Dick Erixon och Stockholm City

Veckans citat

lördag 16 september 2017 · 10:42

Några minnesvärda ord ur nyhetsfloden…


Jag ville visa att det finns borgerliga politiker som vill bedriva oppositionspolitik

Riksdagsman Finn Bengtsson (M) I DI om varför han röstade med SD:s misstroendeförklaring mot statsminister Löfven

Dagens politiska skörd; centerpartiet går mot S. Det är kanske logiskt, de båda partierna har lång erfarenhet av samarbete.

Kolumnisten Lotta Gröning (S) om att C hellre räddar försvarsminister Hultqvist än håller ihop Alliansen

Och när både ETC och Aftonbladet kittlas av att rekrytera dömda mördare i kampen mot borgarna, betyder det väl något.

Fokus chefredaktör Johan Hakelius i ledaren Söta, rara huligan

Färdtjänstnotan växer trots rekordfå resor.

Dagens Samhälle konstaterar att 10,9 miljoner resor gjordes 2016, vilket är 3,5 miljoner färre än 1998. Styckepriset per resa har nästan fördubblats, inflationen borträknad.

Det här har ingen mening. Jag ville hitta det mest meningslösa jag kunde komma på. Så, här är jag.

Skådespelaren Jim Carrey på röda mattan för New Yorks modevecka

Tema: Allmänt

Mitt första år med Sverigedemokraterna

lördag 9 september 2017 · 12:50

“Du kommer att ångra dig!” Många reagerade mot att jag förra sommaren tog uppdraget som chefredaktör för tidningen Samtiden, som ägs av Sverigedemokraterna. De som finns inom partipolitiken och medievärlden var särskilt negativa. En del har slutat bjuda in mig, som Axess.

“Du är kontaminerad”, som en pensionerad länspolismästare sa till mig häromveckan, halvt på skämt, halvt på allvar.

Jag räknade med dessa reaktioner. På samma sätt blev reaktionerna i min privata sfär utanför politiken de jag väntat mig: respekt för att jag gör det jag tror på. En och annan har också talat om för mig i förtroende att de röstade på SD i senaste valet.

Men blev kontakten med Sverigedemokraterna den jag förväntade mig? Eller hade varningarna någon substans?

Självfallet granskade jag viktiga dokument som partiprogram och annat innan jag tog steget. Och de dokument som partiet beslutat i demokratisk ordning stämde överens med bilden jag fått av Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och de andra företrädarna i debatter och intervjuer: övertygade demokrater som har full respekt för den kristna synen på människors värde, som förespråkar frihandel och marknadsekonomi och därmed respekterar äganderätten. Det var vetofrågor för mig. Partiet gör, som alla partier, vissa ingrepp i dessa principer. Skatt är ju ett ingrepp i äganderätten, lagar inskränker marknadsekonomin. Men SD respekterar dessa värden, åtminstone lika mycket som gamla partier.

Partiet skiljer sig däremot i att våga stå för att demokrati kräver gränser och att Sveriges välfärd inte kan omfatta hela världen utan är till för dem som skapat det framgångsrika svenska samhället.

Det är här jag menar att de gamla partierna fallit för en kosmopolitisk utopism som är lika omöjlig som Pol Pots kommunistiska Kambodja. Tar jag inte i nu? Jo. Pol Pot och Röda Khmererna fördrev den egna befolkningen från städerna och tillämpade kommunistiskt förtryck som kostade flera miljoner människors död.

Men Pol Pot drevs av samma sorts hjärnspöken som härjar i de gamla partierna: politiken går före verkligheten, idéerna är viktigare än människorna. Man vill i grunden göra om samhället. I ena fallet från buddistiskt till kommunistiskt, i andra fallet från en homogen bondebefolkning som genom stark gemenskap och arbetsmoral skapat ett tryggt och rikt land till ett multikulturellt samhälle där tilliten raseras, motsättningarna ökar och inga gemensamma nämnare finns.

Det enda parti som inte spelar med i denna kulturrevolution är Sverigedemokraterna.

