Dick Erixon och Stockholm City

Vad vänsterdebattörer som Daniel Suhonen missar

lördag 20 september 2014 · 16:32

I DN fortsätter folk på vänsterkanten att tro att det blåste vänstervind i riksdagsvalet: Markant vänstervind gick S förbi. Det är rätt häpnadsväckande. Daniel Suhonen mfl menar att vänstervinden blåste förbi de rödgröna — till Sverigedemokraterna.

Men, vänta lite nu! Brukar inte vänstern utmåla SD som högerextremister? Hur går det till när en vänstervind råkar landa i sin motsatsen?

Och hur kan det kallas vänstervind när de tre vänsterpartierna knappt vann några nya mandat? Före valet hade de 155 mandat. Efter valet 158. En ökning med 3 mandat. Man är fortsatt väldigt långt bort från egen majoritet: 175 mandat. Slutliga röstsammanräkningen visar att de rödgröna ökat med hela 0,01 procent av väljarna. Vilken vänstervåg!

Slutsatsen för S borde enligt Suhonen mfl vara:

Ta ett nödvändigt kliv vänsterut, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet, och framför allt: genomför en politik som gör alternativen tydliga. Häv överskottsmålet och satsa på kraftfulla investeringar för att åstadkomma en riktig sysselsättningsökning. Begränsa vinstläckaget ur välfärden, höj pensionerna. Ta tillbaka två jobbskatteavdrag och satsa på höjda statsbidrag till kommunerna.

Men var det inte exakt så här Vänsterpartiet kampanj lät? De var mycket tydliga om förbud mot vinster och ökade bidrag och skatter. Men framgångarna uteblev. Jag menar att Vänsterpartiet misslyckades. Svenska folket vill inte ha förbud mot vinst och stopp för valfrihet i välfärden. Varför S skulle öka sitt stöd i opinionen genom att överta den havererade V-profilen?

Däremot är Suhonen mfl något intressantare på spåren när de ritar upp följande politiska karta:

Fler väljare röstar efter axeln modernism kontra tradition. De väljare som övergav S och röstade M inför valet 2006 har nu gått från M till SD. Varför? Därför att S slutat vara traditionalistisk efter Göran Persson. Och nya M övergav också traditionalismen, exempelvis tappade man viljan att militärt försvara landet.

Inget av de gamla partierna tycks vilja värna traditionella värderingar. Det har SD-ledningen upptäckt och därför framfört valbudskap som gått hem bättre än Reinfeldts “öppna era hjärtan”.

För mig framstår det som att de gamla partierna förlorat därför att de är i takt med enbart en del av folket. Storstadsfolket. De mest lyckosamma. De som reser och upplever kontakter med omvärlden som normalt.

Men nog borde S, M, C och KD kunna utveckla en profil som väver samman tradition, kultur och nationell identitet med modern politik. Per Albin Hansson är mästaren, som släppte socialismens internationalism för att överta konservativa tankebygget folkhemmet. Det är ingen slump att SD gärna talar om Per Albin. De lär av honom. Kanske borde övriga partier också studera hur man väver samman sina egna särdrag med de värderingar som ligger i tiden.

Sedan folkomröstningen om EU 1994 har min uppfattning varit att man bara kan välkomna globaliseringen om man är trygg och förankrad i sin egen nationella identitet. Om man är orolig och rädd, blir det fullständigt logiskt att stänga ute det okända. Tyvärr har de gamla partierna inte förstått denna dynamik, utan med gasen i botten lämnat hemmaplan för att mentalt leva i det globala. Därmed har man lämnat stora väljargrupper bakom sig. Det är dessa väljare som nu börjar göra sig hörda. Och det gäller etablissemanget till vänster och höger i lika stor grad.

Tema: Identitet

Blocköverskridande samarbete gynnar SD

fredag 19 september 2014 · 8:12

Socialdemokraterna talar sig varma intill kokpunkten om att blockpolitiken måste vara slut, att Alliansen måste dö och att de borgerliga måste acceptera blocköverskridande samarbete. I klartext betyder det att ett parti på 30 procent anser sig kunna diktera politiken som om de hade 51 procent av väljarna. Alla ska lägga sig platt för Socialdemokraterna.

