Dick Erixon och Stockholm City

Duglighet: Alliansen 45%, vänstersidan 38%

måndag 25 augusti 2014 · 15:53

Ett skäl till att jag inte tror på opinionsinstitutens partisympatimätningar är att de inte väger in och balanserar för att borgerliga väljare har annorlunda sätt att tänka och uttrycka sig.

Jag får belägg för det när Sifo ställer andra sorts frågor till väljarna. Sveriges Radio rapporterar idag, Regeringen får gott betyg i tung mätning. Trots att oppositionen påstås ha ett stort övertag i partisympatierna så är det Alliansen som har störst förtroende att regera.

Hela 48 procent tycker att regeringen sköter sig bra eller mycket bra. Endast 21 procent tycker att den sköter dig dåligt/mycket dåligt.

När det gäller alternativet, en vänsterregering svarar 45 procent av svenska folket att de inte alls vill ha en “S-ledd regering”.
38 procent tror att en sådan skulle bli bättre:

Lägg märke till partiskheten i frågeställningen. Man gör S-ledd regering till huvudalternativet, men de tillfrågade svarar “Nej tack!” Det är ett mycket starkt nej till Stefan Löfvens rödgröna röra.

Att svaret här skiljer sig så markant från partisympatimätningar där väljarna ska ange parti, beror på att många borgerliga väljare inte tycker partipolitik är det viktigaste i deras liv. De är inte politiska aktivister utan jobbar hårt på arbetsmarknaden. De skapar välstånd och den välfärd vänsterpartierna så hett  vill bestämma över. Vänsterpartiernas väljare är i högre grad aktivister som tror att man ändrar sitt eget liv genom att tvinga på andra människor sina egna ståndpunkter. De är alltså alltid mer politiskt aktiva, särskilt mellan valen.

Opinionsinstituten misslyckas att väga in och balansera upp för denna diskrepans i synsätt, och därför drar vänsterpartierna ofta iväg i partisympatimätningar.

Statsvetarna Möller och Ruin försöker dessutom i DN lyfta vänsterpartiernas taktikspel kring SD i regeringsfrågan till en lika avgörande faktor som om partier förberett sig för att regera tillsammans. Det är knappast statsvetenskap av någon högre skola.

Mot slutet av sin tendensiösa artikel frågar de hur Reinfeldt agerar om vänsterpartierna röstar nej till honom, medan SD lägger ner sina röster och därmed inte avsätter honom som statsminister. Självklart ska Reinfeldt då regera vidare. Om oppositionen inte går fram tillsammans (S-V-MP-SD) är Alliansen det största blocket och det självklara alternativet — och skulle vara det i vilket demokratiskt land som helst.

Bara i Sverige kan statsvetare så ogenerat agera stödtrupp till en Socialdemokrati utan regeringsalternativ.

Tema: Valkampanj

Medierna vilseleder i regeringsfrågan

söndag 24 augusti 2014 · 12:41

Det är mycket snack om regeringsfrågan. Det anses vara “taktik” när Fredrik Reinfeldt gör det, men högsta visdom när Stefan Löfven påstår vad andra kommer att göra i regeringsfrågan, men inte talar om vad han själv avser göra.

När Löfven säger att Alliansen räknar med stöd av SD är det en dimridå för att inte själv behöva tala om vilka partier han avser att bilda regering med om han skulle få chansen. Massmedierna går i Löfvens ledband och pressar honom inte. Det är bara regeringspartierna som ska svara, aldrig behöver Socialdemokraterna ge besked. Så var det i “Godmorgon Kamrater!” i radions P1 denna söndag, och så har det varit hela sommaren.

Vad är då fakta? Det enda journalisterna behöver göra är att gå till den förnyade grundlagen. Där gäller nya skrivningar som blir aktuella för första gången efter riksdagsvalet 14 september. Det är ett tips också till den Socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, som av någon anledning hoppar över första ledet i grundlagens nyformulerade kapitel om regeringsbildning. Han, liksom medierna, tror, fullständigt felaktigt, att riksdagens talman startar med ett blankt papper.

Nej. Så här lyder Regeringsformens kapitel 6, § 3, om regeringsbildning:

En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej, ska statsministern entledigas.

Grundlagen utgår från att vi har en regering och statsminister. Detta är logiskt med den negativa parlamentarism som tillämpas, dvs att regeringen regerar så länge man inte har en majoritet emot sig.

Grundlagen frågar sedan om riksdagsvalets utfall påverkar regeringens ställning i denna mening — alltså om regeringen har en aktiv majoritet emot sig.

För att fälla regeringen Reinfeldt måste alltså mer än 50 procent av riksdagsledamöterna rösta emot statsministern. Här krävs alltså (med ett utfall enligt opinionsmätningarna) att Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går samman och röstar likadant, dvs nej till Fredrik Reinfeldt som statsminister.

Den fråga medierna borde ställa, om de vill framstå som initierade och opartiska, är alltså om Stefan Löfven tänker rösta tillsammans med Jimmie Åkesson i den första voteringen om regeringsmakten efter valet.

Grundlagen stipulerar att en sådan omröstning ska ske inom två veckor.

Det Fredrik Reinfeldt sagt, är att han kommer att låta en sådan omröstning ske — istället för att självmant avgå — om inte Socialdemokraterna uppvisar hur man tänker skaffa sig majoritet för en statsbudget och därmed en förutsättning för att Sverige ska kunna fortsätta uppnå stabila statsfinanser.

Hela detta fullständigt avgörande ställningstagande blundar medierna och S-debattörer för.

Att S-aktivister stoppar huvudet i sanden är inte så konstigt, men att svenska medier så lättvindigt låter sig luras av detta spel är pinsamt.

