Dick Erixon och Stockholm City

Mirakel med Clint Eastwood

fredag 30 september 2016 · 23:10

Häromkvällen såg jag filmen Sully, om flygkapten Chesley Sullenberger som landade en Airbus A320 med 155 personer ombord i Hudsonfloden väster om Manhattans skyskrapor.

Det är en lågmäld och långsam film — motsatsen till andra filmer om hjältar. Och Sullenberger var faktiskt, i verkligheten, först ifrågasatt av haverikommissionen, som menade att han borde hunnit tillbaka till någon av flygplatserna i närheten. I deras ögon var han inledningsvis ingen hjälte, utan en äventyrare som lättvindigt valde det synnerligen riskfyllda beslutet att landa ett passagerarplan på vattnet.

Första halvan av filmen handlar om dubbelheten i att i medierna utmålas som en tvättäkta och beundransvärd hjälte, och samtidigt få sin yrkesheder ifrågasatt av flygbranschen.

Att spela rollen av en i högsta grad disciplinerad yrkesman i känslomässig turbulens, kräver sin skådespelare. Och Tom Hanks briljerar.

Hjältehistorien berättas alltså inte enligt det vanliga konceptet, utan genom ett prisma av tvivel. Det är regissören Clint Eastwood som åter leker med hjältebegreppet. Och gör det som vanligt med största respekt.

Till slut tvingas även tvivlarna erkänna att landningen var ett mirakel. Sullenberger har flugit plan sedan tonåren och varit stridspilot. Han följde inte manualerna, utan använde planets kapacitet på ett sätt som inte ens konstruktörerna tänkt på. Han landade i floden och gjorde flygplanet till båt. Ingen av passagerarna fick allvarliga skador.

Det kan jämföras med andra landningar på vatten då alltifrån alla till hälften av passagerarna strukit med. Aldrig förr har en landning på vatten skett till så få skador. Att Sullenberger visste vad han gjorde illustreras perfekt i detta replikskifte under förhör:

- Då startar vi förhöret om kraschen i Hudsonfloden.

- Det var ingen kraschlandning, det var en kontrollerad nödlandning.

I vår tid, där kulturvänstern får dominera vad man ska tycka, anses det töntigt att beundra hjältar. Det anses barnsligt, av någon anledning. Men jag erkänner utan omsvep att jag blir otroligt glad av berättelser om mänskliga hjältedåd.

Oavsett om det handlar om exempellöst modigt agerande i livsfara eller iskallt kalkylerande för att reda ut en hopplös situation, förbättrar det humöret. Att få känna beundran inför andras prestationer och begåvning är något jag tror vi alla mår bra av. Det visar att det går att klara tuffa situationer.

Kanske är det detta individualistiska inslag i hjälteberättelserna som retar vänstern. De vill att politiker ska lösa allt problem under sammanträden i någon kommitté. Hjältar krossar deras verklighetsuppfattning.

Men ett samhälle som nöjer sig med — nej, eftersträvar — det mediokra kommer aldrig att nå framgång. Det kommer att gå under, som alla kommunistiska försök gjort.

Vi bör frossa i hjältesagor, helst sanna sådana. Det känns förbaskat bra att veta att sådana som kapten Sullenberger finns. De som går in för sin livsuppgift, i detta fall älskar att flyga, och når en kompetensnivå som gör att man kan rädda livet på hundratals passagerare och skapa glädje inte bara bland anhöriga utan för ett helt land.

Vi bör hylla dem som blir skickliga i sitt förvärv, oavsett vilket det är. Ja, vi borde älska meritokrati. Se avundsjuka som det aparta och skadliga.

Tema: Kultur & humor

När journalister vill avskaffa sig själva

onsdag 28 september 2016 · 10:06

När jag var ung i Göteborg hade bokstavsvänstern stort inflytande på samhällsdebatten. Alltifrån lärare på min gymnasieskola till skådespelaren och kpml(r)-företrädaren Sven Wolter, som jag mötte i skoldebatt, till torgmöten i Brunnsparken där Frank Baude via sin skräniga högtalare spred tidens inneord i politiken: det är dags för proletariatets diktatur! Kapitalet suger ut arbetarna. Läs kommunistiska manifestet!

