Dick Erixon och Stockholm City

Nuon, vidi och Svarte Petter

onsdag 16 april 2014 · 10:02

Det är många som vill stoppa vinster i företag nuförtiden. Man kan hämta inspiration hos statliga Vattenfall. Där vet man hur man gör affärer med förlust. Priset för Nuon var 89 miljarder kr för fem år sedan. Nu är värdet halverat.

Snacka om att inte gå med vinst!

För min del ser jag gärna att företag går med vinst. I längden kan bara seriösa, kompetenta och förbättringsinriktade företag gå med vinst. Snabba klipp är något annat. Det är tillfälliga förtjänster av engångskaraktär. De kan ske schysst, men också oschysst.

Råkade Vattenfall ut för klippare när man köpte Nuon? Nej. KU-förhören igår visade tydligt att det i huvudsak gasproducerande Nuon av nästan alla ansågs vara en bra affär 2009, men som drabbades hårt när energimarknaderna snabbt förändrades åren därpå.

Den strategi som Vattenfall haft sedan mitten av 1990-talet, fastlagd av Göran Perssons S-regering, innebar kraftig expansion i Europa. Jag har aldrig förstått vitsen med att svenska staten ska agera stor energiaktör i Tyskland och övriga Europa. Den frågan ställde dock ingen i KU.

Det paradoxala var att näringsdepartementet höll på att utarbeta en ny ägarstrategi för Vattenfall, men den hade inte tröskats genom riksdagen när Vattenfalls vd Lars G Josefsson ville hetsa fram Nuonköpet.

Dåvarande statssekreteraren i näringsdepartementet Ola Alterå sa i KU att staten är en trögfotad ägare, någon man måste tillstå oavsett vilka ideologiska uppfattningar man har.

Det var något Peter Eriksson (MP) inte ville lyssna på. Om regeringen hade en mer grön och svensk strategi för Vattenfall, varför tillämpades inte den när man tog ställning till Nuon? Han upprepade den frågan gång på gång och tycktes inte förstå att regering och statsråd måste följa riksdagens beslut till dess riksdagen ändrat dem.

Alterå hänvisade till det gedigna material som tagits fram av flera banker och som alla menade att Nuon var en bra affär. Då hade regeringen med den ägarstrategi som riksdagen fastlagt svårt att stoppa Vattenfall från att fatta beslut om företagsköp.

Det var alltså inte regeringen som köpte Nuon, utan Vattenfalls styrelse. Det var Vattenfalls förslag, det var dess vd som uppvaktade allehanda ministrar för att lobba för köpet och det var finansiella experter som sagt att köpet var en god affär.

Jag tycker Nuon visar varför staten och politiker inte ska vara ägare till kommersiella företag. Man kan, likt Peter Eriksson, inte låta bli att blanda samman politik och affärer. Historien visar att planekonomi inte fungerar. Det blir katastrof, förr eller senare.

Affärer är riskfyllda. De kan gå bra, men de kan också gå åt fanders. Bäst är då att de som satsar pengarna satsar egna pengar, inte andras. Vattenfall satsade skattebetalarnas pengar och förlorade. Vattenfall låter nu skattebetalarna ta smällen.

Ilskan detta skapar är det som KU-förhören egentligen handlar om. Vem blir sittande med Svarte Petter och får ta skulden?

Eftersom medierna gärna ser att politiker får skulden, och inte den vd och styrelse som gjorde affären (det är inte spektakulärt nog), blir frågan hur regeringen kom fram till att inte sätta stopp för affären.

Ola Alterå beskrev näringsdepartementets handläggning som till del skedde genom muntlig samordning med övriga regeringen. Det var i enlighet med dåvarande regelverk. Men muntliga besked finns, av uppenbara skäl, inte dokumenterade. Det har satt Maud Olofsson på pottan.

För att undvika Svarte Petter lyfte finansminister Anders Borg fram de interna regelverken inom regeringen och gjorde ordet “vidi” till huvudfråga. Finansdepartementets budgetavdelning ska ge vidi, ett godkännande, innan fackdepartement går vidare med beslut som har ekonomiska konsekvenser.