Detta vidriga maktspråk borde motarbetas av demokratiska skäl. Ett ytterligare skäl anger Anna-Lena Lodenius som med hänvisning till Europa skriver på SvD-Brännpunkt:

[P]opulistiska partier, som lever högt på att kritisera etablissemanget, kan framställa sig som det enda alternativet till den förda politiken när alla partier trängs i mitten. Om de mobbas ut framstår de ännu mer som sanningssägare och outsiders, vilket snarast stärker deras ställning bland väljarna.

Hon visar att länder med omfattande samarbete över blockgränsen gynnar nya populistiska partier. Österrike är ett exemplet. Jörg Haiders parti ökade till 27 procent i parlamentsvalet sedan socialdemokrater och borgerliga länge regerat tillsammans.

De som talar om blocköverskridande samarbete borde reflektera över detta. Vill man ge SD denna gåva? 27 procent i kommande riksdagsval…

Tema: Valkampanj

Ingen ny Leissner som M-ledare

torsdag 18 september 2014 · 9:56

I dessa tider startar alltid kravprofil för ny ledare i kollektiv identitet snarare än individuell kompetens. Följdriktigt trumpetar medierna ut att Fredrik Reinfeldts efterträdare som moderatledare måste bli en kvinna. Helst säkert också med utomeuropeisk invandrarbakgrund, funktionshindrad, lesbisk och från arbetarklass.

Men ledaregenskap handlar inte om uppvisning i mångfald. Val av ledare borde inte reduceras till symbolfråga. Den som väljs ska först visa ledarskap internt och staka ut en ny strategisk linje för Moderaterna, sedan samla den borgerliga oppositionen i en nystart för Alliansen och framför allt bygga förtroende hos svenska folket som kommande statsminister. Personen ska kunna leda statsmakten Sverige och företräda kungariket utomlands. Och valet av person ska ske inom kort — inte på sikt, som vision eller förhoppning.

Jag får frågan varför jag lyft fram Ulf Kristersson och inte Cattis Elmsäter Svärd. I ett debattforum skrev jag så här igår:

Den enda kontakt jag haft med CES är när hon var landstingsråd och Läkare utan gränser höll seminarium om papperslösa. Jag och Sanna Rayman ansåg det helt ok att frivilligorganisationer gav vård, men att papperslösa, alltså de som har papper från domstol att de inte har laglig rätt att vara i landet, inte har rätt till skattefinansierad sjukvård annat än i akutfall. CES var av annan uppfattning. Hon sa att landstinget visserligen måste upprätta faktura på utförd vård, men att man sedan får avskriva dem.

CES tyckte det var helt okej att de som inte betalar skatt och enligt svenskt lag och domstolsbeslut ska lämna landet, får fri sjukvård av landstinget. Hon verkade inte ha ett hum om Locke och Hobbes diskussion om samhällskontrakt eller andra filosofiska principer för en rättsstat. Hon ville vara “snäll” som alla andra politiker som därmed ger SD öppet mål.

Jag anser att politiker ska stå upp för gällande svensk lag. Om de inte delar den, ska de öppet och ärligt agera för att ändra lagen. Inte ägna sig åt obstruktion, som jag upplevde att hon förespråkade som landstingsråd i denna fråga. Vill man ha fri invandring och att alla som kommer ska få ta del av svensk välfärd, då får man ta mig faan förespråka det rakt och öppet, inte driva igenom det genom att kringgå lagarna.

Min upprördhet hade varit densamma om hon varit för att någon annan grupp skulle kunna kringgå lagen. Att exempelvis cyklister inte behöver följa några trafikregler.

Det är själva attityden från en makthavare jag vänder mig mycket starkt emot. En ledare i ett demokratiskt land ska stå för lag och ordning, inte för kaos bara för att själv få framstå som en snäll och god människa. Det krävs en viss sorts karaktär och integritet för att klara av att vara ledare. Vi såg på 90-talet hur Maria Leissner lyftes till skyarna inom FP och blev vald till partiledare. Hon uppfyllde alla de externa faktorerna: ung, radikal, kvinna. Men hon hade inte egenskaperna för att leda. Vi såg för bara några år sedan S lyfta fram Håkan Juholt. Han stod för allt det man sökte: förnyelse, jordnära, vänsterprofil. Men hur bra gick det?

