Efter socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons dragning i riksdagen funderar jag över förändrade trender i gästkolumn i Världen idag, Varför ökar sjuktalen?

Sedan 2005 har sjukfrånvaron i Sverige minskat från cirka 800 000 personer samtidigt frånvarande till cirka 500 000 frånvarande från arbetsmarknaden (inkluderat det som förr hette förtidspension). Denna utveckling är en viktig förklaring till att vårt land klarat den ekonomiska krisen bättre än andra.

Men nu börjar sjuktalen att öka igen. Ulf Kristersson visade att sjukfrånvaron börjar ha andra förklaringar än de vi brukat se, alltså förslitningsskador till följd av monotona, tunga eller smutsiga arbetsmiljöer. Anställda med lägre utbildning har förr tenderat att ha högre sjuktal än de med hög utbildning och lön. Men detta socioekonomiska mönster är på väg att förändras.

Att högutbildade börjar sjukskriva sig är kanske ett tecken i tiden. I gästkolumnen funderar jag lite om värderingarna som kan ligga bakom.

Historieprofessorn vid Cambridge Jonathan Haslam gjorde på Engelsbergsseminariets tredje dag och som 29:e talare, en konkret och distinkt beskrivning av Kinas utveckling. Ingen ekonomi kan, som Kina nu, fortsätta ha tvåsiffrig tillväxt särskilt länge. Och staten kan i längden inte, som nu, lägga beslag på den exportdrivna tillväxten. Medborgarna kommer att kräva större andel samtidigt som tillväxttakten kommer att bromsa in till mer normala tillväxttal på två-tre procent.

Haslam menar att det kan vara ledningens insikt om förestående lägre tillväxt som förklarar varför Kina blivit alltmer aggressiv mot sina grannar, främst Japan. Man behöver yttre fiender för att dämpa inrikespolitiskt missnöje.

Japan är också en tacksam fiende eftersom Japan är USA:s allierade. Den militära upprustning som Kina genomför talar om för USA att man ska hålla sig borta från denna del av världen.

Samtidigt har spänningarna som fanns mellan Kina och Sovjetunionen försvunnit eftersom de grundade sig i att Moskva ansåg sig vara överordnad alla andra kommunistregimer, inklusive Kinas. Nu allierar sig Kina med alla som står emot USA, vilket inkluderar inte bara Ryssland utan också Iran och exempelvis Syriens regim.

Någon alarmist var dock inte Haslam, som menade att de inrikespolitiska förändringarna kommer att stå i fokus för ledarskiktet i kommunistpartiet.

Oxfordprofessorn i modern kinesisk politik, Rana Mitter, tonade också ner profetiorna om att Kina snart tar över världen. Han pekade på att Japan för några årtionden sedan sågs som den stora ekonomiska utmaningen för USA och Västeuropa. Kina har en komplicerad modern historia av att växelvis vara stolt över landets långa historia och traditioner och ändå med jämna mellanrum under 1900-talet kasta ut allt gammalt för att försöka skapa något helt nytt. Dessa häftiga pendelrörelser från den ena till den andra ytterligheten gör det inte enkelt att förutse vartåt Kinas väg bär.

Själv kommer jag att tänka på historieprofessorn och författaren Niall Ferguson som sagt att många delar av världen försöker ta efter väst och konkurrera ut oss, men ingen annan civilisation än väst har samtidigt förenat det knippe värderingar som krävs för att uthålligt skapa välstånd. Se mer i bloggen: Är västs storhetstid förbi?

Engelsbergsseminariets föredragshållare tycks bekräfta den tesen. Kina kan utmana väst till en viss grad, men så länge man inte släpper fri människors kreativitet i form av yttrandefrihet och demokrati kan toppstyrningen inte göra Kina särskilt starkt i det långa loppet.

När Engelsbergsseminariet (se också två föregående inlägg) kom in på civilisation och krig konstaterade svenske ambassadören och vapeninspektören Rolf Ekéus att president Bush i stort sett segrat i den meningen att den islamistiska terrorismen idag inte alls utgör ett större hot än andra. Och därför behöver vi inte tala om krig mot terrorism.

