Dick Erixon och Stockholm City

Lämnar MP i protest mot sandlådepolitik

torsdag 11 februari 2016 · 11:28

Josefin Utas sitter i Sollentuna kommunfullmäktige för Miljöpartiet och var riksdagskandidat i förra valet. Nu lämnar hon Miljöpartiet i protest mot dogmatism och utopism som kommer till uttryck genom att MP “intagit den ena ytterlighetspositionen efter den andra”. I Expressen skriver hon:

I migrationsfrågan har ansvarsfullt hållbarhetstänk grundat i en förståelse för hur system fungerar, blivit till gränslöshetstänk. Ett allmänt grönt fokus har blivit till storstadsfokus. Och värnandet av det demokratiska samtalet har blivit till en kamp om att ge plats för ”rätt” åsikter och försöka trycka undan dem som anses fel. (…) Därför lämnar jag nu Miljöpartiet och gå till det liberalkonservativa partiet Borgerlig Framtid.

Fler borde följa hennes exempel att lämna partierna som gjort bort sig. De som inte respekterar öppen debatt och inte håller sig till verkligheten borde straffas av väljarna, om vi ska få ordning på landet efter allt man ställt till med det senaste året.

Tema: Rödgröna

Dog Socialdemokratin med Olof Palme?

onsdag 10 februari 2016 · 12:22

Den 28 februari är det 30 år sedan statsminister Palme sköts på Sveavägen i Stockholm. Jag var den helgen tillbaka i Göteborg för att vara med på planeringsmöte med styrelsen för Göteborgs CUF-distrikt. Vi talade inte om Palme, utan om vem som skulle bli statsminister nu. Medierna spekulerade i Kjell-Olof Feldt eller Ingvar Carlsson. Det blev den senare.

Ingenting sades om Palme och hans roll bland det 10-tal politiskt aktiva ungdomar som samlades dagen efter statsministermordet. Vi lade honom omedelbart till handlingarna. Utan ett ord åt varken det ena eller andra hållet. Jag har tänkt på det senare. Vi var unga motståndare till Palme men hade inga märkvärdiga känslor till honom, allra minst de som medierna försöker mana fram om att alla svenskar grät av sorg, eller hatfyllt gladde sig åt mordet. Nej, han var bara en ovanligt grälsjuk politiker.

Jag tror det beror på att den röda revolutionärsluft som drog fram över världen på 1970-talet hade svalnat 1986. Då blåste Margaret Thatchers liberalkonservativa vindar som dömde ut den röda politiken med större energi än de röda kunde uppvisa vid denna tid. Palmes glansdagar var sedan länge över. Han hade visserligen vunnit valet året innan, men det var mer av gammal vana och på grund av internt borgerligt tjafs än av egen lyskraft. Den bilden förstärks av Kjell-Olof Feldts biografi “Alla dessa dagar”.

Att Palmes stjärna var dalande, vill man nu glömma bort.

Det gör också Daniel Suhonen när han skriver om arvet efter Palme i Expressen, där han är starkt kritisk mot partiets utveckling efter honom:

Dessa idéer om mördarens väsen krokar i med obestridliga fakta om själva mordutredningen, nämligen bilden av Sossestatens oförmåga att utreda och lösa brottet. För oavsett vilken mördare man önskar sig (…), så finner man det gigantiska utredningshaveriet. Polis och myndigheter misslyckas med brottsutredningens elementära delar och leder arbetet in på ett stickspår som förmodligen gör att mordet aldrig kommer lösas. Den smärtsamma sanningen är att oavsett vilken av lösningarna man väljer att tro på pekar nästan samtliga pilar i den politiska skuldfrågan inåt. Mot Sossesverige och dess politiska motsättningar.

Även om det var Christer Pettersson som kanske av rent misstag mördade landets statsminister, blev konsekvensen av mordet en ideologisk statskupp.

Suhonen bannar partiet för att ha släppt Palmes radikalism:

I stället förvandlades Palme snabbt till en del av arbetarrörelsens historia. En stilikon, på sin höjd framlyft som en symbol för solidaritet med tredje världen. Men om hans politiska idéer hade varit en medicin för en krasslig arbetarrörelse hade ledande företrädare märkt flaskan med ”ej för inrikes bruk”.