Den sorts snällism, jag har i antologi kallat det “Jesuskomplex”, som är så vanlig bland svenska politiker och som Elmsäter Svärd uppvisade är inte vad Moderaterna behöver. Alla etablerade partier måste i grunden ompröva sin hållning och hur man uttolkat sina principer angående invandring. Om man inte gör det, kommer riksdagsvalet för hela landet snart att se ut som i Hörby, en genomsnittligt stor kommun i Sverige:

Om partierna inte ändrar sin taktik kommer Sverigedemokraterna att växa och utmanar hela det gamla etablissemanget om makten. Partierna måste vakna och ta den verklighet svenska folket upplever på allvar. Man kan inte flumma runt, vara snäll och leka Jesus — med andras pengar. Man måste ta ansvar! Göra svåra avvägningar! Man måste i filosofi och historia söka finna en uttolkning av rättvisa som upplevs som rimlig och klok. Och sedan stå för politiken även när det blåser. För detta uppdrag tror jag vissa M-statsråd har bättre förutsättningar än andra.

Tema: Alliansen · Integration · Valkampanj

Mandat för vänsterpolitik saknas

onsdag 17 september 2014 · 14:14

Det är tragikomiskt att se hur “alla” nu menar att FP och C ska överge sin politik för att rädda S. Varför skulle ansvar för landet betyda att borgerliga måste ge upp sina värderingar?

Rimligare krav är att Socialdemokraterna ska överge sin vänsterpolitik eftersom de inte fått något mandat av folket att driva landet ut på vänsterflanken.

Stefan Löfven talar nu om en regering med S och MP. Men de två partierna har inte ett enda nytt mandat jämfört med förra valet. De fick tillsammans 137 mandat i valet 2010 och de fick 137 mandat i helgens val. Löfven har alltså inte fått något ökat stöd överhuvudtaget.

Därför är det han som borde anpassa sig och inte föreslå några större ändringar i Alliansens budget. Det vore ett konstruktivt samarbete över blockgränsen!

Jag tycker att Löfven ska utse en ren socialdemokratisk regering och rösta med Alliansen om budgeten 2015 i december. Med ett sådant löfte kan Allianspartierna släppa fram Löfven som statsminister.

Sedan får S-regeringen under året förhandla med de borgerliga om vilka förändringar Alliansen kan acceptera till 2016 års budget.

Gärna blocköverskridande samarbete, men då med hela Alliansen och Socialdemokratin.

UPPDATERING
En timme efter blogginlägget ovan publicerats, lägger DN ut artikel med samma innebörd av statsvetarprofessorn Daniel Tarschys, ”Att anta alliansens budget skulle ge Löfven andrum”.

Tema: Alliansen · Rödgröna

Ulf Kristersson av rätta virket för ny M-ledare

tisdag 16 september 2014 · 12:58

När marken började gunga under Mona Sahlin efter förra valet publicerades artikeln Efter Sahlin: jag ser bara en vinnarskalle. I den skrev jag 16/11 2010:

För att kunna förnya sig utan att samtidigt förlora sin själ behöver S en ledare som är tryggt förankrad i arbetarrörelsens ursprungliga arbetarmiljö. Det behövs en person som har respekten och tyngden. Men som samtidigt är beredd att ompröva och tänka nytt. Det finns en sådan ledare. Jag talar om IF Metalls ordförande Stefan Löfven, 53.

Då skrattade alla, inte minst socialdemokrater åt mitt förslag. “Han ställer aldrig upp”, sa Widar Andersson. Socialdemokratin lyssnade naturligtvis inte på mig utan valde Håkan Juholt. Resten vet vi.

Nu står Moderaterna inför partiledarval. I medierna heter det att de sista som skapade Alliansen nu lämnar M-ledningen. Men det är fel.

