Jag hade mycket hellre sett Colin Powell som Amerikas förste svarte president. Powell hade som högste amerikanske militäre befälhavare, försvarsstabschef, de erfarenheter som borde krävas för att nå de mäktigaste och mest betydelsefulla posterna i världen.

Nu blev det en i sammanhanget oerfaren politiker som på basen av sin identitet, karisma och talekonst nådde Vita huset. Inte mycket att bygga ledarskap på när det kärvar och mycket svåra problem ska lösas där det bara finns mindre önskade alternativ att välja mellan.

Colin Powell gav, trots att han är republikan, sitt stöd till Barack Obama i presidentvalet.

Men nu börjar han tvivla på det kloka i president Obamas enorma statliga expansion. Det framför han i en TV-intervju som kommer att sändas i morgon, men som Washington Times refererar till i Powell airs doubts on Obama agenda:

[Powell] säger, “en av de varningar som måste ges till presidenten — och jag har talat med hans folk om det — är att man kan inte genomföra alltför många reformer på en gång. Vi kan inte betala för dem alla …

Powells kommentarer speglar en växande oro som började bland hårdföra konservativa republikaner men som nu sprider sig till moderater om att staten spenderar för mycket, att underskotten växer under president Obama, och om de långsiktiga konsekvenserna för landets ekonomiska uthållighet och nationella säkerhet …

“Så jag menar att presidenten, när han implementerar sina initiativ, måste tänka väldigt, väldigt noga över vad kostnaderna för allt detta blir. Och hur mycket ny byråkrati krävs inte för att allt detta ska hända?” säger Powell.

Det är intressant att nu också de som röstat på Barack Obama börjar bli oroliga över konsekvenserna av den enorma statliga expansion som Obama-administrationen nu genomför.

(Andra intressanta bloggar om USA, Barack Obama, Colin Powell, Vita huset, ekonomi, republikanerna, demokraterna)

Och tackar för allt det vi fått av Förenta Staterna, allra främst vår frihet.

Ingen i Europa anföll USA under andra världskriget. Enligt fredsrörelsens logiken borde därför USA inte deltagit på den europeiska fronten. Det var ett krig Förenta Staterna valde att föra frivilligt, precis som Irakkriget. Och man gjorde det för att befria européerna. Inte bara från nazism utan också från kommunism.

Tiotusentals unga amerikaner offrade sina liv för vår frihet. Utan att de hade blivit angripna. De kom enbart som befriare.

Det är solidaritet, det.

Så: grattis på 233-årsdagen!

Fler bloggkommentar om 4 juli, 2004: ”Varför hatar så många Amerika?”, 2005: ”Nyfött Amerika räddades av Alexander Hamilton”, 2006: “Vi är också en del av Amerika”, 2007: “Därför firar vi Amerika”, 2008: Världens ljusaste dag.

(Andra intressanta bloggar om USA, 4 juli, independence day, självständighetsförklaringen)

Alaskas guvernör Sarah Palin avgår i förtid från sitt ämbete. Hon blev världsberömd som John McCains kandidat som vicepresident i höstas. Palin har inte sagt vad hon tänker göra nu, men Bill Kristol skriver i Weekly Standard:

Om Palin vill bli presidentkandidat 2012, varför inte göra exakt det hon nu annonserat? Det är ett enormt högt spel — men det kan vara ett slugt drag … Nu kan hon skriva en bok, hålla tal, resa runt i landet och i världen …

Hon kanske inte lyckas. Allt beror på hennes talang, och hennes agerande. Hon kommer att vara under intensiv och fientlig granskning, och hon måste agera klanderfritt.

Det är en balansgång på slak lina. Oddsen är emot att hon klarar det. Men jag skulle inte satsa mina pengar emot henne.

Ja, det gäller att hon formulerar sin politik och sitt budskap med stor energi och kraft för att stå emot medievänsterns partiska häcklare. Hon behöver också samla det republikanska partiets olika falanger som är mer splittrade än på länge.

I motsats till medievänsterns alla bisarra påhopp, så har hon som politiker i staten agerat libertarianskt, medan hon framfört konservativa budskap om livsstil och moral som de rättesnören hon förespråkar för människors vardag. Alltså: hon gör skillnad på vad staten ska lägga sig i och vad som är föredömligt för människor att på eget beslut bestämma sig för. Det kan vara en väg att återförena marknadsliberalerna i storstäderna med socialkonservativa i landsorten.