Alla som vill försvara de svenska traditionerna, sederna och kulturen utmålas följdriktigt som främlingsfientliga. Allt svenskt blir per definition rasistiskt. Medan angrepp på det svenska aldrig blir det. Inte ens rasistiska terrordåd, som det på IKEA i Västerås där gärningsmannen erkänner att han högg ihjäl de som såg mest svenska ut, skapar tillnyktring. Tvärtom. Detta dåd tystades ner. Dagens Nyheter agerar politisk kommissarie och fördömde varje offentlig person som vågade nämna att gärningsmannen var asylsökande.

Den enda kraft som står upp mot denna förvridna, ja, galna idévärld är Sverigedemokraterna.

Och mina möten med partiet, som är min uppdragsgivare i min roll som redaktör, har också bekräftat att SD är en bred och folklig rörelse som genomsyras av demokrati, människovärdighet och - det som egentligen gör dem kontroversiella - konservativa ståndpunkter till försvar för Sverige som nation och kultur.

SD vill inte göra om Sverige till något sorts historielöst kosmopolitiskt drömrike. SD vill att det svenska samhället ska bygga på sin egen tradition, som man inte skäms för (så som de gamla partierna). Fredrik Reinfeldt har sagt att det svenska bara står för “barbariet”. Detta djupa förakt för Sverige står i stark kontrast till SD:s stolthet över det samhälle vi och våra anförvanter byggt. Här har frihet, trygghet och gemenskap präglat samhället.

Respekten för och stoltheten över det svenska betyder inte att det ska vara oföränderligt eller att allt var bättre förr. Men det nya ska bygga på och förädla det gamla, inte föraktfullt kasta ut barnet med badvattnet - vilket är innebörden av kosmopolitisk utopism.

Inte heller är SD populistiskt. Dels går man ju emot medievänstern och drabbas därför av monumentalt negativ, för att inte säga hatisk bevakning. Bara tack vare det faktum att medborgarna är tänkande varelser och ser mediernas orättfärdiga agerande för vad det är, har Sverigedemokraterna överlevt.

Dels företräder SD åsikter som inte alls kan anklagas för att vara populistiska, det vill säga lättköpta, populära slagord. Ta bara den senaste debatten mellan Jimmie Åkesson (SD) och civilminister Ardalan Shekarabi (S) om vinster i välfärden. Där var det Åkesson som stod för ett komplicerat budskap om att vinst både kan resultera i nyskapande effektivitet och girigt urholkande, medan Shekarabi ägnade sig åt just lättköpta slagord i en svartvit retorik om att vinst är utsugning.

Efter den debatten kände jag glädje över mitt beslut förra sommaren att börja arbeta för en SD-ägd verksamhet.

Sverigedemokraterna hemfaller inte åt det enkla, det fega. Partiet vågar stå för sina värderingar, hur vindarna än blåser.

Denna ärlighet, som är en konsekvens av att man står på en solid värderingsbas, förklarar partiets framgångar i opinionen. Medan de andra partierna vacklar, bortförklarar och allmänt uppträder undflyende, agerar SD rakt och tydligt i alla tidens viktiga aspekter.

Jag lämnade partipolitiken år 1999 eftersom jag tröttnat på förljugenheten, tröttheten och fegheten. Jag återvände till den politiska sfären som redaktör eftersom jag såg att SD vågar stå för det som krävs i vår tid, även om det blåser snålt. Sådant inger stor respekt hos mig.

Och efter drygt ett år, har den respekten inte avtagit utan bekräftats.

Tema: Idédebatt · Inrikespolitik

Vad Trump har som Obama saknade

onsdag 30 augusti 2017 · 14:08

En av de mest omtalade böckerna det senaste året i USA är “Hillbilly Elegy” av JD Vance. Där berättar han om sin uppväxt i fattiga landsbygden i Kentucky och sedan i en fallerande småstad i rostbältets Ohio. Hans mamma var drogmissbrukare och hennes pojkvänner kom och gick.

Tack vare sin mormor, en fattig men tuff och stolt dam som hotade döda dem som gav sig på hennes barnbarn, fick JD tillräckligt med uppbackning och energi för att vilja göra något av sitt liv. Han blev marinkårssoldat och tjänstgjorde i Irak. Sedan sökte han till Yale, utan att egentligen tro på det - men kom både in, fick finansiellt stöd (som är bättre för låginkomsttagare ju högre prestige universiteten har, något han inte visste) och framförallt visade sig klara av studierna (trots att han ofta tvivlade på sin förmåga, ingen i släkten hade varit i närheten av universitetsstudier).

