Det har blivit vild uppståndelse i medierna över ett vetenskapligt odiskutabelt och sanningsenligt deskriptivt uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt:

- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

S-ledaren Stefan Löfven störtar ut och kallar uttalandet “otäckt”:

– Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet.

Men herrejösses. Vad är det, exempelvis, hela feminismen (som Löfven står bakom) bygger på, om inte att särredovisa olika grupper och skylla problemen på dem?!

Det är ju vardagsmat för dem som nu går till attack mot Reinfeldt att använda statistik för att ställa grupp mot grupp, klass mot klass. Män mot kvinnor, högavlönade mot lågavlönade. Vi mot dom.

Statistik och vetenskap är viktigt för att öka kunskapen om samhället. Problemet uppstår när man förvandlar statistik till ideologi. Vi såg för 100 år sedan hur rasbiologi kom att motivera förintelse. Vi har sett hur statitisk om inkomstskillnader använts för att konfiskera och rasera ekonomier i östra Europa. Vi ser idag hur vetenskap om ekologi och klimat förvandlas till domedagspolitiska ståndpunkter.

Men ingenting av detta gör Fredrik Reinfeldt. Han använder statistik för att tydligare analysera hur samhällsproblem ser ut.

Det är hans motståndare som faller i vänsterns fälla och vill få det till att Reinfeldts sanningsenliga uttalande egentligen är avsett att vara utslag för “otäck” ideologi, dvs rasism och främlingsfientlighet.

Av de kritiska kommentarer jag sett är inte en enda konstruktiv. Det är bara råsopar av lägsta möjliga slag. Den intellektuella nivån är noll.

Reinfeldts kritiker menar att vi ska blunda för sanningen bakom betydande samhällsproblem, så att vi inte går otäcka politiska riktningar till mötes. Inget kan vara mer fel.

Självklart måste sanningen fram, även om den inte är vad vi önskar att den ska vara. Bara genom att öppet erkänna bristerna kan vi ärligt diskutera vad som behöver göras för att ändra situationen. Själv vill jag se sänkta ingångslöner, liberaliserad arbetsrätt och tydligare fokus på arbetskraftsinvandring än på flyktingmottagning.

Jag tycker de som nu spelar upp sin indignation istället ska ta de fakta statsministern förmedlat på allvar och tala om vad de vill göra åt saken. Att inte göra det, är verkligen att “spela Sverigedemokraterna i händerna”.

(Andra intressanta bloggar om politik, arbetslöshet, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, etniska svenskar, sysselsättning)

Häromdagen visade Gallup att republikanernas Mitt Romney tagit ledningen i opinionen inför det amerikanska presidentvalet i november när det gäller trovärdighet i ekonomisk politik. 61 procent av väljarna anser Romney skulle sköta ekonomin bra, medan bara 52 procent säger detsamma om president Obama.

Nu kommer en mätning från Rasmussen som visar att Romney dragit ifrån Obama när det gäller vem amerikaner tänker rösta på: 50-42 procent. Nationella mätningar är osäkra, men visar att presidenten inte alls är så osårbar som medierna hävdade medan republikanerna genomförde tufft primärval.

Dessutom menar valstrategen Dick Morris att mätningarna är obalanserade och att nuvarande siffror tyder på att Mitt Romney kan vinna med tydlig marginal på valdagen, Romney Should Win in a Landslide.

Också politiskt-taktiskt pekar Morris på varför presidentens ställning försvagas:

Obama’s ras i personlig popularitet är en följd av hans senare tal där han substantiellt fokuseat på klasskamp i bombastisk retorik och demagogiska tongångar. Det faller inte väl ut i väljarkåren. Han framstår inte alls som presidentiell.

Barack Obamas tema i förra valet var “förändring”. Nu kommer han att få stå till svars för det som gjorts, och inte gjorts, under hans fyra år i Vita huset. Exempelvis i förödande reklamfilmer som den här.

Det är långt kvar till valdagen, men det ser ut att bli en mer spännande valrörelse än man förut kunnat förvänta sig.

(Andra intressanta bloggar om politik, Mitt Romney, Barack Obama, USA)

I veckan gick “Europadagen” obemärkt förbi. Europa förknippas alltmer med misslyckande, kris och elände. Och ingen vändning är i sikte. Tvärtom. Molnen blir allt mörkare. Grekland är symbolen för det Europaprojekt som byggts på senaste årtionden. Och grekerna vill inte förstå att det är deras eget fel - att de överutnyttjat de ekonomiska villkor som euron gav. Istället riktar man sin ilska mot Tyskland som inte vill fortsätta låna ut. Inte direkt ett sätt att stärka europagemenskapen.

