För mig som samhällsintresserad är det svårt att förstå personstriden inför helgens extra riksting med Kristdemokraterna i Västerås.

Helsingsborgs Dagblad slår huvudet på spiken i ledaren, Om Kristdemokraternas ledarstrid:

Exakt vad som skulle bli annorlunda med Mats Odell som ledare är oklart, i sakfrågor har han inte avslöjat mycket.

Om något, så tycker jag Göran Hägglund haft mer intressanta värdeburna tal än någon annan partiledare de senaste åren. Mats Odell har inte presenterat någon agenda vad jag sett. Striden har fått koka ner till rent personliga motsättningar mellan olika falanger i partiet.

Det gör, som jag skrivit förr, kristdemokraterna till sina egna värsta fiender.

Istället för personliga kvalifikationer borde kristdemokraterna lyfta upp de olika värderingsperspektiven till ytan och öppet diskutera vilken väg partiet ska ta när det gäller sakpolitik och tonvikt i värdefrågor. Jag känner hyfsat väl till många av de som är kritiska mot partiledningen och som står för en tydligare kristen framtoning. Det vore spännande om de i paneldebatter kunde möta “snällisterna” som tror att staten kan lösa allt genom mer förbud och förmynderi.

Vilken spännande diskussion det skulle bli! Då skulle Kristdemokraterna kunna bli det mest intressanta partiet att följa.

Så. Lägg personstriderna bakom er och fokusera på värderingsdiskussionen. Lyft upp alla olika aspekter och låt en livlig debatt forma ett mer tydligt kristdemokratiskt parti.

(Andra bloggar om politik, Göran Hägglund, Mats Odell, Kristdemokraterna, KD, i)

Redan för mer än ett år sedan, 16 november 2010, skrev jag i bloggen, Efter (S)ahlin: jag ser bara en vinnarskalle:

Valrörelsens utspel om butler i tunnelbanan och könsneutrala toaletter är symtomatiska för partiets tomhet och innehållslöshet. För att kunna förnya sig utan att samtidigt förlora sin själ behöver man en ledare som är tryggt förankrad i arbetarrörelsens ursprungliga arbetarmiljö. Det behövs en person som har respekten och tyngden. Men som samtidigt är beredd att ompröva och tänka nytt.

Det finns en sådan ledare. En fackordförande som i finanskrisen inte vägrade att sänka lönerna för att privata företag skulle klara brant efterfrågeras. En fackbas som satte verkligheten före prestigen och de ideologiska flosklerna.

Jag talar om IF Metalls ordförande Stefan Löfven, 53.

Om det är honom socialdemokratiska verkställande utskottet har på läppen, så tyder det på att partiets ledning börjar få insikt om hur djup Socialdemokratins kris faktiskt är. Och vad som krävs för att kravla sig upp på banan igen.

Se mer: DN, SR, AB, Exp, (Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, socialdemokraterna, i)

Aldrig har en amerikansk president i lika hög grad talat som ett barn i det årliga “State of the Union”-talet inför kongressen. Det skriver Politico i State of the Union registers at 8th grade reading level.

- Han talar som en 8:e klassare, säger Eric Ostermeier som på University of Minnesota arbetar med Flesch-Kincaids språktest i USA. En analys av de senaste 70 åren visar att Obamas tre tal har den lägsta snittet av någon president i modern tid.  

Visst är det uppseendeväckande att den president som anser sig vara så otroligt smart håller tal som om han vore 13-14 år gammal.

Universitetet förklarar den låga graden av komplexitet i Obamas tal med att han anpassar sig till väljarna.

Men vad säger det i så fall om presidentens syn på väljarnas förmåga och intelligens?

Här ser vi ännu ett exempel på hur vänstern omyndigförklarar människorna och utgår från att de är så dumma att de inte förstår mer än en grundskoleelev. Det är ju grunden för logiken bakom kraven på att politiker ska bestämma allt mer äver människornas liv och ekonomi.