Det var en intressant argumentation som jag gillar. Men när Ekéus förutspår att krig mellan civilisationer inte kommer att ske i framtiden varnade andra talare om en allt för optimistisk hållning. Övertygelsen om att det aldrig mer skulle bli krig var i Storbritannien som störst på 1920- och 30-talen, eftersom man aldrig mer ville uppleva första världskrigets fasor. Men inom kort utbröt ett änne större krig.

Det är en paradox men en civilisation som vill överleva måste vara beredd att försvara den i krig. Den västerländska civilisation har dock sedan 1800-talet strävat efter att formulera krigets regler i syfte att upprätthålla anständighet i stridens hetta.

Jag skulle vilja tillägga att många i Sverige och Europa tycks tro att man kan avskaffa försvaret mot krig överhuvudtaget. Men om detta skulle ske fullt ut, kommer vi säkert att få lära oss av historien att den som inte är beredd att försvara sin civilisation kommer att förlora den.

I snabb takt avlöser talarna varandra här på Engelsbergsseminariet i Avesta (se också förra inlägget). Intressantast hittills har författaren Stephen Cave varit. Han menar att framgångsrika civilisationer är de som lovar längre och bättre liv. De mest framgångsrika är de som trovärdigt kan utlova odödlighet.

Cave menar att människan till skillnad från djuren är medveten om sin egen framtida död. Det skapar en oro som vi lär oss förtränga. Civilisation ger hopp om skydd mot död såväl biologiskt (genom teknikutveckling från jordbruk och försvar till handel och medicin) som symboliskt (genom religion, filosofi, kultur och nationalism).

Det är tänkvärd förklaring till varför eftersträvan efter civilisation, och också varför vi i svensk och europeisk nutid inte tycks bry oss lika mycket om att värna vår civilisation. Vi har, och detta är min reflektion, drabbats av något slags kollektiv narcissism där vi inte längre tror att det finns några utmaningar och därför inte behöver värna den civilisation som vi byggt upp under århundraden.

Årets Engelsberg Seminar har temat Civilisation. Första dagen har vi lyssnat till professorer i arkeologi, språk och historia från Oxford, Cambridge, Princeton, Columbia m fl.

Utöver beskrivning av Mesopotamien och de första tecknen på mänsklig civilisation kom akademiska invändningar mot att vi lyfter fram platser där människan organiserat sig hierarkiskt i statsliknande konstruktioner. Det finns i aktuell arkeologi nya upptäkter om att det funnits tidiga civilisationer utan statskontroll, exempelvis i dagens Ukraina (dåligt utforskade pga Sovjetunionen).

För att räknas som civilisation måste ett samhälle vara mer organiserade än jägarsamhället som levde på det naturen gav, dag till dag, men behöver inte vara underställda en kung eller politisk makt. Något att reflektera över.

När antika Grekland avhandlades blev det, till min förvåning, stort fokus på Homer och litterära klassiker. Under frågestund invände Roland Poirier Martinsson att Platon, Aristoteles och Arkimedes och deras betydelse för filosofi och naturvetenskap varit viktigare än grekisk litteratur. Detta höll ju inte språkvetarna med om. De menade att litteraturen står sig som den skrevs, medan naturvetenskap och filosofi utvecklats långt bortom de grekiska föregångarna.

Jag håller ju med Martinsson. Det som knyter oss samman med antika Grekland, men inte med Mesopotamien och andra tidiga civilisationer, är ju att vi kan spåra vårt tänkande och världsbild tillbaka till dessa tänkare. Aristoteles moralfilosofi förvaltades genom kristendomen. Det är ju här vi känner igen oss. Och att känna igen sig är en central del av vad som utgör en civilisation.

I morgon rör sig temat till vad som utgör en civilisation i nutid och på lördag om huruvida Väst är på fall och Kina på uppgång. Kul att vidga perspektiven, även om man inte direkt kan se hur de kan komma till nytta. Men nytta är inte allt här i världen.

Urtypen för det som kom att kallas “Åsanissemarxism”, alltså den vänsterradikalisering som Centerns Ungdomsförbund stod för på 1970-talet är nog bonden Rune Lanestrand i Nyttorp, Västergötland. Hans radikalism var dock ännu större så han lämnade partiet och utmanade både C och LRF genom en rad nya organisationer och partier, som Småbrukarna i Väst. Han var också en av grundarna av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront som ännu identifierar sig som “antiimperialistisk” och ägnar stor energi åt USA/Israel-kritik.

