President Obama fortsätter att tappa stöd i opinionen. Han får godkänt av bara 44%, 46%, 46% och 47% i de fyra senaste mätningarna, jämfört med 60-70% förra året.

I Weekly Standard analyserar man vad detta kan bero på, The Clinton Voters Jump Ship:

De Jacksonska demokraterna tenderar att vara vit arbetarklass […] De anklagas ibland för att ha vara latent rasistiska. Men den misstanken är inte giltig för kritik av president Obama. För att ta ett exempel: landsbygdsområdet Buchanan County i Virginia är ett starkt fäste för Jacksonska demokrater. Obama förlorade här under primärvalet mot Hillary Clinton med 90-9 procent. Det gör att väljarna här kan misstänkas för rasism — om det inte varit så att väljarna i guvernörsvalet 1989 röstade för (afroamerikanske) Douglas Wiler med 18 procents marginal över hans motståndare.

Tidningen menar att Obama inte lyckas hålla samman alla de olika väljargrupper som ingår i det demokratiska partiet.

Ja, jag hoppas att politik nu kan återgå till innehåll och värderingar snarare än identitetsgruppspolitik där hudfärg och kön är viktigare för kandidaten än vad denne faktiskt tycker.

Hur enkelt det är att stämpla arbetande människor utanför etablissemangen som mindre vetande och med någon sorts automatik stämplas som bigotta framgår av att när dessa väljare röstade på en kvinna misstänktes det vara uttryck för rasism. Om de istället röstat på Obama i primärvalet hade de säkert blivit stämplade som mansgrisar.

Etablissemang i media och politik slutar aldrig att sparka nedåt.

(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna, Hillary Clinton, Barack Obama)

Sundsvalls Tidning analyserar Mona Sahlins alla ministerposter sedan hon i partiledardebatt påpekat att ”Jag har suttit med i ett oändligt antal regeringar”. I ledaren Hon har inte mycket till resultat att visa upp skriver man:

I sin första regering hann Mona Sahlin vara arbetsmarknadsminister under 35 dagar. Det var i början av 1990, och direkt fick hon hantera regeringens ekonomiska stoppaket som röstades ned i riksdagen och ledde till att ministären Carlsson-I avgick — för att återväljas av riksdagen bara två veckor senare, som regeringen Carlsson-II. Sahlin fortsatte på samma ministerpost, men tiden varade bara till valdagen 1991 då de borgerliga fick makten.

När Ingvar Carlsson efter valet 1994 bildade sin tredje regering inträffade det som många än i dag förknippar tydligast med Mona Sahlin, den så kallade Tobleroneaffären som tvingade henne att avgå från sitt uppdrag som vice statsminister efter bara ett år […]

Under Göran Persson som statsminister var Sahlin 1998-2002 biträdande näringsminister med ansvar för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik. Därefter, 2002-2004, demokrati-, integrations-, jämställdhets- och idrottsminister, vilket Persson försökte lansera som ”storstadsminister”.

Slutligen blev hon 2004 chef för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, en skapelse som funnits varken före eller efter Mona Sahlin och som utöver miljöfrågor även inbegrep bostäder och energi.

Trots alla titlar är frågan vad hon åstadkom under alla dessa år i regeringen. Några bra svar har vi inte. Och svenska folkets betyg på henne (mätt av Aftonbladet/Sifo) sjönk, från 3,3 (på en 5-gradig skala) år 1998 till 2,5 sista regeringsåret innan valförlusten 2006.

Det är ingen imponerande regeringsduglighet som Mona Sahlin visar upp.

(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Sahlin, regeringsduglighet)

Den politiska siten makthavare.se spekulerar i vilka som intar maktens korridorer om de rödgröna skulle vinna valet i höst, 68-listan - så befolkar de rödgröna departementen. Man är inspirerade av den lista som Neo gjorde av vilka som skulle fylla regeringskansliets korridorer efter en borgerlig valseger 2006.

Problemet är väl att de allra flesta namnen är totalt okända i listan med S-V-MP-medarbetare. På något sätt är det talande att de som förväntas få makt aldrig deltagit ordentligt i offentlig debatt.

Och de som är kända ger ett intryck av att en rödgrön regering blir riktigt, riktigt vänster.

Riksdagsledamoten Alice Åström (V) ska bli statssekreterare. Ungvänsterns förre ordförande Ali Esbati förväntas bli sakkunnig, likaså miljöfundamentalisten Zaida Catalán.

Det här är ett totalt brott mot de Socialdemokratiska regeringskanslier som styrt landet under tidigare decennier. Man blir påmind om att det inte längre är S som söker regeringsmakten, utan en grupp partier på vänsterkanten.