Palme var ingen messias, men:

… han stod upp för politiska idéer och ideal på ett sätt som ingen senare socialdemokratisk ledare har varit i närheten av. Han gav arbetarrörelsens folk självförtroende och mod.

Mordet på Palme innebar slutet för ett självständigt socialdemokratiskt tänkande. Den ersattes inte av någon ny socialdemokratisk idé, utan bara av en anpassning till nyliberalismen. Därmed kan man faktiskt säga att även om det var Olof Palme som sköts så var det socialdemokratin som mördades. Kvar stod en rörelse utan idéer och som berövats sin ledare.

Jag vill invända att detta redan var på väg att hända, och det hade hänt även utan statsministermordet. Palme kunde inte stoppa historien. De röda idéerna fungerade inte i en alltmer globaliserad värld. Redan före mordet tvingades man börja avreglera. Kjell-Olof Feldt beskriver i nämnda biografi om hur frånvarande Palme var kring den nya tidens krav, det liberala 80-talets vindar.

Feldt förklarade, om jag minns rätt, detta med en depression pga Guillous avslöjande om Harvard-stipendium åt äldste sonen. Men kan det inte lika gärna ha varit över en vilsenhet inför den nya tidens villkor, som Palme inte visste hur han skulle hantera? I så fall var Palme 1986 i samma sits som Stefan Löfven är idag.

Hade Palme kunnat finna en lösning i tiden för partiet, på samma sätt som Tage Erlander på 50-talet hittade ATP-frågan som ett sätt att bredda väljarunderlaget när arbetarna inte räckte? Hade partiet inte varit nere under 25 procent i opinionsmätningarna om Palme fått leva?

Om man utgår från den bild Suhonen målar upp — Palme som den röde radikalen — är det knappast troligt. Han hade stoppat det som ändå stoppades: en återgång inom partiet till folkrörelsesocialismen — istället för statssocialismen. Tänkare som Nils Karleby betonade på 1920-talet arbetarens plikt att förkovra sig och ta eget ansvar. Det var ur denna gren som kooperativen växte fram. Eget ansvar och egenmakt snarare än rättigheter från staten var ledstjärnor. Denna gren ströps till förmån för att enbart kräva rättigheter. Skyldigheter talade man inte om.

Jag tror det är försent för S att återknyta till denna folkrörelsesocialism. Deras väljare är nu matade med nappflaska av staten i 80 år. Ansvarskänslan har raderats ut. Man kräver sin rätt. Någon annan ska ge dem rätt. Någon annan ska ordna allt. Någon annan.

Men Palme hade inte mycket av folkrörelsesocialism i sig. Han hade i denna mening spelat varken till eller ifrån. Så nej, mitt svar är att Socialdemokratin inte dog med Palme. Men den var skadeskjuten redan innan mordet, och har hankat sig fram i en tid som inte passar den. Om den överlever framtida val är en öppen fråga.

Tema: Historia · Rödgröna

Etablissemangen åkte på storstryk

onsdag 10 februari 2016 · 7:55

Alla experter och kommentatorer hade hånskrattat om någon i höstas sagt att affärsmannen Donald Trump och socialisten Bernie Sanders skulle vinna stort över de etablerade presidentkandidaterna i New Hampshire. Men det är vad som hände i natt.

Aldrig har jag sett någon valrörelse i något land där de etablerade politikerna har åkt på så mycket stryk som guvernörer, senatorer och tidigare ministrar gör i USA just nu. Folk verkligen avskyr det vanliga politiska spelet där politiker småljuger, manipulerar och smiter undan de stora frågorna. Väljarna vill ha fräscha och obefläckade personer som inte alls deltagit i och som inte spelar detta smutsiga spel.

Donald Trump fick 35 procent av väljarna och en gigantisk segermarginal till övriga åtta kandidater. Tvåan, guvernör John Kasich (uttalas KAY-sik) fick 16 procent. En stor fördel för Trump är att ingen etablerad kandidat lyckas slå sig fram som ensam utmanare av Trump.

Jag trodde senator Marco Rubio skulle ta den positionen efter Iowa förra veckan, men han gjorde bort sig i helgens debatt där han framstod som alltför ung och oerfaren. Nu fortsätter de etablerade kandidaterna att främst skjuta ner varandra, vilket gynnar Trump.

Om Trump fortsätter gå bra i South Carolina 20 februari börjar det banne mig likna som en presidentkandidatur på riktigt.

