Dick Erixon och Stockholm City

Saudiavtalet kan göra Anna Kinberg Batra till statsminister

fredag 6 mars 2015 · 9:42

Om Miljöpartiet står fast vid att avtalet med Saudiarabien ska sägas upp senast 15 maj kan vi få en ny regeringskris på halsen. Vi har en historiskt svag regering och den kan falla samman av inre motsättningar i vår.

Socialdemokraterna har att välja mellan miljöpartisterna och svensk tillväxt. Stora exportinriktade företag ryter till på DN-Debatt och kräver att regeringen håller ingångna handelsavtal, eftersom de är viktiga för Sveriges möjlighet att exportera och skapa jobb och tillväxt.

DN:s Johan Schück skriver ofta initierat om ekonomi, men om politik är han inte lika skarp. Särskilt inte när han om regeringen och Saudiavtalet skriver:

Sammantaget blir det en öppen fråga om decemberöverenskommelsen klarar påfrestningen och vilken regering Sverige har när sommaren närmar sig. Lika oklart är det vilka partier som kommer att bestämma över statens budget

Nej, det är inte decemberöverenskommelsen som är utsatt för påfrestningar — det är det rödgröna samarbetet! Återigen har vi en journalist som ser världen utifrån socialdemokratiskt önsketänkande, att orsaken till den nya regeringskrisen är något annat än spricka mellan S och MP. Jag undrar om alla journalister på något sätt har blivit hjärntvättade av S och när detta inträffar. Är det under studierna? Sitter det i redaktionernas väggar sedan 1900-talet?

Decemberöverenskommelsens aktörer är “partikonstellationer” som samverkar i regering eller om statsbudget. Om MP lämnar regeringen kan S sitta kvar om MP och V fortsatt lovar rösta på S-budget. Då är den rödgröna partikonstellationen intakt. Om MP däremot avsvär sig ansvaret som röstboskap åt S, ja då finns inte längre någon partikonstellation på vänstersidan som är större än Alliansen. I så fall måste Stefan Löfven enligt DÖ avgå och överlämna statsministerposten till den största partikonstellationen. Men även utan DÖ har han i detta läge små chanser att klamra sig fast vid makten.

Blanda inte samman decemberöverenskommelsen med oenighet mellan röda och gröna. Den historiskt svaga regeringen har blivit ännu svagare av inre motsättningar och hålls nu samman med tejp och tuggummi. Ska den spricka?

Det kan bli en lång vår, men 15 maj vet vi. I alla fall om den spricker på motsättningar om ingångna handelsavtal. Anna Kinberg Batra gör nog säkrast i att förbereda sig på möjligheten att snabbt flytta in i Rosenbad.

Tema: Alliansen · Rödgröna

Hillary Clintons stjärna dalar

fredag 6 mars 2015 · 8:33

Hittills har “alla” räknat med att demokratiska partiet ska nominera förre utrikesministern Hillary Clinton som sin presidentkandidat i valet 2016. Men hennes stjärna har börjat dala betänkligt. Hon är inblandad i flera skandaler som ännu kanske inte fäller henne, men som gör henne mindre attraktiv.

Clinton får kritik för att ha tagit emot utländska donationer till familjens stiftelse. Nyhetsbyrån McClatchy rapporterar i A Clinton candidacy is weakened by string of revelations:

Fyrtio procent av större donatorer över de senaste tio åren till Clinton-stiftelsen är baserade i utlandet.

Det har också avslöjats att Hillary Clinton som utrikesminister använde privata, hemliga mejlkonton i arbetet, vilket är förbjudet och något som hon själv anklagat Bush-administrationen för att göra.

Nyhetsbyrån sammanfattar:

Hillary Clinton är plötsligt en svagare presidentkandidat. Medan hon fortsätter vara en stor favorit att vinna demokraternas nominering, är hon mer sårbar för utmanare inom partiet. Och mer illavarslande är att en väljarkår som redan känner stor misstro mot politiken får belägg för att strunta i den politiska processen.

Att skandalen håller på att växa till något stort framgår av att Hillary Clinton flyr undan från att svara på frågor, rapporterar Business Insider:

Hillary Clinton meddelar att hon inte kommer att svara på några frågor under seminariet som ska hedra god journalistik.

Hon är så pressad att hon på Twitter sagt att hon vill publicera de hemliga mejl hon skickade som utrikesminister. Men National Journal skriver om utspelet:

Om hon vill att vi ska se hennes mejl, varför skapade hon hemliga mejlkonton lagrade på en undangömd server registrerad i hennes hem? Om hon vill att vi ska se hennes mejl, varför gav hon inte UD alla mejl snarare en själv-censurerad och utvald del av korrespondensen?