Tio år innan Alliansen biladades, efter förlustvalet 1994, började yngre politiker träffas från alla de fyra borgerliga partier för informella diskussioner inbjudna av dåvarande informationsdirektören i SAF, Janerik Larsson. Dessa samtal var riktigt stimulerande och Ulf Kristersson blev ansvarig för projektet när det flyttade över till Timbro och kom att kallas “ekumeniken”. På den tiden var det ytterst kontroversiellt att träffa politiker från andra partier utanför formella sammanträdesrum. Ulf Kristersson, jag och andra fick kritik från våra egna partiledningar (om mig skrevs att jag utgjorde “Timbrocentern” och att detta var förräderi mot partiet).

Ulf Kristersson fick betala ett högt pris. Han var en snackis som blivande M-ledare redan på 1990-talet, men fick inga framträdande positioner sedan han tagit ansvar för “ekumeniken”. Han avgick som riksdagsledamot år 2000.

Ulf var helt enkelt före sin tid. Det var först när Maud Olofsson blev partiledare i C och Fredrik Reinfeldt skulle hantera katastrofvalet 2002, som partierna insåg att man har väldigt mycket gemensamt mellan de fyra borgerliga partierna. Det är, trots allt, inte farligt att samtala och umgås över partigränserna. Det hade ju “ekumeniken” visat och det projektet banade vägen för Alliansens bildande 2004.

Och Kristersson vände nederlaget till styrka. Han lämnade politiken och blev som civilekonom verksam i internationell datakoncern. Kristersson har alltså, till skillnad från Reinfeldt och många andra toppolitiker, yrkeserfarenhet från annat än politik i vuxen ålder.

Kristersson lämnade sedan huvudstaden, återvände till Sörmland 2002 och blev finanskommunalråd i Strängnäs. Där samlade han ett splittrat parti och splittrade borgerliga partier till valseger. Efter valet 2006 blev han socialborgarråd i Stockholm.

Efter Reinfeldts återval 2010 lades till slut fejden i Lycksele 1992 till handlingarna. Då utmanades MUF-ordförande Kristersson av Fredrik Reinfeldt om ordförandeskapet. Reinfeldt vann och det hade funnits olika falanger sedan dess. Men nu, 2010, blev Ulf Kristersson socialförsäkringsminister i Reinfeldts regering. De båda visade att de kunde lägga prestigen åt sidan. Kristersson har som minister skött ett svårt och ekonomiskt mycket omfattande fögderi på ett utmärkt sätt.

För mig finns ingen som skulle vara bättre M-ledare och framför allt Alliansens nästa statsministerkandidat än Ulf Kristersson.

Han har enorm energi, är nyfiken, skärpt och förmåga att ta debatter med både motståndare och medier på ett utomordentligt sätt. De vassa kanter han hade som ung MUF-ordförande har slipats av och nu dominerar ett strukturerat och strategiskt tänkande.

Han har arbetat i privata näringslivet utanför politiken och han har varit kommunalpolitiker. Det är två erfarenheter som länge underskattats inom partierna, men som jag anser är viktiga i valet av politiska ledare.

Jag tror dessutom att Ulf Kristersson är precis rätt i tiden efter Fredrik Reinfeldts mer kamerala strategi och ideologiskt nedtonade taktik. Moderaterna behöver argumentera värderingar mer. Jobbskatteavdraget är inte främst en skattesänkning utan en frihetsreform för låg- och medelinkomsttagare. ROT och RUT är inte skattesubventioner utan insatser för att öka medborgarnas egenmakt. De borgerliga behöver förklara varför Alliansens politik är mer rättvis än vänsterns. Ingen är bättre rustad att utveckla en sådan profil än Ulf Kristersson.

Tema: Alliansen

Arthursson (C) ger Löfven svar på tal

måndag 15 september 2014 · 22:06

Det var otroligt skönt att höra Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson i SVT:s Aktuellt i kväll. Sällan har väl besked i taktiska och strategiska maktfrågor varit så tydliga. Här ett utdrag:

Programledaren: Hur reagerar du på beskedet att Vänsterpartiet inte får ingå i Löfvens regering om han lyckas bilda en sådan?

