Dick Erixon och Stockholm City

Nazityskland uppmuntrade islamism

söndag 26 april 2015 · 11:57

Magasinet Axess innehåller mycket läsvärt, och jag vill gärna peka på de många bokrecensionerna. Här får man vidgad allmänbildning, snabbt och utan att (varje gång) behöva läsa boken ifråga.

I senaste numret fastnar jag särskilt för Carl Rudbecks recension av den från Harvard University Press utgivna Islam and Nazi Germany’s War av David Motadel. Den avhandlar nazisternas relation till den muslimska världen. En väldigt intressant relation.

Eftersom Tysklands europeiska grannar härskade i stora delar av kolonialvärlden där muslimsk befolkning började tröttna på det imperialistiska oket, intog Tyskland redan på 1800-talet en strategi som gick ut på att vara vän med världens muslimer. Redan under första världskriget allierade sig Osmanska riket (Turkiet) med Tyskland. Rudbeck skriver:

Hitlers Tyskland fortsatte på den inslagna vägen. Att skaffa sig sympati och stöd bland muslimer kom att bli ett betydande inslag i tysk propaganda … Berlin sände program på arabiska och på flera andra språk för att försäkra muslimer runt om i världen att nazisterna var deras naturliga vänner …

Nazisterna inskränkte sig emellertid inte till endast propaganda, utan enrollerade muslimska soldater främst på Balkan där de kämpade på nazisternas sida. Både Wehrmacht och SS under Himmler var aktiva i dessa aktioner … Störst framgång hade nazisterna på östfronten där man lovade att muslimerna skulle återfå den religiösa frihet som Stalins Sovjetunion hade berövat dem … Man byggde nya moskéer eller restaurerade gamla, distribuerade Kranen och ville på alla sätt visa att man var vänskapligt inställd till islam …

Nazisterna var måna om att inte kränka muslimska känslor. Tyska soldater fick instruktioner om hur man korrekt skulle bemöta muslimer. Inga skämt, respekt för kvinnor, försiktigt med alkoholen … Nazisterna accepterade och uppmuntrade islamismen …

Rudbeck påpekar att långt fler muslimer stred i de allierade styrkorna, så sambandet mellan nazism och islam är inte så enkelt. Nazisterna tillät inte heller att islamismen slog över i muslimsk nationalism, eftersom den framtida nazistiska superstaten var allt annat överordnat. Men boken tar upp en intressant historisk relation som sträcker sig mycket längre än till att stormuftin i Jerusalem förmedlade nazisternas utfall mot judar och de allierade.

Vi skulle behöva flera böcker av detta slag, som blottlägger andra aktörers inbördes relationer på världsscenen. I väst är vi så upptagna med västvärldens synder och brister att vi blundar för alla andra relationer som existerar eller byggs mellan oftast odemokratiska och förtryckande krafter. Hur ser Rysslands relation ut med Iran? Hur agerar Kina i Afrika och vad vill man uppnå?

Vi måste lära oss att väst inte länge till är det dominerande kraftfältet på detta jordklot. Snart kan taktpinnen tas över av krafter som ger blanka faan i mänskliga rättigheter och fred. Jag börjar misstänka att vi mentalt behöver förbereda oss för en ny världsomspännande konflikt mellan frihet och tyranni. Är vi beredda att ta den striden igen? Idag tycks inte många se längre än till nästa löneutbetalning.

Se fler recensioner: New York Times i The Ancestors of ISIS , Financial Times i Hitler saw Nazism and Islam as natural allies

Tema: Islam

Ebba Busch Thor: ‘rulla tillbaka staten’

lördag 25 april 2015 · 11:01

Idag väljs Ebba Busch Thor till ny partiledaren i Kristdemokraterna. Hon är ingen slätstruken person som agerar megafon för den samlade kollektiva uppfattningen i sitt parti, utan en kvinna som tänker själv och inte har något emot att säga  vad hon tycker.

Eftersom hon är rak blir hon naturligtvis utsatt för kritik. Hon framställs som kontroversiell - och hon har gått i Livets Ords grundskola. Fy så hemskt!!!!