JD Vance retade sig på den ensidiga och fördomsfulla politiska debatten om lågutbildade och låginkomsttagare, så han skrev boken om sitt unga liv och publicerade förra sommaren. Då var han 32 år gammal.

Timingen var perfekt. Donald Trump lyftes upp av just vita låginkomsttagare, och när Trump till den politiska klassens totala chock vann presidentvalet, blev JD Vance en mycket efterfrågad författare och föredragshållare.

När han intervjuas tidigare i år av brittiska vänstertidningen Guardian får han fråga om vad han menar med det han skrivit om Barack Obama.

Det finns ett drag av arrogans hos Obama, säger han, som gör att det blir mycket svårt att gilla honom. “Han talar på ett sätt som du förväntar dig av en ung juriststuderande. Trump talar som gubbarna du träffar på baren i West Virgina. Trump snackar som min farsa vid matbordet.”

Det är den bästa analysen av de två presidenterna jag läst.

Folk är trötta på mässande, besserwissrar till politiker som tror sig vara så mycket bättre än verklighetens folk. De vill ha makten men vet egentligen ingenting om folket de vill styra. Då är det bättre med en Donald Trump, som lyckats i affärer utanför politiken och blivit rik nog att inte behöva bry sig om någon i den politiska och mediala klassen.

Valet av Trump var för väljarna ett sätt att ge ett mycket långt finger åt alla dem som fattat besluten som resulterat i den skit Amerika nu sitter. Trump är autentisk, äkta, medan det mesta vi ser i medierna är påklistrat, tillrättalagt och framfört av bluffmakare.

Och var det inte Tage Danielsson, som en gång i visan sa, “Ge mig hellre en glad amatör” för dessa “tvärsäkra pratfenomen … ger jag ingenting för”.

JD Vance har lyft fram verkligheten. Det är den som måste vara utgångspunkten för samhällsdebatten.

Västvärlden behöver politiker som kommer ur verkligheten, förstår verkligheten och som inte tror sig vara förmer än verklighetens folk.

Själv uppfattar jag Trump som en åskledare, han fångar upp den folkliga energi som behöver ta vägen någonstans och därmed förhindrar att huset brinner upp genom att avlägsna etablissemangets arroganta politiker och partier, men kanske inte är den som kan omvandla energin till något nytt, produktivt och framåtblickande. Men i hans efterföljd måste de politiker komma som kan göra det. Se verkligheten som den är, inte rabbla floskler om hur det i utopin borde vara. Politiker som utgå från verkligheten och pragmatiskt tar steg som för upp vår västerländska civilisation på banan igen.

Tema: Realism/idealism

Veckans citat

måndag 28 augusti 2017 · 10:00

Några tänkvärda budskap i nyhetsflödet. . .

Demokrati definieras ibland som folkets rätt att välja sin regering. En bättre definition är folkets rätt att avsätta regeringen. Välja får medborgare göra också i auktoritära stater, även om det kan finnas brister i den valproceduren. Men att tvinga en regering eller statsråd att avgå och att det sker under fredliga former, utan blodspillan och inbördeskrig, är något unikt för folkstyrelsen. Ansvarsutkrävande i stället för statskupp är faktiskt demokratins yppersta kännetecken.

Leif Lewin, statsvetarprofessor på DN-Debatt

Regeringen kan inte regera, oppositionen kan inte opponera. Alla är missnöjda, utom sverigedemokrater med tålamod.

Viktor Barth-Kron i DN om dagens politik, efter att ha citerat Göran Persson som efter valet 2002 får frågan ”Varför ska du förnedra dig till att samarbeta med några du inte litar på?” och svarar: ”Vad har jag för alternativ?”

Ingen lagstiftning i världen kan garanter att alla elever lyckas.

Arne Engström, docent i matematikdidaktik, menar att utbildningsminister Gustav Fridolins läsa-skriva-räkna garanti bygger på tankefel.