Frågan är hur stora dessa skandaler kommer att bli, och om den kan rubba hennes hittills så självklara väg till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat.

Tema: Amerika

Utser kvinnor kvinnor?

torsdag 5 mars 2015 · 7:11

I SVT:s morgonsoffa intervjuades inför internationella kvinnodagen två kvinnliga chefer och en intressant fråga ställdes:

Programledaren: Ni två har utsetts till två av välfärdens viktigaste chefer. Det är ett gigantiskt område ni har att basa över. 405.000 anställda och 380 miljarder. Det är budgetar som få inom näringslivet hanterar. Och övervägande kvinnor är det inom välfärden. Är det lättare att nå toppositioner som kvinna inom offentlig sektor?

Ingrid Bengtsson-Rijavec (hälso- och sjukvådsdirektör, Region Skåne): Det finns ju fler kvinnor. Jag tror att det är lite lättare att göra den resan. Men jag hoppas att man väljer efter kompetens.

Exakt så. Men när samma logik framförs i näringslivet om varför flest män är chefer där döms det ut som förlegat tänkande som strider mot jämställdhetsmålet.

Tänk om vi kunde erkänna verkligheten och tillämpa sund logik istället för detta eviga tjat om kvotering och politiska pekpinnar.

Tema: Feminism

Hätsigt gräl mellan Grekland och Spanien

måndag 2 mars 2015 · 16:34

Euron skulle skapa ökad gemenskap i Europa, men i praktiken sker motsatsen. Grekland har hittills anklagat Tyskland för att vara snåla när de inte vill låta låne- och skuldkarusellen gå än snabbare. Men i helgen gick den vänsterextreme premiärministern Alexis Tsipras istället till generalangrepp på Spanien och Portugal. Reuters rapporterar i Spanish PM hits back at Greek accusation of anti-Athens ‘axis’:

Tsipras anklagade Spanien och Portugal  för att försöka sabotera förhandlingarna av politiska skäl. I tal på lördagen sa han att dessa länder har intagit en hård linje i samtal om eurozonens förlängda räddningspaket till Grekland eftersom de är rädda för att den politiska vänstern ska öka i deras länder.

“Vi mötte motstånd lett av regeringarna i Spanien och Portugal som av uppenbara skäl försöker leda förhandlingarna till gränsen för sammanbrott”, sa han. “Deras plan var att nöta ner och tvinga fram vår regerings nederlag redan innan vårt arbete började bära frukt och före det att det grekiska exemplet kunde påverka deras länder”. Tsipras tillade, “Och detta huvudsakligen före det spanska valet.”

På söndagen svarade Spaniens borgerlige premiärminister Mariano Rajoy att man visat solidaritet med Grekland genom att hjälpa till med räddningspaketet och uppmanade Grekland att fullfölja sina åttaganden och hålla sina löften:

– Vi är inte ansvariga för den frustration som genererats av att extremvänstern i Grekland lovat grekiska folket något man inte kan leverera.

En talesman för den grekiska regeringen replikerade med en ny snyting, att Rajoy har missförstått Tsipras uttalande:

– Den nya grekiska regeringen karaktäriserar inte Europeiska länder och folk som vänner eller fiender. Feltolkningar av den grekiska premiärministerns tal hjälper inte dialogen.

Förmodligen vill extremvänstern i Grekland försöka hjälpa sina kamrater i Spanien inför kommande val.

Är detta det som ska kallas europasamarbete? Politiker lägger sig i andra länders valrörelser?

EU blir allt mer skakigt. Finanskrisen har visat hur illa det ekonomiska och monetära samarbetet fungerar. Nu börjar samarbetet haverera också på det politiska området. Istället för samarbete resulterar EU och euron i allt hårdare motsättningar mellan medlemsländerna.

Dags att börja om från början…?

Tema: Europa

Från integration till assimilering

söndag 1 mars 2015 · 17:10

Vad skulle du göra om du fick lägga fast Alliansens invandringspolitik? Frågan har i olika former riktats till mig efter senaste tidens utveckling där den islamistiska terrorismen och det bestialiska våldet kommer oss allt närmare.

Eftersom jag anser att sverigedemokratiska väljare i gemen varken är rasister, främlingsfientliga eller ens rädda för främmande människor, utan mest är förbannade på politikernas ovilja att se verkligheten, menar jag att det första Allianspartierna borde göra är att tala klartext: Invandringen 1) kostar pengar, 2) ökar bidragsberoendet, 3) sänker skolkvaliteten, 4) ökar utanförskapet, 5) kräver liberalare arbetsmarknad och lägre ingångslöner på bekostnad av den “svenska modellen”, och 6) riskerar att skapa allvarliga motsättningar i samhället.