Dessa tongångar fyllde också medierna, mer på nyhets- och kultursidorna än ledarsidorna.

Idag känns den sortens ideologiskt tänkande helt galna, också för dem som då uttryckte dem med stor emfas.

Men istället har medierna fullkomligt uppslukats av ett annan lika vrickat ideologiskt tänkande: identitetspolitiken. Den sägs vara ett “antirasistiskt” svar på rasismen, men är inget annat än spegelvänd rasism där man låter hudfärg och kulturbakgrund bli helt avgörande för hur vi ser på en person, vad denne tillåts tycka och säga.

Idag talar man inte om proletariatets diktatur, men väl om att vara “rasifierad”, dvs man anser sig bli sedd som annan än en vit person. Och därför organiserar man sig genom att diskriminera vita, förbjuda vita att komma på möten (exempelvis inom regeringspartiets ungdomsförbund, SSU). Statliga Utbildningsradion har ställt krav på rastillhörighet i sina platsannonser, inte krav på vithet som i apartheid men väl spegelbilden: “erfarenhet av att rasifieras som afrosvensk”. Vita gören er icke besvär.

Detta tänkande är lika korkat som strävan efter proletariatets diktatur.

Modeorden och de ideologiska trenderna i politiken skiftar, men varför måste de alltid var så verklighetsfrämmande?

Hur galet Utbildningsradions i tiden perfekt tillrättalagda tänkande faktiskt är, framgår av dagens debattartikel i Göteborgs-Posten, Journalistiken offras på medias mångkulturella altare. Journalisten Lars Åberg konstaterar att på UR:s konferenser slås fast att vita journalister vet för lite om svarta människor för att kunna göra program om dem. Man kan bara berätta om sig själv, och inte om andra. Slutsatsen av detta blir:

All journalistik torde därmed kunna avskaffas eftersom den inte bygger på omedelbar identifikation.

Ja, det är den logiska slutsatsen av snacket om rasifiering och mångkultur.

Medievänstern halkar alltid fel och hoppar alltid i galen tunna. Ena årtiondet är det diktaturens proletariat, nästa är det rasifiering.

Tema: Mediegranskning

Vem vann debatten?

tisdag 27 september 2016 · 7:29

Det blev en oväntad sansad debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Och eftersom det blev jämnt, var det Trump som fick ut mest genom att visa sig kunna vara presidentlik.

Charles Krauthammer, Washington Post: - Sammantaget blev det oavgjort. Men när det blir oavvgjort är det utmanaren som segrat. Trump gick inte över gränsen. Och det faktum att han höll jämna steg med den mer erfarne under 90 minuter ger honom övertaget, så är det per automatik i alla debatter av den här sorten.

Andreas Utterström, SVT: - Jag skulle inte bli förvånad om Trump går upp i mätningarna nu i efterhand. Han kunde stå upp mot Clinton och är den outsider många vill ha.

Bob Schieffer, CBS: - Jag tror inte Donald Trump förlorade några röster ikväll, och jag är inte säker på att Hillary Clinton vann några röster ikväll.

Enligt andra rapporter var Donald Trumps mest lojala anhängare besvikna över att han inte gick åt Clinton lika hårt i debatten som han gjort i sina valtal. Jag ser också att många journalister, inte minst svenska, tolkar Trumps nedtonade stil som bevis på att han förlorade debatten.  

Men det var helt säkert ett medvetet val från Trumps sida. Han behövde rikta sig till de osäkra väljarna, de som ifrågasätter hans temperament.

Och med den målsättningen lät han sig till och med bli defensiv och försvarade sig när Clinton riktade sina tjyvnyp mot honom för att försöka trigga igång honom.

Sammantaget tycker jag Hillary Clinton var kontrollerad, väl förberedd och “läste innantill” från minnet i sina kalkylerade svar. Alltså en god företrädare för den sorts politiker västvärlden haft i årtionden. Och som folk börjar bli utomordentligt trötta på.