På demokraternas sida krossade Bernie Sanders den allra mest etablerade av alla presidentkandidater, Hillary Clinton, med 60 procent mot 38 procent. Clintons valmaskin kan dock skramla igång när primärvalen kommer till delstater med stor andel minoriteter. Hon har resurser att komma igen, och hon har bara en motståndare att ta sig an. Clinton har bättre chanser än någon annan etablerad politiker att ändå till slut vinna.

Men visst vore det intressant om Trump stod mot Sanders i höstens avgörande val om vem som ska flytta in i Vita huset. Det skulle bli ett mycket tydligt val mellan frihet och socialsm, mellan tilltro till människor och tilltro till statligt förmynderi.

Tema: Amerika

Clinton: kvinnor som sviker hamnar i helvetet

tisdag 9 februari 2016 · 12:33

Det hettar till också inom demokratiska partiet i amerikansk politik. Hillary Clinton har stora svårigheter att vinna stöd bland yngre vänsterkvinnor, som föredrar socialisten Bernie Sanders. Under ett valmöte i helgen sa Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright: “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra!” Hillary applåderade jämte henne på scenen.

Dagen innan hade en annan framträdande feminist hånat de unga kvinnor som inte stödjer Clinton för att vara okunniga och obegåvade. New York Times rapporterar:

Gloria Steinem, en av de mest kända feministerna i landet, gick längre på fredagen i en tv-intervju. Hon menade att kvinnor blir mer politiskt aktiva när de blir äldre och förklarade yngre kvinnors stöd för Bernie Sanders med att de jagar yngre män.

– När du är ung tänker du, ‘var är pojkarna? De är hos Bernie’, sa Steinem.

– Oh, om jag sa att ‘de är med Bernie eftersom det är där pojkarna finns’ skulle du slå ner mig, svarade programledaren, komikern Bill Maher.

Jag undrar om det är en smart feministisk strategi att håna yngre kvinnor för att de inte går i ledband med familjen Clinton.

I Fox News förklarar kolumnisten Charles Krauthammer:

– Jag tror det handlar om den radikala förändring som skett i kvinnors ställning de senaste 25 åren. Albright, 78, och Steinem, 81, är från en generation då det verkligen fanns ett glastak för kvinnor (…) Men det har radikalt förändrats. Så de talar som pionjärer och försöker skämma ut unga kvinnor genom at anklaga dem för gendersvek.

– När man tittar på vallokalundersökningen i Iowa är det häpnadsväckande att av alla kvinnor mellan 17 och 29 stödde hela 70 procent Bernie Sanders framför Hillary. Och det beror på att dessa kvinnor inte oroar sig över jämställdhet, utan över en stagnerande ekonomi: kan jag få ett jobb, kan jag betala mina studielån? Sanders erbjuder de unga ett slags Utopia där allt är gratis och ingen behöver betala. Det budskapet är mer attraktivt än krav på jämställdhet.

Visst är det underhållande när krig råder mellan vänsterutopi och vänsterfeminism?

Tema: Amerika · Feminism

Oddsen på spelbolag säger inte allt

måndag 8 februari 2016 · 18:30

Många vill gärna peka på spelbolagens odds, som alternativ till opinionsmätningar, när det gäller att tippa vem som vinner politiska val, som presidentvalet i USA. Men tippar spelbolagen bättre? Låt oss titta. För exakt åtta år sedan såg oddsen hos Unibet ut så här (källa DN):

PRIMÄRVAL NEW HAMPSHIRE 2008
Demokraternas kandidat, vinnare:
Hillary Clinton: 1,62
Barack Obama: 2,10

Republikanernas kandidat, vinnare:
John McCain: 1,10
Mitt Romney: 7,00
Mike Hackabee: 30,00

PRESIDENTVALET 2008, vinnare:
Hillary Clinton: 2,10
John McCain: 3,00
Barack Obama: 3,50
Mitt Romney: 12,00
Michael Bloomberg: 25,00
Mike Huckabee: 50,00

Spelarna fick rätt om New Hampshire, men fel om vem som vann tillträde till Vita huset.