Några krampaktiga försök att visa på positiva effekter av Europabygget såg vi dock i veckan. Statsvetaren Daniel Naurin skriver i Svenska Dagbladet, Olikheterna håller samman EU-systemet:

Kompromisskulturen i lagstiftningen gör att EU långtifrån har blivit den federalistiskt-ideologiska superstat som många skeptiker varnat för.

Men trots de ljusa tongångarna demonstrerar artikeln ändå främst Europabyggets djupa kris. Beslut fattas bakom stängda dörrar, i ogenomträngliga förhandlingar. Ingen kan ställas till ansvar. Europaparlamentet har fått mer formell makt men har tappat i den informella förhandlingskulturen. Dessutom är det inte parlamentet som utser regering (dvs kommissionen) och därför kan folket inte avsätta makthavarna i Europa.

EU är en katastrof inte bara när det gäller oförmågan att hantera ekonomi, utan också när det gäller att undergräva det demokratiska styrelseskicket.

Det blir rakt upp och ner parodiskt när EU:s nye “president” kliver fram och erkänner att han är totalt och fullständigt maktlös. Han har inte ens rätt att utse sin egen sekreterare. Det framgår i aktuell intervju av Rolf Gustavsson med Herman van Rompuy, Barfota på EU:s tron.

Tony Blair sa en gång att allt som fick prefixet Europa omedelbart tappade all lyskraft. Så är det. Europa har blivit synonymt med politikerklass, maktkorruption och ansvarslöshet.

Nuvarande Europasystem är ohållbart. Vi som vill Europasamarbete och vill skapa en Europagemenskap måste inse att det system som byggts fullständigt har misslyckats. Vi måste börja om.

Precis som Frankrike kastat av sig tidigare konstitutioner och startat en ny republik (man är nu inne på den femte) borde medlemsstaterna förklara att vi måste börja om på ruta ett. (Här har jag skissat på en ny konstitution som ger makten till folken).

Något mycket dramatiskt måste ske för att inte europagemenskapen ska förvandlas till fientlighet och motsättningar.

(Andra bloggar om politik, EU, Europa, Frankrike, Grekland, demokrati, euron, skuldkrisen, i)

Unni Drougge refererar från gårdagkvällens kulturafton på Teater Brunnsgatan 4: Kultureliten och verklighetens folk. Jag var också där och fastnade på precis samma - häften på skämt, hälften allvarligt menade - påstående från Svenska Akademiledamoten Kristina Lugn. Drougge skriver:

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras?

Min fundering blir dock en annan: varför tror vänstern att de är mer “tänkande människor” än borgerliga? Mitt svar är att de avskärmar “tänkandet” till att handla om politiska krav framförda med knutna nävar, plakat och demonstrationer.

Det blev tydligt när vänsterns övriga företrädare, teaterföreståndaren Martina Montelius och kulturredaktör Åsa Linderborg (Aftonbladet), hamnade i meningsutbyte med Axess-redaktören Johan Lundberg som menade att det finns mycket som är kultur men som inte är vänster. Dostojevskij, till exempel, sa han då denne tidigare nämnts i diskussionen. Det handlar om kultur som beskriver samhället utan att ställa specifika politiska krav och utan att göras till provocerande jippon.

Det var samma sak när socialminister Göran Hägglund utvecklade resonemanget om “verklighetens folk”, som är ett sätt att visa på klyftan mellan kultureliten och vanligt folk, där eliten anser sig ha rätt att skriva folk på näsan hur de ska leva och vad de ska tycka.

Vänsterföreträdarna förstår inte att man kan se på verkligheten utan att ha ideologiska och maktpolitiska glasögon på sig. För dem är “att tänka” lika med att dra politiska slutsatser för samhället som kollektiv. Det handlar om att uppifrån ändra människors villkor - gärna med tvång.

Här blir det svårt att tydliggöra borgerlig kultursyn, eftersom den inte behöver ha några sådana ambitioner. Så fort Göran Hägglund tog något exempel kom Åsa Linderborg med anklagelsen om att Hägglund vill förbjuda dem som inte tycker som han. Så är det ju inte. Tvärtom. Den anklagelsen avslöjar istället hur Linderborg lägger sitt eget totalitära tänkande i Hägglunds mun.

Skillnaden mellan vänsterns kultursyn och de liberala och konservativa är ju att de förstnämnda vill tvinga på andra deras perspektiv medan de sistnämnda gärna ser en pluralism av olika röster, tolkningar och berättelser som är intressanta i sig men som inte med automatik måste leda till knytna näver och gap på: stoppa! krossa! kräv!