Men är det något svensk politik behöver så är det ökad bredd, mer kurage och självständighet i samhällsdebatten.

För min del skulle jag vilja se en linje som förenar en klassiskt liberal ekonomisk politik med socialt engagemang som kommer till uttryck genom civilsamhället. Kristdemokraterna har, liksom FP, ofta kidnappats av de som inte begriper att socialt ansvar är något annat än ökad politisk makt genom staten. Jag brukar kalla dem “snällister”. De vill ställa alla problem tillrätta genom att låta politiker bli folkets förmyndare och lägga all makt hos staten. Ebba Busch Thor tillhör inte dem. I en intervju i DN igår talar hon om att ”rulla tillbaka” staten.

Hennes företrädare Göran Hägglund höll flera lysande tal om medborgarnas makt och ansvar i frivillighet, men partiet verkade inte fånga upp tankarna och låta det bli partiets profil. Jag hoppas Busch Thor lyckas bättre att få Kristdemokraterna att vässa profilen och våga stå för socialt ansvar utan förmynderi. Utifrån den kristna grunden borde Kristdemokraterna ha goda chanser att presentera en sammahållen och trovärdig politik som står pall när den å det grövsta kommer att attackeras av medievänstern och kulturvänster (och den politiska vänstern, som dock inte alls är lika mäktig som de förstnämnda).

Ebba Busch Thor verkar ha engagemanget och viljan att utmana de rådande dogmerna. Det här kan bli bra.

Tema: Alliansen

Grattis Thorbjörn Fälldin, 89

fredag 24 april 2015 · 7:00

Idag fyller förre statsministern Thorbjörn Fälldin 89 år. Det är väl värt att uppmärksammas.

I valet 1976 var centerledaren den store segraren. För första gången på över 40 år fick Sverige en borgerlig statsminister. Socialdemokraternas partisekreterare Margarita Ulvskog sa att det kändes som en “statskupp”. Flera generationer hade aldrig upplevt något annat än en socialdemokratiskt ledd regering.

På den tiden fanns inget organiserat samarbete mellan de borgerliga. Tvärtom försökte man ta väljare från varandra. Den ende som höjde sig över partikäbblet och av svenska folket fick förtroende att leda landet, framför sittande statsminister Olof Palme (S), var bonden från Ångermanland. Man kan säga att Fälldin då var en “enmans-Allians”.

Trots de inre slitningarna mellan regeringspartierna och den internationella lågkonjunkturen vann Thorbjörn Fälldin också i valet därpå, 1979, tungviktsmatchen mot utmanaren Olof Palme. Svenska folket hade förtroende för att Fälldin bättre än Palme kunde leda landet.

Genom dessa bedrifter är det inte svårt att utse Fälldin till 1900-talets främste borgerlige statsman.

Läs mer: Statsmannen Thorbjörn Fälldin: biografi och tal, I Axess om matchen mellan Palme och Fälldin, Sveriges statsministrar.

Tema: Alliansen · Historia

Novus: Väljarna flyr från S

torsdag 23 april 2015 · 7:51

Nu börjar Socialdemokraternas skattehöjningar, ökande regelkrångel och satsning på bidrag istället för jobb att ge effekt i opinionen. Svenska folket flyr från partiet i senaste Novusmätningen som publiceras i TV4, Stort tapp för S.

.
Socialdemokraterna rasar med nära fyra procentenheter. Därmed är det jämt mellan blocken, 41 procent för rödgröna och 40 procent för Alliansen. Detta trots att Alliansens partier varit osynliga, särskilt den nya M-ledaren som också ska vara statsministerkandidat. Många har säkert börjat undra om Anna Kinberg Batra avgått och lämnat politiken. Hon har helt saknats i den mediala debatten.

Regeringen har alltså inte tappat stöd på grund av hårt motstånd från oppositionen. Raset beror helt på den egna politiken.

Det finns hopp om Sverige.