Donald Trump var nedtonad och nästan defensiv, men man kunde ändå se att han formulerade sina budskap spontant, han var “där” och därmed betydligt mer levande och underhållande än Clinton.

Problemet för Clinton är att de tjänstemannalika politikerna gjort bort sig fullständigt i mer än ett årtionde runt om i västvärlden. De har inte hängt med och förstått vad globaliseringen innebär. De har struntat i att försvara västvärldens intressen medan diktaturer flyttat fram sina positioner och med lätthet kunnat manipulera västvärlden.

Jag önskar att väst var i skick att kunna styras av enbart förvaltande tjänstemän till politiker. Att det räckte med att skruva lite här och där i systemen för att få dem att fungera bättre. Men där är vi inte. Västvärlden är i förfall, vi förlorar på alla fronter. Då behövs ledarskap som bygger om hela maskineriet, som konstruerar helt nya system. Då duger inte väl förberedda och kalkylerade svar, då krävs energi, mod, styra, vilja att riva upp och förändra.

Då behövs en förnyare. Om Donald Trump är den ledaren vet jag inte. Om han räcker till. Men historien visar att de som blir stora inte kunde förutses, tvärtom var de ofta sedda med förakt innan de visade sin kapacitet. De dök bara upp i rätt stund och förändrade historien. Om Trump tillhör den kategorin kan bara besvaras i efterhand. Men han ser sig iallafall som sådan, medan Clinton är Status quo personifierad.

Enligt webbenkät i Time där 745.000 läsare röstat vann Trump med 60-40 procent. Och webbenkäten hos NBC, där 348.000 läsare röstat vann Trump med 59-41 procent.

Tema: Amerika

Övervinner Trump mediernas karikatyr av honom?

måndag 26 september 2016 · 8:44



I kvällen (kl 03 svensk tid) sker den första debatten mellan de båda amerikanska presidentkandidaterna, första gången de möts öga mot öga i dessa roller. (Privat har ju newyorkborna Clinton och Trump känt varandra länge, och Clinton var på Trumps bröllop.)

Vem vinner, är dagens vanligaste fråga. Sedan brukar man lyfta styrkor och svagheter i relationen mellan de två. Men jag tror den viktigaste striden står mellan Trump och medierna. Jag tror dynamiken i denna valrörelse handlar om huruvida medierna lyckas smutskasta Trump eller inte.

Clinton tillhör etablissemanget och anses kunna bli president. Frågan avgjord. Check. Inget mer att säga. Allt fortsätter i gamla hjulspår. Status qou.

Om Trump på valdagen i väljarnas ögon framstår som olämplig för presidentskapet, då vinner Clinton.

Om Trump kan göra trovärdigt att han är en ny sorts politisk ledare som förstår amerikanernas problem och har förutsättningar att göra något åt dem, då vinner Trump. Ingen vill egentligen ha Clinton.

Debatterna och valet är en folkomröstning om Trump. Är han som fenomen vad som behövs i en tid då de etablerade politikernas förtroende inte bara är kört i botten utan ner i källaren, eller ska han som person diskvalificeras för jobbet.

Medierna gör allt för att utmåla Trump som en självförhärligande dåre, en okunnig idiot, en bigott och ytlig playboy. Debatterna mot Clinton kommer att inför amerikanska folket — de som faktiskt avgör — fungera som Donald Trumps audition inför presidentskapet.

Är han som person värdig att leda landet när hela det politiska etablissemanget saknar folkets förtroende?

Clinton är backup-alternativet.

Tema: Amerika

Robert Kennedy-medarbetare röstar på Trump

lördag 24 september 2016 · 9:58

När John F Kennedy 1960 valts till president och Robert Kennedy utsågs till justitieminister flyttade Adam Walinsky till Washington för att jobba för bröderna. När Robert Kennedy ställde upp i senatorsvalet 1964 blev han dennes talskrivare, något han fortsatte med till dess också Robert Kennedy som presidentkandidat mördades 1968.