Jag delar inte Lanestrands ofta rödfärgade radikalism, men man kan inte låta bli att känna viss respekt för den konsekvens med vilken han alltid varit en nagel i ögat på makthavarna. Och 75-åringen är still going strong.

I en debattartikel i Världen idag skriver han om den påstått utbredda rasismen under rubriken “Svenskarna är minst rasistiska”. Han hänvisar till ny studie av World Values Survey som mäter globala attityder och vars resultat är nyhet i Washington Post. Lanestrand skriver:

Den mest omfattande rasismen enligt undersökningen finns i Afrika och Asien vilket är en bidragande orsak till varför människor flyr från de länderna till bl a Sverige.

Jag anser att integrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med den fisförnäma eliten och många journalister ska sluta förtala vårt land. Genom att i åratal inte visat minsta intresse för våra invandrartäta områden och deras problem, har de indirekt bidragit till de upplopp som nu äger rum. I stället har de kvävt debatten genom att ständigt vifta med rasistkortet.

Det är inte lätt för väljarna som tycker att man ska ta bättre hand om dem, som bor i de drabbade områdena innan man fyller på med fler. För oavsett vilken sida som får regera efter valet, tvingas man tydligen för att få majoritet följa Miljöpartiets alltmer ansvarslösa invandrings- och migrationspolitik.

Skälet till hans artikel är att Ullenhag till BBC antytt att upploppen och bilbränderna beror på rasismen i Sverige. Lanestrand skriver:

Man kan undra vad det är för folk Erik Ullenhag umgås med. Det är naturligtvis nog mest folkpartister?

Formulering i god rabulistisk anda.

Det är intressant att man också från FiB/Kulturfronts håll ser den mångfacetterade verkligheten, medan dagens partiledardebatt åter visade att många politiker fortsätter blunda och talar om annat.

Just nu pågår partiledardebatt i riksdagen. Statsminister Fredrik Reinfeldt inleder. Han menar att ungdomsarbetslöshet till del beror på att arbetsgivare granskar arbetssökandes attityd och andra otydliga aspekter. De borde sluta söka de perfekta arbetssökanden, manade Reinfeldt. Unga kan inte ha erfarenheter innan de fått börja jobba. Ingen är perfekt.

Det är bra att statsministern följer verkligheten så noga att han iakttagit hur arbetsgivare resonerar, och inte bara ägnar sig åt politisk retorik.

Men Reinfeldt borde fråga sig varför arbetsgivare är så kräsna och försiktiga att anställa. Skälet är ju att arbetsrätten innebär att arbetsgivare tvingas agera som gamla tiders brukspatroner och ta ansvar för de anställdas hela liv, massor med effekter som inte har med arbetet att göra. Arbetsrätten gör det oerhört svårt att bli av med en anställd som inte fullföljer det jobb man är anställd att göra och som motiverar lönen.

Reinfeldts iakttagelse är en effekt av den starkt reglerade arbetsrätten. Arbetsgivare måste, för att överleva, försöka se till att man inte får in personer som man sedan inte gör sitt jobb men som man måste försörja. Då blir “attityd” hos de arbetssökande helt centralt.

För att skapa lite mer frejdiga arbetsgivare i Reinfeldts anda, som jag naturligtvis gillar, behöver regeringen liberalisera arbetsrätten. Om det blir lättare att avskeda blir det med automatik lättare att anställa. Med en liberalare arbetsrätt skulle arbetsgivare våga anställa även dem som inte från början är “perfekta”.

Tyvärr har Alliansen inte ännu dragit konsekvenserna av de realiteter som råder i verkligheten och som styr arbetsgivares agerande. Jag kan förstå att det är valtaktiskt riskabelt att liberalisera arbetsrätten. Man får hela fackföreningsrörelsen emot sig. Man ger S ammunition att attackera regeringen. De kan väcka högerspöket till liv.

Men om man sätter jobben främst, så som alla partier säger, måste politiken någon gång våga ta sig an verklighetens faktum.