(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, rödgröna)

Aftonbladet har låtit Sifo undersöka opinionen i svenska folket och beskedet är ofantligt tillfredsställande, Fortsatt stöd till trupperna.

Svenska folket är inte de krukor som man kan få intryck av i medierna. Här finns solidaritet och förståelse för att Afghanistan inte är en plats vi kan fly ifrån med svansen mellan benen.

Här finns en uppgift som måste utföras.

Den är långtifrån enkel. Men är det skäl för att ge upp? Självklart inte.

Det handlar om ett utnötningskrig. Vem tror mest på sina värderingar — frihetens företrädare eller förtryckets?

Se också Demoskop: 54 procent vill ha kvar styrkorna. (Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, soldater, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter, talibaner, al-Qaida, bombdåd, fundamentalism, islamism, terrorism, Pakistan, kärnvapen)

Från Iran kommer ständigt nya hotelser mot omvärlden. Inför 31-årsdagen av den islamistiska revolutionen säger den högste ledaren ayatollah Ali Khamenei att Iran kommer att ge väst ett hårt slag som kommer att chocka världen, rapporterar AFP i Iran anniversary ‘punch’ will stun West:

– Den iranska nationen, enig under guds storhet, kommer att ge ett hårt slag mot den arroganta västvärlden [11 februari] på ett sätt som kommer att chocka den, sa Khamenei.

Varför ingriper inte värdssamfundet mot Iran? Svaret är att Ryssland och Kina försvarar Iran mot sanktioner och andra åtgärder.

De antidemokratiska krafterna kraftsamlar mot den fria världen. Allt medan den fria världen är splittrad. Europa gnäller och gormar på USA, snarare än att se vilka Europas verkliga motståndare är.

(Andra intressanta bloggar om politik, Iran, fundamentalism, terrorism, islamism, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Europa, FN, säkerhetspolitik, försvarspolitik)

I Dalarnas Tidning skriver Carl-Johan Westholm om hur demokrati kan missbrukas, Makt och frihet:

Att alla ska bestämma över alla och allting, men inte få bestämma något själv — det är den totalitära demokratin.

Westholm pekar på den avvägning som sällan finns med i samhällsdebatten: var går gränsen för hur mycket staten kan besluta över enskilda människor? Det är en lika viktig som kontroversiell fråga, som senaste generationerna av politiker inte ägnat mycken tanke.

Jag kommer att tänka på ett färgstarkt citat från 1959, av dåvarande centerungdomsordföranden Olof Jonsson, när han förklarade varför Centerpartiet var emot ett statskontrollerat pensionssystem som ATP:

Vi menar att statsmakten genom lagstiftningen om tjänstepensionen kliver över gärdesgården till den täppa där medborgarna själva bör ha rätt att bestämma.

Tänk om dagens politiker kunde diskutera gränserna för den politiska makten . . .

(Andra intressanta bloggar om politik, idédebatt, framtiden, frihet, makt, maktmissbruk, demokrati, Val 2010, Centerpartiet)

Jag utvecklar mitt blogginlägg om de stupade soldaterna och Afghanistan hos SVT Opinion: Inget skäl att backa. Vad jag förstår ska tisdagens SVT Debatt handla om Afghanistan.

(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, soldater, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter, talibaner, al-Qaida, bombdåd, fundamentalism, islamism, terrorism, Pakistan, kärnvapen)

Ytterligare två svenska soldater har dödats i strid i Afghanistan. 2005 dog två i en vägbomb och igår dog två i en eldstrid på nära håll med utklädd afghansk polis. DN rapporterar:

De döda är löjtnant Gunnar Andersson, 31 år, från Stockholm och kapten Johan Palmlöv, 28 år, från Sundbyberg, samt kompaniets tolk Shabab, uppger försvarsmakten.

Vänstern kommer åter att babbla om ett “onödigt krig” och DN:s ledarredaktion har redan i ledarstick hävdat att de dött i onödan.

Inget kan vara mer fel.

Insatserna i Afghanistan är frontlinjen i ett globalt krig mellan frihet och ofrihet, mellan demokrati och tyranni. Om den fronten överges genom walkover kan tyranniets och ofrihetens krafter flytta fram sina positioner. De får vind i seglen, och uppfattas som oövervinnliga. Allt fler sluter upp på den sidan.

Närmast till hands står Pakistan. Landet har kärnvapen.

De som ifrågasätter insatserna i Afghanistan tar en enorm risk och måste erkänna att deras ståndpunkt kan resultera i att religiösa extremister kommer över kärnvapen.