Detta hade, enligt Alterå, skett genom att finansdepartementet inte invände mot den oberoende utredning som finansdepartementet och näringsdepartementet gemensamt tagit fram om Nuon. Borg menade i KU att vidi inte kan ske “tyst”. Alterå hänvisade till att regelverken inte krävde skriftlig samberedning utan kunde ske muntligt. Där har regelverken senare ändrats.

Återigen ser vi hur dåligt staten är på att handlägga snabba skeenden. Statens medel måste hanteras rättssäkert. Därmed långsamt, trögt och omständigt. Affärer på marknaderna kan däremot behöva ske snabbt för att nå uppsatta mål. Vattenfall behövde agera innan någon annan köpte Nuon. Vattenfall hade tidigare blivit snuvade på andra köp enligt den rådande ägarstrategin.

Vem sitter då med Svarte Petter efter KU-förhören?

Mitt svar: skattebetalarna.

Politiker, oavsett färg, är inte rustade för att agera affärsmän/affärskvinnor på globala marknader. Staten har sin uppgift i att skapa lagar och regler för samhällets olika aktörer. När staten dessutom gör sig själv till aktör är det som att både vara spelare och domare på fotbollsplan. Det blir inte bra….

Se mer: öppna KU-förhör med Lars Westerberg (dåvarande styrelseordförande i Vattenfall), Ola Alterå (dåvarande statssekr i näringsdep), Anders Borg (finansminister).

Tema: Inrikespolitik

Ideologisk tvekamp som lyfter blicken

söndag 13 april 2014 · 6:51

I nya numret av Axess skriver chefredaktören PJ Anders Linder recension över boken The Great Debate av Yuval Levin som belyser en av idéhistoriens mest laddade politiska dueller, den mellan revolutionskritiske Edmund Burke och revolutionsentusiasten Thomas Paine under 1790-talet.

Med tanke på vår tids utslätade, idélösa och kortsynta samhällsdebatt är det en befrielse att påminnas om att det funnits spännande och levande principiella debatter om värderingar, och för den delen utifrån olika temperament och uppfattningar om människans förtjänster och brister.

Burkes kritik mot den franska revolutionen har gjort honom känd som konservatismens fader, men hans konservatism var av det framstegsvänliga slaget. Han tog parti för nordamerikanernas rätt att frigöra sig från regeringen i London, och han agerade kraftfullt mot brittiskt maktmissbruk på Irland och i Indien. Paine trodde därför att han skulle få medhåll från Burke när han jublade över att den gamla franska samhällsordningen vältes över ända, men där misstog han sig grundligt, skriver Linder. Burke var reformist, men han hade inget till övers för revolution.

Bägge såg positivt på fri handel och marknadsekonomi. Men även när de var ense i det konkreta var de på kollisionskurs i tanken. Paine gillade kapitalism för att han såg den som en omvälvande kraft för social och politisk förändring. Burke, å sin sida, ville behålla ekonomin så fri som möjligt, eftersom han trodde att statlig inblandning skulle ställa till med en uppslitande oreda.

Paine var en utpräglad rationalist. Han utgick från ett ursprungligt naturtillstånd, där det funnits individer men inget samhälle, och där alla var jämlika. Därifrån hade människor börjat ägna sig åt frivilligt samarbete, och först därefter gjorde politiken och maktutövningen entré. Människan borde därför när som helst kunna kasta av sig dagens politiska tvångströja och återgå till en förpolitisk fas för att konstruera ett nytt system.

Burke förkastade naturtillståndet som meningslösa fantasier. Människan går inte att frikoppla från sina sociala sammanhang, utan måste alltid förstås som ett möte mellan natur och kultur. Förnuftet är centralt men det är hybris att tro att en liten grupp människor kan skapa ett nytt samhälle. Den befintliga ordningen är ingen gnistrande slutprodukt som ska försvaras till varje pris, men utveckling och förbättringar sker ansvarsfullt och är resultatet av organisk växt och prövning över tid.

Linder skriver:

Sentida anhängare har försökt göra socialist av Paine och reaktionär av Burke, men Levin gör anspråk på bägge för den brett definierade liberalismens räkning. Paine står för den progressiva varianten, som över tid transformerats till en sorts statsindividualism som vill befria individen från beroenden [av andra] medan en konservativ, Burkeansk variant ser människans förankring i familj, tradition och lokalsamhälle som nyckeln till hennes frihet.