Att erkänna denna verklighet är första steget, även om man anser att andra argument överväger till förmån för en generös migrationspolitik. Att, som hittills, idiotförklara väljarna och tro att man kan lura dem med vilseledande retorik, är främsta skälet till att SD ökar. Visst kan man säga att det är missnöjesröstande, men det är ett missnöje som har saklig grund. Man kan begära större ärlighet av svenska partier.

När man erkänt att integrationspolitiken i 30 år fullständigt har misslyckats, gäller steg nummer två: inte att ändra ideologi om öppenhet och solidaritet, utan ändra strategi och logik. Istället för integration, det vill säga “process som leder till att skilda enheter förenas” (Nationalencyklopedin), ska det politiska målet från och med 2015 vara assimilisation, det vill säga “omvandling till större likhet med omgivningen” (Norstedts ordbok).

Begreppet integration har lett fel. Det har ansetts att svensk kultur och tradition bara är ett uttryck bland många andra i världen, och att svensk identitet därför inte är överordnad någon annan, inte ens i Sverige. Därför tolkas integration som att Sverige ska anamma andra kulturer i lika hög grad som invandrare har skyldighet att ta till sig svensk kultur och sociala normer. Det är att “förena skilda enheter”, båda sidor ska ge efter för en ny sammansmält enhet.

Denna integrationstankegång har försatt det svenska i en extremt svag position och många medborgare upplever att svenska politiker övergivit det svenska och anser att alla andra kulturer i världen är bättre än den svenska. De som hävdar att i Sverige ska svensk kultur, traditon och sociala koder vara normen har av både vänsteraktivister, medier och borgerliga politiker stämplats som främlingsfientliga rasister. Det är tröttsamma utfall som bevisar hur låg, osaklig och obegåvad samhällsdebatten blivit. Man går till personangrepp istället för att tänka efter och resonera i sak.

Låt mig ta ett aktuellt exempel på hur fel integrationsspåret leder. DN lyfter i helgen fram ett exempel på vad integration betyder i skolan: man får inte kritisera den som förnekar förintelsen.

Enligt lärarvikarien som höll i lektionen ifrågasatte en av eleverna Förintelsen och sade att ”judarna bara ljuger”. Lärarvikarien sade emot, men fick efteråt kritik av en samordnare på skolan för hur han hade hanterat situationen. ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta”, sade samordnaren enligt en ljudinspelning som Helsingborgs Dagblad tagit del av.

Samordnaren följde gällande logik i integrationspolitik utformad av S, M, FP, C, KD, MP och V: vår syn på historien är inte mer värd än synen på historien i arabvärlden. Integrationen som mål betyder att vi ska släppa på fakta och låta uppfattningar från andra delar av världen få inflytande över svenska skolors undervisning.

Till Helsingborgs Dagblad säger sociologiprofessor Anders Persson Skolan kan inte bara lägga sig platt på rygg:

– Läraren gjorde ju inte fel. Han gör så som lärare bör göra. Han står upp för den svenska skolans vetenskapliga grund. Han försvarar något som vilar på vetenskap och som överensstämmer med den svenska skolans värdegrund. Det är rätt, säger Persson.

Men den som gör rätt, får kritik (ofta för att vara rasist och främlingsfientlig) eftersom integrationsambitionerna i Sverige är överordnat allt annat, också fakta. Det är därför vi förväntas nicka instämmande till primitiva, barbariska och falska uppfattningar, så länge invandrare framför dem. De svenska värderingarna är bara en röst bland många andra. Det svenska får inte vara överordnat andra. Om exempelvis palestinska skolböcker utmålar judar som apor borde svenska skolböcker också ta med detta perspektiv.

Är det verkligen denna integration vi vill ha?

Mitt svar är: Absolut inte!

Istället för denna idioti borde Allianspartiet göra som världens mest framgångsrika invandrarland, USA, och sätta assimilering som mål för invandringspolitiken. Den som vill bo och leva i Sverige ska lära sig att leva som svensk: lära sig svenska språket, lära sig hur man uppför sig, lära sig traditioner och historia. Man ska bejaka det svenska perspektivet som norm.

Det betyder inte att man måste utradera sin egen bakgrund eller identitet. Mångfald är inte fel. Men det svenska är överordnat. I Sverige. Den vanliga retoriska motargumentet är, “ja men jag har många identiteter, varför ska invandrare överge sin för den svenska?” Svaret är att ingen behöver överge sin kultur eller identitet, men alla ska vara medvetna om att i Sverige har svenska normer störst tyngd. Jag vill inte ha förbud mot att någon täcker hela kroppen i tyg (burka etc), eller mot att muslimska män vägrar ta kvinnor i hand, men den som avviker från svenska normer måste vara införstådd med att det har ett pris. Man får kanske inte det jobb man sökt, man får kanske svårt att få svenska vänner. Assimilering betyder att alla vet var huvudfåran i svenskt umgänge och uppträdande går.