Hur ska då kriget i Afghanistan vinnas? Det vinns varje dag. Varje dag som trupperna hindrar ett övertagande av dessa extremister är en seger.

Det här är ett utnötningskrig. Den vinner som har starkast övertygelse om att de egna värderingarna är bäst.

Och det finns inget annat sätt: att segra eller underkasta sig tyranniet. Någon mellanväg finns inte.

Därför är det utan minsta tvivel jag hävdar att de båda officerarna som stupade igår, gjorde det för vår frihet.

När våldet trappas upp ska vi än starkare backa upp våra soldater på plats. Deras insatser har blivit viktigare efter det som hänt.

Se mer: Dödade i bakhåll, Han ville göra skillnad, Svenska officerare dödade i Afghanistan, Två svenskar dödade i Afghanistan, Svenskar dödade i strid.

(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato, Isaf, soldater, frihet, demokrati, bistånd, mänskliga rättigheter, talibaner, al-Qaida, bombdåd, fundamentalism, islamism, terrorism, Pakistan, kärnvapen)

Skattebetalarnas förening står för en intressant artikel på DN-Debatt idag: Rik pappa är viktigare än talang och utbildning.

Höga skatter befäster klassamhället, istället för att riva ner det. Högskattesamhället stänger karriärvägarna för dem utan kontakter. Det går inte längre göra en klassresa från små omständigheter till samhällets toppskikt. Artikeln avslutas med en befogad fråga:

Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut?

Självklart ska personer från förorten och från små omständigheter kunna nå toppen om man har förmågan och viljan at arbeta hårt. Frågan är varför den rödgröna oppositionen vill stoppa dessa klassresor och med höga skatter säger: “bli vid er läst”.

(Andra intressanta bloggar om politik, jämlikhet, fördelningspolitik, skatter, skattepolitik, höga skatter, arbetslinjen, arbete, utbildning, utanförskap, välfärd, tillväxt, ekonomi, entreprenörskap, företagandets villkor)

I den här bloggen använder jag ordet elit synonymt med etablissemang. Elit är för mig de som har makt över organisationer och därmed över andra människors liv. Politiker, generaldirektörer, universitetens förvaltningschefer osv.

I vår tid utses dessa makthavare enligt allt annat än meritokratiska principer. Karriärer byggs på vänskapskorruption, fjäsk, politisk korrekthet, genom att aldrig stöta sig med någon, aldrig sticka ut, aldrig avvika och så på kvoteringsgrunder som kön och andra yttre faktorer som inte har ett skvatt med kompetens att göra.

Men jag ska nog enbart kalla dessa lycksökare för etablissemang, för någon elit är de ju faktiskt inte. De är i bästa fall mediokra tjänstemän som värnar sina revir.

Ordet elit ska jag nog reservera för det magasinet Axess senaste nummer handlar om — Eliternas reträtt — de riktigt begåvade. De som har stor kompetens på sitt område, och just därför inte heller någon makt i dagens Sverige (de är ju inte bäst på att vara inställsamma).

Det finns ingenting jag har så stor respekt för som människor som kan sin sak. När jag var partiaktiv blev jag ibland kallad “elitist” eftersom jag gillade att lyssna på dem som i grunden kunde olika aspekter som politiken bara ytligt sveper över med krav, förslag och åsikter. Mitt svar var att jag har lika stor respekt för en hantverkare som gör sitt värv med stor skicklighet som jag har för en civilingenjör, företagsledare eller forskare. Det är kompetensen i sig det handlar om. Att man vet vad man håller på med och tillhör de allra bästa på just det.

I Axess tar författaren Torbjörn Elensky dock inte upp meritokrati, utan startar i bildningsidealet: Bildning ger tankefrihet:

Värdet av kritiskt tänkande brukar ofta framhävas. Men att tänka kritiskt är något annat än att ha ett relativistiskt sanningsbegrepp eller att slappt ifrågasätta alla auktoriteter.

Hur mycket behöver man kunna, innan man kan tänka kritiskt? Okunnighet, fördomar och önsketänkande kan visserligen imitera det kritiska tänkandets former på ett ytligt sätt. Men det verkliga kritiska tänkandet, som också vidmakthåller medvetenheten om sina egna vanskliga villkor, är mycket ovanligt. […]

Det är lätt att säga vad som inte är kritiskt tänkande, och vad som därmed inte lär en att resonera på ett relevant sätt: att välja bort tråkiga klassiker är inte kritiskt tänkande. Att däremot läsa de ”tråkiga” klassikerna och sedan förklara varför man tycker de är tråkiga och varför de inte borde ingå i undervisningen kan möjligen vara kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande bygger inte på smak och tycke, utan på kunskap. Det kräver arbete, många gånger tråkigt arbete och analys byggd på förståelse, om än kritisk, av det man analyserar.