Hon är ju en mer erfaren politiker än vad Barack Obama var när han ställde upp. Så i den meningen har ju tröskeln till presidentskapet kraftigt sänkts.

Se mer i bloggen: Camille Paglia: Palin är feminismens största framsteg sedan Madonna.

(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, Sarah Palin, republikanerna, demokraterna,Barack Obama)

Den här teckningen av Doug Savage får mig att skratta (undrar varför…)

– Du måste lära dig att ha tålamod.
– Lära mig? Jag vill ha tålamod NU!

(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, kultur)

När Kristdemokraternas ledare, socialminister Göran Hägglund, höll sitt Almedalstal igår var han mer ideologisk än andra partiledare, tycker jag. Och det med all rätt. Kristdemokraterna behöver formulera vilken värdebas man ska stå för, antingen statskramande förmynderi (som var temat i EU-valet) eller tilltro till människors egna ansvar, traditioner och civilsamhällets gemenskaper.

Hägglund valde — tack och lov — på partiets riksting förra veckan det senare, och Almedalstalet blev en fortsättning. Det jag gillade bäst var att han också konkretiserade vad värderingarna betyder.

I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting tog på sig allt mer av beslutanderätt.Samhälle och det offentliga blev synonymer.

Men i ett starkt civilt samhälle kan alla människors intressen tas tillvara. Där de kan få skydd mot myndighetsmissbruk.

Vi kristdemokrater har drivit på för att regeringen ska frigöra den ideella sektorn … Genom valfrihetsreformer har det blivit lättare för organisationer att bedriva verksamhet utifrån sina medlemmars värderingar. Det handlar om skolor, förskolor, sjukvård och äldreomsorg …

Men vi kan inte stanna vid att se ideella sektorn som en utförare av tjänster. Dess existens är värdefull i sig.

Ju större den är, desto starkare är civilsamhället.

Ett livskraftigt civilt samhälle kan driva samhällsdebatten framåt. Bidra till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste också regeringen gå vidare och underlätta den ideella sektorns existens.

Kristdemokraterna har länge drivit kravet på att det ska införas en rätt för privatpersoner och företag att göra avdrag för gåvor till ideella organisationer.

Detta har också utretts åt regeringen. Utredningen kom för ett par veckor sedan.

Men utredaren faller in i samma statsorienterade resonemang som präglat svensk politik allt för länge. Utredaren vill inte att en avdragsrätt införs. Han skriver;

”…det (finns) fördelar med gåvor till forskning och ideell verksamhet. Utifrån i första hand ett beskattningsperspektiv överstiger emellertid nackdelarna fördelarna.”

För utredaren blir beskattningsperspektivet viktigare än uppskattningsperspektivet! Statens kortsiktiga intäkter viktigare än att underlätta för den ideella sektorn.

Jag kan aldrig ställa upp på det synsättet.

Vi måste tvärtom gå vidare och hitta fler och effektiva sätt att stärka den ideella sektorn.

Öka kraften hos Barncancerfonden, Stadsmissionen, Rädda Barnen och Världsnaturfonden.

Det är en fråga om levande demokrati. Om respekt … I grunden är det en fråga om frihet. Om en maktförskjutning.

Det är dags att Sverige precis som alla andra europeiska länder inför möjligheten till avdrag för gåvor till ideella organisationer.

Att tala om värderingar som växer hos människor, istället för krav på vad staten ska ta ansvar för, är en svår uppgift. Dels därför att vi svenskar är så vana att se staten som alla goda gåvors givare, dels därför att civilsamhället, precis som marknaden, innebär att initiativkraften kommer underifrån, från människor själva och därför inte enkelt kan beskrivas.

Men här kunde Hägglund knyta ihop värdringar med ett konkret förslag. Det ger tyngd och kraft åt argumenten.

Hägglund lyckades också reta upp delar av kultur- och mediaeliten med formuleringar som:

Att kulturutredningen exempelvis inte vill nämna ordet kvalitet verkar väcka lika mycket känslor som en ljummen cappuccino.

Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.

I Dagens Nyheter kallas detta för “populism”, “fjäsk” och “gubbigt”. Därmed har Henrik Brors fel, när han i samma tidning hävdar att Hägglund misslyckats eftersom hans attack ska ha ignorerats av kulturvänstern. DN:s ledarsida är ju uppenbart provocerad…

Det är verkligen dags för Kristdemokraterna att ompröva sin strategi. Folkpartiet har under Lars Leijonborg och Jan Björklund rensat ut den korkade snällismen, Centerpartiet har under Maud Olofsson återgått till att vara ett parti för företagsamhet och medborgare snarare än statskramare och Moderaterna har flyttat sig till mitten under Fredrik Reinfeldt.

Bara Kristdemokraterna har fortsatt att famla än hit och än dit. Nu finns tecken på att också KD kommer att förnya sig. Jag kommer att i helgen ta upp några tecken på det.

Och det är verkligen på tiden.

Se också: SVD, Sydsvenskan, Expressen.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, Kristdemokraterna, civilsamhället, Göran Hägglund, Visby, Gotland, regeringen, Alliansen)

Upsala Nya Tidning rapporterar på ledarsidan från Almedalsseminariet om fildelning, piratkopiering och affärsmodeller efter Pirate Bay-rättegången:

Under hela seminariet återkommer en rad av deltagarna till att upphovsrätten ska finnas kvar, men att det inte är säkert att den kan leva vidare i den form som den har i dag. Dels är själva lagstiftningsprocessen i dag så mycket långsammare än tekniska och värderingsmässiga förändringar, dels är lagen som den ser ut nu skriven för en värld som inte längre existerar …

Så nog kan det finnas en “stark och levande upphovsrätt” om tio år som Monique Wadsted tror, men knappast om den rigida hållning som hon och många branschföreträdare står bakom segrar …

[D]et är viktigt att värna upphovsrätten, lagarna ska skydda kreatörerna. Men utformningen är inte absolut. Hellre än att bara försvara dagens lagar borde de som vill värna upphovsrätten diskutera hur den kan behöva förändras för att fungera framöver.

Just så. Det är mycket glädjande att, som UNT skriver, “samtliga är överens om att upphovsrätten både behövs och kommer att finnas kvar”. Det är en helt ny tongång i debatten. Förut har debattörer antingen försvarat ohämmat piratkopierande eller ansetts vara lakejer åt de stora skivbolagen.

Om detta Fores-arrangemang — “Fred efter Pirate Bay?” — är första tecknet på att diskussionen nyanseras, så är det utmärkt. Den här bloggen har hela tiden haft ett huvudmål: att värna musikers, författares och andra skapande människors utkomstmöjlighet på sitt kreativa skapande. Detta kan och får aldrig betraktas som “gratis”!

Den snyltarmentalitet som präglat många piratkopierares moral är förkastlig. Den demonstrerar ett förakt för människors kreativitet.

När jag sagt detta blir svaret omgående att jag går storkapitalets intresse och värnar de stora film- och skivbolagen.

Låsningen har varit total. Men jag förespråkar en förändring av upphovsrätten som passar bättre med våra digitala tider. Och nu kommer det budskapet från alla sidor, enligt UNT:s referat.

Därmed hoppas jag det finns hopp om att alla kan respektera att de som skapar det vi andra gärna vill ta del av, faktiskt ska kunna ta betalt för sitt arbete. Då är mycket vunnet.

(Andra intressanta bloggar om politik, upphovsrätt, fildelning, internet, patent, äganderätt, ägande, välstånd, entreprenörskap, Pirate Bay, Piratpartiet, digital allemansrätt, frihet, immaterialrätt,)

Igår höll Timbro seminarium med migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamot Mikaela Valtersson (MP), som samma dag formellt utsetts till statlig utredare åt Alliansregeringen om arbetskraftsinvandring och cirkulär migration.

Och de båda var verkligen samspelta på Teaterskeppet, där seminariet hölls. Det var ofta som om de tillhörde samma parti. Till dess Anders Ydstedt, som också var med i panelen och som skriver bok åt Timbro om mobilitet, tog upp frågan om hur välfärdsstaterna i dag låser in människor i nationella system.