I en uppmärksammad debattartikel i Politico förklarar Walinsky varför han kommer att rösta på Donald Trump i november: I Was RFK’s Speechwriter. Now I’m Voting for Trump. Here’s Why.

Walinsky ogillar att Hillary Clinton förespråkat så många militära insatser, inte minst i Libyen.

Dagens demokrater har blivit ett parti för krig (…) Vi har amerikansk militär baserad i 80 länder och militär personal i upp till 130 länder. Generaler annonserar vår nationella politik. Befälhavare i fält är våra främsta ambassadörer. Vårt första svar på problem eller opposition verkar alltid vara att sätta in militär.

I olika intervjuer vänder sig Walinsky mot amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik sedan Sovjetunionens fall, på samma sätt som Donald Trump deklarerat att USA:s internationella politik länge varit en katastrof.

Walinsky menar att också bröderna Kennedy agerade annorlunda än etablissemanget:

John Kennedy beundrade politiskt mod. Under hans första kampanj till kongressen sa han om kalla kriget, “Vi måste arbeta för fred. Vi får inte hamna i ännu ett krig.” Många år senare, under Kubakrisen 1962, övervann bröderna Kennedy starkt motstånd från militära befälhavare och opinionsbildare när de fann en väg att förhindra krig med Sovjetunionen. Robert Kennedy sa senare att om någon annan i beredningsgruppen varit president hade Kubakrisen kunnat sluta i kärnvapenkrig.

Walinsky menar att USA måste dra sig bort från många konflikthärdar i världen och börja föra samtal med Kina och Ryssland. Han avslutar:

Trots de brister han har säger Trump mer av sanningen än politiker i vår tid. Och viktigast, han erbjuder en väg bort från ständiga krig, en väg med affärsmässiga uppgörelser med alla seriösa ledare och länder, en väg som koncentrerar våra styrkor och insatser på verkliga fiender till vår civilisation. Därför är det fel att vältra sig i Trumps brister och undvika de stora frågorna om krig och fred, liv och död för våra medborgare och vårt land. Du och jag får se till att kompensera för hans underskott av hyfs i utbyte mot hopp om fred, så som Lincoln hoppades, mellan oss själva och med alla nationer.

Mycket intressant.

Gemensamt för de som inte fördömer utan ger Donald Trump sitt stöd är att de som insett att amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik efter Sovjetunionens fall 1990 är en katastrof och att båda partierna har misslyckats. Det är därför en outsider behövs, som dels inser läget och dels inte är bunden till de gamla etablissemangen som misslyckats. Och därför vågar ifrågasätta Status quo.

Tema: Amerika · Säkerhetspolitik

Saknad efter gubbar med integritet

fredag 23 september 2016 · 18:02

I förrgår meddelades att tidigare S-ministern Jan O Karlsson, 77, har gått bort och idag kom beskedet att radiokorrespondenten Kjell Albin Abrahamson, 71, också lämnat oss.

Abrahamson var länge korrespondent i östra Europa och så sent som i våras sa han i SVT, ”Alla borde vara antikommunister” och i bloggen refererade jag honom (här) från ett seminarium om murens fall. Abrahamson tänkte själv, analyserade och förmedlade kloka analyser med personlighet som yngre journalister saknar.

Migrationsministern Jan O Karlsson var färgstark, alltför färgstark för att vara svensk minister. Han var en av “Palmes pojkar” och fanns länge i bakgrunden. När han lyftes upp som minister anklagades han för många grodor i medierna. Rättframma svar kan upplevas som förolämpande, men behöver inte alls vara det. Det jag minns av honom är dock en skarp analys han gjorde på seminarium om varför så många migranter räknas som flyktingar, när de inte är det. “Det blir så, eftersom det står flyktingmottagning på dörren”, sa Karlsson och menade den bildliga dörren in i Sverige. Kort, kärnfullt och sant. Sådant gillar jag. Få politiker har den förmågan, och den är inte efterfrågad med tanke på att medierna så gärna slår ner på sådan rättframhet.