Hur ser det då ut inför morgondagens primärval i New Hampshire? Unibet mejlar följande:

Vem vinner primärvalet 2016 i New Hampshire?
Demokraterna
Bernie Sanders 1.04
Hillary Clinton 9.00

Republikanerna
Donald Trump 1.25
Marco Rubio 3.75
Ted Cruz 11.00
John Kasich 17.00
Jeb Bush: 31.00
Chris Christie 51.00

Vem blir USA:s nästa president?
Hillary Clinton 1.80
Marco Rubio 4.50
Donald Trump 6.00
Bernie Sanders 8.00
Ted Cruz 21.00
Jeb Bush 51.00
Michael Bloomberg 67.00
Chris Christie 81.00

Oddsen talar för att utmanarna Sanders och Trump vinner i New Hampshire. Men också, återigen, att Clinton ska bli president till slut, kamp mot Marco Rubio. Rätt eller fel? Vi får väl se.

Tema: Amerika

Cameron har rätt, men också otur

måndag 8 februari 2016 · 12:00

Intressant att Dagens Nyheter slutat håna brittiske premiärmininistern David Cameron för hans kritik av EU och krav på reformer inför den folkomröstning han planerar. En folkomröstning som givit tyngd åt hans krav på Bryssel.

Denna blogg har lyft fram Cameron som en av Europas smartaste regeringschefen. Nu verkar DN ha fattat. I dagens ledare skriver man varför EU lyssnar på Cameron:

Tyskland behöver Storbritannien som allierad mot franska protektionister och statskramare. Frankrike vill ha en motvikt mot tysk dominans. Polen har redan sagt ja till avtalet, trots sin kritik mot att migranter förfördelas, för britternas militära tyngd kan vara bra att ha till hands i ett oroligt grannskap. Åtskilliga medlemsländer är för övrigt lika intresserade som britterna av att kunna inskränka förmåner för invandrare.

Avtalet är också bra för EU på ett psykologiskt plan. Storbritannien har tvingat fram en diskussion om demokrati och unionens former, som alltför många politiker skyr.

Men DN försvarar sedan EU-byråkratin reservationslöst, och säger om dem som kräver EU-reformer:

De som drömmer om att EU skulle belöna en svikare borde vakna upp.

Enligt DN är de “svikare” som inte är ja-sägare till en allt värre byråkrati vars beslut ständigt visar sig vara undermåliga och inte tåla verklighetens villkor. För mig är det EU-byråkratin som sviker idealen om en europeisk gemenskap, genom kortsiktiga, obegåvade och prestigefulla beslut. De utnyttjar idealen för att driva igenom utopiskt orealistiska beslut. Eurozonen är ständigt i skuldkris, Schengenavtalet och Dublinöverenskommelsen ligger i spillror. EU-beslut klarade inte mötet med verkligheten.

Paradoxalt nog är det David Cameron som kan råka illa ut på grund av Bryssels inkompetens. Det är otur för honom att EU just nu uppvisar sina förödande brister tydligare än någonsin. Camerons folkomröstning kan komma att handla om EU:s oförmåga att upprätthålla unionens yttre gränser, snarare än om det avtal Cameron kan ro iland. Då blir det nej till fortsatt medlemskap i EU för Storbritannien, det som varit Camerons ambition att undvika.

Någon har sagt att en stor statsman inte bara måste vara smartare och förnuftigare än andra, denne måste också ha tur. Just nu ser det ut att vara den sistnämnda faktorn som fattas Cameron.

Mer i bloggen: Cameron: reformera EU annars lämnar vi (nov 2015), Folkomröstning om EU ska genomföras (maj 2015), Triumf för liberalkonservative Cameron (maj 2015), Konservativa kan vinna (maj 2015).

Tema: Europa

Katolska kyrkan efterlyser förnuft i migrationsfrågan

söndag 7 februari 2016 · 12:13

Nyhetsbyrån AFP rapporterar, Germany’s Catholic Church calls for ‘reduction’ in refugees:

Tyska katolska kyrkan förespråkar en minskning av antalet migranter som anländer till Tyskland. Landet kan inte ta emot “alla världens behövande”, enligt en intervju publicerad på lördagen. Tyskland kämpar med att hantera de 1,1 miljoner asylsökande som anlände under 2015 och regeringen har ännu inte givit någon officiell uppskattning över hur många som förväntas detta år.

– Vi i kyrkan säger nu att landet behöver en reduktion i antalet migranter, säger kardinal Reinhard Marx, ordförande i tyska biskopskonferensen. Tyskland kan inte “ta emot världens alla behövande”, säger han.

På frågan hur man ska möta migrationskrisen svarar han att det inte enbart är en fråga om “välvilja utan också om förnuft”.