Tondöv tårta för tankarna till Marie Antoinette

Paulina Neuding i Dagens Samhälle om att Annie Lööf glatt twittrade om att hon och alliansledarna skulle äta tårta med Stefan Löfven samma dag som två jihadistiska terrordåd sker i Europa (Barcelona och Åbo) och flera dödsskjutningar utförs i Sverige.

Tema: Inrikespolitik

Känner enorm glädje över denna nyhet

lördag 26 augusti 2017 · 11:36

Mycket går åt fel håll, därför blir jag förbaskat glad när en nyhet visar att vissa saker fungerar utmärkt, kompetent, snabbt och effektivt.

Jag har just lagt ut en artikel på Samtiden som återger uppgifter om att säkerhetspolisen och militärens underrättelsetjänst agerade mycket tidigare än vad som hittills varit känt, som en följd av säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen.

Redan innan generaldirektören satte igång överlämnandet av säkerhetsklassade it-system till okända personer i utlandet, fick Säpo kännedom om vad som var på gång. Förmodligen av datakillarna på Transportstyrelsen som vägrade lämna ut systemen utan generaldirektören skriftligen beslutade att göra “avsteg” från svensk lag.

Säpo, Must och Noa höll hemliga möten i hösten 2015 och kunde agera innan systemen hamnade i okända händer i utlandet.

Jag blir så glad av att se att vissa i statsförvaltningen är vakna och har förmåga att agera snabbt och effektivt. Lite av den gamla kompetensen som kännetecknade svenskt ämbetsmannaskap finns kvar. Inte överallt har pladdrande, fega och handlingsförlamade ja-sägare tagit över.

Under den högsta nivån, med generaldirektörer, styrelser och politiker, finns erfarenheten, insikterna och förmågorna. Det som behövs är att den högsta nivån rensas från alla pratkvarnar utan varken integritet eller kunskaper.

För det krävs en ny regering. Och det ligger i svenska folkets händer.

Tema: Inrikespolitik

Ska moderaterna nu välja sin ‘Håkan Juholt’?

fredag 25 augusti 2017 · 15:59

Jag har många minnen av hur partiinterna strider går till. Efter Olof Johanssons uppgörelse med S-regeringen om ekonomiska politiken 1995 blev jag fly förbannad på hur det Centerparti som jag då givit 15 år av min tid, kunde lägga sig platt för socialister. Johansson hade inga stämmobeslut, ingen som helst förankring i partiet, för att ge Göran Persson grönt ljus. Det var en statskupp av ledningen, mot partimedlemmarna.

Eftersom Olof Johansson så flagrant brutit förtroendet mot partiet, såg jag ingen anledning att inte göra allt för att få bort honom. Jag var då redaktör för ExAnte, organ för Centerns Högskoleförbund (detta var före internet, då betydde tryckta medier något) och satt i ledningen för Stockholmscentern, och var veteran från anställning på Riksorganisationen för ungdomsförbundet. Instanser som dessa är viktiga inom ett parti. Det ger kanaler till många medlemmar. De kan skapa ringar på vattnet.

Ett sätt att undergräva partiledaren, och som jag ansågs bära “skulden” för, eftersom en person i mitt gamla distrikt i Göteborg verkställde det, även om jag inte föreslagit det, är att begära votering på stämman i val av partiledare. Även om den okände medlem som föreslår sig själv, naturligtvis inte har en chans, är det för det första ett skott mot partiledarens auktoritet att det blir omröstning om dennes position, för det andra ger det alla ombud som vill visa sitt missnöje möjlighet att markera mot partiledaren. Sålunda fick Olof Johansson bara drygt hälften av stämmoombudens röster, resten avstod från att rösta eller röstade blankt. Sådant biter.

I riksdagsvalet 1998 drev jag en personvalskampanj (första gången det införts kryss i svenska val) som explicit sa att jag vill ta Olof Johanssons riksdagsplats. Johanssons medarbetare förstod att något sådant skulle kunna ske, så de försökte få mig petad från riksdagslistan. Men det misslyckades. Folk frågade om jag ville att de skulle gå upp och försvara mig, men jag sa att ingen ska behöva offra sig för min skull. Om jag inte kan försvara mig själv internt, har jag inget i politiken att göra. Och jag fick min plats på riksdagslistan, strax bakom Johansson. På valdagen fattades det 937 röster för att jag skulle kommit in. Johansson hann avgå som partiledare före valet, och Stockholm förlorade sitt riksdagsmandat.