Tema: Valkampanj

Demoskop: M +4% och S,V,MP -6,1%

lördag 23 augusti 2014 · 18:41

Nu när valrörelsen drar igång på riktigt börjar väljarna sätta sig in i vilket regeringsalternativ man vill ha. Då tappar S, V och MP hela 6,1 procentenheter från juli till mitten av augusti. Samtidigt går M fram med 4 procentenheter, rapporterar Expressen.

Därmed har pendeln svängt med hela 10 procentenheter i ett nafs.

Sett till regeringsalternativ deklarerade för väljarna före valet, ser opinionsläget ut så här enligt Demoskop:

Alliansen . . . . . . . . . . . . 37,3 procent
Socialdemokraterna . . . . 29,9 procent
Sverigedemokraterna . . . 12,2 procent

Observera att antalet osäkra är fortsatt mycket högt: 13,8 procent vill, en månad före valet, inte svara på vem man tänker rösta.

Om vänsterpartierna kan tappa 6 procentenheter under semestern, kan de naturligtvis tappa lika mycket till när nu alla partier under valrörelsen blir kritiskt granskade, inte bara regeringspartierna. I fyra år har regeringen som makthavare granskats, medan oppositionen bara fått positiv uppmärksamhet för sina till intet förpliktande synpunkter. I valrörelsen måste alla synas eftersom de kan få makten efter valet.

Det finna alla möjligheter att de som dömt ut Alliansen kan vara rökta dagen efter valet.

Tema: Valkampanj

Mannerströms sociala patos en fröjd att följa

måndag 18 augusti 2014 · 22:44

Stjärnkocken Leif Mannerström är ju en ny Leif GW Persson! Hans rakhet, integritet och korthuggna språk i nya TV4-programmet Leifs restaurang är något annat än det vanliga, ytliga babblet om hur “fantastiskt” allt är i TV-sändningar.

Han är också modig. Programmet ger långtidsarbetslösa med olika grad av sociala problem en chans att komma tillbaka till arbetslivet. Dessa helt outbildade personer ska på kort tid lära sig jobbet och sköta en riktig restaurang i Göteborg. Till G-P säger Mannerström:

– Du vet, det här är ju på allvar, här gäller det att ta tag i människor på allvar så att de kommer tillbaka till livet. En del av dem har haft det, för att uttrycka det hårt, jävligt jobbigt. Du får inget jobb i dag om du inte har ett bra CV och många av de här människorna har ju inget sådant men vi har lyckats få in dem i arbetslivet ändå och det är jag jäkligt stolt över.

– Det är inget lekprogram precis, utan här kommer de få höra både ris och ros.

Mannerström började själv jobba på restaurang som 15-åring och han ställer hårda krav. I programmet säger han:

– Jag söker dom som bestämmer sig. Det här vill jag. Gå till jobbet varje dag.

– Man ska göra rätt för sig. Det är viktigt att man hittar en uppgift, någonting att sköta. Att man betyder någonting och att man tar tag i sig själv. Det har med självkänsla att göra.

– Jag är väldigt pettimeter. Allting ska vara snyggt.

– Man hittar alltid några pärlor och så hittar man dem som är totalt värdelösa. Men de kan vara bra ändå. Det finns mycket goda hjärtan hos dom som inte kan hacka lök.

Herrejävlar vad jag saknar dessa personer som vågar att inte vara politiskt korrekta i medierna! Mannerström behöver efter 60 år i branschen inte be om ursäkt för att han har tydliga åsikter.

De utvalda är samtidigt chockerade öppna om sin livssituation (hoppas de fått klart för sig vad TV-exponering innebär). Och har en god förmåga att berätta om det. En deltagare som missbrukat, saknar betyg och nu bor i bostad som socialtjänsten tillhandahåller säger “Jag ser mig inte som en loser, men det är det jag blivit.”

Varför ställer en så framgångsrik kock och krögare upp på att jobba med arbetslösa och outbildade? Mannerström förklarar att han vill ge något tillbaka till Göteborg som givit honom så mycket. Just detta samhällsengagemang är väldigt vanligt i USA, men inte här hemma. Ge något tillbaka!?! Vi ska ju bara kräva våra rättigheter! “Någon annan” ska fixa det. Politikerna.

Men Mannerström ställer upp. Samtidigt döljer han inte att han har vissa betänkligheter. Han är ärlig om att han ställer krav. Han frågar en deltagare, “Om vi tar med dig, är du ren då?”

Så får man ju inte göra. Ta folk på allvar.

Den här TV-serien ska jag följa.

Tema: Ekonomi · Livsfilosofi

Alliansen leder med 38,8 mot 29,7 för S

måndag 18 augusti 2014 · 9:17

Idag rapporterar Aftonbladet, Skräckbesked för Löfven, att Alliansen ökar i ny opinionsmätning, medan oppositionen är fortsatt splittrad. Statsminister Fredrik Reinfeldt intar nu också samma hållning som denna blogg lanserade förra veckan: Alliansens stöd i folket ska jämföras med Socialdemokraternas stöd, eftersom det inte finns något annat regeringsalternativ än Socialdemokraterna ensamt.

Så här ser då stödet för de olika regeringsalternativen ut:

Alliansen . . . . . . . . . . . . . . 38,8 procent
Socialdemokraterna. . . . . . . 29,7
Sverigedemokraterna. . . . . . 10,9
Miljöpartiet. . . . . . . . . . . . . . 9,9
Vänsterpartiet. . . . . . . . . . . . 6,9

I ett inlägg i januari 2013 presenterade jag hur det kan gå i riksdagen med liknande valresultat. Scenariot i korthet:

Om talmannen föreslår riksdagen att utse Stefan Löfven till statsminister kan en majoritet av Alliansen och SD rösta nej eftersom Löfven inte gått till val med stödpartier utan ensamt. Det finns inget regeringsprogram med MP och V.