Två starka och självständiga personer färre i en redan slätstruken svensk samhällsdebatt.

Se mer: Dagens Industri, Expressen, SVT.

Tema: Historia

Kritik av vänsterns normer inte okej

fredag 23 september 2016 · 9:03

“Normkritik” är inom vänstern och medierna ett högt skattat förhållningssätt. Problemet är bara att de fortfarande är inriktade mot normer som fanns på 1950-talet, men knappast idag. Men att starta normkritik av vänsterns normer är inte accepterat inom medierna. Den som exempelvis gör det inom public service organisationen UR, utbildningsradion, blir avskedad.

I magasinet Kvartal skriver folklivsforskaren Dan Korn en vass artikel under rubriken När kritik av normkritiken bryter mot normen.

Den nu före detta UR-anställde Per-Axel Janzon berättar för Dan Korn om en temadag om mångfald som UR hade på Filmhuset, där filmkonsulenten Baker Karim kritiserade ett produktionsbolag som UR anlitat, därför att de lät vita intervjua mörkhyade. Vita vet för lite om mörkhyade för att kunna göra detta, enligt Karim.

När Janzon ifrågasatte resonemanget, fick Karim för sitt försvar intensiva applåder som visade vem UR uppskattade och att den som ifrågasätter drabbas av utfrysning. Detta även om det här var Janzon som ägnade sig åt normkritik. Kritik av det fokus på ras som så kallade antirasister, paradoxalt nog, är helt besatta av. De ser bara ras och strukturer, inte personen bakom hudfärgen.

Om detta skriver Dan Korn:

Normkritik låter så enkelt. Det är kritik mot normer. Det ser så bra ut, men i vårt samhälle är de normer som normkritiken brukar kritisera inte längre norm. Alla politiska partier utom SD deltar i Prideparader. Är det då normkritik att vara homofob? I ett land där försvarsmakten delar ut handböcker om hur kön är en social konstruktion, måste det väl rimligen vara normkritik att försvara gamla könsroller?

I ett företag [som UR] där normkritiken har blivit norm, måste det väl vara normkritik att vara motståndare till normkritiken?

Det är här någonstans i resonemanget det blir så uppenbart att själva begreppet normkritik i sig är en social konstruktion och en fullständigt meningslös sådan.

Vi människor är normsökande varelser. Vi behöver normer för att ordna tillvaron, för att vår verklighet inte ska bli för krånglig. När vi därför utmanar gamla och förlegade normer ersätter vi dem omedelbart med nya. Att i vår tid kritisera normer som har varit ute ur bilden i flera årtionden är därför inte det minsta radikalt eller nytänkande.

Slutsatsen blir:

Visst vill alla ha mångfald, men bara en viss form av mångfald.

Det som är tragiskt är att de borgerliga partierna fullständigt kapitulerat för extremvänsterns normkritik. Man är rädd för att utmana den galenskap som ligger i detta tänkande.

Snacka om att svenska samhällsdebatt har lågt i tak och saknar den mångfald man så falskt påstår sig omfamna.

Tema: Idédebatt · Mediegranskning

Benåda inte Edward Snowden

onsdag 21 september 2016 · 22:53

Såg filmen Snowden på bio ikväll. Regissören Oliver Stone övertygar inte. Håller med kritiker som kallar filmen “tandlös”, “blek” och “inställsam”.

Verklighetens Edward Snowden ställer oss inför ett antal allvarliga frågor där olika värderingar står emot varandra: privat integritet mot säkerhet och förebyggande av terrorattacker.

Så som datakille kom Edward Snowden i ett sorts snabbspår rakt in i hjärtat av amerikanska underrättelsetjänsten och fick informationer som han varken var tränad att hantera eller utbildad att förstå. Han blev upprörd över den information som staten samlade in.