Jag vill påstå att det är precis motsatsen till det Kristina Lugn sa: tänkande människor dras åt höger. De kan reflektera utan att försöka tvinga på andra sina egna åsikter.

Se mer: Johan Lundberg, Fredrik Segerfeldt, Aftonbladet, (Andra intressanta bloggar om verklighetens folk, kulturvänstern, kultur, politik)

Många har kommenterat söndagens debatt. Dagens Industri summerar väl:

Alliansledarna gjorde allt för att hamra in budskapet att oppositionen vill höja skatterna och gasa på med nya utgifter. KD-ledaren Göran Hägglund beskrev de rödgrönas alternativ som ”tre nyanser av skattehöjningar”, medan Folkpartiledaren Jan Björklund hävdade att Vänsterpartiets politik skulle förvandla Sverige till Nordeuropas Grekland. Centerledaren Annie Lööf anklagade Stefan Löfven för att låta som en kopieringsmaskin.

”Löfven höjer skatterna och Fridolin gör av med pengarna”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt.

Oppositionen upprepade gång på gång att alliansen misslyckats med jobben och försökte måla ut regeringen som trött och idéfattig.

Men när dessa omedelbara och uppenbara iakttagelser noteras återstår det riktigt intressanta: vad betyder dessa taktiska upplägg för valrörelsen?

För det första kan man konstatera att alla, utom möjligen V och SD, ser trovärdighet hos mittenväljarna (alternativt uttryckt: de osäkra, lättrörliga väljarna) som det allra viktigaste målet att uppnå. Och alla (utom V och SD) vill uppnå detta genom att framstå som seriösa, pragmatiska, försiktiga, allvarliga och därigenom uppfattas som regeringsdugliga. På detta sätt uppnår man det förtroende som krävs för att få väljarnas röster på valdagen.

För det andra: om detta är strategin förefaller det för mig som meningslöst att anklaga den andra sidan för att vara “trött och idéfattig” - det är ju det väljarna vill ha (om strategin är rätt), eller rättare sagt, väljarna är mer rädda för massor med radikala förslag än för få och små förslag. Här haltar Socialdemokratins strategi.

För det tredje: det är knappast genom att angripa motståndarna man uppnår strategin. Angrepp upplevs som aggressivt och föga konstruktivt. Det leder inte till stärkt förtroende som seriösa regeringsbildare. Jag förvånades över att Löfven överhuvudtaget använde den aggressiva tonen som mer låter som Håkan Juholts strategi att fräsa på lite hur som. Den som vill framstå som seriös ska naturligtvis tala om sin egen politik, inte andras. Här höll inte Löfvens tonfall och ansats ihop med innehållet i budskapet.

För det fjärde: den regeringsbildare som vill framstå som trygg och seriös måste kunna tala om vilka man ska bilda regering med. Det är ju själva förutsättningen för att alls vara ett regeringsalternativ i folks ögon. Men här avvisar Socialdemokraterna frågor om hur det ska gå till om vänstersidan får majoritet. Väljarna förväntas köpa grisen i säcken. Man ska inte bry sig om vilket inflytande Jonas Sjöstedt (V) får över skatterna och Gustaf Fridolin (MP) får över bensinpriset. Det ger inget seriös intryck. Att vädja till väljarna om att chansa utan att veta, är knappast det tryggaste vägvalet. Då är ju Alliansen mer trovärdig eftersom i det fallet vet man vad man får.

Alla mediekommentarer i Sverige de två senaste dygnen har betonat hur trovärdig Stefan Löfven som person framstår. Jag har i det avseendet ingen avvikande mening, utan skrev ju redan 2010 att Löfven är den enda vinnarskallen S har.

Men!

Väger Stefan Lövfens personliga trovärdighet upp alla de fyra punkter jag ovan radat upp som brister i logik för budskapet man vill nå ut med?

Det är den intressanta frågan.

Och mitt svar är: troligen inte. Stefan Lövfen är inte en känd och etablerad person i Sverige. Väljarna vet inte var man har honom eftersom han inte på den riktigt offentliga politiska scenen etablerat sig. Och han hinner inte göra det i opposition fram till valet om två år. Den där folkliga trovärdigheten kräver många års daglig närvaro i folkmedvetandet. Löfven har ju snarare valt att hålla sig borta från medierna.

Nej, min slutsats är att Alliansen kommer att bli omvald 2014 om de taktiska val som demonstrerades i söndagens partiledardebatt blir rådande de kommande två och ett halvt åren.

Oppositionen har inte visat att de kan vinna över Alliansen med i det taktikupplägg de nu valt att tävla i: förtroendefull regeringsduglighet.