De borgerliga borde tydligare visa att man har en annan människosyn. Vi tror att människor är kapabla att fatta egna beslut om sina egna liv.  Denna makt har vänstern under många årtionden flyttat över till politikerna i staten.

Nu är det tid att återlämna ansvar och makt till medborgarna och utgå från att de är vuxna människor. Något som president Barack Obama uppenbarligen inte gör.

(Andra intressanta bloggar om politik, Barack Obama, USA)

Det ser inte bättre ut för S än att man tänker upprepa upplägget att i hemlighet vaska fram en partiledare, även om det gick fullständigt åt pipsvängen förra gången. Och förrförra.

Inom S hävdas att man inte har tid att övergå till en öppen process. Vilket skitsnack.

Ett öppet ledarval handlar inte om enbart person, utan i än högre grad om politisk inriktning. Genom att kandidaterna öppet torgför sina politiska profiler får partiet en chans att välja inriktning genom valet av partiledare.

På det sättet skulle S också kunna komma ifrån det inbördeskrig som pågår om inriktningen. De som förlorat i öppen demokratisk process har lättare att acceptera att de inte får bestämma.

Om S väljer att göra som när Juholt valdes, alltså ett slutet och hemligt ledarval, har man däremot cementerat de interna motsättningarna som snabbt kan undergräva också den som efterträder Juholt.

Det enda vettiga är att partiet uppmanar dem som vill bli partiledare att träda fram och för dem planera en debatturné i landet. Där kan kandidaterna presentera sin politiska inriktning och när valet sedan sker, kanske i början på 2013, har den nyvalde ett och ett halvt år på sig fram till valet. Då med ett enat parti i ryggen.

En hafsigt och slafsigt framvaskad kandidat som svarar nej, nej, nej fram till valberedningen offentliggör valet, bäddar däremot för fortsatta strider.

(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, ideologi, i)

Bevakningen av finska presidentvalets första omgång har varit minimal i Sverige. Men det finns skäl härtill. Förr var presidenten en mycket mäktig person. Urho Kekkonen styrde landet med järnhand 1956-81. Finlands president kunde jämföras med den amerikanske och den franske presidenten. Denna makt i en post kombinerades med en riksdag där det krävdes två tredjedelars majoritet för att få igenom budgeten. Det främjade stora koalitioner i regeringen.

Men denna intressanta maktdelning har man monterat ner. Presidenten har i flera omgångar förlorat makt och är nu mer i paritet med den tyske, maktlöse, presidenten.

Finland har därmed anonymiserats för omvärlden. Ingen vet vem som styr. I övriga Norden har vi kungahus med statschefer som sitter på livstid. Finland kunde förr backa upp det med statschefer med verklig makt. Nu kan man inte det längre. Då blir Finland utan en röst i världen.

Men så här gick söndagens första omgång i presidentvalet:

Sauli Niinistö (Samlingspartiet) … 37,0
Pekka Haavisto (De Gröna) ………. 18,8
Paavo Väyrynen (Centern) ……….. 17,5
Timo Soini (Sannfinnl) ………………… 9,4
Paavo Lipponen (S) …………………….. 6,7
Paavo Arhinmäki (V) …………………… 5,5
Eva Biaudet (Svenska FP) ………….. 2,7
Sari Essayah (Kristdem) …………….. 2,5

Intressant att Socialdemokraternas förre statsminister Lipponen bara fick drygt sex procent. De röda partierna fick sammantaget inte mycket mer än var 10:e väljare. Det måste vara ett historiskt bottennapp.  

I en andra omgång väntas Niinistö vinna över Haavisto. Men vad Sauli Niinistö sedan kommer att pyssla med är ointressant eftersom presidentens makt är minimal.