Men personstrider som dessa är fruktansvärt energikrävande och bryter ner engagemanget. Det är ju inte för att gräla och bråka som man givit sig in i politiken. Jag lämnade partipolitiken efter valet 1998.

Nu är jag, 18 år senare, tillbaka i bevakning av partipolitiken på nära håll. Men det är definitivt inte för att gräla, utan därför att samhällsutvecklingen går åt helvete, rent ut sagt. Jag kan inte sitta still och se på hur de gamla partierna förstör Sverige med omöjlig kosmopolitisk utopism.

Men hos moderaterna har de interna striderna just stegrats. Nu när partiledaren fallit, blir fighten om posterna än hårdare.

I Expressen avslöjas hur riksdagsman Niklas Wykman, tidigare synnerligen intrigerande MUF-ordförande, och hans falang planerat attackerna mot Anna Kinberg Batra. Nu vill “Wykman-falangen” ta så många poster som möjligt och återgå till Reinfeldts öppna gränser.

Jag tycker det är något grundläggande fel med svenska valsystemet som “låser in” så mycket av politiska avgöranden bakom stängda dörrar inom partierna. Det beror på våra kollektiva valsedlar, där den som bestämmer rangordning har makten. Allt medan väljarna har mycket små möjligheter att påverka vilka personer som får makten.

Det var denna kultur av interna falangstrider som gav Socialdemokraterna en partiledare med namnet Håkan Juholt, när man avpolletterat Mona Sahlin.

Ska falangstrider inom M nu blockera de erfarna så att någon mindre lämplig personlighet blir partiledare, kanske Niklas Wykman själv?

Tema: Inrikespolitik

Dilbert: så avslöjar du masshysteri

måndag 21 augusti 2017 · 8:45

Serietecknaren bakom Dilbert, Scott Adams, förutsåg mer än ett år före valdagen att Donald Trump skulle bli president, vilket rapporterades i denna blogg här.

Nu har Scott Adams tagit upp den masshysteri som härskar i vänsterkretsar i USA (och i Europa) och som tar sig uttryck i bland annat galna uppfattningar om att Trump skulle relativiserat nazister (som SvD skriver idag), How To Know You’re In a Mass Hysteria Bubble.

Scott Adams ger verktyg så att du kan upptäcka om du själv har fångats av masshysterin eller inte.

Vilket av följande alternativ låter rimligt och vilka låter galna?

1. En sittande president, som är expert på varumärkesbyggande, ansåg det var en bra idé att vara mjuk mot mordiska nazister som ett sätt att öka hans popularitet…

eller…

2. USA valde en rasist till ledare som blinkar åt KKK och vitmaktfolk att de har fria händer att nu starta raskrig…

eller…

3. En mentalsjuk, labil clown skicklig på bedrägerier besegrade 16 andra republikanska kandidater i primärvalet och vann presidentposten. Han fortsätter göra galna, impulsiva rasistiska saker, men av någon anledning går ekonomin starkt, sysselsättningen ökar, Nordkorea taggar ner, IS är på fallrepet och Högsta domstolen har fått en kvalificerad domare. Det är bara tur.

eller…

4. Mannen i fråga lovade aldrig att vara vår moraliska ledare, och uppträder inte som det. Han talade då, och nu, om lag och ordning och likabehandling för alla sidor. Hans kritiker omformulerar det till att vara mjuk mot nazister.

Ett av alternativen är mindre galet än de andra.

Ja, de som tror på alternativ 1-3 har drabbats av masshysteri, ungefär som på 1600-talet då kvinnor (och en del män) brändes på bål för att de var häxor.

Trumps budskap är att “alla sidor” har att följa lagarna. Det handlar inte om att relativisera historien, presidenten talar om att likhet inför lagen ska gälla.