Tema: Valkampanj

Skuldbelägg inte Europa för flyktingvåg

onsdag 22 april 2015 · 10:20

Det är höjden av hyckleri när FN kritiserar Europa för flyktingströmmarna över Medelhavet, istället för de krafter som får miljoner människor att lämna sina samhällen i Mellanöstern och Afrika.

Hufvudstadsbladet rapporterar:

EU borde införa ett mer sofistikerat, modigt och mindre kallsinnigt tillvägagångssätt för att lösa migrantkrisen på Medelhavet, säger FN:s människorättskommissionär Zeid Ra’ad al-Hussein.

– Europa vänder ryggen åt några av världens mest sårbara migranter och riskerar att förvandla Medelhavet till en stor kyrkogård, sade al-Hussein. Han tillade att EU:s politik är kortsiktig och utformad för att ta hänsyn till högerpopulistiska vindar som förgiftat folkopinionen i frågan.

Vem är hänsynslös, om inte islamisterna i IS och alla de andra islamistiska extremister som kidnappar, halshugger, mördar och bränner städer och byar överallt där de kommer åt? Hur kan man kalla européer för “kallsinniga” men inte rikta minsta kritik mot hur styrande krafter i Afrika och främre Asien utövar sin makt?

Värre dubbelmoral är svår att tänka sig. Och detta till vanvett förvrängda synsätt på vem som är bov i dramat kommer från FN och slukas okritiskt av västerländska medier.

Självklart ska människor räddas från att drunkna utanför det civiliserade Europa. Men sedan ska de resa tillbaka till den kontinent varifrån de kom. Europa kan inte ta ansvar för, och i praktiken underlätta för, ansvarslösa, förtryckande och korrupta regimer i andra delar av världen.

Skulden för flyktingkrisen vilar tungt på de muslimska samhällen i Mellanöstern och Afrika som släppt fram våldsverkare och galningar till makten över deras liv. Detta är en intern konflikt inom den muslimska världen, och det måsta vara upp till dem att lösa konflikterna. Europa kommer aldrig, hur solidariska vi än vill vara, att kunna skapa ordning och reda i dessa delar av världen. Det måste ske av dem själva.

Om inte förhoppningen om att fly till västvärlden fanns, skulle trycket på att skapa drägligare samhällen på hemmaplan öka. Ingenting kan vara viktigare än att ändra utvecklingen utanför Europa mot lugn, ordning och stabilitet i en rättsstat byggd på demokrati. Bara så kan största antal människor ges ett drägligare liv.

Europa är och bör vara beredd att hjälpa till i uppbyggnaden av sådana samhällen. Att däremot transportera många miljoner människor till Europa istället för att skapa stabilitet utanför Europa leder till nya problem och att de gamla inte löses.

Och en sak är helt klart: detta är inte Europas fel. Skulden ska läggas där den hör hemma.

Tema: Islam · Mellanöstern · Säkerhetspolitik

Polarisering från flera håll hotar demokratin

tisdag 21 april 2015 · 9:08

I min gästkrönika i Världen Idag tar jag upp polariseringen och hatet som breder ut sig och hotar det samhällskitt som håller gemenskapen samman. Vissa aspekter av polariseringen tas sällan upp, den som extremistisk vänster står för. Eftersom denna extremism har bäst kontakt med samhällets etablissemang inom kultur och media är den lika farlig som islamistisk och nynazistisk.

Vänsterextremismen borde granskas och bekämpas i lika hög grad som annan extremism. Många av de som varnar för polarisering ägnar sig åt just detta. Samtalsklimatet borde vara ett annat för att uppnå sund utveckling.

Tema: Frihet

Uppgradera utrikespolitiken

söndag 19 april 2015 · 8:50

Av förra inlägget framgår att den socialdemokratiske partiledaren i Finland inte behärskar det egna landets utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden. Men det är inte unikt.