Se mer: SvD, AB, SVT (Andra intressanta bloggar om politik, debatt, Stefan Löfven, SAP, Alliansen, regeringsduglighet, val 2014)

I svenska medier sprids glädjebesked från socialistpartiets valvaka i Frankrike. Men övriga världen vaknade idag upp till en mardröm. Europas trovärdighet är åter på fallrepet. Ska politikerna i Europa orka och våga genomföra de besparingar som krävs för att inte Europa ska gå i konkurs?

Tvivlen om Europas förmåga att fatta nödvändiga ekonomiska beslut är tillbaka efter gårdagens val.

I Frankrike vann den socialistiske kandidaten Francois Hollande, som lovat att sänka - sänka! - pensionsåldern från 62 år till 60 år och att sluta spara och börja bränna mer pengar trots att Frankrikes statsskuld redan är enorm.

I Greklands parlamentsval gick det än värre. Ett vänsterradikalt parti som kampanjar mot eurozonens besparingskrav gick fram mest, samtidigt som ett nynazistiskt parti kom in i parlamentet.

I grekiska socialdemokratiska dagstidningen Ta Nea lyder rubriken “Mardröm av regeringsoduglighet”. Det är ingen överdrift. Grekerna har helt enkelt inte fattat att de levt lååångt över sina tillgångar och nu måste betala tillbaka. Man tror att man kan skylla egen ansvarslöshet på Tyskland. Det är totalt verklighetsfrämmande.

Ett litet hopp finns i att det största partiet/koalitionen enligt vallagen får 50 mandat extra, och de tillfaller denna gång center-högerpartiet Ny Demokrati. Detta parti har nu tre dagar på sig att försöka bilda en regeringsmajoritet. Det blir inte lätt. Socialdemokraterna ligger i ruiner (rasade från 43 till 13 procent av väljarna). Det andra borgerliga partiet, Oberoende greker, är en färsk utbrytning ur Ny Demokrati i protest mot besparingarna.

Så här ser valresultatet ut i Grekland:

partier	röster	andel		mandat
Ny Demokrati (center-höger)	1,183,851	18.9%	–14.6	108	17
Vänsterradikala koalitionen	1,051,094	16.8%	+12.2	52	39
Socialdemokraterna	827,459	13.2%	–30.7	41	119
Oberoende greker (höger)	664,737	10.6%	Nytt	33	33
Kommunistpartiet	531,293	8.5%	+1.0	26	5
Gyllene gryning (nynazistiskt)	438,910	7.0%	+6.7	21	21
Demokratisk vänster	382,650	6.1%	Nytt	19	19

I internationella medier spekuleras det i att Grekland kan tvingas till nyval inom några veckor. Osäkerheten blir därmed ännu större.

Protester mot besparingar i europeiska länder som redan har en statsskuld som ligger långt över stabiliseringspaktens regler strider mot allt sunt förnuft. Vem ska låna ut ännu mer pengar till dessa länder? Vem vill, när låntagarna öppet säger att man obedelbart tänker slösa bort dem?

Euron skapade möjligheten att låna utan att det fick konsekvenser i det korta loppet. Men till slut har lånebördan blivit så stor att den inte längre kan ignoreras. Det måste greker, fransmän och andra förstå. Dags att vakna och ta sig ur baksmällan efter ett årtionde med levene över de egna tillgångarna.

Vänstern borde sätta segerropen i halsen.

Se mer: Reuters i Greece enters dangerous turmoil after election, Greek stock market falls sharply after elections, Euro drops broadly on anti-austerity votes och Anti-austerity ballot backlash shakes euro zone. (Andra bloggar om politik, EU, Europa, Frankrike, Grekland, Hollande, euron, skuldkrisen, i)

SÖNDAGSKRÖNIKA: I antologin Bortom mulitkulti (Ax:son Johnsons stiftelse, 2012) som nu publicerats, medverkar jag med ett kapitel om varför diskussionen om invandring blivit så destruktiv och närmast inskränkt.

Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig.

Mitt kapitel, med titeln ”Priset för att sjunga med änglarna” börjar med att konstatera att förr – före välfärdsstaten – avgjordes vår personliga karaktär av hur vi agerade i vår vardag, hur vi i handling ställde upp på våra närmaste och för civilsamhället präglat av levande sociala nätverk. Idag är det annorlunda:

Denna omhändertagande roll togs under 1900-talet över av det offentliga. Genom daghem och kommunala äldreboenden segregeras vi numera hårt efter ålder. Det är inte enbart de till Sverige nyanlända som kan uppleva segregation. Välfärdsstaten har en tendens att dela upp oss medborgare i segment som förlorar kontakten – och förlorar anledningen till att ta kontakt – med människor i andra segment.