Ja, det är intressant att anlägga deras tankar på dagens politiska utmaningar. Jag håller med Linder om att Paine har övertag i vår tid, också i Sverige. Stora förändringar som tränger långt in i människors privatliv utformas på statliga skrivbord och genomförs utan hänsyn till verklighetens begränsningar och svårigheter. Respekt för tradition och beprövad erfarenhet står inte högt i kurs dessa dagar.

Om fler intresserade sig för Burke och Paine kanske vi skulle kunna lyfta blicken och se pratet, förslagen och ambitionerna i ett sammanhang som ger dem en mer fullödig inramning av konsekvenser, både kostnader och förtjänster.

Tema: Idédebatt

Detta med opinionen och mätningar

fredag 11 april 2014 · 15:49

När opinionsmätningar tas på största gravallvar, då ler jag. Det är ju så fullständigt historielöst, och visar brist på erfarenhet, att utgå ifrån att opinionen redan har bestämt sig för att byta regering i höst.

Ta bara förtroendet för statsminister och utmanare. Stefan Löfven är nästan ikapp statsminister Fredrik Reinfeldt, rapporteras det i medierna. Detta tas som tecken på oppositionens stora övertag.

Jag tar en snabb titt på motsvarande förtroendemätning från april 1998 fem månader före valet. Där ställdes oppositionsledaren Carl Bildt mot statsminsiter Göran Persson. På frågan “vem skulle du helst vilja ha som statsminister?” fick Bildt 45 procent och Persson  37 procent.

Ändå — sittande statsminister vann valet.

Tema: Valkampanj

Fotbollsvåldet: ensidiga rättigheter urholkar dygderna

tisdag 1 april 2014 · 7:21

Enligt uppgifter till TT sprang några personer i luva upp för trappan i Helsingborg och attackerade en slumpvis utvald fotbollssupporter mitt i folkmassan som rörde sig mot stadion. Man slog ihjäl en familjefar inför massor av vittnen. Ingen ingrep.

I en restaurang i närheten stormade ett antal personer in och slog ner gästerna så att lokalen dränktes i blod. Svenska Dagblad frågade ett vittne:

Försökte du att gå emellan?
– Nej, för fasen! Jag har tre barn…

För 20-30 år sedan hade inte ett fåtal kriminella kunnat attackera människor på det här sättet. Man hade inte ens försökt. Då var det självklart att alla agerade om något hände. Folk hade omedelbart och unisont gripit in för att stoppa galningarna. Redan under uppladdningen hade omgivningen reagerat och tagit udden av det utåtagerande beteendet.

Varför? Därför att man inte uppförde sig så! Man visade ”allmänt hyfs”, som mormor sa. Då var dygderna fortfarande levande. Vi var medmänniskor som alla hade ansvar och visade tydligt ogillande mot dumheter. Inte så nu. Alla backar tyst tillbaka i passivitet och låter våldsverkarna hållas.

Jag minns gamla vänsterradikaler som efter Göteborgskravallerna 2001 till medier sa att detta hade inte hänt åren efter 1968 när vänsterextrema demonstrerade till förmån för den ena kommunistregimen efter den andra. Då fanns demonstrationsvakter ur de egna leden som höll ordning på aktivisterna. Man tillät inte att något fick spåra ur. När aggressivitet stegrades såg andra demonstranter till att snabbt lugna ner stämningen.

För mig är det självklart varför kriminella utnyttjar fotbollsevenemang för att få utlopp för sin inneboende aggressivitet. Fotboll är vår tids gladiatorspel. Adrenalinet flödar. Kamp. Strid. Seger. För fotbollssupportrar tar känslorna sig uttryck i kärlek till en sport, beundran och glädje kring bollteknik och spelförståelse som belönas med vinst. Kriminella utnyttjar känslostämningarna till att spränga alla moraliska gränser och få utlopp för primitivt maktbegär genom våld. Avsaknaden av dygder leder till majoritetens passivitet och fritt utlopp för det primitiva.