Elensky vänder sig mot alla konspirationsteorier som sprids och ser dem som exempel på hur ytlighet, okunskap och förvirring ökar:

Att så många ungdomar väljer att inte tro på ”auktoriteterna” utan istället vänder sig till konspirationsteoretiker, som många gånger har en mer rigid världsbild än de bespottade vanliga auktoriteterna, är en olycka. Det visar att den antiauktoritära upprorstradition, som vårdats så länge i ungdoms- och populärkulturen, och som gjort att lärare inte klarar av att motivera varför eleverna faktiskt måste läsa både Iliaden och Hemsöborna och lära sig räknesätten också haft destruktiva följder.

Men detta är ju ett symptom, inte själva sjukdomen. Jag menar att ytligheten och okunskapen växer därför att incitamenten för att lära sig något ordentligt inte finns längre. Förr krävdes det att man pluggade för att man skulle kunna ta examen. Idag anses studenter kränkta om de får underkänt på en tenta. Det ställs inga krav längre. För att få ett bra jobb ska man känna rätt person, inte lägga ner sin själ på att bli så bra att man får det på grund av kunskaper.

Den som tar upp detta perspektiv i Axess är Nathan Shachar i Antielitismens höga pris:

Från det rimliga upproret mot titelfjäsk och bördsmarkeringar i samhällslivet halkade vi i ett dokrinärt förnekande av faktiska olikheter. Efterhand blev det kontroversiellt – på sina håll förbjudet – att alls resonera kring olikheter i begåvning, duktighet, böjelser och kön.

I vår gymnasielärobok – kring 1970 – fanns en artikel om meritokrati. Detta möjliga framtidstillstånd skisserades med stor oro, för att inte säga bävan. Efter att de orättfärdiga klassprivilegierna jämnats ut krusade redan nya ojämnheter den släta ytan. De duktiga, befriade från klassamhällets skrankor, skulle rent av kunna ta makten!

Ja, 1968-vänstern bär en stor del av skulden till att kunskap inte längre står högt i kurs. (Vill igen poängtera att jag för min del med kunskap inte bara menar teoretiska utan i lika hög grad praktiska.) När man inte längre belönar de mest dugliga, flitiga och begåvade i olika färdigheter, är människans natur sådan att då ger man faan i det. Och väljer lättjans lockelser framför slitets.

Chefredaktören Johan Lundberg skriver i ledaren Där eliterna har abdikerat:

Att forna tiders eliter och auktoriteter har abdikerat innebär inte nödvändigtvis att samhället blir mer pluralistiskt och mer tolerant mot olika divergerande åsiktsbildningar. Vad som har skett är snarare att en elit har ersatts av en annan, med minst lika rigida men betydligt mer otydligt formulerade regler om vilka idéer och åsikter som är comme il faut.

Ja. Vänsterns hegemoni, som tog de gamla auktoriterernas plats, utmanar man inte ostraffat. Allt som stör deras världsbild anklagas för högerextremism.

Problemet är att man behöver vidta radikala förändringar för att återställa bildningens traditionella överhöghet. Och detta i kamp mot förment radikala krafter, som nu slår vakt om sin makt.

De som värnar tradition, bildning och meritokrati måste bli revolutionärer — för att störta revolutionärerna från maktens kommandohöjder.

Här finns en del att tänka igenom. Bara därför att jag vill se meritokrati och incitament för excellens betyder det inte att jag tycker masskulturen, formad genom kommersiella framgångar, ska stämplas som ytlig och banal. Vilket Lundberg gör. Var sak har sin plats. Också lättsam underhållning behövs. Och kan det inte vara så att just därför att i på det kommersiella området finns incitamenten kvar — den som är dugligast på lättsamhet tjänar stora pengar. Det ökar masskulturens genomslag.

Därför är det dags att återskapa incitamenten för bildning och kunskap inom alla andra samhällssektorer. Meritokrati bör inte bara gälla inom kommersiell underhållning…

(Andra intressanta bloggar om politik, Axess, media, medier, värderingar, filosofi, ideologi, bildning, eliter, makt, utbildning, meritokrati, civilsamhället)

Sedan Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund lyft fram klyftan mellan folk och elit i Sverige har flera efterlyst konkretion, och det ger han idag i debattartikel i DN: Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger:

För dem som såg partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” förra söndagen gavs ett tydligt åskådningsexempel. Miljöpartiets Peter Eriksson stod till tjänst då han skulle förklara för svenska folket varför de rödgröna vill bestämma åt föräldrar hur de ska ta hand om sina barn.

Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel.

Här fångar Hägglund väl de rådande etablissemangens tänkande: folket är fritt, så länge det gär rätt…

Hägglund har rätt när han påpekar att detta inte bara handlar om jämställdhet, utan om demokratisyn. Han frågar:

Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar?

Exakt så tänker stora delar av det politiska och mediala Sverige: medborgarnas frihet är villkorad — de ska göra som överheten vill.

Och han myntar ett nytt ord, som jag gillar:

Trots att det inte finns stöd i folkopinionen – eller på grund av – har det skapats ett slags elitens nyspråk där kvotering förvandlas till ”individualiserad föräldraförsäkring” (familjen) eller ”positiv särbehandling” (högskolan). Ett nyspråk vars utgångspunkter förmedlas okritiskt av breda delar av svensk pekpinneadel, inte minst förment opartiska medier.

Det är en synnerligen viktig debatt som Göran Hägglund startat, om demokrati och medborgarnas makt. Och det ur ett perspektiv vi inte är vana vid: om politikens egna villkor, hur politik bedrivs, inte bara om vad den säger sig vilja uppnå. Jag hoppas den fortsätter och blir ett viktigt inslag i valrörelsen.

Se också bloggen i Kristdemokraterna kan vinna över gråsossarna, Hägglund visar socialt patos och tilltro till människan. (Andra intressanta bloggar om politik, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, idédebatt, värderingar, filosofi, ideologi, sociologi, valstrategi, socialism, pekpinneadel, liberalism, konservatism, kristendom, verklighetens folk, civilsamhället, regeringen, Alliansen)

En utmärkt sammanfattning av vad sjukförsäkringsdebatten handlar om står Dagens Nyheter för i ledaren, En sjuk spiral. Här finns en grundläggande missuppfattning om att man har “rätt” att vara sjukskriven när man själv vill.

Varken Försäkringskassans personal, politikerna eller medierna har talat om att det inte är så, och aldrig varit så.

Resultatet har blivit att folk känner sig kränkta när de inte får vara sjukskrivna. Det driver människor än längre in i bitterhet istället för tillbaka till arbetsmarknaden. Vad göra? Tidningen skriver:

Hur kan Försäkringskassan följa lagen utan att lämna horder av ledsna, kränkta eller bittra människor efter sig i spåren av besluten? [I] grunden handlar det alltså om ett missförstånd där den sjukskrivne uppfattat att det är hennes bild av arbetsförmågan som avgör rätten till sjukpenning. I synnerhet om denna bild sanktioneras av en intygsskrivande läkare. […]

Det man skulle önska sig är tre ting:

1. Ett värdigare och mer empatiskt bemötande från Försäkringskassans sida vid avslag.

2. Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan. Samt att de är noga med att påpeka för patienten att beslutet om sjukskrivning inte gömmer sig i deras bläck.

3. Ett större ansvar bland politiker, opinionsbildare och medier att inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är. Och att försöka förklara att ett avslag inte är något misstroende mot personen eller hennes lidande, utan en arbetsförmågebedömning utifrån en tro på att människan trots hennes svårigheter kan utföra ett arbete.

Missförstånd är ordet. Och det är ännu djupare än så här. Skälet till att människor fått för sig att man har “rätt” att vara sjukskriven när man anser sig behöva vara det, är att människor tappat insikten om hur verkligheten ser ut. Det regnar inte pengar från himmelen. Det finns inte “någon annan” som betalar välfärden.

Därför är det varje människas plikt att stå för sin egen försörjning. Det sker normalt genom arbete. Man kan inte ligga andra till last för att man inte trivs på jobbet, för att man behöver byta jobb men inte kommer sig för det.

Att inte försörja sig själv måste vara ett undantagstillstånd. Det kan bara ske kortare tid och när det är absolut nödvändigt.

Om man vill kunna ta paus från yrkeslivet, ska man se till att spara pengar som man kan använda för att göra något annat under perioder av livet. Därför är det också klokt att sänka skatterna, så att vi medborgare själva kan bygga upp en buffert och därmed bli mer oberoende av såväl anställning som bidragssystem.

Sparande är den bästa trygghetsreformen som finns. (lästips: recension i Finanstidningen Folklig kapitalism)

(Andra intressanta bloggar om politik, sjukförsäkring, Försäkringskassan, sjukskrivning, sjukpenning, långtidsjukskrivna, utanförskap, arbetslinjen, arbete, arbetsmoral, välfärd, tillväxt, ekonomi)