Talmannen får då erbjuda Fredrik Reinfeldt att försöka bilda regering. Han kan då höra sig för om vad MP kräver för att lägga ner sina röster. Om MP gör det, är Reinfeldt klar som statsminister. Om MP inte vill göra upp med Alliansen, hamnar avgörandet hos SD. Kommer de att rösta nej också till en Alliansregering? Eftersom Reinfeldt inte kommer att förhandla röstar SD nej. Därmed faller Reinfeldt.

Talmannen föreslår då en blocköverskridande regering. Stefan Löfven försöker säkert locka FP och C, men blir avvisad. Gustaf Fridolin vill säkert också försöka bilda regering med FP och C, men Allianspartierna vill inte svika sina vallöften. Talmannen kan föreslå S och M, men de vill inte tillsammans.

När talmannens fjärde förslag röstats ner av riksdagen, utlyses automatiskt extraval att hållas inom tre månader.

I det extravalet borde det ha gått upp för svenska folket att man bör rösta på ett regeringsalternativ som kan få majoritet i riksdagen. Bara ett sådant alternativ finns: Alliansen. I extraval i januari 2015 borde Alliansen kunna få denna egna majoritet. Sverige får då till slut en regeringsduglig lösning.

Tema: Valkampanj

Valtemperaturen stiger i Stockholm

fredag 15 augusti 2014 · 11:38

Det har blivit upprörda känslor från vänsterhåll när Stockholmsmoderaternas lokala valaffischer presenterats. De ska sättas upp runt om i huvudstaden i morgon. Jag tycker det är ett kul grepp att inte vara gravallvarlig utan anlägga en humoristisk ton.

Oppositionen hävdar att det är “lögn”.

Men sanningen är att affischerna tar upp det oppositionen vill dölja.

När det gäller RUT vill S halvera avdraget och V ta bort det. De har ju inte gjort upp före valet, väljarna vet inte vad de röstar på. Affischens budskap kan alltså bli verklighet i en kompromiss mellan S och V.

BYE BYE förbifarten” är ett annat budskap som kan bli sant. S vill visserligen bygga, men både MP och V är stenhårt emot. En kompromiss mellan dessa partier kan mycket väl betyda att förbifarten läggs i malpåse.

AJÖKEN nio nya tunnelbanestationer” är på samma sätt ett möjligt resultat eftersom oppositionspartierna föreslagit mängder med satsningar på kollektivtrafiken utan att finansiera eller prioritera. Efter långdragna förhandlingar kan S-MP-V mycket väl hamna i att inte bygga dessa nio stationer utan något annat.

THE END of ungdomsjobb” är en svengelsk affisch som syftar på att oppositionen vill höja arbetsgivaravgiften för unga och ta bort restaurangmomsen där många unga börjar sitt yrkesliv. Det kommer att bli slutet för många ungdomars första anställning.

TACK Å HEJ fritt skolval” är ett högst tänkbart resultat om Vänsterpartiets villkorslösa krav på stopp för företag i välfärden införs. S har inte lovat totalstopp, men vad blir kompromissen med V när man behöver deras röster för att komma till regeirngsmakten? Väljarna vet inte. Affischens budskap kan bli verklighet.

140 000 nya bostäder KAN HÄLSA HEM“. Affischen syftar på uppgörelse som Alliansen gjort i Stockholmsregionen och som ställer krav på bostadsbyggande som motprestation för utbyggd tunnelbanan. Oppositionen har inte någon liknande uppgörelse.

ETT TU TRE så fanns inte Bromma flygplats mer“. Två av tre oppositionspartier driver nedläggning. I en förhandling kan den ryka. Affischens budskap kan bli sant.

BOOM! där rök försvaret” är väl den mest kontroversiella affischen. Dels är försvaret ingen lokal fråga för Stockholm, dels har nya Moderaterna kraftigt skurit ner försvarsmakten under åtta år. Men M undgår min kritik eftersom jag anser att affischen syftar på att oppositionen velat ge försvaret ännu mindre pengar. Två av tre rödgröna partier vill avveckla det militära försvaret. Eftersom Moderaterna inte helt vill avskaffa försvaret vill de ha mer av det än oppositionen. Affischen har ett fräckt påstående, men sett till alternativet är budskapet inte oriktigt.

Jag tror att affischerna får väljarna att tänka till. Det är just vad reklam syftar till.

Mer fundersam är jag över att svenska medier så unisont dömer ut M-kampanjen. Svenska medier framstår som en integrerad del av Socialdemokraternas valhögkvarter.  Jag hoppas väljarna ser igenom den extremt partiska medierapporteringen.

Tema: Valkampanj

Vem i hela Sverige ska man rösta på?

torsdag 14 augusti 2014 · 14:52

SVT har åter gjort den mest omfattande valkompassen, även om den nu aktuella inför riksdagsvalet inte känns lika träffsäker som valkompassen inför europaparlamentsvalet tidigare i år.

Jag har kollat vilka kandidater som ger samma svar som mig, oberoende av valkrets. Sedan har jag valt ut dem som ligger nära mig (får hög procent samstämmighet), men som jag också har träffat personligen och någorlunda känner till.

84% Sara Skyttedal (KD) är ungdomsförbundets ordförande, 28 år och arbetat med marknadsföring för bland annat Axess. En ung politiker från Växjö som inte är helt inlåst i den svenska åsiktskorridoren. Nu kandiderar hon inte i Stockholms stads valkrets, så jag kan inte kryssa henne.