Det är ju med statliga socialförsäkringar som med äldreomsorgen — vi betalar in skatt till den kommun och stat vi bor i för tillfället. Om vi vill flytta över gränserna riskerar vi att förlora de förmåner vi har rätt till, och hamnar utan skydd. För äldre finns något av en kommunarrest, eftersom den nya kommunen där man vill bosätta sig inte vill ha äldre som kräver hemtjänst som de inte betalt skatt för i den nya kommunen. Det är ju fullt logiskt att man inte vill ha in folk som inte betalt för servicen. Det är systemet som skapar geografiska gränser som är fel.

Liknande problem blir det för de människor som jobbar i olika länder. De förlorar sitt skydd när de flyttar. I en publikfråga hävdades att en svensk medborgare alltid borde skatta i Sverige och därmed alltid få svenska välfärdsstatens skydd, var man än var bosatt i världen. Det blir ju som att återskapa blodsbanden i medborgarskapet. Alla som flyttar till Sverige borde ju då nekas svenskt medborgarskap, för de borde behålla sitt hemlands försäkringsskydd.

Nej, den självklara lösningen är naturligtvis att välfärdsstaten inte längre blir ansvarig för omfördelning över tid till medborgaren själv. Idag det huvuddelen, mer än tre fjärdedelar, av vad välfärdsstaten gör. Genom att privatisera och individualisera försäkringssystemen när det gäller pension, a-kassa, sjukpenning, sjukvårds- och äldreomsorgsförsäkring, kan man ta med sig sina trygghetssystem vart man än flyttar.

Det innebär en gigantisk förändring av välfärdspolitiken. Men det är om detta som mobilitet, migration och in- och utvandring i grunden handlar om. Utan att erkänna det kan vi inte få en fullvärdig diskussion i dessa frågor.

Cirkulär migration handlar om att människor inte permanent flyttar från sitt hemland till ett nytt land, utan flyttar tillbaka efter ett antal år. Timbrochefen Maria Ranka gjode en intressant jämförelse med den svenska utvandringen till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En anseenlig andel av de som utvandrade, jag tror hon sa en tredjedel, flyttade efter några årtionden i Amerika tillbaka hem till Sverige. Här hemma förverkligade de en mängd idéer, företag och verksamheter som inte fanns i Sverige man som man sett i USA. Migration innebär att man skapar rörlighet också för idéer.

Det som inte togs upp var frågor om identitet, kultur och rötter kopplat till migration. Det har ju dock bloggen gjort förut: Inte integration, inte assimilering, utan cirkulär migration.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, migration, integration, integrationspolitik, invandring, utvandring, arbetskraftsinvandring, arbetsmarknad, välfärdsstat, välfärdsstateni, Visby, Gotland, Val 2010, regeringen, Alliansen, Timbro)

Nu ska jag på ett sista seminarium här i Almedalen innan jag tar flyget hem. Det blir “Mobilitet och politik” med Migrationsminister Tobias Billström (M) m fl i Teaterskeppet i Visby hamn. Arrangör är Timbro.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, migration, Timbro, Visby, Gotland, regeringen, Alliansen)

Det finns i vår tid, har jag lagt märke till, ett fenomen som stör mig. Allt fler tycks ha väldigt svårt att glädjas åt framgång i en politisk strid. Särskilt när det gäller en komplicerad politisk fråga, som FRA, m fl internetfrågor på nätet. Här handlar det om att göra avvägningar mellan säkerhetspolitiska aspekter och personlig integritet.

Här fick Centerpartiet igenom flera skärpningar förra sommaren, främst domstolsprövning inför signalspaning i internettrafiken. Men exempelvis Centerupproret mot FRA tar inte till sig dessa framgångar. I Expressen skriver initiativtagaren till detta nätverk att Centerpartiet “ängsligt inväntar de andra allianspartiernas åsikt innan vi själva för fram vad vi tycker”.

Partisekreteraren Anders Flanking replikerar i sin blogg, att artikeln bygger på flera felaktigheter och pekar på de framsteg som Centerpartiet vann under beredningen.