Det får vänstermedier att gå i taket och misstolka budskapet som att han likställer nazister med medborgarrättsaktivister. Det är, som Adams konstaterar, en hysterisk omskrivning av fakta. Trump har aldrig hävdat att han är en moralisk ledare och uppträder inte som det. Han hävdar bara att alla demonstranter, vad de än tycker, ska följa lagarna. Dessutom (som togs upp i förra blogginlägget) var det våldsverkare på båda sidor, Alt-right mot AntiFa.

När  svenska medier försöker vinkla det på andra sätt är det fejk news. Hysterisk vänsterpropaganda. Inget annat.

Tema: Amerika · Mediegranskning

Humor i en allt galnare tid

söndag 20 augusti 2017 · 10:42

Vänstern i USA förstör nu statyer på samma sätt som IS och andra islamister. Och alla etablissemang inom politik och media står på deras sida. Jag anser västvärlden blir allt galnare. Då är det befriande att ta del av riktigt kompetenta amerikanska satiriker (som vi tyvärr inga har i Sverige längre).

Det blir lättare att andas när man får ta del av satirteckningar av exempelvis Steve Kelley :


- Vänstern kommer inte att tillåta tankar och tal som går emot vad vi anser acceptabelt.
- Vi kommer att förstöra egendom när vi anser det främjar vår sak…
- Vi tänker rensa historien från allt som vi anser kränkande!
- Varför vill ni göra allt det?
- Motverka fascism, naturligtvis

Eller ännu hellre prisbelönte satirikern Chip Bok:


- Jag tror han motsatte sig transexuella trupper.


.
- Kan inte någon stoppa de där två?!
- Två…?

Denna sista teckning tar upp något som är större än att förstöra statyer och förfalska historien. Det handlar om hur medierna fullständigt blundar för vänsterns våld och angrepp på yttrandefriheten, som man istället applåderar som de “goda” krafternas svar på de “onda”. Inget kan vara mer fel.

I Charlotteville och Boston har högerextrema (Alt-right), vad man än tycker om dem och deras budskap, fått laglig demonstrationstillstånd, medan vänsterextremistiska motdemonstranter (AntiFa) attackerade demonstrationerna och med våld avsåg att hindra yttrandefriheten. Våldet trappades upp av högerextrema, vilket naturligtvis också är fullständigt oacceptabelt. Men sett till fakta, är vänsterextremister lika, eller mer, skyldiga till våldsamheterna. Men i medierna beskrivs dessa våldsverkare, kriminella och fiender till yttrandefrihet som hjältar. Det är groteskt!

Vi har en liknande situation på Medborgarplatsen i Sverige, där kravet för sittdemonstrationen är amnesti för främst afghanska unga män som fått avslag på asylansökan i domstol. De som samlades till motdemonstration med svenska flaggor häromdagen beskrivs som extremister och nazister. Men det är ju sittdemonstrationen som försvarar brott mot svensk lag. Har man fått avslag ska man lämna landet.

Men polisen utför inte det som regeringen sagt ska prioriteras, dvs inre gränskontroll för att samla upp dem som fått avslag så att de kan avvisas. Polisen kontrollerar inte de som sittdemonstrerar, och olagligen befinner sig i landet. Skälet är att politikerna stöder lagbrottet.

Och i medierna hyllas det olagliga beteendet, medan man fördömer dem som vill att svensk lag ska verkställas.

Detta är groteskt!

Om denna attityd får fortsatta att spridas kommer Stefan Löfvens regering att vara den som avskaffade lag och ordning i Sverige och lät anarki få fäste.

Det här är riktigt allvarligt. Flera riksdagspartier ställer nu öppet upp för anarki och lagtrots.

Varför ska vi andra medborgare följa några som helst lagar, om inte riksdagspartier och regeringsmedlemmar anser sig behöva följa dem?!

Tema: Kultur & humor

Demonisering som maktredskap

tisdag 15 augusti 2017 · 9:57

Det var surrealistiskt att lyssna på nyheterna igår om våldet i Charlottesville, USA. Exempelvis rapporterade radions Studio Ett att president Trump fått hård kritik för att han inte tillräckligt starkt fördömt händelserna. En direktör i läkemedelsindustrin hoppade av en av Vita husets arbetsgrupper i protest. Okej. Vad var då skillnaden i budskap mellan dessa två?