Vi hade en liknande händelse i Sverige 1994 då Ingvar Carlsson (S) anklagade statsminister Carl Bildt (M) för “övertramp” när han inte hållit fast vid formuleringen “neutralitet i krig”, detta trots att riksdagen två år tidigare — i stor enighet, och med stöd av S – ändrat Sveriges säkerhetspolitiska doktrin och tonat ner neutraliteten, för att senare stryka ordet helt. (Läs mer i bloggen: Så förändrades svensk säkerhetspolitik.)

Denna ovilja att vara insatt i och nära följa de egna ländernas utrikes- och säkerhetspolitik är för mig obegriplig. Små länders statsledningar borde alltid prioritera nationens relationer till omvärlden. De är för viktiga för att överlåtas till amatörer som inte kan hålla reda på vilka det egna landets strategi och ställningstaganden är, eller agerar så oöverlagt att andra statsledningar blir upprörda utan att det varit avsikten.

Fram till 1980-talet deltog partiledarna i den svenska riksdagens årliga utrikespolitiska debatt. I dag deltar bara anonyma utskottsledamöter utan tyngd. Carl Bildt verkar därför vara den siste bland nordiska politiker, efter Hjalmar Branting och Urho Kekkonen, som till fulländning kunnat spela det internationella diplomatiska spelet.

Det är paradoxalt att ju mer globalt samhället blir, desto mer provinsiella tycks politikerna bli. Eller inte ens det, eftersom den inte heller visar någon angelägenhet i att försvara nationella intressen. På något sätt får man intryck av att våra länder leds av kommunpolitiker vars intellektuella kapacitet mer är anpassad för beslut om var cykelställ ska placeras än att bedöma säkerhetspolitiska avvägningar om norra Europa.

Tema: Säkerhetspolitik

Brakförlust för S i Finland?

lördag 18 april 2015 · 14:53

I morgon går finländarna till riksdagsval. Opinionsmätningarna indikerar att Centerpartiet kommer att bli största parti och får uppdraget att bilda regering.

Samtidigt ser Socialdemokraterna ut att bli valets stora förlorare. I vissa mätningar halkar man ner till att bli bara fjärde största parti, efter Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Under sista partiledardebatten i Yle igår förbättrade inte S sina kort. Försvarsministern Carl Haglund (Svenska Folkpartiet) lurade S-ledaren och finansministern Antti Rinne i en fälla, vilket blev den stora snackisen i Finland efter debatten.

Hufvudstadsbladet rapporterar i Haglunds kupp i valdebatten att försvarsministern var trött på kritik mot den artikel i förra veckan om försvarssamarbete som han skrivit med sina nordiska kollegor:

I tv-sändningen läste Haglund upp [några meningar från ett papper] och frågade kritikerna om de kände igen texten. Rinne (S) sade att det var frågan om debattartikeln varpå Haglund triumferande deklarerade att Rinne hade fel och att det nu var bevisat att Rinne varken kände till innehållet i [regeringen utrikesdeklaration] som han själv hade varit med och godkänt, eller hade läst den omtalade artikeln.

Denna fadäs stärker förmodligen inte Socialdemokratins ställning inför valdagen i morgon.

Tema: Norden

Putin driver Finland och Sverige till Nato

lördag 18 april 2015 · 9:01

Artikeln som de nordiska försvarsministrarna skrev i norska Aftenposten, Nordic states extend their military cooperation, har inte gått obemärkt förbi i den internationella försvars- och säkerhetspolitiken.

I nättidningen Huffington Post skriver säkerhetspolitiska experten Michael Haltzel Putin’s Nordic Miscalculation:

Den kanske viktigaste geostrategiska resultatet av striderna i Ukraina sker 50-60 mil norrut, i Skandiavien. [Finlands och Sveriges närmare samarbetet med Nato] kritiseras av Kreml som korrekt förstår den djupare sanningen i att utvecklingen skiftar till ett eventuellt medlemskap i Nato . . . Med hänvisning till den ryska aggressionen i Ukraina, den ryska upprustningen och nya kränkningar av gränserna till de baltiska staterna säger de nordiska länderna att de möter de nya utmaningarna genom ökat samarbete militärt, industriellt och kring underrättelsearbete och IT. . .