Jag vill påstå, med USA som exempel, att assimilering är det politiska mål som leder till bästa integration. Alltså: om alla vet hur svenska samhället fungerar blir det lättare att finna hur man ska integrera sina exklusiva avvikande inslag. Med assimilering kan man både vara amerikan och stolt över ursprung. Med svensk integrationspolitik har man fortsatt att vara invandrare, också i andra, tredje och snart fjärde generation utan att lära sig vad som fungerar i det land man lever.

Om Allianspartierna tar avstånd från förd integrationspolitik och presenterar en politik med assimilering som mål, kan många missförstånd redas ut. Då kan den polarisering som nu sker i snabb takt mellan snällister (”de goda” i partietablissemangen) och realister (”rasisterna” i väljarkåren) hejdas och vändas till en seriös diskussion om vilka verktyg som fungerar bäst för att både vara solidariska och samtidigt eftersträva ett samhälle med lägre konfliktnivå.

De två steg som här nämnts skulle innebära en viktig mental förändring i de etablerade partierna. Jag har länge, i kanske tio år, trott att de borgerliga partierna skulle förstå att man måste ompröva politiken, men jag har börjat misströsta. Det verkar som att man låter extremvänstern och medievänstern styra över det egna tänkandet och därför är fixerade vid att stämpla så många väljare som möjligt som rasister. Det är en väg som leder till skärpta motsättningar. Men än är hoppet inte helt släckt om att det finns smarta strateger i partierna som kan få en ändring — en tillnyktringsprocess — igång.

Tema: Integration

Fredrik Reinfeldt bakom DÖ

fredag 27 februari 2015 · 15:42

För att vara en sååå lååång artikel om vad som hände när Sverige skulle få nyval men fick en decemberöverenskommelse (DÖ) är Fokus analys ganska tunn, En osvensk politisk historia.

Jag retar mig på att journalister alltid, också här, utgår ifrån den socialdemokratiska positionen och utifrån denna bedömer andra aktörer. Det betyder att de inte ger en korrekt övergripande beskrivning, även om alla pusselbitar nämns.

Den stora nyheten är ju, som denna blogg och utländsk media konstaterat, att Socialdemokratin lagt sig platt för Alliansens perspektiv om hur maktutövning ska ske:

1) Socialdemokratin erkänner blockpolitiken (de försökte under förhandlingarna stryka ordet “partikonstellationer”, syftande på Alliansen och de rödgröna, men fick ge sig).

2) Socialdemokraterna byter strategi i riksdagens val av statsminister. Man byter till den borgerliga traditionen att lägga ner sina röster om talmannens förslag följer valresultatet, istället för att rösta nej till alla regeringar där man inte själv ingår.

3) Socialdemokratin tvingas ångra sitt brott mot riksdagens budgetregler om att utskott kan bryta ut enskilda delar av budgeten och där fälla regeringens förslag. Så sent som inför 2014 års statsbudget samverkade S med SD för att hindra en skattesänkning. Detta ska framöver inte ske.

4) Socialdemokratin godtar i princip den debattartikel de borgerliga publicerade 9 december som decemberöverenskommelse den 27 december. Talande är citatet av Mikael Damberg (S) under förhandlingarna: “Det behövs ju bara en hyfsat smart journalist som lägger det vi har nu bredvid debattartikeln för att inse att ni vunnit så mycket mer än vi.” Hyfsade bloggar och utlandsjournalister, ja. Svenska journalister, nej.

5) Fokus skriver att S “kanske hade misstolkat debattartikeln”. Nej. Man hade förlorat maktspelet: man lyckades inte spräcka Allianssamarbetet. När S insåg att om de inte gick med på Alliansens förslag skulle det bli nyval, valde man att lägga sig platt.

6) Ändå försöker Fokus få det till att de borgerliga är mer rädda för nyval än S. Det skulle vara hotet om nyval som fick de borgerliga till förhandlingar, är undertonen. Men det är den som ger efter mest som är mest desperat. Och i decemberöverenskommelsen gav S efter om allt de borgerliga ville ha. Vem är då mest rädda för nyval?

Jag retar mig också på rubriken “osvensk”. Vad är mer svenskt än att pragmatiskt göra upp även om läget är svårt? Det oklara parlamentariska läget ledde inte till kaos, bråk och evigt dödläge. Det är svenskt så det ryker om det!