Men han slog inte larm genom de kanaler som finns i en demokrati, det vill säga rättsväsendet eller de folkvalda politiker som övervakar underrättelsetjänsten. Istället läckte han hemligt material till medierna och därigenom till västvärldens fiender och konkurrenter. Däremot läckte han ingen känslig data om Ryssland eller Kina, trots att han enligt filmen arbetade med att kontra hackattacker därifrån. Filmen blir ologisk när man ena stunden talar om just diktaturers ständiga försök bryta sig in i västvärldens datasystem, men samtidigt dömer ut västvärldens försvar mot sådana angrepp som omoraliska och olagliga.

Om Snowden endast läckt sådant som skulle kunna vara olaglig övervakning av civilpersoners kontaktmönster hade han kunnat betraktas som “visselblåsare”, men han offentliggjorde även sådant som var helt laglig spionverksamhet, till stor skada för USA. I dessa delarna glider han över och bli “förrädare” som hjälper främmande makter.

Därför har Washington Post rätt när man inte ställer upp på kampanjen om att Snowden ska benådas. I en ledare skriver tidningen, No pardon for Edward Snowden:

Komplikationen är att Snowden stal och läckte information om NSA:s utländska internetbevakningsprogram PRISM, som dels var lagligt och dels inte var något hot mot privata integriteten. Och värre, mycket värre, är att han läckte detaljer om helt försvarbara internationella underrättelseoperationer, så som samarbetet med [svenska FRA] om spaning mot Ryssland samt operationer riktade mot Usama Bin Ladens närstående liksom mot Kina.

Ingen amerikan har lidit skada till följd av NSA:s metadataprogram inom telefoni som Snowden avslöjat. Däremot har hans offentliggörande om NSA:s internationella operationer stört lagligt underrättelsearbete och orsakat omfattande skada för USA:s nationella säkerhet enligt en partssammansatt rapport från Kongressens underrättelseutskott. Vilka högre syften tjänade dessa läckor?

Det är ingen slump att Snowden fått uppehållstillstånd av Vladimir Putin. Snowden har givit Ryssland ovärderlig information om amerikanskt underrättelsearbete. I dessa avseenden är Snowden en spion som borde ställas inför rätta. Han står inte över lagen bara därför att han också avslöjat sådant som kan vara mer tveksamt.

Både när det gäller Snowden och Wikileaks har den demokratiska västvärlden varit måltavla och fått hemligheter röjda, medan diktaturer som Ryssland, Kina och Iran inte skadats av dessa självutnämnda hjältar. Varför?

Tema: Kultur & humor · Säkerhetspolitik

Veckans citat

onsdag 21 september 2016 · 9:30

Några tankeväckande citat:

Uppdraget för museet verkar inte längre vara att förmedla kunskap, utan att driva propaganda för önskvärda idéer.

Johan Hakelius i Fokus om Statens museer för vilka kulturministern utnämnt ny chef

Att värdigt och uppriktigt erkänna misstag kan rensa luften … Pedagogikprofessor Jonas Linderoth bad förbehållslöst om förlåtelse för att ha varit med och sargat den svenska skolan genom att sprida naiva idéer om att den klassiska läraruppgiften var hopplöst förlegad och att det numera var peppning och coachning istället för kunskapsöverföring som gällde.

PJ Anders Linder i Axess om skillnaden mellan ärliga och oärliga offentliga ursäkter

Det är intressant att se hur samtalet har skiftat från att invandringen behövs för tillväxten till att vi nu talar om hur vi ska ha råd med effekterna av invandringen.

Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgs-Posten i SVT om regeringens budgetproposition

Det finns inte några rimliga svar på integrationsproblemen. Därmed består tudelningen i den svenska ekonomin.

Tobias Wikström, Dagens Industri, i ledare om regeringens budgetproposition

Om Attendo och de andra privata företagen försvann skulle det få långtgående konsekvenser.

Anders Teljebäck, Västerås kommunalråd (S) i Dagens samhälle om lagförslaget om vinsttak

Tema: Allmänt

Blir Kristalina Georgieva FN-chef?

tisdag 20 september 2016 · 13:46

Efterträdaren till Ban Ki-moon ska utses snart. Hittills har gallringen givit portugisiske socialisten Antonio Guterres ett övertag. Men nu är han från västra Europa och dessutom man. Röster har höjts för en kvinna, och Ryssland ligger på om att det borde bli någon från östra Europa.