Jag tror att denna segmentering av livet, där vänskapsband i vardagen tunnas ut, skapar en tomhet i den moderna människan, som på något sätt behöver fyllas.

Sedan kristendomen har utestängts ur vår ateistiska tillvaro har vi paradoxalt nog tagit på oss uppgiften att tävla med varandra om vem som mest efterliknar Jesus och bäst sjunger med kören av änglar i samhällsdebatten.

Problemet är bara att vi på detta sätt – när vi går via stat och politik – inte gör några egna, personliga uppoffringar, utan stjälper över konsekvenserna av vår demonstrerade godhet på andra.

Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan.

Jag menar att det är detta förhållande som gör att godhetens apostlar så gärna tar till storsläggan mot sina meningsmotståndare och anklagar dem för att vara kalla och främlingsfientliga. Ingenting är viktigare än att förhindra att samtalet börjar handla om annat än skyhöga politiska ambitioner.

Den här godhetens narcissism har kunnat slå rot i det svenska samhällsklimatet eftersom vi under många årtionden levt i en värdenihilistisk epok. Vi har mycket svårt att föra filosofiska och moraliska resonemang på logikens grund.

Vi blandar samman olika sfärer i samhället för att gynna oss själva och klarar exempelvis inte längre av att hålla isär den lagbundna politiken i staten och det på frivillighet byggda civilsamhället.

Den solidaritet och rättskaffens agerande som borde vara rättesnöre för oss i våra individuella handlingar har flyttats upp på den kollektiva politiska nivån. Vi kräver äldreomsorg av kommunen, men ägnar allt mindre tid åt att umgås med våra gamla. Vi talar väl om invandring, men en mycket låg andel av mixade äktenskap kan – som Weekly Standard skrivit – vara en indikation på att svenskar egentligen inte varit särskilt förtjusta i denna invandring.

Logiken är denna: Ju godare vi försöker framstå på den politiska nivån, desto mer egocentriska kan vi agera privat.

Vi måste på nytt lära oss moralfilosofi. Man blir inte god baserad på vad man säger. Det är heller inte godhet att utlova en förmån, om någon annan tvingas betala för detta löfte. Den rätta moraliska benämningen på ett sådant, för politiker inte ovanliga beteende, är snarare fräckhet och lurendrejeri. Man kan inte vara god med andras pengar, tid eller resurser.

I den aristoteliska traditionen mäts godhet mot storleken på de personliga uppoffringar som de goda handlingarna medför. Och vi talar här om frivilliga uppoffringar. Den som av staten tvingas att dela med sig av sina resurser genom skatt är varken god eller solidarisk, utan laglydig. God är däremot den som frivilligt använder sin fritid till att exempelvis delta i föreningslivet i syfte att på olika sätt skapa ett trivsammare samhälle.

Denna min analys handlar ju inte specifikt om mångkultur, utan allmänt om hur samhällsdebatten fungerar idag. Men godhetens narcissism blir extra tydlig - och extra skadlig - i invandringsfrågorna. I boken fortsätter mitt kapitel att beskriva hur olika goda mål i invandringspolitiken har frontalkolliderat med varandra och fått den att totalt haverera, vilket bevisas av allt högre arbetslöshet bland utlandsfödda.

Min slutsats är att godhetens narcissism gör svensk politik blind för verklighetens realiteter. På detta sätt är sången med änglarna en viktig del av problemet.

- - -
I boken medverkar också: Paulina Neuding, Svante Nordin, Andreas Johansson Heinö, Sara Mohammad, Nima Dervich, Thorbjörn Elensky, Markus Uvell, Johan Ingerö, Erik Ullenhag (FP), Ardalan Shekarabi (S), Adam Cwejman (FP), Charlie Weimers (KD). Redaktörer: Lotta Gröning och Kurt Almqvist. Köp boken här!

(Andra intressanta bloggar om migration, integration, integrationspolitik, invandring, utanförskap, politik)

Man kan dra en suck av lättnad att en av Europas viktigaste städer valde om den smarte, humoristiske och duglige Boris Johnson som borgmästare. Johnson vann med 1.054.811 röster mot “Röde Ken” Livingstones 992.273 röster, rapporterar Sky News.