Äntligen en röst ur etablissemanget som ser verkligheten och uttrycker den rakt upp och ner. Tänk om medievänstern kunde fundera över kardinalens budskap om förnuft.

Tema: Integra/migration · Realism/idealism

Finlands president: värna västliga värderingar

lördag 6 februari 2016 · 10:32

Republiken Finlands president höll ett intressant tal vid finska riksdagens öppnande i veckan. Det har naturligtvis blivit kallat rasistiskt eftersom det problematiserar den verklighet med stora folkvandringar vi har att hantera. Rasist är numera liktydigt med den som erkänner samhällsproblem. Antirasist är tydligen den som döljer verkligheten och hemfaller åt demagogi. Snacka om antiintellektuell urholkning av begrepp.

Så här sa president Sauli Niinistö, ett tal som fått internationell uppmärksamhet:

Migrationsproblemet är djupgående. Europa, Finland, det västerländska tänkesättet och värdesystemet – allt detta har blivit utmanat.

Förändringen är drastisk – så sent som för något år sedan exporterade vi våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.

Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.

(…) Människosmugglare exploaterar och skor sig på dem; det handlar om en ofantlig illegal affärsverksamhet. Ofta sätter de resande livet på spel. Det finns också en risk för att flyktingarna utnyttjas som spelbrickor inom cynisk maktpolitik.

[Många] förundrar sig över att man inte redan har [stängt gränserna]. Det finns en förklaring. Nu närmar jag mig pudelns kärna. Man har ingått internationella överenskommelser, man har antagit EU-direktiv och stiftat nationella lagar, och tanken har varit vacker och riktig – att alla som lider nöd ska få hjälp.

I praktiken går det till så att var och en som kan säga ordet “asylum”, asyl, har tillträde till Europa och Finland. Detta lilla ord ger på sätt och vis en subjektiv rätt att ta sig över gränsen. Även den som saknar en riktig grund för sin asylansökan får genomgå en fullständig utredning, som rentav kan ta flera år i anspråk, och kan därefter undgå tvångsåtgärder om förutsättningarna för asyl inte uppfylls. Man kan alltså stanna kvar dit man kommit på felaktiga grunder.

Och nu till själva dilemmat, som är djupt förankrat i våra värderingar.

Europa klarar inte av den okontrollerade folkvandringen länge till. Om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman. Då leder strävan att göra gott till att alla får lida.

De flesta, om inte så gott som alla, begränsande åtgärder har misstänkts strida mot internationell rätt och internationella överenskommelser. Det leder till att man inte kan göra det som nödvändigt borde göras för att man ska kunna undvika att alla får lida.

Man har också föreslagit att de internationella flyktingkonventionerna borde ändras. Att gå den vägen tar lång tid och leder knappast till en lösning på den akuta situationen. (…)

Det finns alltså inga goda alternativ. Vi måste överväga om vi ska värna om europeiska värderingar, européer och dem som lider verklig nöd, eller om vi strikt ska värna om internationella åtaganden utan att bry oss om övriga konsekvenser. (…)

För det första måste den europeiska värdegrunden och ordningen tryggas, det måste vara fullständigt klart. För det andra ska vi hjälpa dem som lider nöd och blir utsatta för förföljelse. Nu kan vi inte hjälpa dem som söker något bättre och känner att de har en svår situation eller framtid i sitt eget land.

Europa söker fortfarande en balanserad lösning. Nu agerar många regeringar på egen hand, och enbart med tanke på sig själva eller för att hota och skrämmas. Vi måste komma till en punkt där någon erkänner att vi här och nu inte klarar av att fullgöra alla åtaganden i de internationella överenskommelserna. Det är ju det som de nationella förslagen till största delen handlar om.

Det bästa är att erkänna fakta, och bäst, att detta erkännande kommer från EU, som går in för gemensam gränskontroll, en bromsning av flyttningstrafiken och försnabbade avvisningsprocesser och på det sättet röjer en väg till trygghet för dem som lider den största nöden.

Presidenten har en uppenbar poäng som inte diskuterats: de internationella traktatens skuld till den oförmåga som Europas länder visat och som förvärrat problemen genom att ha skapat en stelbenthet i otakt med tiden.