– Ja, det visar ju att Stefan Löfven och den rödgröna sidan inte förberett sig särskilt väl för hur en regeringsbildning ska gå till och hur Sverige ska styras. Nu är det upp till Socialdemokratin att visa att det finns en kompetens att styra Sverige ur ett minoritetsläge.

Vi hörde här att S fortsätter sträcka ut en hand till framför allt er i Centerpartiet, men även Folkpartiet. Är ni beredda att ta den?

– Vi har gått till val tillsammans med Allianspartierna och lagt fram ett gemensamt valmanifest. Det står vi fast vid. Vi kan ju också konstatera att den socialdemokratiska politiken i hög grad bygger på att de reformer som vi varit med och drivit igenom, om sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt restaurangmoms, de används nu som en kassako för alla deras förslag. Den stora skiljelinjen står ju nu, när det gäller jobb och företag, mellan C och S.

Ni kommer att fortsätta gå fram med en Alliansbudget i höst?

– Absolut. Det är ju det vi begärt väljarnas förtroende för. Vi säger samma sak före valet som vi gör efter valet.

Om Sverigedemokraterna stödjer er budgetmotion kommer ni då att köra på och stjälpa en socialdemokratisk regering?

– Det är nu upp till Stefan Löfven och Socialdemokraterna att säkerställa att de förslag han lägger fram till riksdagen får majoritet.

I det läget kommer ni att gå fram med en sådan budgetmotion?

– Jag kan inte se att det skulle vara några problem att vi står för vår politik efter valet, en politik vi lagt fram före valet. Under förra mandatperioden var Alliansregeringen i minoritet och det var principiellt samma läge som nu, och vi kunde hantera den situationen. Det är upp till bevis nu för Stefan Löfven. Klarar han av att vara statsminister? Klarar han en komplicerad parlamentarisk situation?

Men vi kan stå inför en regeringskris. Kan ni i det läget tänka er att gå fram med er egen politik även om ni får stöd av Sverigedemokraterna?

– Jag kan inte förstå varför vi ska lägga ner vår politik för att Stefan Löfven ska kunna regera. Mycket märkligt. I så fall har vi ingen opposition överhuvudtaget. Ska alla anpassa sig till vad Socialdemokraterna tycker? Det är inte demokrati.

Underbart att de borgerliga partierna nu har skickligare politiska företrädare än det gamla statsbärande partiet. En anledning till det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet på 1900-talet var faktiskt att de hade ett snäpp vassare politiska ledare än de borgerliga. Idag är det tvärtom.

S ska nog inte räkna med att kunna dribbla bort de borgerliga partierna i det maktpolitiska spelet, så som man lyckades med förr.

Tema: Valkampanj

Löfven sparkar ut Sjöstedt med huvudet före

måndag 15 september 2014 · 18:32

Stefan Löfven ser ut att satsa allt på att locka FP och C att bli hans knähundar i en “mittenregering” som därmed skulle döda alla möjligheter att bilda något annat än en S-regering i Sverige i ytterligare 40 år. Det var så här Per Albin gjorde efter valet 1932 och det höll i 44 år.

Jag hoppas FP och C inser vilket maktspel de är indragna i.

Ett led i att locka över dem är Löfvens bryska sätt att bemöta Vänsterpartiet i det möte idag som Jonas Sjöstedt trodde skulle vara inledningen till regeringsdiskussioner. Så här sa Sjöstedt efter mötet med S-ledaren kl 18:

– När vi kommer upp till Stefan Löfven får vi omedelbart beskedet att han inte är intresserat av en regering med Vänsterpartiet.

Sjöstedt är mycket upprörd under pressträffen.

Frågan är om Löfven också kastar ut MP-mupparna för att köra själv och tvinga med FP och C för att “rädda landet”.

Vad han än gör måste FP och C framföra att man gärna har blocköverskridande samarbete men då ska Alliansen utgöra “bottenplattan” eftersom den är största aktören i riksdagen även efter valet.