Det sker en väldigt ytlig rapportering i medierna om de pågående demonstrationerna mot islamska AK-partiets regeringspolitik. Tydligare är diskussionen i Turkiet. Kolumnisten och programledaren Yavuz Baydar  skriver i turkiska Al Monitor, Turkey’s Twilight Zon, där han hänvisar till en tidigare parlamentsledamot för regeringspartiet AKP:

AKP:s parlamentsgrupp förändrades radikalt i 2011 års val. De ledamöter som sågs som liberala och mitteninriktade eliminerades … Förvandlingen fullbordades när de som hade mitteninriktning avlägsnades från olika partiorgan vid AKP:s partikongress i september 2012.

De som följt premiärminister Erdogans karriär kan knappast vara förvånade. Här i bloggen skrev jag 2007, Turkiska presidentvalet: islamisternas slutseger?

Och värst kanske är de nedlåtande omdömen Erdogan själv gjort om demokrati (före han bildade AKP). Exempelvis detta: “Demokrati är som en spårvagn. Man åker med tills man kommer dit man ska och sedan kliver av.”

Erdogans islamister har kommit till makten genom allmänna val och en moderat framtoning. Nu när makten är säkrad börjar de ta av sig masken och attackerar liberala värderingar om yttrandefrihet och pluralism. Man stiger av spårvagnen.

Vi har sett det förut: hur demokratier faktiskt kan bana vägen för totalitära regimer. Boken “Mein Kampf” har varit en storsäljare i Turkiet och författaren till den visade sedan hur man kan ta makten i Weimarrepubliken och förvandla demokrati till diktatur.

Det är därför glädjande att så många turkar går ut på gatorna och protesterar. Men frågan är hur man ska kunna vända den utveckling Erdogan och AKP nu satt igång. Landet är delat i de religiösa som stöder Erdogan mot den halva av befolkningen som vill bevara Kemal Atatürks sekulär stat. Det som ger Erdogan goda chanser att segra är att den sekulära halvan av Turkiet är splittrad utefter höger/vänsterskalan.

Förenklat kan man säga att Erdogan har 50%, vänstern 25% och höger 25%. Det är därför ingen på tio år kunnat utmana Erdogan och hans AKP. Frågan är om förhållanden förändras nu när Erdogan stiger av spårvagnen och anser sig kunna styra oinskränkt.

Den av medier och andra sympatisörer så omtalat smarta och begåvade president Obama visade sin briljans när han saknade talet han skulle hålla, Obama at Total Loss for Words When Staff Forgets His Speech:

– My remarks are not sitting here, the President declared awkwardly. “I’m uhhh….people….oh goodness….uhhhh…folks are sweating back there right now.”

Barack Obama slår George W Bush med hästlängder i vältalighet, kvicktänkthet och analytiskt djup, eller hur?

På samma sätt som anklagelser om islamofobi kastas ut så fort minsta kritik riktas mot någonting som har anknytning till islam, ligger det i tiden att också kasta ut anklagelser om homofobi så fort någonting som berör homosexualitet inte omedelbart och reservationslös hyllar detta.

Expressen publicerar artikel om en ny bok där Vilhelm Moberg anklagas för homofobi, Nya uppgifter om Kejne-affären. Jonas Gardell har nyligen anklagat Moberg för detta, liksom andra vänsterröster som tidningen Kulturen.

Varför? Därför att Moberg ställer sig på pastor Kejnes sida när han riktar anklagelser om korruption mot höga ämbetsmän i staten. Bland dessa högre ämbetsmän finns homosexuella nätverk, menade Kejne. Alltså ställde sig Moberg på fel sida, och var därmed homofob. Hur det ligger till i sak spelar ingen roll. Punkt slut. Inget att diskutera.

För den inskränkte, vill jag då lägga till.

Hur korkade dessa anklagelser mot Vilhelm Moberg är visas av att Moberg i den andra av de två största rättsröteskandalerna på 1950-talet försvarade Kurt Haijby mot överheten. Haijby anklagades av S-regeringen inklusive Tage Erlander för brott och dömdes till fängelse (kungahuset ville inte åtala Haijby).

I detta fall stod Vilhelm Moberg på den påstått homosexuelles sida mot maktövergreppen han utsattes för.