Men även om Fokus missar den mest avgörande slutsatsen, att socialdemokratin la sig platt för att få fortsätta regera, är artikeln intressant om vissa enskilda detaljer. Om man gjort 54 intervjuer med de inblandade vore det märkligt om man inte fann några spännande korn.

De viktigaste är:

1) Det var Fredrik Reinfeldt som styrde förhandlingarna bakom kulisserna: “Reinfeldts idé vann i alla fall till slut, blockpolitiken bestod.” M ville inte ha makten, “inte när SD villkorat den”.

2) Centerpartiet ville ha extraval och stretade länge emot att göra upp.

3) “Doldisar”, dvs politiker som medierna inte känner, spelade en viktig roll: Tomas Tobé (M), Anders W Jonsson (C), Jakob Forssmed (KD), Tomas Eneroth (S). Även om Fokus gör en poäng av detta, har man inte kollat upp deras bakgrund särskilt väl. Fokus menar att barnläkaren Anders W Jonsson från Gävle skulle gjort en “kvick karriär” och försöker vinkla honom som novis. Fakta är att Jonsson tillhört den centerpartistiska 60-talistgenerationens främsta sedan mitten av 1980-talet. (Jag hade interna duster med honom på den tiden.)

4) Sverigedemokraternas roll klargörs: tjänstgörande partiledaren Mattias Karlsson “hade varit missnöjd med vågmästarrollen, satsat den och blivit av med den. I alla fall när det kom till budgeten … Etablissemanget slöt sig. Det var därför han riktade misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. För att visa var skiljelinjerna låg.”

Man kan sammanfatta det som att hösten efter valet varit ett triangeldrama mellan Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Mattias Karlsson, där alla ville neutralisera de båda andra. Reinfeldt lyckades neutralisera SD och tvinga S att erkänna blockpolitiken. Löfven fick sitta kvar i Rosenbad. Karlsson blev av med vågmästarrollen, men kan vinna ändå, om folk ser SD som den enda oppositionen.

Vem som vann spelet kring decemberöverenskommelsen kommer vi att veta först efter nästa val. Avgörandet ligger, vill jag påstå, hos Alliansen. Om de spelar sakpolitiken lika dåligt som de var skickliga i maktspelet kring decemberöverenskommelsen, så har SD alla möjligheter att växa till att bli ett “tredje block”. Om de däremot bedriver en smart, hård och systematisk oppositionspolitik med rätt profil kan de framstå som det bästa regeringsalternativet.

Tema: Alliansen · Rödgröna

Sven Stolpe fick rätt

torsdag 26 februari 2015 · 8:51

I Axess recenserar Göran Hägg ny bok om författaren och litteraturkritikern Sven Stolpe, mer känd som mannen som gick mot strömmen under Sveriges vänsterpolitiska orkan under 1960- och 70-talen: Rödskäggens vedersakare.

Sven Stolpe tillhörde de få som vågade utmana den vänster som då fick makten också över medierna och universiteten. Det gjorde han inte ostraffat. Hägg skriver:

Sven Stolpe fick flytta och bli lektor i Mjölby. Genom sin otrendiga katolicism och moralism kom han här att bli inbegripen av politisk reaktion genom motstånd mot kunskapsfientliga skolreformer och sitt hat mot ”rödskäggen” – trendiga kommunister som bredde ut sig i medierna under beskydd av det gamla hatobjektet Lagercrantz.

Men Stolpe var egentligen ingen politisk högerman. Han hade inget emot sociala reformer. Han beundrade storebror som var pamp inom kooperationen. Hans antikommunism var religiös. Han fruktade ateismen vilket ledde honom till utmanande ställningstaganden på tvärs mot det tidsmode som nästan alla andra kulturarbetare bekände eller låtsades bekänna sig till. I frågor där han stred har tiden givit honom rätt, främst skolan.

Ja, den otrendige mannen hade rätt. Stolpe satte fakta och kunskap högst, skolpolitiskt flum var han emot. Om politikerna lyssnat på honom hade resultaten i Pisa varit annorlunda idag. Sverige hade inte behövt sjunka ner mot illiterat u-landsnivå. Skolpolitiken sedan 1960-talet är det största sveket mot unga generationer som makthavarna gjort sig skyldiga till. Och det verkar väldigt svårt att få tillbaka disciplin, ordning och reda i skolan.

Det är Svante Nordin som skrivit Sven Stolpe - blåsten av ett temperament (Atlantis). Efter denna recension finns inget annat att göra än köpa och läsa.