De som till slut avgör är de fem permanenta medlemmarna, de har ju vetorätt. Rykten går nu att man kan komma att kasta in ett nytt namn, bulgariska ekonomen Kristalina Georgieva, 63, som arbetat på Världsbanken 1993-2010. Hon är nu EU-kommissionär i Bryssel för budgetfrågor och var förra perioden kommissionär för bistånd. Socialistpartiet ville blockera hennes utnämning som kommissionär, eftersom hon är med i ett center-högerparti som ingår i kristdemokratiska/moderata partigruppen EPP.

Georgieva utsågs till “Årets europé 2010″ av The Economist. Hon är ekonomie.dr från universitetet i Sofia, Bulgarien, och har studerat vid London School of Economics och vid Massachusetts Institute of Technology.

Rykten säger att Bulgarien kommer att kasta in hennes nominering i slutet av september. Att hon talar flytande ryska kan underlätta stöd från Ryssland.

I Europa har hon fått beröm både från höger och vänster. Georgieva låter som ett mer spännande namn än de flesta andra.

Se mer: Daily Telegraph i Who wants to be the next UN Secretary-General? , Devex i Kristalina Georgieva isn’t running for UN secretary-general — yet

Tema: FN

Idag är det 40 år sedan ‘statskuppen’ i valet 1976

måndag 19 september 2016 · 16:48

Tänk vad åren går. Den 19 september 1976 vann de borgerliga en historisk seger och majoritet i riksdagen. Socialdemokratin såg det som en statskupp. För första gången på över 40 år var det inte de som höll i taktpinnen längre.

Är det så att valet 2018 kommer att bli ett lika avgörande år i att ändra det politiska landskapet igen? Om det resonerar jag i ledare i Samtiden:

Thorbjörn Fälldin tog en stor politisk risk, och satte sitt personliga ledarskap på spel, när han tog in Moderaterna och bildade en bred borgerlig regering. Det är svårt att idag förstå hur djupt kontroversiellt det beslutet var, men faktum är att många i C och L argumenterade hårdare mot moderater än mot socialdemokrater.

Vi är nu i ett liknande skede, där Sverigedemokraterna har tagit Moderaternas position som det parti som av vissa i högljudda tonfall stämplas som spetälska och till varje pris ska hållas ute i kylan och borta från regeringsmakten.

I efterhand kan saker som är modiga, djärva och förutseende när de sker i efterhand av historien upplevas som självklara. Kanske är det därför så få vågar vara modiga i politiken - man tror inte att det behövs för att påverka utvecklingen…?

Tema: Historia · Valkampanj

Trump knappar in i avgörande delstater

måndag 19 september 2016 · 8:24

Det amerikanska presidentvalet avgörs inte på nationell nivå, utan i delstaterna. Den kandidat som får flest röster i en delstat vinner alla elektorer i delstaten (några delstater räknar segrare per valdistrikt).

På denna nivå har Hillary Clinton haft en betryggande ledning hela sommaren. Men nu är ställningen mycket jämn. Om man räknar snittet på de senaste opinionsmätningarna har Donald Trump nu 245 elektorer (de röda i kartan nedan), sedan han tagit ledningen i Florida och Ohio, två delstater som republikanen Mitt Romney förlorade i förra valet.

Trump behöver alltså 25 elektorer till för att nå upp till 270 som är det magiska talet för att bli president. Om han tar de tre delstater som markerats med rosa nedan - North Carolina (som Romney vann), Virginia och Nevada - når Trump 279 elektorsröster. Gemensamt för dessa tre är att Clintons ledning minskat till mindre än 2 procentenheter här.

I många andra delstater har Clintons ledning minskat till fem procentenheter, vilket är nära den statistiska felmarginalen.

Valet blir allt jämnare. Allt mer spännande.

Se mer: RealClearPolitics.

Tema: Amerika