Tema: Valkampanj

Utsträckta handen är en kniv i ryggen

måndag 15 september 2014 · 13:50

S-ledaren Stefan Löfven fortsätter på en presskonferens just nu att “sträcka ut handen” över blockgränsen. Socialdemokraterna gör nu allt för att splittra Alliansen för att återta positionen som största aktör i svensk politik. Bakom den utsträckta handen döljer sig alltså lömskt maktspel, inte värnande om landet.

Det vore historiskt misstag av enorma proportioner om FP och C skulle falla till föga för locktonerna. Man skulle kortsiktigt rädda S ur en besvärlig situation och kunna hävda att man gör det för landets bästa. Men den utsträckta handen är en kniv i ryggen. Om man blidkas av locktonerna kommer man att ha kört Alliansens trovärdighet, den man arbetat upp under tio års framgångsrik politik för Sverige, i botten. Då kommer S att slippa möta en samlad borgerlighet i nästa val 2018.

Det får inte hända.

Valsegraren Jimmie Åkesson känner naturligtvis till detta spel och han antyder att Sverigedemokraterna kan komma att rösta för en Alliansbudget i höst, även om Alliansen inte förhandlar om det. Skulle så ske, vinner Alliansens budget över Stefan Löfvens minoritetsbudget med MP och V. Det betyder regeringskris och Löfvens avgång som statsminister.

Detta skulle kunna locka vissa inom FP och C att hävda att man ska samverka med Löfven. Men det är i så fall bättre att gå till nyval än att krossa Allianssamarbetet.

En blocköverskridande regering kan bildas på ett villkor, att alla Allianspartier ingår. Alliansen bör agera som en samlad aktör. Om S vill rädda landet kan man bli stödparti till Alliansen.

Alliansen måste bestå om de borgerliga ska kunna återta makten 2018. Tänk långsiktigt! Kortsiktiga vinster i form av inflytande över regeringspolitiken är rent dödliga på längre sikt.

Tema: Valkampanj

Alliansen ska hålla ihop och vinna 2018

måndag 15 september 2014 · 7:12

Nu vill varenda journalist att ett eller flera av partierna i Alliansen ska bli knähundar åt Socialdemokraterna. Då är maktspelet åter där det varit under stora delar av 1900-talet. S kan regera hur små de än blir.

Nej, Alliansen har förändrat maktbalansen i svensk politik. Socialdemokraterna är inte största aktören. Alliansen har all anledning att fortsätta. Med 143 mandat är man fortsatt den största aktören i riksdagen, mot bara 113 mandat för S. Med förnyelse och utveckling av Alliansbygget under kommande år kan man komma tillbaka med full kraft i valet 2018.

Att kortsiktigt få igenom något med S, till priset av att förgöra Alliansen vore rent ut sagt kokat av FP eller C. Om Stefan Löfven inte kan regera med sina rödgröna stödpartier, borde Sverige gå till nyval. I ett sådant kan svenska folket inse vilket misstag man begått i att inte ge Alliansen förnyat förtroende.

Alliansen ska hålla ihop och vinna 2018, då S har regerat sig söner och samman.

Tema: Valkampanj

Reinfeldt slutar som partiledare

måndag 15 september 2014 · 0:07

Det var en överraskning att statsminister Fredrik Reinfeldt inte bara lämnar in regeringens avskedsansökan till talmannen, utan också meddelade att han inom några månader avgår som partiledare för Moderaterna.

För tidigt, enligt min mening. Men Reinfeldt menar, gissar jag, att den röda sidan nu får ta sitt ansvar för landet bäst de kan.

Jag gissar också att han ser det som ett personligt misslyckande att Sverigedemokraterna tagit så många av Nya Moderaternas väljare. De som gick från S till M i valen 2006 och 2010 gick nu till Sverigedemokraterna.

Samtidigt är Reinfeldt en historiskt framgångsrik politiker. Få har vunnit två riksdagsval i rad och blivit statsminister. De övriga är: Per Albin Hansson (1932-1944), Tage Erlander (1948-1968) Thorbjörn Fälldin (1976, 1979), Olof Palme (1982, 1985) och Göran Persson (1998, 2002).