Mer i bloggen: Stolpe - folkkär provokatör, Stolpe istället för Skavlan

Tema: Kultur & humor

Johan Olsson - en riktig idrottsman

onsdag 25 februari 2015 · 19:48

Den norske skidstjärnan Petter Northug brukar oftast vara spydig mot sina svenska motståndare, men en skidåkare får högsta betyg: Johan Olsson. När Olsson idag vann 15 km i VM i Falun överlägset säger Northug till Verdens Gang:

– Han är världens bäste 15-kilometerslöpare just nu, och han vinner välförtjänt. Det är imponerande. Han är i väldigt god form, och jag är rädd för vad han kan hitta på i stafetten.

Man kan inte annat än hålla med. Jag gillar idrottare som levererar när det gäller. Olsson överlägsna seger i 5-milen i VM för två år sedan i Val di Fiemme är det bästa någon svensk idrottsman presterat på länge. Han är den ende nu aktive som kan nämnas med våra största, historiska idrottshjältar. Alla andra tycks nöjda med att inte vinna.

Johan Olsson har hoppat över världskuppen för att bli frisk och ladda för VM. Jag önskar att fler idrottare gjorde detsamma, dvs strunta i mindre viktiga tävlingar för att satsa på världsmästerskap och OS. Det är då det gäller. Det är då agnarna skiljs från vetet. Olssons envisa och totala fokus på sin egen prestation är beundransvärd, inte minst i jämförelse med andra idrottare som flamsar och tramsar i medierna.

Det är sådana som Olsson som gör sport till ett sant nöje, även för oss som inte är idrottsnördar. Om fler agerade som Olsson skulle många fler följa sporterna.

Tema: Kultur & humor

EU låter sig luras av Grekland, igen

tisdag 24 februari 2015 · 19:43

Euron är inte ett valutaprojekt, inte ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt projekt. Det var därför man släppte in Grekland i Eurozonen även om alla visste att grekerna ljög grovt om sina statsfinanser. Det var ett politiskt mål att euron skulle införas i så många länder som möjligt. Då fick ekonomisk realism kliva åt sidan.

Vi vet att detta politiska blundande för ekonomiska realiteter resulterat i finansiell kris och ökande motsättningar mellan länderna i Europa, inte den ökande gemenskap man eftersträvat.

Ändå ser Eurozonen ut att göra om samma misstag en gång till. Man uttalar sig idag positivt om den nya vänsterextrema regeringens nya reformplan som presenterades i morse.

Men Internationella Valutafonden är inte lika lättlurad. Reuters rapporterar i IMF’s Lagarde expresses reservations about Greek reform plan:

Greklands reformplan är tillräcklig för att fortsätta ge landet hjälp men den saknar nödvändiga detaljer, sa Valutafondens chef Christine Lagarde tidigare idag.

I ett brev till Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem skriver Lagarde att den grekiska listan på åtgärder är imponerande men inte särskilt detaljerad. “På vissa områden, som att bekämpa skattefusk och korruption, är jag förväntansfull om vad som tycks vara en starkare beslutsamhet hos den nya regeringen i Aten”, skriver hon. “På många områden, inklusive de viktigaste, förmedlar dock inte Grekland tydliga försäkringar om att regeringen avser att genomföra förutsedda reformer.”

I klartext: grekerna lovar sådant de inte tänker hålla. Igen.

Ändå godkänner Eurogruppen (Eurozonens finansministrar) den grekiska regeringens nya program. CNN rapporterar, Greece’s reform plan backed by creditors:

Europeiska talespersoner säger att det preliminära programmet från Grekland är omfattande nog för att godkänna att stödpaketet får fortsätta efter 28 februari. Uppgörelsen skall hålla Grekland flytande och säkra deras euromedlemskap för tillfället, medan man arbetar med en mer detaljerad, långsiktig plan för ekonomisk återhämtning.

Alltså, mer pengar till Grekland mot vaga löften om att de ska skärpa sig, snart.

Europa håller på att bli rena dårhuset. Den som ljuger mest, vinner. Den som sköter sig, får betala andras slöseri.

Det här är inget “samarbete” jag vill tillhöra. EU måste ändra riktning. Arbete måste löna sig, inte lögner och tomma löften om att vi ska bättra oss snart.

Tema: Europa

Fria världens ledare? Inte Obama utan. . .

måndag 23 februari 2015 · 22:58

I det kanadensiska veckomagasinet Maclean’s skriver utrikeskorrespondenten Michael Petrou, tidigare vid BBC, ett intressant porträtt av Tysklands förbundskansler Angela Merkel: The real leader of the free World.

President Barack Obama är en så svag politiker att han inte, likt tidigare amerikanska presidenter, kan sägas vara världens mäktigaste ledare, ja, inte ens västvärldens främste.