Att överge alliansfriheten blir inte enkelt. Finland och Sverige övergav politisk neutralitet när de gick med i EU 1995, men alliansfri säkerhetsstatus forsätter ha känslomässig lockelse, så stark att den är en komponent i den nationella identiteten hos stora grupper av ländernas befolkningar. . . Närmandet till Nato-medlemskap ser ut att ske enligt mönstret två steg framåt, ett steg tillbaka.

Den person som kan vända utvecklingen till Nato-medlemskap är naturligtvis Vladimir Putin, inte genom fler grova hot utan genom att Ryssland återgår till den demokratiska vägen. Men det senare verkar högst otroligt.

Haltzel pekar på att opinionen i Sverige börjar väga över till fördel för Nato, medan det politiska etablissemanget i nuvarande svenska regering är tveksamma. I Finland är det tvärt om. Flera tongivande personer är för Nato, medan den folkliga opinionen fortsatt är tveksam.

Kanske är det så att Putin är den som avgöra Finlands och Sveriges vägval i försvarsstrategi. Om han fortsätter den brutala linjen, vilket allt tyder på, kommer allt fler att inse nödvändigheten av att ingå i ett större militärt samarbete som skydd emot en oberäknelig och nyckfull granne.

Tema: Norden · Ryssland · Säkerhetspolitik

Satir: Obamas kubanska cigarr

fredag 17 april 2015 · 18:15

President Obama stryker terrorstämpeln för Kuba. Många menar att han skänker bort alla förhandlingskort utan att få något tillbaka — exempelvis löften om frihet och demokrati för kubanerna. Satirtecknaren Michael Ramirez fångar läget för Obama:

Tema: Amerika · Kultur & humor

Naket om Putins avsikter

fredag 17 april 2015 · 8:44

Ryske presidenten Vladimir Putin har höjt konfliktnivån genom krig i Ukraina, aggressiva flyg- och ubåtsövningar i Nordeuropa och nu också öppet hotat våra baltiska grannländer med kärnvapen. Vad är denne irrationelle diktator ute efter?

Ett intressant svar ges i nättidningen Interpreter, utgiven av Institute of Modern Russia. Amerikanske säkerhetsanalytikern Paul Goble skriver i Putin Mistakenly Believes His Nuclear Threats Will Keep NATO from Defending Baltics:

Putin tror att han kan dominera de baltiska länderna och förgöra Nato, inte genom direkt invasion som Nato är beredd att bemöta men snarare med kärnvapenhot, något som ska leda till att väst inte kommer till deras stöd, säger ryske analytikern Andrey Piontkovsky [som var chef för Strategic Studies Center i Moskva innan det stängdes ner].

Men väst har inte fallit offer för denna utpressning eftersom de baltiska länderna är Nato-medlemmar och om de inte förses med assistans skulle det betyda ett nederlag inte bara för Nato utan för västvärlden som helhet.

Putin har inget intresse av territorierna i de baltiska staterna, lika lite som han har intresse av markområden i Ukraina, menar Piontkovsky. Det han gör i fallet Ukraina är att plantera en farlig cancertumör i Ukraina och det han vill när det gäller kärnvapenhot mot Baltikum är att förgöra Nato.

Putin utgår ifrån att kärnvapenhot ska vara tillräckligt för att Nato inte längre ska stå för den ömsesidiga garantierna. Han avser att vinna genom hot, därför att västvärlden sätter mycket större värde på människors liv än vad man gör i Ryssland. På det sättet ska han få väst att inte komma till Baltikums räddning.

Eftersom hoten hittills inte fått avsedd effekt kan Kreml komma att trappa upp spänningen, säger Pointkovsky, men en sådan kan också leda till Putins fall.

Tema: Ryssland

Är alternativet till DÖ verkligen bättre?

onsdag 15 april 2015 · 17:20

Det förs hos Svenska Dagbladet en intressant diskussion om hur de borgerliga borde agera för att stoppa den kraftiga vänstersväng som S-MP-regeringen försöker genomdriva.