Den nya passivitet har sina rötter i det rättighetstänkande som vänstern gjort till ny moralisk huvudregel i välfärdsstaten. Vi människor ska kräva våra rättigheter av politiken. Om vi inte får det vi vill ha, blir vi kränkta. Vi har enorma rättigheter, men inga skyldigheter. Vi har inget ansvar själva. Det är politikerna som ska ordna allt åt oss. Själva ska vi inte behöva göra något.

Detta rättighetstänkande har gjort att vi medborgare har kapitulerat från vår roll som moraliska subjekt som har ett självklart ansvar för att själva gripa in och ta ansvar för vårt omgivande samhälle.

Vi medborgare har blivit passiva åskådare, inte aktörer i samhället.

Denna passivitet har våldsverkarna upptäckt. Ingen stoppar längre deras framfart. Man kan gå in i en folksamling, välja ut en enskild person och slå ihjäl honom utan att övriga närvarande gör något.

I actionfilmer förr i tiden bestämde hjälten och skurken att ses i tryggheten av en folksamling för att garantera att inte bli skjuten. Numera skjuts det vilt i folksamlingar. Filmkonsten visar tydligt hur i vår tid allmänheten, de omgivande människorna i det offentliga rummet, reducerats till kulisser på samma sätt som stolar och bord. För oss anonyma personer har inget människovärde längre.

Det är så här det blir när man inte upprätthåller moral och dygder. Likt droppen som urholkar stenen har samhällsdebatten under lång tid hånat “moralism” som vill upprätthålla normer, formade under århundraden, om hur människor bör umgås med varandra.

Nu börjar vi få betala priset. Vi går inte säkra någonstans. Du och jag, vem som helst, kan bli ihjälslagen mitt i stan medan andra bara passivt ser på. Så ser det rättighetsstyrda och dygdefria samhället ut. Grattis.

Tema: Livsfilosofi

Är staten god och människorna onda?

fredag 28 mars 2014 · 12:46

Varje år i snart ett decennium har jag i ABF-huset på Sveavägen föreläst vid LO:s fackligpolitiska kurs för nya fackligt förtroendevalda på temat “välfärd från höger”. Årets pass blev ett lika engagerat meningsutbyte som de tidigare.

I min inledning berättar jag att vi gått från ett homogent samhälle där det fanns tydliga preferenser och gemensam syn på vad trygghet är, till ett heterogent samhälle där människor har betydligt mer skilda livsstilar, mål och prioriteringar.

Detta faktum, menar jag, innebär att vi medborgare ser väldigt olika på vad som är trygghet för mig. Då blir det väldigt svårt för staten och politikerna att leverera trygghet åt alla.

Mot detta kommer alltid argumentet att bara staten kan skapa likhet och därmed rättvisa. Om människor själv får välja är de bara egoistiska och tänker bara på sig själva.

Så har det blivit varje år. Snarare än att handla om socialism kontra marknadsliberalism blir det en diskussion om människosyn.

Står man till vänster ser man staten som en garant mot människors ondska. Står man till höger tror man att enskilda människor vill bygga något positivt, vill skapa värde och trygghet. Visst, för sig och de sina, men också för samhället i stort. Vi lever ju i ett samhälle där vi möter fler människor än någonsin tidigare. Ytliga möten, visst. Men vi lever sannerligen inte isolerade och vi påverkas av hur omgivningen mår.

Hur kan man tro att alla andra människor är djävulusiskt egocentrerade, medan man själv anser sig vara en hygglig person?

Jag får varje år försvara företagsamheten som alltid utmålas som extremt girig och enbart styrs av roffarmentalitet. Men varifrån har alla ny teknik och utveckling kommit? Är det statliga utredningar som uppfunnit mobiltelefonen? De bensinsnålare bilarna? De nya effektiva medicinerna? Nej, allt detta har tagits fram genom fristående forskning och omsatts till vardagsbruk av innovativa entreprenörer.