77% Andreas Norlén (M) är jur.dr, riksdagsledamot och 41 år. Bor i Motala. Lågmäld och saklig, men också den kanske mest analytiske riksdagsledamot jag träffat. Står 6:a på riksvalsedeln och 1:a i Östergötland.

77% Monica Renstig (FP) är företagare i bland annat Women’s Business Research Institute. Har skrivit flera debattböcker om välfärd och förnyelse med tydligt entreprenöriellt perspektiv. En 62 år ung och energisk person med många järn i elden. Står på 30:e plats i Stockholms stad och län.

73% Johan Hedin (C) har arbetat i regeringskansliet men är nu riksdagsledamot och står som 2:a efter Annie Lööf i Stockholms stads valkrets. Spelar bas i countrybandet Men in Shoes och har ett tydligt frihetligt patos.

Jag skulle kunna rösta på var och en av dem. Men jag måste ju välja. Valrörelsen får avgöra vilken kandidat det till slut blir, och därmed vilket parti jag råkar rösta på.

Med detta inlägg vill jag uppmana alla att närmare kolla kandidaterna. Det kan faktiskt vara mer givande än att välja det kollektiva massa som partierna är. Med starkare band mellan väljare och valda skulle politiken kunna komma medborgarna närmare.

Tema: Valkampanj

Hur håller valaffischerna i år?

onsdag 13 augusti 2014 · 10:18

Aftonbladet har gått igenom riksdagspartiernas valaffischer inför valet. Det är inte lätt att få fram något originellt med några få ord. Bildspråk och layout är i årets uppsättningar tråkigare än tidigare. Men texterna är ibland tydlig nog.

Så här rangordnar jag budskapen, med betyg för slagfärdighet och retorisk tydlighet (gamla slogans från tidigare val är diskvalificerade).

  • “Nej till vänster i välfärden. Ja till valfrihet” (FP)
  • “Välfärd byggs med jobb. Inte bidrag” (M)
  • “Låt småföretagen gro så växer hela landet” (C)
  • “Värna patienterna, inte landstingen” (KD)
  • “Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där” (SD)
  • “Välfärden är inte till salu” (V)
  • “Dags för fler jobb” (S)
  • “Låt eleverna få tillbaka sina lärare. Dags för en varmare skolpolitik” (MP)

Miljöpartiets budskap är långrandiga och obegripliga. Löftet om varmare skolpolitik måste vara det mest flummiga på årtionden.

Socialdemokraternas budskap är enkla, och det geniala är ofta det enkla, men oftare är det enkla det triviala. Och S-affischerna hamnar i det sistnämnda.

Bäst är FP-affischen som med humor travesterar på V-budskap och får fram valfrihet som alternativet.

Tema: Valkampanj

Alliansen leder med 38,9 mot 30,7 för S

söndag 10 augusti 2014 · 15:25

Sett till regeringsalternativ, alltså entydiga besked och förberett samarbete redovisat för väljarna före valdagen, ser Sifo-mätningen i augusti ut så här:

Alliansen . . . . . . . . . . . . . . 38,9 procent
Socialdemokraterna. . . . . . . 30,7
Miljöpartiet . . . . . .  . . . . . . 11,4
Sverigedemokraterna . . . . . . 9,0
Vänsterpartiet . . . . . . . . . . . 6,6

Om ungefär detta blir utfallet i valet och inget regeringsalternativ får egen majoritet, måste talmannen fråga riksdagens ledare vem som kan samla bredaste underlaget och därmed få uppdraget att bli statsminister.

Alliansen har givit klara besked, medan Socialdemokraterna bara talat för det egna partiets förslag och inte givit svenska folket några besked om regeringspolitik i samverkan med andra.

Men om S och MP samverkar blir de större än Alliansen, kan någon invända. Visst, men de har ändå inte majoritet. Man måste ha stöd av fler. Vänsterpartiet? Även med dem kommer S-MP-V inte ens med Sifosiffrorna att få egen majoritet (SVD:s mandatberäkning är matematisk och fel därför att C brukar få fler mandat eftersom man har jämn spridning av väljarna i landet).

Det som inte omnämns i SvD, men som jag kontrollerat med Lena Hennel, är att andelen osäkra har ökat kraftigt från 9,9 procent i juni till drygt 13 procent i augusti. Är de på väg tillbaka till Alliansen? I valrörelsen 1994 ökade de borgerliga med 4,9 procentenheter mellan Sifos augustimätning och valdagen. Om det sker nu, att de rödgröna tappar 4,9 och Allianspartierna vinner 4,9 — då har vi ett ytterst jämt val.

Men låt oss fullfölja regeringsbildningen utifrån den nu liggande sifomätningen. Den visar att ingen statsministerkandidat uppnår majoritet.

Borde då inte det största regeringsalternativet tillträda? Jo, jag tycker det. Om S inte presenterar regeringsförslag med tänkta samarbetspartier före valet, har de diskvalificerat sig från att leda landet om de inte själva blir större än Alliansen.

Det största regeringsalternativ som vågar möta väljarna, borde regera!

Tema: Valkampanj

Sverige en extrem nation

lördag 9 augusti 2014 · 13:52

Skolledaren Jan Sjunnesson har varit biträdande rektor vid Hjulstaskolan med 98 procent elever med utländsk bakgrund och programrektor vid Fryshusets gymnasium, en del av ungdomscentret Fryshuset vid Hammarbyhamnen i Stockholm. Han har dock i stor utsträckning varit verksam utomlands, främst i Indien.