Jag har gillat Johnson sedan han var redaktör för ansedda tidskriften The Spectator. Han har ett driv, insikter och sätt att diskutera som är originellt och intressant. Jag tvivlade på att han skulle fungera som ledare i en så utsatt position som den som Londons borgmästare befinner sig i, men han har hanterat kriser på ett lysande vis. När han inför omvalet porträtterades av Reuters heter det:

Johnson är en konservativ som har vänt engelska överklassens excentricitet till en politisk tillgång i ett land där sådant arv brukar vara en politisk belastning (…)

Kraften i hans varumärke är så starkt att hans namn nu är ett uttryck i nationens språk. Cyklar från systemet med tillfällig uthyrning i London kallas nu tveklöst för “Boris bikes”, och hans stöd för att bygga en ny flygplats i Thamsens utmynning resulterade omedelbart i att förslaget i folkmun kallas “Boris Island”.

Under valkampanjen har han varit en av få ljuspunkter för det konservativa partiet, som fick överta regeringsmakten när Labour redan kört ekonomin i botten (Reinfeldt kom till makten strax före krisen och kunde förhindra S-slöseri som försatt Sverige i samma utsatta situation som Storbritannien nu befinner sig i). Om en politiker i ett viktigt och omfattande val lyckas gå mot valvindarna, då dyker omedelbart, och inte utan skäl, spekulationer om större uppgifter upp.

Boris ses nu som en möjlig framtida partiledare och premiärminister. Om dessa spekulationer har Boris tidigare sagt:

Mina chanser att bli premiärminister är lika stora som att hitta Elvis på Mars, eller att jag återföds som en oliv.

Men. Inte mig emot. Politiken behöver begåvade människor med integritet.

Mer: DN, SvD, SVT, SR. Om Boris i bloggen: Londons borgmästare till mobben: ert slagord bör bli ‘friare handel!’, Brottsbekämpning högst på dagordningen - i London, Nytt liv i London: Blåe Boris besegrade röde Ken, Ska London kicka Röde Ken för blåe Boris? (Andra intressanta bloggar om politik, London, Storbritannien, Boris Johnson)

Att Sverige fortfarande lutar kraftigt åt vänster framgår av Svenska Dagbladet, den så kallat mest borgerliga tidningen. I den framför medarbetarna sin avsky för företag och entreprenörskap. Kulturkrönikören Kristin Lundell spyr i tidningen över nyskaparkraften i vår fria ekonomi:

Det finns få ord som ger mig sådana rysningar som entreprenörskap och tanken på en framtid där vi alla kommer att tvingas vara entreprenörer. Det är tio år sedan jag blev frilansjournalist – jag bildade mitt företag som 20-åring för att marknaden krävde det. Idag har jag ofrivilligt blivit en del av den nya entreprenörsgenerationen.

Visst är det fruktansvärt att det inte finns medborgarlön så att någon annan står för försörjningen för den som vill skriva kulturartiklar.  Vem denne “någon annan” är talar naturligtvis inte Lundell om. Hon vill förverkliga sig själv utan att någon får ställa några krav på henne.

Hur bortskämd får man bli? Hur världsfrånvänt korkad?

Att införa medborgarlön skulle snabbt resultara i ett flumsamhälle där ingen bidrar till produktionen. Sverige skulle rasa samman och all den välfärd som byggts upp skulle upphöra. Sverige skulle gå samma väg som Sovjetunionen gick. Misär, elände, fattigdom, miljöförstöring, kapitalförstöring.

Hon har uppenbarligen inte förstått att om politiken tar makten över våra pengar kommer inte mångfalden att öka, utan minska. Mänsklighetens historia är fylld med exempel på hur goda, socialistiska avsikter snabbt förvandlats till förtryck och censur. Men så långt kan man väl inte förvänta sig att en kulturskribent ska tänka?

Konsekvenserna av snällismen är det få som vill diskutera i vårt land. Allt fler vill kissa i byxorna för att känna den inledande värmen, men utan att tänka på att det sedan blir förbannat kallt och obehagligt.

Varför kan inte samhällsdebatten höja sig till en lite högre, intelligentare nivå?

(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, kultur, entreprenörskap, ekonomi)

Stefan Löfvén inleder sitt förstamajtal med att beklaga att den borgerliga regeringen efter finanskrisen 2008 inte gjorde som andra regeringar och pumpade in skattepengar i förlustförtag. Jag undrar vilka länder Löfvén tänker på. Grekland? Spanien?

Det förvånar mig att Löfvén uttalar sig så klart för oansvarig ekonomisk politik, dessutom sedan det visat sig att den inte gav fler jobb utan bara värre kris i länder som inte höll hårt i skattepengarna. Löfvén säger att han skulle fört samma politik som Mona Sahlin, en politik som ledde till ett andra valnederlag 2010.

Han anklagar sedan regeringen för en “skrämmande brist på tilltro” till ungdomars förmåga, när man öppnar för lärlingsutbildning som inte syftar till högskolestudier. Istället ska kunskapen höjas i skolan. Men hur det ska gå till, säger han ingenting om.