Med Alliansen har de borgerliga under Reinfeldts ledning manövrerat ut Socialdemokraterna som den störste aktören i svensk politik.

Den som blir ny partiledaren i Moderaterna måste dels föra succén med Alliansen vidare och dels möta den opinion som givit Sverigedemokraterna deras starka ställning.

Jag hör hur SVT-folket nu dödförklarar Alliansen. Som vanligt går man Socialdemokraternas ärenden. Inget borgerligt parti skulle tjäna på att lösa upp samarbetet. Bara Socialdemokraterna har något att vinna på att Alliansen inte längre är en tongivande aktör i svensk politik.

Däremot borde Alliansen få en nystart. Man har fyra år på sig att utveckla samarbetet till något mer än det varit: från att enbart varit rationell och logisk på ekonomins område till en samverkan som för in värderingarna laddade med etos och patos.

Jag håller med Maud Olofsson (C) som under valvakan menade att det största misstaget var att inte bemöta Carema-skriverierna där medierna med myter och vandringssägner om vägda blöjor utmålade privata alternativ som hot mot välfärden. För att utmana vänsterns känslostyrda lögner krävs mer än siffor och logik, här krävs engagerade diskussioner om rättvisa och värderingar.

Om detta borde Alliansbygget handla de kommande fyra åren. Då kan man ta tillbaka makten 2018.

(Se mer om valsiffror)

Tema: Alliansen

Rödgröna får knappt några nya mandat

söndag 14 september 2014 · 22:23

Att framställa socialdemokrater och vänsterpartister som segrare, som sker i direktsändningarna nu, är ju rent lögnaktigt. De rödgröna ökar knappt med några mandat i riksdagen med de prognoser som finns nu (UPPDATERAT kl 00:40 då 5 823 av 5 837 distrikt är räknade). De är lika små som tidigare och får bara 157 mandat. Det krävs 175 för majoritet:

Socialdemokraterna  113 mandat (+1)
Miljöpartiet 24 mandat (-1)
Vänsterpartiet 20 mandat (+1)

Detta räcker inte för en stabil regering som kan få igenom sin budget.

Alliansens ställning just nu är 143 mandat:

Moderaterna 84 mandat (-23)
Centerpartiet 23 mandat (-1)
Folkpartiet 19 mandat (-5)
Kristdemokraterna 17 mandat (-2)

Valets enda vinnare är:

Sverigedemokraterna 49 mandat (+29)

Den som menar allvar med blocköverskridande regering kan inte annat än förespråka att Miljöpartiet ansluter sig till Alliansen. Ett sådant regeringsunderlag får just nu 165 mandat. För att det ska förlora budgetomröstningar krävs att S, V och SD samverkar.

Men det är inte vad de som pratar om blocköverskridande samarbete menar. De som talar om detta menar alltid att S ska leda regeringen.

Tema: Valkampanj

Löfven har inget mandat att bilda regering

söndag 14 september 2014 · 21:18

SVT:s valu är ingen prognos, protesterade statsvetaren Sören Holmberg tidigare idag. Jag tror inte på den. När man tittar på faktiskt räknade röster verkar det som att Sverigedemokraterna går kraftigt framåt. Intressant är att SD ser ut att gå fram uppemot 10 procentenheter i valdistrikt i Skåne, samtidigt som M tappar i stort. I Norrbotten backar S mest av alla, samtidigt som SD går framåt med över 8 procentenheter.

Om dessa små valkretsar är representativa i sina förändringstal, kommer SD att bli ett mycket stort parti i riksdagen. Det kullkastar alla tidigare spekulationer om regeringsbildning. Stefan Löfven har inget mandat att bilda regering.

Om SD får 16 procentenheter krävs någonting annat än en rödgrön regering.

Jag anser att Fredrik Reinfeldt och Alliansen ska sitta kvar, som det största regeringsalternativet på omkring 40 procent. Socialdemokraterna får bara runt 30 procent.

Det är Reinfeldt som har bäst plattform för att bredda regeringsunderlaget.

Tema: Valkampanj