– Hennes allt tyngre ställning i världen är en direkt följd av Amerikas fallande status som ledare, säger politiska journalisten Mariam Lau vid Die Zeit i porträttet.

Det är främst två frågor som lyft Merkel till den fria världens ledare, finanskrisen och krisen i Ukraina. I båda har hon bättre förstått dynamiken i händelseutvecklingen än någon annan ledare i väst menar Michael Petrou, som skriver:

Uppgiften att leda Europa genom finanskrisen har hamnat hos henne som ett resultat av hennes senioritet efter nästan ett årtionde vid makten, och på grund av Tysklands ekonomiska styrka. Hon är motsatsen till maktfixerad, säger en medarbetare, eftersom hon förstår att övriga Europa accepterar hennes beslut bara om hon fortlöpande involverar hennes partners. Tysklands historia kastar en lång skugga och förhindrar att en tysk förbundskansler i dag uppfattas som det minsta auktoritär.

Det är också Merkel som styr förhandlingarna mellan Ukraina och av Ryssland uppbackade rebeller. “Hon är den enda person som Vladimir Putin tar på största allvar. Det är inte president Obama. Det är inte någon annan i Europa. Det är Merkel som räknas i Putins ögon”, säger Stefan Meister, expert på östra Europa vid Tysklands utrikespolitiska institut.

Vid Nato-toppmöte 2008 var det Merkel som blockerade en Amerikansk plan att erbjuda Georgien och Ukraina möjligheten att bli fullvärdiga medlemmar av alliansen, något som Putin starkt motsatte sig. Den ryske ledaren har sagt till Merkel att han aldrig kommer att glömma hennes insats.

Angela Merkels ställning som den fria världens nya ledare beror också på hennes ställning på hemmaplan:

Inrikespolitiskt är Merkel oantastlig. Opinionsmätningar visar att omkring 70 procent av tyskarna har förtroende för henne. Hon leder en stor koalition med kristdemokrater och socialdemokrater som tillsammans innehar mer än 500 av riksdagens 631 mandat.

Annalena Baerbock, a riksdagsledamot för De Gröna, erkänner att de inte har något att sätta emot henne och att de därför väntar till hon avgår. Det finns dock ingen uppenbar utmanare till Merkel inom hennes parti, och det finns ingen tidsgräns för hur länge en tysk förbundskansler kan sitta på sin post.

Hennes starka ställning beror alltså på det paradoxala förhållandet att hon inte markerar att det är hon som bestämmer. Hennes personliga temperament passar utmärkt med denna roll:

Hon gillar inte att leda och hon är inte pompös. Hon utstrålar inte maktbegär. Hon markerar att hon inte gillar sådant. Och ändå, hon måste visa ledarskap. Det finns ingen annan som kan göra jobbet.

Men man är inte förbundskansler år efter år utan att vilja vara i denna position. Och man är inte ledare på denna högsta nivå utan att ha hårda nypor när det gäller:

När Helmut Kohl hamnade i en skandal om partidonationer visade Merkel strategisk skoningslöst, även om Kohl varit hennes mentor och han kallat henne “min flicka”. Hon gick offentligt ut och kritiserade Kohl och förespråkade en nystart för partiet. Hon valdes till partiledare år 2000 och blev förbundskansler 2005.

Sedan dess har hon vunnit tre riksdagsval i rad. Så nog har hon ambition att vara ledare. Men hon drar inte några stora växlar på sin höga ställning:

Merkel har aldrig visat intresse för maktens attribut: rikedom, prestige och särställning. Hon behöver inte andras dyrkan. Hon lever ett modest liv och ser inte ner på mindre kollegor i Europa, och inte på sina egna medborgare. Och ändå — delvis på grund av dessa kvaliteter — framstår hon som en person unikt lämplig att ta hand om de största kriserna som västvärlden har att hantera idag.

Angela Merkel och hennes andre man lever i en vad som ser ut att vara enkel lägenhet i Berlin nära floden Spree. “Prof. Dr. Sauer” är namnet på porttelefonen. Det finns ett café på gatuplan som stänger tidigt. En polisbil står ofta parkerad i närheten. Där finns inga staket eller avspärrningar. Om polismännen talar med någon, så är det för att ge vägbeskrivningar till näraliggande museum. Utlänningar vet inte att Merkel bor här. Tyskar bryr sig inte.

Merkels småskolelärare berättar om sin tidigare elev:

Angela var en tillbakadragen flicka. Hon var inte särskilt populär men heller inte mobbad. Hennes skolkamrater respekterade hennes begåvning, berättar läraren.

Ja, visst är Angela Merkel en märklig politisk ledare. Ju mindre hon visar och markerar att det är hon som bestämmer, desto mer makt får hon.