Löfvén vill ha en dialog med företagen, och ser dem inte som särintressen så som nya moderaterna. Det är en klok hållning som jag delar. Men Löfvén säger inte något om vad “dialogen” ska handla om. Högre skatter? Mer regler? Då är det nog en dialog som få företagare vill ha.

Utrikesavsnittet blir märkligt. Han talar om “förtryckets tyranni” men när han ger exempel talar han om tre nu demokratiska länder: Colombia, Sydkorea och Sydafrika. Är dessa länder verkligen exemplen på tyranni? Känns helt fel. Vore det inte rimligare att nämna kommunistiska Nordkorea? Och kanske Ryssland där Putin idag gått i förstamajparad?

Mest positivt tycker jag det Löfvén inte talade om. Han framförde inte vänsterretoriken mot vinster i vården och mot privata lösningar i välfärden.

Sammantaget var det ett lågmält men också innehållslöst tal. Ordval och upplägg påminner mer om Ingvar Carlssons 1980-tal snarare än 2010-tal.

(Andra intressanta bloggar om politik, Stefan Löfven, SAP, första maj, skatter, ekonomi, rödgröna)

SÖNDAGSKRÖNIKA: I helgen skriver Göran Ronsenberg om religion och politik i en understreckare i Svenska Dagbladet kultur. Det är visserligen intressanta antologier han knyter an till (An awareness of what is missing, från Goethe University i Frankfurt och The power of religion in the public sphere, från Columbia University i New York).

Men det blir ett typiskt inomvästligt perspektiv på religion. Jag menar att det är på gränsen till inskränkt att diskutera som om religion var lika med kristendom. Så är det inte i vår globala tid. Andra religiösa krafter, med betydligt högre ambitioner att styra och kontrollera politiken, har presenterat sig. Inte minst den 11 september 2001.

Jag reagerar när Rosenberg skriver:

Om med en sekulär stat menas att religiöst grundade institutioner och opinioner inte har något företräde när det gäller hur staten ska styras och vilka lagar som ska utfärdas, så är det i dag svårt att se någon som på allvar hävdar motsatsen.

Var har Göran Rosenberg varit de senaste 30 åren!? Inte ”någon” som är emot?

Den religiösa fundamentalismen i islams namn har just denna, exakt denna, sekulära stat som sin huvudfiende. Ayatollah Khomeini startade attacker på de västliga institutionerna så snart han tagit över revolutionen i Iran 1979. Dödsfatwan mot Salman Rushdie var ett skarpsinnigt angrepp på kärnan i den västliga civilisationen – yttrandefriheten.

Sedan dess har många, inte minst bland journalister och akademiker, varit på defensiven och haft svårt att stå upp för yttrandefriheten – tänk om yttrandefrihetens försvar kan anses islamofobisk?

Trots utvecklingen fortsätter Rosenberg, som inget hänt:

Också för dem som säger sig tala i Guds eller religionens namn måste gälla allas likhet inför lagen och principen en man en röst.

Ja, men det är ju just här striden står med dem som bokstavstroget tolkar koran, hadith och sunna. För dem är demokrati och pluralism styggelser som ska krossas. Lydnad är det enda som tolereras.

Göran Rosenberg tycks inte följa utvecklingen i Förenta Nationerna, FN. Där har flera olika konferenser ifrågasatt yttrandefriheten och människors rätt att kritisera religion.

Den stora luckan i Rosenbergs tänkande är att han inte tycks inse att det finns religiösa krafter som vill byta individuella rättigheter mot kollektiva. Istället för att skydda Salman Rushdies yttrandefrihet vill man skydda religioner från kritik.

Därför är det kring uttolkningen av islam som den avgörande religionsdebatten står nu på 2000-talet. Först och främst inom den muslimska världen. Men väst har blivit indragen i striden eftersom väst för fundamentalisterna är fruktansvärda exempel på hur fel det kan bli. Det är därför terror utförs i väst och inte enbart i muslimska länder. Man vill krossa den västliga friheten, så att inte den muslimska kulturen utvecklas i samma riktning.

Så till huvudpoängen i Rosenbergs artikel, där han lyfter fram filosofen Habermas tankar om religion i den sekulariserade västvärlden:

Eftersom samhällets sekularisering inte nödvändigtvis innebar religionens bortdöende utan rentav religionens återkomst, var det enligt Habermas inte längre meningsfullt att tala om det sekulära samhället. I stället myntade han uttrycket ”det postsekulära samhället”, med vilket han avsåg ett samhälle där sekulära och religiösa institutioner och opinioner måste förmås att kommunicera med varandra på lika villkor.