(Andra intressanta bloggar om politik, Finland, demokrati, val)

Många är förvånade över att den kontroversielle Newt Gingrich seglat upp som en trolig presidentkandidat efter brakseger i South Carolina. Jag tycker man i Washington Times fångar fenomenet, Drama king Newt Gingrich shines in Southern Gothic:

Kungen av dramatik, Mr. Gingrich är briljant och full av passion samtidigt som han har brister och är introvert. Ibland är han den självrannsakande Hamlet och ibland är han den destruktive kung Lear.  

Den viktigaste frågan nu är om Newt Gingrich kan tygla sin passion och uppbåda den disciplin som krävs för besegra den man som stolt beskriver sig själv som “no drama” Obama.

Ett mustigt och rakt porträtt av en färgstark personlighet.

Gingrich oberäknelighet gör honom till partietablissemangets skräck. Man är säkert bestört över att väljarna i honom ser en ledare som kan utmana eliten i Washington.

I Fox News var i natt republikanernas främste strateg på 00-talet, Karl Rove, så kritisk mot Gingrich han vågade vara med tanke på att Gingrich om tio månader kan vara vald till USA:s näste president.

Just detta är en viktig förklaring till väljarstödet. Folk ser i Gingrich en outsider som kan ta sig an maktapparaten eftersom han själv har omfattande erfarenhet av den. 

Hans motståndare kommer att försöka bryta sönder denna image, men om Gingrich kan kontra med att påminna väljarna om hans självständighet - som han gjort i South Caronlina - kan han vara den som tar hem hela spelet i november. 

(Andra intressanta bloggar om politik, Newt Gingrich, demokrati, val, USA)

Han var uträknad av många journalister, och amerikanska medier har gjort allt för att försöka fälla honom genom att dra upp hans privata, äktenskapliga problem från 1990-talet.

Men inatt vann förre talmannen Newt Gingrich en storseger bland väljarna i South Carolina: 40 procent mot 28 för Mitt Romney. Och han vann nästan alla väljargrupper enligt vallokalundersökning. Även flest kvinnor röstade på Gingrich.

Den ledande konservativa bloggen Red State förklarar varför Newt vann, Newt Gingrich Wins. What It Means:

Folk är förbannade över risken att drabbas av ännu ett tråkig, moderat, oinspirerande alternativ som, i bästa fall, har 50/50 procents chans att inte förlora mot den värste presidenten sedan Jimmy Carter. De flockas runt Newt inte därför att de tror att han är en storslagen man, utan därför att han just nu är en ende som slåss för konservativa idéer och republikanska väljare letar efter ett redskap att kanalisera sin ilska över Obama och deras stora missnöje med ett partietablissemang som utmärkt symboliseras av Mitt Romney.

Väljarna såg att den som är mest engagerad och står upp för sina åsikter är Newt Gingrich, allt medan Mitt Romney svarade “jag vet inte” på frågan om han tänker pubicera sina skattedeklarationer. Det är som att Romney skäms för att han tjänar stora pengar och är rik. Det stör republikaner som inte tycker det är något man ska skämmas för. Bilden av Romney som vacklande och otydlig förstärktes.

Jag gissar att många på vänstersidan ser med förtjustning på möjligheten att president Obama ställs mot Newt Gingrich, eftersom han har en så stor ryggsäck med skandaler att bära på. Gingirch är en av USA:s mest kontroversiella politiker. Demokraterna kommer att göra allt för att lyfta fram Gingirch tidigare konflikter och utmåla honom som ovärdig för Vita huset.

Men Newts skandaler är välkända. Väljarna i South Carolina kunde lägga hans svaga sidor i vågskålen, och ändå röstade de på honom. Och det är konservativa väljare som ser allvarligast på otrohet och äktenskapsproblem. Oberoende väljare och missnöjda Obama-väljare lägger inte samma vikt vid den typen av personliga problem. Det gör att Gingrich, om han vinner högerväljarnas stöd, har goda möjligheter att vända sig till mitten utan att tidigare skandaler skymmer budskapet.