Men all den positiva kraft som alstras i näringslivet existerar inte för dem till vänster. Eller rättare sagt, de tar utvecklingen för given. Den finns där bara — hur nu alla onda företag och människor kan skapa så mycket gott…

Politiken tar hand om frukterna och ser till att de används rättvist, är tanken från vänster. Men så är det ju inte. Om politiken lägger sig i och styr och ställer så upphör ju den frihet som krävs för att tänka nytt och skapa det förut okända.  Om politikerna hade börjat ransonera koppar när allt större del av världen började använda telefon, hade man kanske omintetgjort utvecklingen av mobiltelefoner som gjort att koppar inte behövs till telefonkablar i den utsträckning politikerna förutsåg på 1980-talet.

Jag frågade deltagarna om de vill frysa verkligheten som den är denna dag, för att aldrig förbättra den, utveckla den? Det är ju vad man behöver göra om man ska fördela alla resurser rättvist. Då måste man veta vad som finns. Då blir det bara besvärligt om något nytt dyker upp.

Priset för utveckling är frihet som innebär att allt inte hela tiden blir rättvist. Men allt blir bättre för alla, om än i olika takt.

Jag skulle gärna se mer av diskussion kring dessa mer fundamentala frågor om människosyn och drivkrafter bakom utveckling.  Är dock tacksam att LO och ABF givit mig möjlighet att ventilera dem någon gång om året.

Tema: Frihet · Livsfilosofi

Dagens klipp: ja-nej-ja-nej

onsdag 26 mars 2014 · 7:58

Nu på morgonen ställde SVT:s Lennart Persson två finansministerkandidater mot varandra. Han kuppade och gav dem var sin skylt med “Ja” på ena sidan och “Nej” på andra. Sedan skulle de svara på korta frågor med skyltarna istället för att prata. Magdalena Andersson (S) blev nervös och sa att politiker har svårt att svara ja och nej.

När de båda fick frågan “Behålla Rut-avdraget som det är idag?” höll finansminister Anders Borg (M) stabilt skylten och visade “Ja”, medan Andersson började snurra på skylten, Nej-Ja-Nej-Ja. Hon tvingades medge, ”Vi gör mindre justeringar. Vi sänker taket.”

Sedan kom frågan “Slopa avdragsrätten för pensionsförsäkringar?” Åter började Andersson snurra skylten, Ja-Nej-Ja-Nej. ”Vi har inte satt ner foten där.”

Tydligare än så kunde det väl inte illustreras att Anders Borg har klart för sig vilken ekonomisk politik regeringen står för, medan oppositionen inte vill ge några raka besked – särskilt inte negativa. Man vill mörka sin finansiering av alla bidragslöften.

Det här va “bra teve”.

Tema: Ekonomi · Valkampanj

Tolerans i konsensuskulturen

söndag 23 mars 2014 · 18:29

I kristna tidningen Världen idag för chefredaktören Lukas Bengtsson intressant resonemang om nutidens inneord “tolerans”. I ledare skriver han:

Ordet tolerans kommer från det latinska ordet tolerare, som betyder ungefär “att härda ut, att stå ut med”. Tolerans inom politiken handlar således om att stå ut med uppfattningar man själv inte delar …

Vi kan notera en glidning i språkbruket. Begreppet tolerans har urholkats på sitt egentliga innehåll för att ersättas med ett annat innehåll. Tolerans, som egentligen handlar om att “härda ut andra åsikter”, används nu i stället för att “befästa egna åsikter” och sortera bort uppfattningar man inte gillar. Toleransen blir det vapen som ska skydda konsensuskulturen från angrepp från oliktänkande. Men ärligt talat, hur svårt är det att vara tolerant mot någon av samma uppfattning? Det är ungefär som att en glassälskare skulle härda ut en stor mjukglass. Vår tolerans prövas först i relation till någon av annan uppfattning.

Det finns ett antal frågor där konsensuskulturen har bestämt vad vi ska tycka. Det gäller främst frågor som rör äktenskap, sexualitet och människovärde. Abortfrågan betraktas som färdigförhandlad av konsensuskulturens grindväktare. Äktenskapsfrågan likaså. Oliktänkare i dessa frågor betraktas därför som femtekolonnare. All saklig debatt förväntas, av någon märklig anledning, att upphöra i just dessa frågor. Bara för att riksdagen en gång har bestämt sig. Men så fungerar det inte i andra frågor. Och så fungerar inte heller en verklig demokrati. I en demokrati lever samtalet vidare och nya argument prövas ständigt. På samma sätt som jobbskatteavdrag, a-kassenivåer och andra reformer ständigt omprövas.