Idén om det postsekulära samhället kan jag sympatisera med. Problemet är bara att Rosenberg här plötsligt hoppar över i en annan dimension, från stat till samhälle.

Det är förbannat märkligt att svenskar har så svårt att skilja på dessa. Staten är lika med tvångsmakt (under demokratisk kontroll). När staten bestämmer att du som medborgare ska överlämna halva din lön till statskassan, då har du ingen möjlighet att värja dig. Du tvingas lyda, eller kastas i fängelse som straff för olydnad.

Samhället, däremot, är summan av det vi medborgare frivilligt gör. Vi är fria att konvertera från den ena religionen till den andra, vi är fria att tycka illa om religion (i alla fall kristendomen). Vi är fria att engagera oss i föreningar och starta företag.

Skälet till att religiösa uttryck som burka och minareter blir föremål för förbud på den statliga arenan är, som jag ser det, symptom på att politiken inte tydligt markerar och upprätthåller statens mest grundläggande uppgifter, som att värna yttrandefriheten för individen och att försvara befolkningen mot terrorangrepp.

När ayatollor attackerade författares yttrandefrihet stod inte västvärlden upp till yttrandefrihetens försvar. Många valde (som exempelvis Svenska Akademin) att i toleransens namn acceptera intoleransen. Detta har skapat en oro om att vår civilisation är hotad. Denna fråga är högst politisk. Får jag kritisera islam? Eller ska det vara förbjudet?

Eftersom de mer grundläggande frågorna inte får några tydliga svar av politiska makthavare skapas opinioner kring enskildheter som har med religiösa uttryck att göra.

Om politiken tog sitt ansvar, och tydligt ställde upp på upplysningstraditionen och i alla lägen försvarade yttrandefriheten för den enskilde och avvisade kollektiva gruppers krav på inskränkningar, skulle många religiösa frågor inte behöva bli politisk på ett så ytligt vis att det handlar om klädkoder.

Här borde Göran Rosenberg använda sin megafon, han välkomnas i alla svenska medier, till att klargöra var våra traditioner sätter gränser för toleransen.

Om - och detta är ett helt avgörande om - det skulle bli självklart att väst inte i FN:s anda avser att inskränka upplysningens framgångar för individuella friheter, då kan man övergå till den diskussion som Rosenberg refererar om filosoferna Jürgen Habermas och Charles Taylor och deras intressanta diskussion om ett postsekulärt samhälle.

Med vad jag skrivit ovan framgår att det finns högst berättigad kritik av fenomen som har sina rötter i islam. Kritiken gäller dessa fenomen och varken alla muslimer i världen eller muslimer i Sverige. Att, som många medier, stämpla ut all kritik av islam som islamofobi gynnar fundamentalismen. Med detta inlägg vill jag visa hur oviljan att tillåta kritik mot islam komplicerar och försvårar samtalet om politik och religion. Just därför att islam numera är en del av det svenska samhället måste islam kunna granskas. Att som nu sker, alltid missförstå och vantolka inlägg i diskussionen om religion och politik, spär på segregationen. Först när islam kan diskuteras på samma premisser som kristendom har vi närmat oss den integration som alla talar sig så varma för.

(Andra intressanta bloggar om politik, religion, kristendom, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, hot, islamofobi, rasism, integration)

Återigen lyser det tydligt igenom att alla mainstreammedier håller på vänstern i sin ”opartiska” rapportering. Just nu håller man på socialisten Francois Hollande framför högerpresidenten Nicolas Sarkozy. Efter presidentvalets första valomgång igår utmålas Hollande som segrare. Man använder felaktiga siffror från tidiga och överspelade prognoser där Hollande troddes leda med 3 procentenheter, även om rösträkningen visar att är mycket jämnt mellan dem: 28,2 mot 27,0 procent, rapporterar Reuters.

Dessutom hävdar flera medier, bland dem TV4 och SVT, att ingen som kommit tvåa i första valomgången “i modern tid” vunnit den andra valomgången. Det är inget annat än en lögn. I presidentvalet 1995 vann socialisten  Lionel Jospin med 23,3 procent över Jacques Chirac med 20,8 i första omgången - en större marginal än i gårdagens val. Men i andra omgången vann Chirac med 52,6 procent mot 47,4.

Hur okunnig och oinitierad får valrapporteringen bli, bara för att vänsterjournalister ska få fritt spelrum för sina röda dagdrömmar?

(Andra intressanta bloggar om politik, Frankrike, presidentval, Sarkozy, medier, journalistik)