Sjunnesson har skrivit en bok som analyserar den politiska utvecklingen i vårt land, Sverige 2020: Från Extremt Experiment Till Normal Nation (2013).

Men kan jag läsa den och bör man ge den publicitet genom en recension? Om jag gör det blir jag automatiskt en fiende som borde skjutas med nackskott enligt Sveriges Radios sommarvärd.

Sjunnesson är nämligen sedan i våras chefredaktör för nättidningen Samtiden som står Sverigedemokraterna nära.

Och därmed utanför åsiktskorridoren som sätter gränser för vilka man får debattera med. De som finns utanför ska skjutas. Diskussion överflödig. Och gör man det ändå, riskerar man att få sin lägenhet sönderslagen med yxa, vilket Uppdrag granskning visat.

Detta debattklimat försvaras av svenska medier. Svenska Dabladets krönikör Jan Söderqvist  tycker att man får stå ut med att få “mothugg” (utan att göra skillnad på argumentation och yxa i huvudet).

Och Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP) tänker gå i säng med dessa extremister - efter valet - för att nå maktens köttgrytor.

Men nu skiter jag i vänsterns allt intensivare kampanjer för att avskaffa yttrandefriheten. Jag har läst boken och här kommer mina reflektioner om den:

Sjunnesson menar att Sverige inte är “landet lagom” utan tvärtom ett extremt land jämfört med omvärlden. De 328 sidorna är en uppgörelse med det långvariga politiska experiment som Sverige varit. Som den lärare författaren är, får jag känslan av att det är en lärobok i svensk politisk historia och samhällskunskap. Men då med en kritisk hållning till utvecklingen mot starkare stat, snarare än den hyllning som ordinära skolböcker brukar vara.

Boken är skriven före Sjunnesson började som redaktör och det kanske förklarar varför den intar en tydlig ekonomiskt liberal hållning till välfärd och medborgarnas frihet. Sverigedemokraterna brukar ju vilja försvara bidragssystemen, och för att kunna göra det måste invandringen begränsas.

En annan bärande kritik riktas mot den “extremt sekulära rationalism” som kommit att prägla Sverige. Här är han en mer originell författare än om den ekonomiska politiken. Om åldersfixering skriver han:

En infantilisering har ersatt mognad som uttryck för vuxna. I en pinsam regrediering försöker medelålders svenskar se ut och uppföra sig som sina barn och barnbarn. Neoteni, det vill säga att inte bli vuxen, är idealet och innebär att man ska se ung ut hela livet och leva som Peter Pan eller Pippi. Invandrare från alla övriga länder på jorden har alla kvar vissa åtskillnader utifrån ålder. När dessa anlänt till Sverige kan de förundras över om svenskarnas uppförande är på riktigt och om de gillar att leva resten av livet bland dessa herrar och damer runt 50 år som flabbar och fnittrar som tonåringar.

En poäng som verkligen borde ventileras mer. Jag tror det har att göra med rättighetsperspektivet som så länge dominerat politiken, medan skyldigheter aldrig berörs.

Om medborgarplikten att hjälpa andra, skriver Sjunnesson:

De svenska medborgarna ska inte tvingas till att ta ansvar om de inte vill. De kan fortsätta bete sig som vore de omyndiga under 18 år.

De flesta svenskar blir besvärade om de ska tvingas av lagar att agera medmänskligt. De är ju statsindividualister som befriats av staten från traditionella gemenskaper. Hellre betalar de högre skatt till offentligt anställda som kan bistå nödställda.

Rädslan för att själv råka illa ut [om man griper in] är avgörande för passivitet och brist på annan medkänsla än via skattsedeln. I tunnelbanan och på bussen, i grannskapet och på torget smyger de vuxna förbi skränande ungdomsgäng och ligister.

Också detta ett tecken på att den ansvarsfulle medborgaren är under upplösning i det “rationella” och dygdelösa samhälle som en stor stat skapar. Ett tecken inget parti diskuterar på allvar, annat än emellanåt Kristdemokraterna.

Sjunnessons världsbild är alltså en blandning av liberala och konservativa perspektiv. Sådana böcker finns det inte för många av. Men mest levande blir boken ändå när författaren berättar om hans egna erfarenheter från skolans värld. Hans ambition att skapa ordning och låta de elever som bråkade ta konsekvenserna av det, var synnerligen kontroversiellt bland kollegorna.

Boken blir till ett dokument över vår tid. En tid som kommer att gälla hur det än går i riksdagsvalet, eftersom inga partier tar det helhetsgrepp som Sjunnesson gör. De borgerliga vågar inte ta sig an medborgarskapets skyldigheter och ansvar för var och en, och det nya riksdagsparti Sjunnesson nu jobbar för har inte fokus på dessa principer utan på hur den stora välfärdsstaten ska kunna bestå.

Den djupare samhällskritik Sjunnesson förmedlar är ännu “ute”, men förr eller senare går det inte längre att förneka de problem hans bok lyfter.

Tema: Frihet · Idédebatt · Kultur & humor

Varför Reinfeldt? Därför att Red Bull inte räcker

onsdag 6 augusti 2014 · 10:34

Det har gått ett mantra över landet länge nu: regeringen är “trött”, eller som DN uttryckte det i gårdagens ledare:

En röst på Moderaterna kan alltså vara en röst för det som uträttats under de senaste åtta åren – eller mot ett alternativ som sannolikt kommer att luta tungt åt vänster. Ett positivt svar om framtiden står Reinfeldt däremot utan. Det får hela alliansens valrörelse att lida av akut brist på energi.