Ja, vi ser en parallell och absurd utveckling: ju mer ordet tolerans används i samhällsdebatten, desto mer försvagas toleransen i praktiken.

Denna lek med ord som pågår är livsfarlig. Den urholkar möjligheten till en demokratisk och öppen debatt. Om orden förlorar sin betydelse kan vi ju inte längre föra samtal. Åsikter måste, när orden förlorat innebörd, istället framföras genom att i handling främja dem man gillar och samtidigt ta avstånd ifrån, stoppa och tysta de röster som man inte gillar. Samhället regredierar tillbaka till ett primitivt stadium där knytnävarna avgör.

Utvecklingen måste brytas. Tolerans för oliktänkande måste upprättas, samtidigt som gränsen för toleransen blir tydlig. Den som tillgriper hot och våld och inte ställer upp på pluralism har klivit utanför toleransens och upplysningens gräns. Då, men först då, har man gjort sig förtjänt av intolerans. Vi måste göra gränsen mellan debatt och handgripligheter, mellan meningsutbyte och våld tydligare.

Men istället tycker jag mig se att gränsen håller på att suddas ut. Den som anser sig ha ett gott mål låter detta rättfärdiga hot och våld mot dem som står i vägen för det goda målet. Detta är vägen till mer våld och upplösning av civilisationen.

Tema: Frihet · Kultur & humor

Fria förskolor har högre kvalitet

fredag 21 mars 2014 · 14:45

Det råder klappjakt på alla alternativ till stat och kommun i välfärden. Medierna blåser upp brister som enskilda skolor kan ha, men tystar ner alla brister i kommunala skolor. Det gör att väljarna får den grovt vinklade bilden som socialister vill ha: vinster är något fult som förstör kvaliteten.

Men det är myter. Varje gång seriösa studier genomförs visar det sig att privata alternativ är minst lika bra som offentliga. Ofta visar sig de privata verksamheterna som grupp ha bättre resultat än det offentliga.

Senast dokumenterades det av självaste Kommunalarbetarförbundet. Rapportens resultat passade dock inte den socialdemokratiska ledningen. Friskolornas riksförbund skriver i ett pressmeddelande:

I en ny rapport från Kommunal riktas kritik mot dagens system med fristående förskolor, trots att rapporten visar att det är där kvaliteten är som högst. Fristående förskolor har högre personaltäthet, mindre barngrupper, nöjdare personal och nöjdare föräldrar.

- Det är synd att Kommunal bygger upp en konflikt mellan driftsformerna i stället för att lyfta fram vad framgångsrika förskolor gör bra, säger Claes Nyberg.

Socialister vill förtiga det som fungerar bra, enbart för att fullfölja ideologiska dogmer. Vem tjänar på det? Inte eleverna i alla fall.

En annan studie som regelbundet genomförs, Svenskt Kvalitetsindex 2013, dokumenterar bl a nöjdhet och kvalitetsutveckling i olika former av samhällsservice. I deras mätningar hamnar friskolan i topp vad gäller nöjdhet:

Förskolan är en av de kommunala verksamheter som får mycket höga nöjdhetsbetyg och man har dessutom ökat jämfört med fjolåret. Även grundskolan uppvisar en ökning i nöjdhet, dock är den mindre än förskolans och man har fortfarande en bit kvar till den sistnämndas nivå. /…/ Såväl förskola som grundskola i privat regi får högre betyg än deras kommunala motsvarighet.

Samma resultat visar även Skolverkets föräldraundersökning från 2012:

Kvaliteten i svenska förskolor är överlag mycket hög och föräldrarna är väldigt nöjda. I fristående förskolor är de generellt ännu mer nöjda.

Att lägga fällben för friskolor är alltså att förstöra verksamhet som elever och föräldrar uppskattar. De ska enligt vänsterpartierna nöja sig med färre och sämre alternativ. Det ska vara jämngrå kommunal förvaltning för hela slanten.