Det är hennes linje som gäller i Ukrainakrisen. För henne är det viktigaste att inte oroligheterna sprider sig från Ukraina till egentliga Europa, till Nato- och EU-medlemmar som Estland, Lettland och Litauen. Frågan är om hennes eftergiftspolitik kommer att fungera, eller om Putin efter Ukraina avser att göra likadant med Baltikum.

När Nationernas Förbund bedrev motsvarande eftergiftspolitik resulterade det i ett andra världskrig. Men förmodligen har Merkel dragit slutsatsen att Putin inte har samma ideologiskt drivna expansionsagenda som Mussolini och Hitler. Putin kan neutraliseras genom att ge honom de historiskt ryska områden han gör anspråk på utanför Nato och EU, tycks vara Merkels kalkyl.

Om Merkel ska förbli den fria världens ledare måste hon få rätt i det avgörande strategiska ställningstagandet.

Tema: Amerika · Europa · Ryssland

Grekiska bedrägeriet fortsätter

söndag 22 februari 2015 · 9:15

Grekland blev medlem av eurozonen efter omfattande bedrägeri med bokföringen av statens finanser. Nu kör man åter med bedrägligt beteende i beskrivningen av förhandlingarna om fortsatta lån.

Enligt SR har premiärministern i den vänsterextrema regeringen, Tsipras, i tal sagt att “regeringen vunnit en strid men inte kriget”.

Det är ju rent lögnaktigt. Den mest korrekta beskrivningen av fredagens uppgörelse finns hos BBC, som rapporterar Greece saved from disaster - for two Days:

Faktum är att det man överenskom i fredags garanterade att det inte blir en ny kris, ingen risk för Grekisk urträde ur eurozonen, för två hela dagar.

På måndag kväll måste nämligen den grekiska regeringen lämna in en lista på förslag till ekonomiska reformer, vilka ska ligga till grund för förhandlingar inför en ny uppgörelse för landet. Om Eurozonen avvisar den listan, kommer man att vara tillbaka i frågan om Grekland är på väg ut ur euron.

Och listan ska bygga på samma villkor för reformer och besparingar som tidigare grekiska regeringar utlovat för att erhålla nya lån.

Tyskklands finansminister Wolfgang Schäuble säger att “så länge programmet inte framgångsrikt genomförs kommer inga utbetalningar att ske”.

Det är alltså något helt annat än vad extremvänstern lovade inför valet i Grekland i januari. Detta försöker man nu dölja. Varför kan man undra, på måndag kommer det ju att avslöjas att Grekland måste fortsätta spara för att få nya lån.

Grekland verkar inte kunna släppa den hästhandlarmentalitet som präglat landets politik sedan eurointrädet.

Tema: Ekonomi · Europa

MP: Margot Wallström är inkompetent

lördag 21 februari 2015 · 13:38

Medierna har dåligt bevakat hur väl de två regeringspartierna S och MP samarbetar. Istället är man något av en hejarklack, inte minst till utrikesminister Margot Wallström (S).

Men Wallström har kritiker inom tvåpartiregeringens krets. I nya numret av magasinet Neo intervjuas Miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson, Annika Nordgren Christensen (MP): Sverige blir en parodi.

Och hon riktar svidande kritik mot Wallström som utrikesminister. Särskilt när det gäller Wallströms uttalanden om Ryssland och Putin. Wallström sa i höstas att “svenskar på allvar är rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till” och hon anser att Putin “är förutsägbar och oberäknelig”.

Annika Nordgren Christensen skrev efter det uttalandet att Wallström därmed underkänner Sveriges underrättelsetjänst och UD. Till Neo säger hon:

– Hon har lyssnat dåligt och inte följt med de senaste åren. Kremls agerande är både rationellt och fullt logiskt utifrån de intressen man anser sig ha.

– Med tanke på vilken otroligt bra kunskap Sverige har vad gäller Ryssland är det en mycket konstig signal från Wallströms sida. Det är helt kontraproduktivt att säga att svenskarna är räddare än någonsin för Ryssland. I Kreml kan man dunka sig själva i ryggen för vilken bra informationsoperation man har genomfört när Sveriges utrikesminister inte förstår vad de är ute efter. Jag skulle säga att det är förödande.

Det här är mycket hårda ord: utrikesministern är svårt okunnig och agerar kontraproduktivt, det vill säga går i Putins ledband. Wallström är helt enkelt inkompetent.

Och detta sagt av en rödgrön kollega i riksdagen.

Man kan undra när Wallström någonsin ska utsättas för samma gransking som tidigare utrikesministrar. Det säger något om medieklimatet när MP-politiker är mer kritiska mot regeringens statsråd än svenska journalister.

Tema: Ryssland