Men vad är “energi” i politiken? Vänstern visar sin energi genom att i Sveriges Radio lyfta musik och “poesi” vars budskap är att skjuta ihjäl sina politiska motståndare. Så här kan det låta i P1: “Ja ja, ja hatar hela borgeligheten … ja vi, vi ska beväpna oss … Ja dom tål lite bly i nackarna …” Eller som i Tysklands valrörelser i början på 30-talet. Där fanns det mycket “energi”. Den ena mer extrema rörelsen än den andra bekämpande varandra i gatustrider. Var det tillräckligt med “energi” i politiken?

Nej, det är en liten klick medie- och politiknördar som otåligt längtar efter nästa snabba, färgsprakande utspel. Ett krav som partisekreterare Carin Jämtin (S) försökte leva upp till när hon i förra valrörelsen efterlyste butlers i tunnelbanan.  Den “energin” tror jag de flesta väljare gärna avstår ifrån.

Någon, jag tror Fredrik Reinfeldt, har sagt att politik inte är som ett sprinterlopp på 100 meter, utan snarare ett maratonlopp som kräver uthållighet, tålamod och förberedelser.

Jag gillar den liknelsen. Visst handlar politik till del om energi, men inte bara och inte vilken energi som helst. Det krävs först och främst hjärna — analys, eftertanke, värderingskompass, förberedelse, prioriteringar — och hjärta — insikt, förståelse, medkänsla. Har man hjärna och hjärta på rätt ställe kommer energi att växa fram inifrån. Det är något annat än billig, artificiell energi insupen i form av någon energidryck.

För mig tycks extremvänstern just nu ha svept väldigt många Red Bull. Fullt ös i alla medier. Redlöst segerviss inför valet.

Men är det sådan ”energi” folket vill ha? En energisk vänster som river ner allt det Sverige står för enligt internationella bedömare: stabilitet, trygghet och goda statsfinanser som garanterar välfärd som inte, likt övriga Europa, präglas av nedskärningar.

En “energi” som ger skattehöjningar, mer tvång och politisk klåfingrighet. Återinförd gåvoskatt, arvskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt? Höjd skatt på ungdomsjobb. Borttagen rut och rot. Avvecklat jobbskatteavdrag.

Nej, jag tror inte en majoritet vill ge denna “energi” fritt utlopp.

Men vad ska då Alliansen stå för? Vad betyder en röst på regeringspartierna?

I Almedalen presenterade regeringen stora framtidsinvesteringar i infrastruktur, snabbtåg och bostäder. Jag ser gärna mer sådana utspel. Visserligen inte så mycket sprakande energi, men sunda och ansvarsfulla förslag som bygger Sverige starkare.

Det krävs mer än “energi” för att leda ett avancerat och utvecklat land som vårt.

Före demokratins genombrott var en del rädda för att pöbeln skulle löpa amok och störta det ordnade samhället ner i ett djuriskt och primitivt kaos. Vissa vill det, ja. Men under etthundra år av demokrati har folkflertalet i vårt land visat att man föredrar ansvarsfulla ledare före politiska aktivister som demonstrerar gränslös energi i sin förändringsvilja.

Tema: Valkampanj

Boken som avslöjar Janne Guillou

måndag 4 augusti 2014 · 11:41

Till årets sommarläsning hör den bok som stoppades av förlaget Norstedt i vintras. De vågade inte stå pall när föremålet för granskning började mullra. I sig ett bevis på vilken oerhörd makt Jan Guillou har.

Till slut fick Paul Frigyes boken publicerad under titeln Jan Guillou utifrån (Lindelöws)

Mot bakgrund av objektets oerhörda harm blir jag förvånad över den ibland översvallande beundran som boken uttrycker gentemot Guillou. Det här är inte alls det karaktärsmord jag förväntade mig. Men vid närmare eftertanke ger det boken större trovärdighet i de avsnitt som ändå granskar Guillou kritiskt.

Det blir till en underhållande berättelse, med flera skratt. Tre trådar tycker jag är särskilt givande: den politiska naiviteten, den malliga personligheten och den skicklige journalisten/rabulisten.

POLITISK NAIVITET PÅ GRÄNSEN TILL IDIOTI
Boken redogör för Guillous beundran inför Saddam Husseins socialistiska Irak. Hösten 1974 bosatte sig han och fru med två barn i Irak för ett ettårigt projekt. Det blev en reportagebok som hyllande landets utveckling samtidigt som Saddam, om ännu ej partiledare för socialistiska Baathpartiet, ändå i maktställning att genomföra skenrättegångar och avrättningar. Guillou beskrev i varma ord Saddams “potential att bli en verkligt betydande arabisk ledare”.

Om integriteten i faktaunderlaget i Irakboken skriver Frigyes:

Researchen genomfördes i samarbete med tjänstemän på landets informationsministerium — författarna var alltså i hög grad beroende av regimen.

Om Irakbokens politiska analys summerar Frigyes:

Det är sant att Irak under mitten av 70-talet blomstrade. Tack vare de radikalt höjda oljepriserna ökade landets oljeinkomster åtta gånger. Och regimen satsade på sjukvård, utbildning och hälsa i en utsträckning [som tidigare inte skett]. Föga skrivs om 70-talets systematiska arbete med att förvandla landet till en diktatur styrd av lojalister och stamfränder till Saddam Hussein. [Baathpartiets] prägel av sunnitisk maktbas och dess klanvälde var osynligt för författarna. Partiet avhandlas i stället i rent ideologiska termer, där avgränsning mot kommunistpartiet gavs särskild omsorg

Jan Guillous politiska kompetens framstår i en annan dager än den han själv vill ge. Istället avtecknar sig en naivitet gränsande till idioti. Att Guillou ännu i sina memoarer 2009 försvarar Iraks 70-tal, förstärker den bilden.