Alltså: Moberg var intresserad av fakta och sakförhållanden i kampen för rättvisa.

Det kan man inte säga om de som slänger ur sig hånfulla och nedsättande omdömen om 1900-talets störste svenske författare.

PS. Man kan ju undra varför inte Gardell & Co anklagar Erlander för att vara homofob, eftersom hans statsapparat satte åt Haijby med lagvidriga metoder. Här kommer politisk tillhörighet in i bilden: den som tillhör den politiska vänstern kan inte vara homofob. Se där, ytterligare en insikt i psyket hos de som slänger fobianklagelser omkring sig.

Äntligen har en mer seriös analys om förorternas problem börjat föras. Efter Tino Sanandaji (se förra inlägget) har Svenska Dagbladet idag publicerat en intressant “understreckare” av doktoranden Christian Björk vid Konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Han visar, under rubriken Utsatta förorter har rötter i folkhemmet, hur Socialdemokratin och arkitekterna i symbios eftersträvade segregerade förorter i Stockholm.

Stadsplaneringen med isolerade betongförorter utslängda i bushen var ett “stolt resultat av socialdemokratins politik under 1900-talet.”

Arkitekter och socialdemokrater enades mot en gemensam fiende: 1800-talets kvartersstad där människor ur olika klasser bodde i samma stadsdelar. Man tog avstånd från de sociala stukturer och gemenskapen som integrerade olika samhällsklasser “på ett geografiskt plan”. Det nya och moderna på 1930-talet och framåt var att “socialt differentiera” boendet. Radhus i en förort, villor i en annan och höghus i en tredje.

Statsplaneringen som styrande politiker (S) och arkitekter/tjänstemän ägnade sig åt syftade ”uttryckligen om att sortera fram en önskvärd befolkning” för de olika stadsdelarna. När man “planerade för framtiden fanns ingen integrerande ambition”.

Tvärtom skulle samhällsklasserna hållas isär. Det var uppenbarligen en vidrig borgerlig idé att människor med olika bakgrund hade det bäst om man beblandade sig med varandra. Björk skriver:

I sociologiska termer ansågs [gemenskap och samhörighet] bli bättre om invånarna tillhörde samma kategori, samma yrkestillhörigheter och inkomstnivå … Förortsborna skulle helt enkelt trivas bättre om grannarna var av samma slag som de själva … Därför blandades inte olika hustyper huller om buller i en och samma förort.

I sin torra prosa konstaterar Björk: “Effekten blev en segregerad struktur”.

Alltså: de upplopp vi sett i Husby och andra förorter är resultatet av en medveten socialdemokratisk stadsplanering. Att befolkningen i Husby mfl är segregerade är resultatet av “en strategisk och eftersträvad planering”.

Björk ger också sin egen yrkeskår skulden:

Ett stort ansvar för dagens hårt segregerade Stockholm vilar på den arkitektkår som bar fram funktionalismen. Dagens integrationspolitik har ärvt en svår för att inte säga omöjlig uppgift. Hur integreras befolkningen i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer?

En som tidigt såg vartåt det barkade var Thorbjörn Fälldin som i sitt installationstal 1971 riktade fundamental kritik mot byggandet av nya betongförorter:

De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. En tandläkarräkning kan göra familjen till socialhjälpstagare.

Det var på denna samhällskritiska grund Centerpartiet under Fälldin blev ett 25-procentsparti. (När kärnkraften kom in i bilden började stödet minska.)

Gemenskapen i ett samhälle stärks naturligtvis när den också sker över så kallade klassgränser. Att dela upp människor efter klass undergräver samanhållning och omöjliggör sociala resor, som exempelvis jag själv gjort. Tanken slår mig nu (stärkt med några glas rödvin), att jag nog valde Fälldins parti 1979 därför att han bättre än Socialdemokratin förstod en arbetargrabbs önskan att vidga horisonterna snarare än att räta in sig i ledet.

Jag tycker det är erbarmligt att vi idag inte har något parti som kan stå upp för de värderingar Fälldin hade, och rikta fundamental borgerlig kritik mot den socialistiska stadsplanering vars medvetna segregation resulterar i krossade drömmar och den omfattande sociala oro vi nu ser i dessa förorter.