Vissa grundläggande värderingar ska vara skrivna i sten, som medborgarnas fri- och rättigheter. När det kommer till praktisk lagstiftning om regler för resor över landgränser kan den inte vara lika rigid. Men så har det i praktiken blivit när man lyft upp regelverken på europeisk nivå. Ingen kan rucka på paragrafer utan åratal av förhandlingar. År som inte finns när nya situationer uppstår.

Nationalstaterna har blivit ställda och utlämnade när man lämnat makten över regelverken till överstatlig nivå. Det försvagar möjligheterna att värna våra värderingar och våra samhällsmodeller.

Det är denna insikt som president Niinistö förmedlar. Det är ovanligt skarpsinnigt för att komma från en etablerad politiker. Självklart måste denna förut dolda men negativa aspekt på internationella traktat diskuteras och vägas in i framtiden.

Jag kommer att tänka på de aktuella analyserna av första världskriget, som pågick för ett hundra år sedan. Många historiker menar nu att de internationella allianser som bildades för att trygga freden i själva verket blev orsaken till krigsutbrottet. När ententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) ställdes mot centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern) blev det omöjligt att förhindra storkrig även om bara någon av alliansernas medlemmar hamnat på kollisionskurs.

Är det ett liknande kolossalt misslyckat och kontraproduktivt internationellt samarbete vi ser nu?

Den frågan tål att diskuteras.

Tema: Europa · Integra/migration · Norden

FN: på rymmen lika med ‘frihetsberövande’

fredag 5 februari 2016 · 19:48

När någon smiter från polis och åklagare brukar vi kalla det att vara på rymmen och efterlyst. Men vårt fantastiska Förenta Nationerna kallar det nu olagligt “godtyckligt frihetsberövande” när en rymling inte kan röra sig fritt utan att åka fast.

I alla fall när rymlingen heter Julian Assange som läckt hemlig diplomatisk post från demokratier — men däremot inte från diktaturer.

När ska Sverige sluta respektera FN, denna korrupta och halvgalna organisation?

Tema: FN

Så indoktrineras eleverna av feministvänstern

torsdag 4 februari 2016 · 17:02

På ledarsidan i Smålandsposten tar idéhistorikern Lars F Eklund upp och granskar ett konkret fall där politisk indoktrinering sker i svenska skolor, Skolan ingen plats för indoktrinering:

“Alla borde vara feminister”. Det är titeln på en bok som i december skänktes till 100 000 svenska gymnasieelever, och som enligt Judith Kiros i DN handlar om ”patriarkatet och konceptet kön”. Boken utges av Bonniers. Bakom initiativet står Sveriges kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO och tidigare chefen på vänsterextrema Ordfront. Krafter med mycket inflytande och pengar bakom sig. Det är inte alla som kan skänka bort 100.000 nytryckta böcker.

Böckerna skickas ut till skolorna och har spridits bland eleverna. En rundringning till skolor som fått boken visar:

Inte på någon av de skolor där boken delats ut hade det skett någon uppföljning i form av kritisk diskussion, inbjudan av andra röster och så vidare.

Det är alltså fritt fram att sprida vänsterextrema åsikter som motarbetar “konceptet kön” bland unga i svenska skolor. Ingen balans, ingen allsidighet eller saklighet krävs. Hjärntvätta våra unga bäst ni vill, tycks vara svenska skolväsendets slappa hållning. Eklund summerar:

1. Om intresseorganisationer delar ut en bok med ”Alla borde…” i titeln och ett innehåll som motsvarar titeln, då är det opinionsbildning. Att påstå något annat är löjligt.

2. Sker distributionen utan kritisk analys och öppenhet för andra röster så är det propaganda.

3. Om skolan som sådan förmedlar propaganda utan att elever kan tacka nej, så är det indoktrinering.

Men jag börjar undra om det finns några vuxna kvar på skolorna som intellektuellt har förmåga att reflektera över ord som dessa. Lärarna ska ju vara “kompisar” med eleverna och då kan ju inte abstrakta perspektiv som dessa stå särskilt högt i kurs.

Tema: Feminism · Inrikespolitik

Vem vill vara socialdemokrat?

torsdag 4 februari 2016 · 7:51

På Göteborgs-Postens ledarsida skriver Naomi Abramowicz intressant om det parti som i nästan hundra år varit landets största, Vem vill vara socialdemokrat?