I nyhetssändningen rapporterades Donald Trump säga:

- Vi fördömer i starkast möjliga ordalag denna flagranta uppvisning av hat, fördomsfullhet och våld från många sidor, från många sidor.

Läkemedelsdirektören Kenneth Fraizer citerades:

- Alla ledare måste avvisa alla uttryck av hat, fördomar och rasism som strider mot de amerikanska idealen.

Okej. Men, frågar jag mig, vad är skillnaden på dessa två uttalanden?

Jag har tittat på hela Frazers uttalande, och han nämner inte heller exakt de grupper som deltog i våldet i Charlotteville.

Så vad är skillnaden?

Kritiken i medierna, också det Studio Ett hänger upp sig på, är att Trump inte nämnde de grupper som deltog i demonstrationen på ena sidan. På måndagskvällen gjorde därför presidenten ett nytt uttalande där han nämnde grupperna: Ku Klux Klan, nynazister och vita rasister.

Medierna är alltså ute efter att demonisera vissa grupper. Men inte alla grupper som hemfaller åt våld. Demonstrationer med “Black lives matter” har urartat i upplopp och skottlossning. Men detta våld fördöms inte i medierna.

Jag vänder mig mot denna relativisering av politiskt våld. Jag tycker man ska ta avstånd från allt våld, oavsett vilka extremister som utför det.

Och Trumps första uttalande gjorde just det. Men det var att han tog avstånd från våld “från många håll” som retade upp vänsteraktivister och medierna.

Det är allvarligt om våld från en grupp extremister fördöms, men inte från en annan.

I Charlotteville hade vita rasister begärt och fått tillstånd att demonstrera eftersom staden skulle ta bort en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee. Polisen ville flytta demonstrationen till en plats där de bättre skulle kunna upprätthålla ordningen, eftersom motdemonstrationer väntades. Detta avslog dock, märkligt nog, en domstol. Därför höll sig polisen i bakgrunden: de hade inte det taktiska övertag de ansåg sig behöva.

Demonstranterna och motdemonstrationerna fick således utkämpa slagsmål utan polisingripande. Det trappades upp när en extremist körde in bland demonstranterna med bil och en kvinna dödades. Det har av justitieminister Sessions kallats en terrorattack. Det är tveksamt, eftersom det kan ses som upptrappning av gatustrider där bil blev ett nytt tillhygge.

Alltihop är naturligtvis tragiskt. På flera plan.

Det är för det första illavarslande att våld får ersätta argumentation.

För det andra är det skamligt att vänstern och medierna inte fördömer allt våld. Jag menar att vit-makt-våld är lika illa som Black-lives-matter-våld. Att göra skillnad på våld och våld, är moraliskt att understödja det våld man inte fördömer.

Det är förskräckligt, för det tredje, att se hur vandalism nu sprider sig i USA, just som en följd av att medierna inte fördömer vänstervåld. SVT visar bilder på hur man börjar förstöra offentliga statyer utan demokratiska beslut. Pöbelväldet visar sitt fula tryne.

För det fjärde är det illavarslande att polisen inte känner sig rustad upprätthålla sin roll i en rättsstat, det vill säga stå för våldsmonopolet. Om polisen av säkerhetsskäl fått bestämma var den grundlagsskyddade demonstrationen ägde rum, hade man kanske kunnat hålla isär demonstranter och motdemonstranter.

För det femte finns inga politiska ledare i USA som kan uttala sig för och samla hela folket. Trump försökte, genom att fördöma allt våld (och våld hade ju tillgripits också av vänsterns motdemonstranter, som inte hade demonstationstillstånd). Men Trump har inget förtroendekapital att göra det. Och det har ingen annan politiker heller.

Västvärlden går mot anarki, påhejad av massmedier som tar ställning för våldsverkare på ena sidan.

Det bådar illa.

*

Lyssna på en Trumpsupporter med 4,6 miljoner följare: Tomi Lahren i Facebook-video.