Tove Lifvendahl kritiserar Decemberöverenskommelsen, DÖ, för att den ger fritt utlopp för vänsterexcesser i riksdagen, utan att det finns majoritet för det varken i folket eller riksdagen. Hon vill att Alliansen genom misstroendevotum ska fälla regeringen:

I det fall en Löfven II, utan MP och V, släpps fram, kan Alliansen både visa att de tar ansvar för att Sverige inte vrids mer vänster än nödvändigt, och samtidigt bevisa i alternativa förslag och skuggbudgetar varför det vore bättre med en borgerlig regering.

Detta som ett svar på brev från konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén (M) som försvarar DÖ:

[Lifvendahls ståndpunkt] innebär att Alliansen ska göra upp om hela statsbudgeten med regeringen. Budgeten är ett paket … Det är uppenbart att en sådan ”stor koalition” angående den ekonomiska politiken skulle ha betydande nackdelar, särskilt på längre sikt …

Sverige [skulle] sakna en seriös opposition vad gäller den ekonomiska politiken. Eftersom den ekonomiska politiken är solen kring vilken all annan politik kretsar skulle effekten bli att Sverige helt skulle sakna ett seriöst regeringsalternativ. Ytterkantspartierna skulle bli den enda oppositionen.

Gästbloggaren Janerik Larsson skriver om meningsutbytet:

Norlén räds uppgörelser med en ren socialdemokratisk minoritetsregering eftersom man den vägen skulle underminera den moderata triangulering som gör att m-partiet nu är ”det nya arbetarpartiet”. Därför ska socialdemokratin drivas åt vänster och till varje pris under denna mandatperiod förhindras från att ingå politiskt rimliga kompromisser med hela Alliansen eller delar av Alliansen …

När Stefan Löfven efterträdde Håkan Juholt var det många som tolkade det som ett tecken på politisk tillnyktring i det socialdemokratiska partiet efter en mycket sällsam, retorisk sväng långt åt vänster.

Visst är det lätt att instämma i kritiken mot Alliansens svaga oppositionspolitik. Men jag delar inte uppfattningen att det har med DÖ att göra. Allianspartierna är inne i en period av inre utvärdering, omprövning och förberedelse för nystart. Och det är helt rätt tid att göra det nu, när tongivande företrädare lämnat politiken och nya ledare ska ta vid.

Att nu fälla regeringen i misstroendevotum skulle innebära att det inre arbetet bryter samman för att istället fokusera på maktspelet, närmare bestämt hur man kan domdera och piska en ren S-regering till att hålla sig i mitten.

Enligt Lifvendahl och Larsson skulle det vara bra för Sverige. Ja, på kort sikt. Men vem kommer att vinna valet 2018 om de borgerliga får hjälpa S bli regeringsdugligt? Jag är ganska säker på att S kommer att vinna på det. Är det bra för Sverige?

Samtidigt är det svårt att försvara Norlén, av det enkla skälet att vi inte vet vad det interna arbetet kommer att resultera i. Blir det kattskit (dvs en fortsättning på Fredrik Reinfeldts strategi att räkna bort SD-väljarna och SD-mandaten) har man låtit S drivas vänsterut helt i onödan. Då vinner man ändå inte valet 2018. Då är det bättre att följa Lifvendahl/Larsson.

Men jag kämpar för att vara optimist. Jag hoppas att de borgerliga lär sig förstå den tid vi lever i och vågar utmana på ett nytt fräscht vis inför 2018. Då kommer nuvarande regerings bakåtsträvande politik snabbt rättas till och Sverige få en liberalare ekonomi och tryggare socialpolitik.

En lite lustig iakttagelse är att de som kritiserar DÖ är väldigt pragmatiska och vill påverka S på kort sikt. Ändå är kritikerna de som annars ofta vill lyfta blicken in i framtiden och utgå från värderingarna. Vill man det senare, är DÖ just nu den bästa chansningen. Slopas den är risken stor att det enda som återstår är harvande om procentsatser och detaljer med en S-regering - i evighet.

Tema: Alliansen · Rödgröna