Tema: Frihet · Sjukvård/välfärd

Republikanerna går mot seger i höst

torsdag 20 mars 2014 · 8:19

I höst är det mellanårsval i USA: alla kongressledamöter och en tredjedel av senatorerna möter väljarna första tisdagen i november. Republikanerna har redan majoriteten i representanthuset och har goda möjligheter att vinna majoriteten i senaten.

Förra tisdagen hölls fyllnadsval i ett kongressdistrikt i Florida där Obama vann både 2008 och 2012. Men republikanerna vann valet, till betydande del på kritik av presidentens nya sjukförsäkringssystem, ObamaCare. Den här valreklamen på 30 sekunder blev förödande för demokraternas kandidat Alex Sink:

President Obama ligger lika illa till i opinionen som George W Bush inför hans sista mellanårsval, vilket denna graf visar:

Washington Post rapporterar:

Republikanerna måste vinna tre av följande åtta stater för att återta majoritet i senaten: Arkansas, Alaska, Colorado, Iowa, Louisiana, Michigan, New Hampshire och North Carolina. Av dessa åtta vann republikanske presidentkandidaten Mitt Romney fyra 2012.

Det låter ju högst troligt, särskilt som tidningen menar att republikanerna varit framgångsrika i att nominera seriösa och valbara kandidater.

Men ännu väntar vi på vilka som kan bli framträdande presidentkandidater för republikanerna och demokraterna inför striden om Vita huset 2016. Där verkar det ännu vara tunt med tunga namn. När CNN frågade republikanska väljare (i feb/mars) gav de följande stöd till tänkbara presidentkandidater:

16% Rand Paul, 51, senator
15% Paul Ryan, 44, kongressman, vicepresidentkandidat 2012
11% Rick Perry, 64, guvernör i Texas
10% Mike Huckabee, 58, programledare, fd guvernör i Arkansas
9% Jeb Bush, 61, affärsman, fd guvernör i Florida
8% Chris Christie, 51, guvernör i New Jersey
8% Ted Cruz, 44, senator
5% Marco Rubio, 43, senator

Mest namnkunnige är väl Jeb Bush, vars bror och far varit president. Många tror att det kan komma att stå mellan honom och Hillary Clinton, vars man varit president. Det vore inte bra för Amerikas tradition av social mobilitet att dessa “kungafamiljer” roffade åt sig makten igen.

Men att vilja ha ett nytt fräscht namn är inte heller särskilt lockande efter Barack Obamas alltför snabba flytt in i Vita huset (från totalt okänd lokalpolitiker 2004 till president 2008).

Tema: Amerika

Ryssarna hånskrattar åt Barack Obama

tisdag 18 mars 2014 · 16:45

Inte nog med att Rysslands president Vladimir Putin deklarerat i tal idag att man segrat: Krim är nu ryskt, rapporterar Reuters i Putin signs Crimea treaty.

Man gör också USA:s president till åtlöje. ABC News rapporterar i Russian Deputy PM Laughs at Obama’s Sanctions:

Rysslands vice premiärminister Dmitry Rogozin skrattar bort president Obamas sanktioner mot honom. På Twitter frågar han “kamrat @BarackObama” vilken “skojare” som kom på idén med sanktionslistan …

Vladislav Surkov, nära rådgivare till Putin, är en annan av dem som Obamas sanktioner riktas emot. Också han skrattar åt USA när han talade med en rysk tidning: “Det är en stor ära för mig. Jag har inga bankkonton utomlands … Jag förlorar ingenting.”

Aldrig har jag upplevt USA så svagt och impotent som nu. Putin sopar banan med Obama som mest framstår som en fjant som man kan driva med.

Jag gissar att Putin nu låtsas som att han är nöjd med att ha inkorporerat Krim till Ryssland och räknar med att väst ska lugna ner sin retorik. När så sker, kommer han att ockupera nästa område som han strategiskt anser ska tillhöra Ryssland.

När demokratier har svaga ledningar kan auktoritära regimer ta för sig därför att man inte har någon respekt för dem som bara pratar och aldrig står för något i handling.

Väst behöver andra politiska ledare än dem man nu har. Det här hade inte hänt med Thatcher, Reagan eller George W Bush vid makten.