Det är märkligt att dessa framgångar blir till sura uppstötningar i debattartiklar. Jag har inga problem att rikta kritik åt alla möjliga håll, det sker ju ofta här i bloggen, men det gäller att finna en balans där man också och lika tydligt talar om när man är nöjd och till freds.

Utan en sådan balans tappar samhällsdebatten all sin kraft och relevans. Då spelar det ju ingen roll vad som händer, kritiken blir lika hård i vilket fall som helst. En sådan debatt orkar ingen lyssna till. En sådan debatt skapar ingen dynamik.

Politiskt engagerade borde inte glömma förmågan att glädjas åt framgång.

(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, FRA-lagen, försvarspolitik, FRA, övervakning, integritet, avlyssning, samhälle, demokrati, MR, frihet, Centerpartiet, Centerupproret, Anders Flanking)

Gud, vad trött jag blir på makthavare som smiter ifrån sitt ansvar och bortförklarar sin uppenbara inkompetens.

Wanja Lundby-Wedin har kvalat in i en egen division i detta avseende. Idag säger hon till DN-Ekonomi att hon blivit “orättvist behandlad” och att det finns en “könsdimension” i kritiken .

Förut ansåg hon sig “grundlurad” när det gäller hennes oförmåga att stoppa höga pensionsförmåner för vd i AMF.

Ja, hur kan man i samhällsdebatten kritisera henne! Hon sover på styrelsemöten, kritiserar själv andra hårt för det hon anser omoraliskt, men släpper själv igenom samma chefsförmåner. Hon får kritisera andra, men inte en själ har rätt att kritisera henne! Då är det hon som kvinna som utsätts för drev.

Vilket skitsnack.

Det är ju som SVD skrivit tidigare: Stig Malm avgick i samma situation.

Hade en manlig LO-chef gjort bort sig lika grundligt som Wanja Lundby-Wedin hade han fått avgå. WLW sitter däremot kvar. Och gnäller över att hon får kritik.

Den här feministiska bortförklaringen är skadlig för kvinnors möjligheter att bli chefer. Den talar nämligen om att kvinnor inte tål kritik. De vill ha gräddfiler där de får agera hur illa som helst, men ändå anser sig ha rätt att slippa kritik. Men så kan inte ledarskap bedrivas.

(Andra intressanta bloggar om Wanja Lundby-Wedin, AMF, LO, bonusar, bonus, politik, pension, girighet, Socialdemokraterna, facket, feminism, jämställdhet, kvinnor, sexism, kön)

Jag missade Mona Sahlins tal här i Almedalen igår kväll. Det fanns så mycket annat att göra. Men av kommentarerna jag tagit del av missade jag inget viktigt. Det var “traditionellt” som det brukar heta när man menar: “vi har hört det förr”.

Också ledarkommentarerna på Almedalstalet är få eller väldigt referatinriktade, vad jag kan se. Två ledare, dock, drar några slusatser.

Folkbladet skriver i Sahlins ödesfråga:

Sahlins ödesfråga och det största hotet mot en rödgrön seger i nästa val är att många människor som tidigare röstat socialdemokratiskt och som har jobb och fasta inkomster kan frestas att välja en moderat valsedel 2010. Deras skatter har sänkts, räntorna på huslånen har mer än halverats och köpkraften har förbättrats.

Göteborgs-Posten i Partiledare i motvind:

Den förnyelse som borde blivit en konsekvens av valnederlaget 2006 har uteblivit och hittills mest ersatts av olika former av återställare.

Nej, Socialdemokraterna ser inte ut att funnit någon strategi som kan få dem att lyfta. Inte än iallafall.

(Andra intressanta bloggar om politik, Socialdemokraterna, Almedalen, Almedalsveckan, Visby, Gotland, regeringen, Alliansen)

Det är fullt drag i Almedalen också kvällstid.

Jag passar på att titta förbi mingel hos den framgångsrika PR-byrån Prime (rosévin), sedan till mingel hos Alliansen (ost och kex), mer privat middag hos Captus-gänget, sedan invigning i bar under natthimmlen för de borgerliga ungdomsförbundets gemensamma webbsite Ung Allians, där också Skattebetalarna medverkar. 

Folkligt, festligt, fullsatt.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, Visby, Gotland, regeringen, Alliansen)