraget och så som tvångsmedel utvisas till land där man har ett andra medborgarskap eller där man tidigare haft medborgarskap eller det område där man tas emot eller där hinder att avlämna individen inte föreligger.

Ja, om så krävs anser jag att extremisterna kan utvisas till Syrien. Det är ju en välgärning att sända dem till områden där de har likasinnade. Även om de efter avvisning/utvisning riskerar fängelse, tortyr eller dödsstraff ska beslutet genomföras. De som avvisas förspråkar ofta just sådana bestraffningar. Vi i väst kan inte ta ansvar för vad andra gör, särskilt inte i de länder och områden varifrån man angriper västs värderingar.

Det avgörande är att vår civilisation skyddas mot dem som vill förgöra den.

Frågeställningar av detta slag är inget nytt. Under det amerikanska inbördeskriget 1861-65 upphävde president Abraham Lincoln de mänskliga rättigheterna för dem som uppviglade till förmån för sydstaternas revolt och utbrytning ur USA. Han upphävde habeas corpus, rätten att få sitt frihetsberövande prövad i rätten. Denna inskränkning gjorde det möjligt att avskaffa slaveriet. Menar DN att Lincoln hellre skulle förlorat inbördeskriget? Man måste inse vad som är huvudsak och vad som är bisak när det gäller principer.

Jag håller med om att vi som står för upplysningen, rättsstat och individens fri- och rättigheter har en skyldighet att upprätthålla dem även gentemot meningsmotståndare. Men när dessa meningsmotståndare övergår från att argumentera för andra — totalitära – samhällssystem till att förespråka politiskt våld och terror, då har dessa slutat vara meningsmotståndare och blivit fiender i en krigsliknande situation. Ingen har hävdat att nazister 1939-45 endast borde ha motarbetats med samhällsdebatt istället för militär motoffensiv som med våld störtade regimen. När vår civilisation angrips med politiskt våld kan vi tvingas att upphäva fiendens rättigheter i syfte att rädda våra värderingar.

Tyvärr är vi där. Vi måste förbereda oss på krig mot våldsbejakande islamistisk extremism. I ett asymmetriskt krig angrips vi inte av arméer i uniform utan av enstaka terrorister som slumpmässigt attackerar civila var som helst eller anfaller symboler för vår civilisation, som exempelvis redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo i januari i år.

Vi måste tänka nytt. Dessa extremister, terrorns verktyg, är inte att betrakta som civila. De är agenter för krafter som avser att förstöra vårt sätt att leva, i lika hög grad som nazismen gjorde för 70-80 år sedan, men med nya metoder. Det är till skillnad från andra världskrigets blixtkrig ett långsamt, utdraget och nyckfullt krig mitt i vardagen.

Vi måste anpassa vår lagstiftning — nationella lagar och internationella fördrag — så att de som förespråkar frihet, demokrati och rättsstat skyddas, medan de som är dessa värderingars fiender avlägsnas så att de inte kan skada oss.

Tema: Brott & straff · Islam · Juridik