Tema: Amerika · Europa · Ryssland

Regeringen tar in på oppositionen

söndag 16 mars 2014 · 9:28

Alla som sagt att regeringen är körd inför valet i höst bör studera Sifomätningen som publiceras idag (intervjuer utförda 3-13 mars). På en månad har avståndet mellan den rödgröna oppositionen och regeringen minskat med 5,3 procentenheter. Från 16,8 till 11,5 procentenheter. Två sådana mätningar till och Alliansen är i ledningen.

Mätningen bekräftar det jag här påpekat flera gånger: opinionsläget är ingalunda avgjort.

Varför är jag inte förvånad? Därför att det rödgröna övertaget bygger på luft. Socialdemokraterna har inte föreslagit någonting som motiverar ett övertag. Tvärtom har framgångarna i opinionsmätningarna byggt på väljarnas tomma och grundlösa förhoppningar. När dessa förhoppningar under valrörelsen omsätts i konkreta förslag från Stefan Löfven kommer många att bli ytterst besvikna över att deras egna fantasier inte infrias.

Alliansen har inte heller kännetecknats av energi och entusiasm, men den har en politik som väljarna i huvudsak känner till. Man står på fast mark och kan röra sig uppåt i opinionen. Det omvända gäller de röda och gröna: de finns högt uppe i det blå och har troligen främst en färdriktning att vänta: nedåt.

- - - - - -

Jämförelse med Sifo för fyra år sedan (mars 2010) då Alliansen segrade i valet på hösten:

Socialdemokraterna: nu 34,1 — fyra år sedan 34,0
Miljöpartiet: nu 10,1 — fyra år sedan 10,6
Vänsterpartiet: nu 6,3 — fyra år sedan 5,6

Moderaterna: nu 24,2 — fyra år sedan 30,8
Centerpartiet: nu 4,7 — fyra år sedan 4,7
Folkpartiet: nu 5,4 — fyra år sedan 5,9
Kristdemokraterna: nu 4,7 — fyra år sedan 3,8

Som synes ligger de mindre borgerliga partierna bättre till i förhållande till fyraprocentspärren nu än för fyra år sedan. De som gör spärren till en stor fråga har ett uppenbart partipolitiskt syfte: gynna vänstersidan.

Tema: Valkampanj

‘Antivåldsaktivister’ tillgriper våld

lördag 15 mars 2014 · 17:02

I svensk samhällsdebatt fokuserar man på högerextrema och blundar för det våld som vänsterextremister ägnar sig åt.

Vänsterextremisterna i Afa kan därför flytta fram sina positioner. Nu har man även börjat hota andra vänstergrupper. DN rapporterar i Afa hotar att sabotera Ung Vänsters manifestation:

När [Ung Vänster] förklarade att de inte kunde lova Afas representanter någon talartid blev situationen snabbt hotfull. Ombudsmännen bad då männen att gå ut. På gatan fortsatte männen att göra aggressiva utfall.

– De krävde att få tala på manifestationen annars skulle de förstöra den och göra det svårt för Ung Vänster i framtiden, säger Ung Vänsters talesperson.

Männen ska också ha kallat ombudsmännen för “fitta” och sagt att de “skulle pissa på dem”, samt uppträdde så högljutt att flera boenden i huset reagerade.

Samtidigt förklarar Ung Vänster extremisterna när DN frågar, Hur kan ni arrangera en manifestation mot våld och samtidigt samarbeta med Afa som är kända våldsverkare?

– Vi vill ha en demonstration som är så bred och öppen som möjligt och då välkomnar vi alla. Vi sitter inte i den positionen att vi kan välja. Och jag tycker inte Afa är våldsverkare, de är för anti-fascism.

– Men självklart är det som har hänt jättetråkigt.

Det är så att man undrar vad skillnaden är mellan “antifascister” och fascister. Båda föraktar liberal och fri debatt. Båda använder hot och våld för att försöka tvinga på andra deras uppfattningar. Båda är hot mot vår demokrati.

Men av någon anledning ses det mellan fingrarna när vänsterextremister agerar totalitärt.

Tema: Inrikespolitik