Tema: Amerika · Identitet

Dags fälla Löfven och testa Anna Kinberg Batra

måndag 14 augusti 2017 · 13:52

Flera misstroendeförklaringar hänger i luften. Läget i svensk politik är i kaosartad. Det är dags att fälla statsminister Löfven. I dagens ledare ger jag tio skäl till varför Anna Kinberg Batra borde utses till statsminister när riksdagen öppnar efter sommaren:

Att misstroende hittills inte riktats mot Stefan Löfven beror på att Centerpartiet och Liberalerna inte vill sitta i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Men den knuten kan enkelt lösas genom att Moderaterna bildar en enpartiregering fram till valet i september 2018. (…)

Det krävs dock att Anna Kinberg Batra och hennes närmsta krets har modet att gå på offensiven och inte be om ursäkt för det. Men eftersom man inget har att förlora borde man satsa allt och göra Anna Kinberg Batra till Sveriges första kvinnliga statsminister. Så fort riksdagen öppnar i september.

Om man tar politik på allvar, måste man ta makten när man kan. Och visa att man duger i regeringsställning. Annars ska man ägna sig åt något annat.

Tema: Inrikespolitik

Varför säger etablissemangen inte ifrån mot alla galenskaper?

onsdag 9 augusti 2017 · 9:59

Nu framställs mjölk som vit rasism. Mycket får man höra innan öronen trillar av. I en av landets största tidningar skriver en professor och en doktor i sociologi följande:

“Mjölk och mjölkdrickande historiska har kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet. Och för kon som mjölken kommer ifrån, och som tvingats till ett liv i livslång fångenskap där hennes barn tas ifrån henne inom några timmar efter födseln för att bli kött på människors tallrikar, är ett glas mjölk alltid en fråga om makt och förtryck.”

Hur galen får samhällsdebatten bli? Och varför rider de gamla partierna på galenskaperna, när man borde säga ifrån. Man fegar ur och vågar inte säga emot av rädsla att stämplas som rasister. Detta hot används för att pressa in etablerade makthavare i ett hörn där de förlorar all integritet och trovärdighet i allmänhetens ögon.

Varför ser de inte att de som driver detta är en mycket liten klick, som visserligen släpps fram av massmedierna, men saknar all förankring i folkdjupet?

Och värst är Centerpartiet som hånar och bedrar sitt eget arv genom att inte stå upp för jordbruket och landsbygdens livsstil. Istället kryper man för allehanda galningar som säger sig stå för det mångkultur och kosmopolitisk hållning.

För det ovan citerade kan inte beskrivas som något annat är vrickat.

Tema: Realism/idealism

Tevekrönika: kul program i sommar

måndag 7 augusti 2017 · 12:23

När det regnar finns det faktiskt en del teve man kan se. Tidigare har jag hyllat dokumentärserien Hitlåtens historia, och det finns ingen anledning att dra ner på lovorden. Det är SVT:s bästa dokumentärserie någonsin.

Sommarplågan “Walking on sunshine” från 1985 med gruppen Katrina and the Waves avhandlas i senaste avsnittet (nr 2 i säsong 6). Historien om låten blir otroligt fascinerande, eftersom dokumentärfilmarna som vanligt fångar alla aspekter kring den, som udda låtskrivare, osannolika promoters, smarta ommixningar med blåsinstrument och framför allt förmås musiker och andra att öppenhjärtigt berätta.

Det handlar ju visserligen alltid om musikernas mest framgångsrika episod i livet, men jag har aldrig sett någon annan produktion så konsekvent få intervjuoffer att sänka garden och berätta. Och det blir väldigt lärorikt för den som inget kan om musikbranschen.

En annan dokumentär serie som jag inte missar är Cowboykåken. Kan det bli bra när en amatör bygger hus i Norrland? Absolut. Dick Beward har aldrig snickrat förut, men när han kämpar med att bygga sin egen cowboykåk i massivt timmer blir det intressant. Han både bygger och filmar själv. Med hjälp, naturligtvis, men hela grejen är motsatsen till professionella produktioner och därför befriande på ett härligt sätt.

Det är väl autenticiteten jag faller för i både dessa fall. De är äkta, okonstlade och raka på ett som vi inte får se så där särskilt mycket av annars.

Tema: Kultur & humor