För det första har Socialdemokraterna levt på gamla meriter alltför länge. (…) För det andra saknar partiet saknar svar på samtidens mest brännande frågor. Vad vill de göra åt de sjunkande skolresultaten, den sociala oron, den bristande integrationen och den låga sysselsättningen bland utrikes födda? Det enda svaret tycks vara att man ska höja skatterna. För det tredje har Socialdemokraterna blivit mossiga och ointressanta.

Men jag undrar om inte dessa fyra brister omfattar också flertalet av de andra partierna i riksdagen. Det är som att partierna inte förstår att vi lever på 2010-talet, utan tänker som om det fortfarande var 1980-tal. Man hänger helt enkelt inte med i samhällsförändringarna, allra minst de förändringar man själva orsakat genom önsketänkande av utopiskt snitt.

Till de brister Abramowicz tar upp om fallande utbildning, utebliven sysselsättning och ökad social otrygghet kan vi lägga att politikerna genom klåfingrig reglering bromsar bostadsbyggandet och försvårar för företagen att utveckla ekonomin.

Socialdemokratin är det mest förstelnade partiet, men även andra etablerade partier har djupa problem. Ett första krav för att komma vidare är att se verkligheten som den är, inte som man hoppas att den vore. Då skulle vi genast få en intressantare diskussion som kunde börja angripa problem och vända utvecklingen.

Tema: Inrikespolitik

Nu kantrar valrörelsen i USA?

tisdag 2 februari 2016 · 12:31

Som förväntat lyckades inte Donald Trump vinna i Iowa. Det gjorde den andre anti-etablissemangskandidaten Ted Cruz. Och den viktiga tredjeplatsen tog Floridasenatorn Marco Rubio, som därmed är etablissemangets starkaste kort.

Fram till nu har det stora startfältet inneburit att traditionella republikanska väljare splittrats på många etablerade kandidater, medan uppstickarna varit färre, främst Trump och Cruz. Nu kantrar läget över i motsatsen: Marco Rubio kan nu ensam samla alla traditionalister bakom sig, medan Trump och Cruz får slåss om förnyarna.

Det innebär att Marco Rubio kommer att öka i opinionsmätningarna. Han kan komma att närma sig Trump i nationella opinionsmätningar. Det är vad kolumnisten Charles Krauthammer förutspådde tidigt i höstas.

Men läget kan förändras igen redan nästa vecka, när New Hampshire håller primärval. Där leder Trump stort, och om han uppfyller opinionsmätningarnas förväntningar kan han sätta stopp för Ted Cruz’ framfart.

När primärvalet sedan drar vidare till South Carolina, kan striden komma att stå mellan Trump och Rubio. Då börjar den verkliga kampen om republikanska partiets identitet. Ska det stå för traditionella konservativa värden, en valstrategi som dock förlorat mot demokraterna i de två senaste presidentvalen? Eller ska man förnya sig och inta en mer högljudd och energisk ton med krav på förändring?

Fram till nu har amerikanska valrörelsen bara varit ett förspel. Efter primärvalen i New Hampshire och South Carolina kan de verkligt intressanta perspektiven komma i fokus. Det är mycket ovanligt, eftersom primärvalen då brukar vara nästan över, en segrare utkristalliserad. Detta år kan det vara när den verkliga debatten börjar.

Samma sak gäller i demokraterna. Iowa kunde inte bestämma sig. Utmanaren och förnyaren Bernie Sanders gjorde nästan dött lopp mot etablissemangets Hillary Clinton. Inom demokraterna står det redan mellan förnyelse eller traditionell partipolitik.

Amerikansk politik har genom historien genomgått dramatiska systemskiften flera gånger. Senast var det med Franklin D Roosevelt, som efter depressionen på 1930-talet gav den federala nivån en roll den inte haft förut, vilket banade vägen för ökad politisk makt i Washington DC.

Ska denna federalism fortsätta att växa, eller ska medborgarnas frihet öka genom att man pressar tillbaka politiken till lokal, delstatlig nivå? Annorlunda uttryckt: ska USA förbli Amerika, eller ska USA bli mer lik en europeisk nation med omfattande politiskt förmynderi över medborgarna?

Och vilken roll vill USA ha i världen? Vara stark och drivande, eller svag och undfallande mot diktaturer som Ryssland, Iran och Kina?

Allt detta står på spel i valet, och det är därför det är både spännande och viktigt för oss i lilla Sverige.

Tema: Amerika