Gingirch har tillhört etablissemanget i Washington DC. Men att han kunnat slita sig loss och blivit sin egen man. Det säger något om hans integritet. Det är förmodligen därför jag gillar honom bäst av dem som kandiderat inför årets presidentval i USA. Han har varit på insidan, men inte blivit förstörd, nedmald intellektuellt, så som de flesta andra som når maktens innersta cirklar. Det tyder på karaktär och ledaregenskaper utöver det vanliga.

Att Gingrich släppt upp mängder med testballonger och experimenterat med olika lösningar kan också ligga honom i fatet när demokraternasätter igång det tunga artileriet. Man kan försöka framställa honom som lite knäpp, eller som velande. Men det finns en skillnad på att ventilera en mängd lösningar öppet och utan skygglappar, och något annat att lägga fram förslag som man sedan tar tillbaka.

Det är skillnaden mellan en ständigt prövande och sökande politiker och en tramsig. Skillnaden kan retoriskt framstå som hårfin, men den finns där. Och jag tror att väljarkåren i val har en intuitiv förmåga att uppfatta skillnaden.

Men Newt Gingrich har en tuff väg framför sig. Och han kan göra något uttalande som sänker honom. Men en sak kan man nog garanterat räkna med: så länge Gingrich är med i spelet blir det inte tråkigt.

(Andra intressanta bloggar om politik, Newt Gingrich, demokrati, val, USA)

Så har du det oundvikliga hänt. Håkan Juholt har avgått som partiledare med omedelbar verkan. Det en gång statsbärande partiet är nu inte bara utan politik, utan åter utan ledning.

Några självklara kandidater finns inte. För ett år sedan var ju Juholt den ende som ville och som kunde samla majoritet bakom sig. Alla andra alternativ ansågs då vara sämre än Juholt.

Återväxten har alltså varit obefintlig i partiet som letts av Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Olof Palme.

Kanske borde man hyra in Jonas Sjöstedt. Eller gå än längre och slå ihop Socialdemokratin och Vänsterpartiet. De har ju samma rötter. Partiet splittrades 1917 då majoriteten valde demokrati och reformer medan minoriteten höll fast vid revolution och våldsromantik.

Splittringen i olika vägar till socialismen är nu överspelad. Båda är demokratiska och vänster. Vad vore då mer naturligt än att lägga splittringen bakom sig och åter ena vänstern i ett parti?

Vänsterpartiets nye partiledare Jonas Sjöstedt ger intryck av att ha förmåga att vara vänsterradikal och samtidigt framstå som förnuftig och eftertänksam som person.

En återsamling under gemensamt tak skulle kanske kunna ge den nytändning som vänsteroppositionen behöver för att kunna bli ett regeringsalternativ till Alliansen.

(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Sjöstedt, ideologi, socialism, Alliansen, i)

Det gick inte så bra för förre talmannen Newt Gingrich i republikanernas inledande primärval inför presidentvalet i november. Men när nu väljarna i South Carolina ska rösta i helgen, har han återtagit initiativet framför Mitt Romney.

Newt Gingrich vann en debatt tidigare i veckan och i natt dominerade han totalt. Detta trots att hans förra fru fått stor medial uppmärksamhet för hennes smutskastning av honom. När nattens debattledare i CNN öppnade debatten med frågor om hans förra äktenskap gav hans svar stående ovationer och långa applåder. Se det här: Gingrich Slams CNN’s King For Question About Ex-Wife. 

Konservativa väljare älskar politiker som vågar stå upp mot journalister som alltid låter demokrater i allmänhet, och president Obama i synnerhet, komma undan medan man försöker sätta dit republikaner. De senaste dagarna har vänstern uttryckt sin förfäran över den otrohet som Gingrich anklagas för.

Däremot tycks kristna väljare i South Carolina ha förlåtit Gingrich. Han har erkänt sina misstag och anser sig vara en mer mogen person nu än han varit.