Denna egenskap illustreras också av Guillous angiveri av den svenske underrättelseagenten Gunnar Ekberg till den militanta palestinska marxistiska rörelsen DPFLP 1972. Guillou ger instruktioner om att Ekberg ska förhöras som misstänkt spion och infiltratör sedan han hindrat ett terrorattentat mot ett civilt kryssningsfartyg (med i huvudsak judiska passagerare). Guillous märkliga försök till outsourcing av förhörsverksamhet var inget annat än en dödsdom mot Ekberg, som självfallet fick sätta sig i säkerhet och leva inkognito i många år. Ekberg har berättat om händelsen i “De ska ju ändå dö” (Fischer, 2009).

Hur kunde Jan Guillou, denne medlem i SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), bli betraktad som ett oåtkomligt journalistiskt fenomen som hela medie-Sverige bugat vördnadsfullt inför i nästan fem årtionden? Och fortsätter lisma inför, vilket svårigheterna med att ge ut granskningsboken om honom tydligt visar.

Svaret är att han, trots den partigängare och politiske operatör han var, alltid varit sin egen och aldrig underordnat sig någon annan auktoritet. Om hur Guillou kommit undan, skriver Frigyes:

Guillous karriär har inte hämmats av ungdomens politiska val och när han i april 2014 tilldelades Leninpriset av Jan Myrdal tog han utan förbehåll emot det och kvitterade med att betyga arvet från Lenin sin respekt i en tackartikel i Aftonbladet. Att Guillous yrkesbana har sluppit att förgås av kritik mot kommunistisk bakgrund och överseende med diktaturer kanske beror på att mediegestalten Jan Guillou aldrig framstått som en partigängare, som lytt doktriner eller auktoritära ledningars kommandon. Guillou har trots sin historia och medlemskap i SKP ändå kommit att framstå som en ikon för ständig, individuell opposition mot makten

Guillou är radikalt vänster i retoriken men som person och i praktiken är han en utrerad individualist som hänsynslöst och egoistiskt utnyttjar andra i omgivningen (inte minst kolleger och vänner, likt Peter Bratt).

Vänsterkappan ger honom alibi för att vara ute i “goda” ärenden. Med den kommer han sedan undan med vad som helst.

RUTIGA FLANELLSKJORTOR? NEJ!
Jag skrattar högt när Paul Frigyes vid upprepade tillfällen bevisar att Guillou ljuger, därtill om helt meningslösa ting. Bästa exemplet är huruvida Guillou hade rutiga skjortor på sig som programledare i SVT:s Magazinet på 1980-talet. Även jag har den minnesbilden: Guillou i skogshuggarrutiga flanellskjortor som ger arbetarkredd och med uppkavlade ärmar för att visa sina muskulösa armar.

Men Guillou förnekar att han hade rutiga skjortor. Frigyes går till källorna och kontrollerar:

En inventering av arkivet visar att tjugo olika skjortor och två tröjor prydde Guillou i Magazinet och Rekord-Magazinet under 80-talet. Tre av dem var faktiskt rutiga, en murrig flanellskjorta, en med blå linjer i rutmönster och en skapelse med mörkblå rektanglar på ljusblå bakgrund

När Guillou konfronteras med fakta under en intervju 2010 hemma i lägenheten medger han: “Just det, ja. Jag hade glömt den där brungröna skjortan. Man kan bli lurad av minnet.”

Men — och här kommer poängen — när Guillou bara några månader senare intervjuas i SVT:s morgonsoffa och bilden av Jan Guillou kommer upp, om han är trött på den offentliga bilden av honom säger han: “Jag hade alltid rutiga skjortor i TV! Nej, jag hade aldrig någonsin en rutig skjorta i Rekord-Magazinet. Om man tillräckligt många gånger säger att han hade rutiga (paus) flanellskjortor — när det ska förstärkas lite till — blir det sant fastän det inte är sant.”

Sakfrågan är naturligtvis en trivialitet, men uppträdandet säger något om mannen. Precis som att Saddam var en god arabisk ledare så förekom aldrig någonsin rutig skjorta i TV. Det Guillou vill ska vara sant är det för Guillou, därvidlag är verklighet och fakta ovidkommande.

Aldrig har jag sett Jan Guillou som människa och hans karaktär så avklädd som i denna berättelse.

JOURNALISTISK FÖRNYARE MED EGEN AGENDA
Men ändå har han betytt något för svensk journalistik. IB-avslöjandet har jämförts med Bob Woodwards och Carl Bernsteins avslöjande av Watergate — en ny sorts journalistik som granskade makten. Men som Frigyes skriver:

Den nya journalistiken gjorde sig därmed oberoende av de traditionella spelregler som byggde på öppna källor. Att förråda dem man intervjuat blev en del av den nya metodiken. Bilden av journalisten förändrades från rapportör och kreativ, språklig hantverkare till samhällelig rannsakare. “Avslöjandet” blev alltså ett internationellt journalistiskt kall. […]

Skillnaderna mellan affärerna [IB och Watergate] var dock stora. Watergate-reportrarnas kritiska artiklar i Washington Post verkade helt inom och för samhällssystemet. [Allt medan] Guillous och Bratts IB-reportage tydligt andades kritik mot själva samhällssystemets grund. [Det speglade] en underström i delar av 70-talsvänstern: Att den västerländska demokratin var falsk, ofullgången och att äkta demokrati bara kunde nås genom socialism. IB-affären bekräftade föreställningen om en falsk svensk demokrati, i grunden dikterad av USA och näringslivet.