Tino Sanandaji, kurdisk-svensk ekonom, skriver i amerikanska magasinet National Review om förortsupploppen i Sverige, Torching Utopia: Sweden’s problem is not Islam, it’s multiculturalism.

Artikeln visar att den som vill föra en seriös och djuplodande diskussion om integration måste göra det utomlands. Tino Sanandaij skriver:

It is this contradiction between reality and elite ideology that is tearing Sweden apart. The political and media elites may love or at least pretend to love the new multiculturalist society, but polls show that the Swedish public was never particularly enthusiastic about it. A recent study found that most native Swedes never socialize with immigrants or do so only rarely. Elites can dictate policy, but they cannot force ordinary Swedes to accept immigrants who have not integrated into their culture.

From the point of view of immigrants, therefore, the Swedish state is warm and generous, but Swedish society is cold and distant. The more Sweden spends on “integrationspolitik,” the worse things appear to become. Sweden takes in more immigrants than almost any other country, but immigrants do not feel welcome here. In response to failed integration, the establishment has redoubled its efforts to push multiculturalism down Sweden’s throat, blaming the Swedish people for the failure of integrationist policies.

Att köra ner multikulturalism i halsen på medborgarna, alltså den officiella svenska politiken, är det som skapar de hårdnande motsättningarna mellan nya och gamla svenskar. Här finns ett tydligt gap mellan officiell ideologi och det liv som etniska svenskar lever. Amerikanska medier har påpekat att det finns väldigt få blandäktenskap i Sverige, alltså att nya och gamla svenskar gifter sig med varandra. Man kan också fråga sig hur många som bjuder hem medborgare med utomnordisk bakgrund och tvärt om.

Det vore intressant att kartlägga svenska politikers privatliv i detta hänseende och se hur de själva lever upp till integrationspolitiken. Svenska Dagbladet avslöjade häromdagen att bara 5 av 349 riksdagsledamöter bor i förorter med problem. Det säger något väsentligt om S, M, FP, MP, C, KD och V. Partiföreträdarna talar gärna gott om invandring, men bo med dem som grannar kommer inte på fråga.

Någon gång måste partierna erkänna att de vackra orden fullständigt saknar teckning i verkligheten. Inte ens i deras egen personliga mentalitet och privata handlande har integration det genomslag man så stenhårt hävdar i officiell samhällsdebatt.

Vore det då inte klokt att slå av på retoriken och anpassa politiken till en utveckling som verklighetens människor klarar av?

Ska integration kunna ske måste för det första etniska svenskar sluta skämmas över att det finns en svensk kultur och svenska sociala koder. För det andra måste integrationen ske i en takt som samhället klarar av, vilket betyder färre nyanlända så länge de som finns här inte integrerats.

Just nu driver eliterna en politik som ökar motsättningarna och försvårar verklig integration. Upploppen är väl bevis nog på att något är extremt fel i nuvarande samhällsutveckling.

Om man öppet talade om att vi slår av på takten i mottagandet, kan man koncentrera sig på att finna vägar till bättre integration. Vi borde ta hand om de problem som är akuta istället för att förblindas av en godhetsideologi som resulterar i raka motsatsen.

Synen på integration sätter fingret på en öm punkt, som Tino också tar upp men som aldrig diskuteras på allvar i Sverige — vår egen självbild:

Making matters worse, multiculturalism morally privileges Third World cultures over Western culture. It preaches a modern version of original sin, damning Western civilization for historical crimes such as colonialism and racism. Much of public discourse today is devoted to endlessly reciting the historic crimes of the West. The problem with this discourse is not that the West is innocent of these crimes; it is not. The problem is that the blame-the-West interpretation of world history is one-sided. Endlessly recounting Western crimes against humanity while ignoring similar crimes committed by non-Westerners creates a dark and biased image of Western civilization

Detta självförakt är inte bara tragiskt, det förhindrar integration. Hur ska någon kunna integreras i något som svenskar menar inte finns eller är dåligt? Jag ställde frågan i Almedalen häromåret: Hur integreras man i ingenting?

Detta självförakt blockerar möjligheterna för nyanlända att kunna integreras. Varför har vänstern och snällismens ideologer så svårt att fatta detta?