I opinionsmätningarna har han knappat in på Romney, och i de senaste mätningarnas genomsnitt leder han med en procentenhet, 32 mot 31 procent. I Rasmussen ledde Romney med 14 procent tidigare i veckan, nu leder Gingrich med 2 procent.

Säga vad man vill, men Gingrich är aldrig tråkig. Han kan göra otroligt starka framträdanden, för att vid nästa tillfälle uppträda surt och oprofessionellt. (Läs mer här.)

Någon sa att Gingrich borde möta Obama i debatterna, men Romney bli president. Det är ett sätt att se på saken. Men den 68-årige Gingrich har lugnat ner sig och mognat, utan att för den skull bli slö, slentrianmässig, feg och urtråkig - så som andra kandidater.

De långa presidentvalkampanjerna fyller en viktig funktion i att testa psyke och viljekraft hos dem som vill bli president. Om Newt Gingrich klarar denna långa period av anställningsintervju med amerikanska folket har han goda möjligheter att bli den president USA behöver.

(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, val, USA)

Efter Håkan Juholts nya klavertramp  (han glömde att försvarsbeslutet togs före valet och regeringen därför inte drev igenom det med hjälp av Sverigedemokraterna, som Juholt påstod), är hans ställning ännu svagare än före jul.

Den bästa beskrivningen av läget står S-redaktören Widar Andersson för. Till TT säger han:

Jag kan inte förstå Håkan Juholts upprepade fadäser och faktafel på något annat sätt än att han aldrig riktigt insett sitt uppdrags dimensioner. Eller är det så att uppdragets dimensioner helt enkelt inte passar honom?

Juholt har helt enkelt inte skärpan att hålla alla fakta i huvudet, ens väldigt enkla fakta. Ändå kan han inte låta bli att öppna munnen inför journalister och politikerkollegor som har bättre koll.

Den här förmågan är inte helt avgörande. Politiker som har ett tydligt budskap och klar agenda kan göra upprepade grodor i småsaker, för omgivningen vet ändå vad politikern vill och går för. Men inte heller här är det någon som vet vad Håkan Juholt vill och vad meningen med hans partiledarskap är.

Socialdemokraterna har inget val. Man måste kalla till en andra extra partikongress inom loppet av ett år. Och utse någon som åtminstone kan matcha V-ledaren Jonas Sjöstedt i trovärdighet. 

(Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, socialdemokraterna, i)

Europasamarbetet börjar bli väl komplicerat. Sverige har skrivit på fördrag om att gå med i euron, men gör det inte. Nu vill centerledaren Annie Lööf att Sverige ska gå med i eurozonens finanspakt, men utan att vara bunden till paktens regler.

Hon skriver i debattartikel: 

Centerpartiet ställer dock krav för ett svenskt deltagande i finanspakten. Ett krav är att en anslutning inte ska ses vare sig som ett förhandsbesked om eller som ett förstadium till euromedlemskap. Utfallet av folkomröstningen var tydligt och ska respekteras. Vi ställer också som krav att Sverige som icke-euroland inte ska bli bundet av reglerna i pakten. Vi har vårt eget mycket välfungerande finanspolitiska ramverk, som vi är angelägna om att vårda och stärka.

Varför gå med om man kräver att få slippa följa reglerna?

Det handlar om symbolpolitik. De som förespråkar anslutning med full reservation vill visa sin goda vilja, sin positiva hållning till europasamarbete.

Jag kan förstå den “signalen”. Men priset blir högt. Man undergräver tilltron till EU genom alla dessa förpliktelser som egentligen inte är några förpliktelser.

Det måste finnas något annat sätt att visa sin solidaritet med ett Europa i skuldkris.

Politiken borde vara mer kreativ i konkreta lösningar än kreativ i att hitta på symbolhandlingar som är tomma ord.

Visst är politik i hög grad teater i form av retorik, symboler och känslor. Men denna teater blir inte god underhållning om den inte står på fasta och konkreta åtgärder.