Det friska och sunda i att börja granska makten, förgiftades av att journalister dessutom började driva egna politiska agendor. Man sökte inte bara lyfta problem och försvara det öppna samhället, man ansåg sig också ha patent på vilka de rätta politiska svaren var.

Boken återger en symbolisk och talande krock mellan Guillous nya journalistik och Lennart Hylands traditionella journalistik. I april 1983 skulle sista avsnittet av det populära programmet Hylands hörna genomföras. Magazinet sände två reportrar för att göra reportage och intervjua Den Gamle:

– Tycker du att det är jobbigt att sitta här på andra sidan mikrofonen och svara på frågorna?

Hyland släppte ut sin frustration över att vara med i ett program där han saknade kontroll:

– Det är egentligen fel att jag sitter här en mot två. Vad är det för spel egentligen? Om det tryter för dig kan du hugga i och tvärtom […] Och sedan kan man manipulera hur man vill efteråt. Precis hur som helst. Ta bort allt som inte passar dig. […] Du kan manipulera precis hur som helst. Som du mycket väl vet. Men ser du, jag har en inspelningsapparat, jag här också. Jag kan kolla hur ni klipper sedan.

– Du menar att du sitter och spelar in allt vad vi spelar in här?

– Det gör jag, ja!

– Litar du inte på oss?

– Jo, men jag vet hur det går till.

I Magazinets reportageteam tycktes Hyland se en ny, oberäknelig våg skölja fram över hans TV-hus med en illavarslande, konfliktsökande och subjektiv TV-journalistik.

– Det har ju kommit hit folk som inte har som första målsättning att göra så bra eller spännande program som möjligt, utan att predika en egen tro, en egen uppfattning och det menar jag är helt orimligt i ett TV-monopol. Fick aldrig förekomma förr.

– Har du inte ett budskap med Hylands hörna?

– Jag har inte ett behov att uttala en politisk uppfattning.

Själv har jag tyckt Lennart Hyland överskattad, av det jag sett som blev samhällsengagerad ungefär när han la av. Men här visade han att han förstod hur illa det skulle gå för journalistik som lät sig kidnappas av politiska aktivister. Idag är media en enda stor krisbransch därför att ingen ser skillnad på kommentarfälten och artiklarna ovan dem. All rapportering genomsyras av personliga agendor.

FALL PÅ EGET GREPP
En annan journalist som stiger i min aktning under läsandet av boken är John Chrispinsson, som lurar Guillou med hans egna metoder. Naturligtvis vill Guillou inte medge att han själv är en makthavare som borde granskas. I SVT:s Svepet 1988 intervjuas Guillou och Stellan Skarsgård när den första boken om Hamilton filmatiserats, “Coq Rouge”. Chrispinsson vänder sig till Guillou:

– Det här med sparrisen måste vi reda ut till att börja med. För det sägs att du sagt att Stellan Skarsgård inte alls passade som greve Hamilton för att han inte har fysik till det. Han var för klen.

– Jag är felciterad, ni vet hur journalister är och så där, svarade han skrockande.

Men då halar Chrispinsson oväntat fram en utskrift från en intervju som GT gjort. Chrispinsson ton var välvillig, men utskriften var ingen spontant inkastad rekvisita — redaktionen hade till och med gått till notarius publicus i Göteborg för att få en garanti på att den stämde överens med bandinspelningen.

– Men här har jag en bandutskrift på det där, och det står klart och tydligt att du säger att Skarsgård… GT frågar: “Passar inte Skarsgård för rollen? Nej, inte min typ. Borde han träna upp sig? Ja, det tycker jag.”

Stellan Skarsgård lyfte blicken och blängde på Chrispinsson och nu förvandlades den plirande mys-Guillou till Guillou med isansikte. Det trevliga samtalet hade slirat i en riktning, vars underförstådda innebörd var att Guillou hade ljugit. Det rimmade illa med hans varumärke som kompromisslös sanningssägare. För en gångs skull stakade han sig i TV-rutan:

– Det är riktigt. Det är möjligt att jag har sagt det där, men poängen är att, att…det här är en mycket lång, säkert ett mycket långt samtal, där min poäng är…det väsentliga är att även om man ser ut som en sparris så är faktiskt huvudsaken att man är en bra skådis. […]

Sedan vänder sig Chrispinsson åter mot Guillou:

– Det här handlar ju om tuffa grabbar i alla fall. Det här är väl liksom Jan Guillous alter ego egentligen. Du vill ju vara tuff och det där med ditt vapenkomplex och allt det där.

Det får Guillou att resa sig upp och lämna studion mitt i direktsändning.

Chrispinsson hade lurat Guillou i fällan och avslöjat honom som lögnare. Det tålde inte Guillou. Han agerar som vilken maktfullkomlig person som helst och lämnar intervjun i vredesmod.

Det visar hur subjektiv Guillou är. Hade han varit i Chrispinssons skor hade han med hånleende inkasserat segern över makten och efter lite smackande kallat den som lämnade studion en inkompetent amatör.

Trots att Guillou gör bort sig, avslöjas som lögnare och uppenbarligen har ett uselt politiskt sinne fortsätter han att vara en ikon inom svenska kultur- och mediekretsar. Jag tror det i första hand handlar om hans politiska image: som vänsterns riddare är han immun mot mer systematisk granskning. Politiska hemvisten betyder allt inom journalistik och media i Sverige.

Att sänka Guillou skulle för medierna vara att sänka sig själva. Deras riddare måste räddas. Varje gång.

Läs fler recensioner i SvD, SR, Sydsvenskan, G-P.

Tema: Mediegranskning · Utrikespolitik