Själv röstade jag nej till euron 2003 just därför att Frankrikes president Chirac sa att hans land minsann inte behövde följa stabiliseringspakten. Hade han sagt motsatsen hade jag förmodligen röstat för euron. Och då hade nog inte Grekland hamnat där man är idag.

Men är jag för den skull för att Sverige ska ansluta sig till den nya finanspaken? Nej. Annie Lööf övertygar mig om att vi inte borde gå med, eftersom den som går med i en klubb måste ha som avsikt att följa dess regler.

Sverige kan utfästa sig att följa finanspaktens intentioner, vilket inte är svårt eftersom vi som Lööf skriver, redan har infrastrukturen på plats. Men att gå med, samtidigt som man kräver att få slippa följa dess regler, är inte bra politik.

(Andra bloggar om politik, Europa, EU, euron, ekonomi, ekonomi, Annie Lööf, i)

Nu pågår den årliga rikskonferensen Folk och försvar i Sälen. Där diskuteras hur Sveriges situation i säkerhetspolitiken utvecklas. Men jag tycker ofta diskussionen blir för snäv. Enskilda lösningar och försvarsbudgetens storlek dominerar utan att de sätts i sitt sammanhang. En tidningsledare som dock lyfter blicken är Vestmanlands läns tidning, VLT, i Dagens säkerhetspolitiska lugn behöver inte vara för evigt. Ryssland återupprustar:

Genom de baltiska ländernas frigörelse har Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrats och det ligger bakom det förändrade försvaret. Nu satsas mer på militära insatser i andra länder, som Afghanistan eller Libyen. Det är ett sätt att också öka förtroendet för Sverige. Försvarsminister Sten Tolgfors framhåller att USA ser Sverige som en nettobidragsgivare till gemensam säkerhet.

Det nya läget och den nya inriktningen av försvaret borde ha gjort frågan om att även formellt ge upp alliansfriheten aktuell. Sverige har genom solidaritetsdeklarationer gjort klart att vi skulle ingripa om andra EU- eller nordiska länder angrips. Det är ett mycket långtgående åtagande, som för första gången sedan stormaktstiden innebär att Sverige ställer direkta insatser för de baltiska länderna i utsikt.

Dagens lugn behöver inte vara för evigt. Ryssland återupprustar och skulle vilja återta sin förlorade stormaktsställning … Försvarsminister Tolgfors talar då om samarbete för att sänka kostnader … Därför blir det alltmer logiskt att ansluta Sverige till Nato. Den ändrade inriktningen av försvaret och solidaritetsdeklarationerna gör att Sverige inte skulle kunna stå utanför en framtida konflikt. Då vore det bättre att även formellt ingå i en militärallians. Åtminstone borde frågan utredas.

Kloka ord. De som inte vill se ett ökat samarbete, exempelvis i form av Nato, måste medge att det betyder betydligt större försvarsbudget. Annars är deras motstånd mot Nato inte trovärdigt.

Samtidigt är det svårt utifrån Sveriges, och Finlands, historiska erfarenheter från storpolitiken, där våra länder blivit brickor i stormaktsintriger, att underordna sig och släppa ambitionen att helt på egen hand försvara sig mot omvärlden. Vår roll behöver diskuteras. Ett bra sätt är att starta en utredning om konsekvenser, positiva och negativa. Då för vi upp frågan i den officiella utrikesdebatten. Det är verkligen det minsta man kan begära. 

Se mer i bloggen: Säkerhetspolitik i förändring, Stigbjörn, Jan Guillou och neutraliteten, Sveriges militära solidaritetsförklaring,  Ryssland är fortsatt största hotet, Säkerhetspolitiska klyftan Europa-USA, S-regeringar gled närmare Nato, Vänstern kritiserar Nato men inte Ryssland,  S både för och emot Nato-samarbete, De stupade för vår frihet, Försvarsministern angriper pappersförband, 

Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, folk och försvar, frihet)