I Dalarnas Tidning skriver Carl-Johan Westholm om hur demokrati kan missbrukas, Makt och frihet:
Att alla ska bestämma över alla och allting, men inte få bestämma något själv — det är den totalitära demokratin.
Westholm pekar på den avvägning som sällan finns med i samhällsdebatten: var går gränsen för hur mycket staten kan besluta över enskilda människor? Det är en lika viktig som kontroversiell fråga, som senaste generationerna av politiker inte ägnat mycken tanke.
Jag kommer att tänka på ett färgstarkt citat från 1959, av dåvarande centerungdomsordföranden Olof Jonsson, när han förklarade varför Centerpartiet var emot ett statskontrollerat pensionssystem som ATP:
Vi menar att statsmakten genom lagstiftningen om tjänstepensionen kliver över gärdesgården till den täppa där medborgarna själva bör ha rätt att bestämma.
Tänk om dagens politiker kunde diskutera gränserna för den politiska makten . . .
Jag utvecklar mitt blogginlägg om de stupade soldaterna och Afghanistan hos SVT Opinion: Inget skäl att backa. Vad jag förstår ska tisdagens SVT Debatt handla om Afghanistan.
Ytterligare två svenska soldater har dödats i strid i Afghanistan. 2005 dog två i en vägbomb och igår dog två i en eldstrid på nära håll med utklädd afghansk polis. DN rapporterar:
De döda är löjtnant Gunnar Andersson, 31 år, från Stockholm och kapten Johan Palmlöv, 28 år, från Sundbyberg, samt kompaniets tolk Shabab, uppger försvarsmakten.
Vänstern kommer åter att babbla om ett “onödigt krig” och DN:s ledarredaktion har redan i ledarstick hävdat att de dött i onödan.
Inget kan vara mer fel.
Insatserna i Afghanistan är frontlinjen i ett globalt krig mellan frihet och ofrihet, mellan demokrati och tyranni. Om den fronten överges genom walkover kan tyranniets och ofrihetens krafter flytta fram sina positioner. De får vind i seglen, och uppfattas som oövervinnliga. Allt fler sluter upp på den sidan.
Närmast till hands står Pakistan. Landet har kärnvapen.
De som ifrågasätter insatserna i Afghanistan tar en enorm risk och måste erkänna att deras ståndpunkt kan resultera i att religiösa extremister kommer över kärnvapen.
Hur ska då kriget i Afghanistan vinnas? Det vinns varje dag. Varje dag som trupperna hindrar ett övertagande av dessa extremister är en seger.
Det här är ett utnötningskrig. Den vinner som har starkast övertygelse om att de egna värderingarna är bäst.
Och det finns inget annat sätt: att segra eller underkasta sig tyranniet. Någon mellanväg finns inte.
Därför är det utan minsta tvivel jag hävdar att de båda officerarna som stupade igår, gjorde det för vår frihet.
När våldet trappas upp ska vi än starkare backa upp våra soldater på plats. Deras insatser har blivit viktigare efter det som hänt.
Höga skatter befäster klassamhället, istället för att riva ner det. Högskattesamhället stänger karriärvägarna för dem utan kontakter. Det går inte längre göra en klassresa från små omständigheter till samhällets toppskikt. Artikeln avslutas med en befogad fråga:
Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut?
Självklart ska personer från förorten och från små omständigheter kunna nå toppen om man har förmågan och viljan at arbeta hårt. Frågan är varför den rödgröna oppositionen vill stoppa dessa klassresor och med höga skatter säger: “bli vid er läst”.
I den här bloggen använder jag ordet elit synonymt med etablissemang. Elit är för mig de som har makt över organisationer och därmed över andra människors liv. Politiker, generaldirektörer, universitetens förvaltningschefer osv.
I vår tid utses dessa makthavare enligt allt annat än meritokratiska principer. Karriärer byggs på vänskapskorruption, fjäsk, politisk korrekthet, genom att aldrig stöta sig med någon, aldrig sticka ut, aldrig avvika och så på kvoteringsgrunder som kön och andra yttre faktorer som inte har ett skvatt med kompetens att göra.
Men jag ska nog enbart kalla dessa lycksökare för etablissemang, för någon elit är de ju faktiskt inte. De är i bästa fall mediokra tjänstemän som värnar sina revir.
Ordet elit ska jag nog reservera för det magasinet Axess senaste nummer handlar om — Eliternas reträtt — de riktigt begåvade. De som har stor kompetens på sitt område, och just därför inte heller någon makt i dagens Sverige (de är ju inte bäst på att vara inställsamma).
Det finns ingenting jag har så stor respekt för som människor som kan sin sak. När jag var partiaktiv blev jag ibland kallad “elitist” eftersom jag gillade att lyssna på dem som i grunden kunde olika aspekter som politiken bara ytligt sveper över med krav, förslag och åsikter. Mitt svar var att jag har lika stor respekt för en hantverkare som gör sitt värv med stor skicklighet som jag har för en civilingenjör, företagsledare eller forskare. Det är kompetensen i sig det handlar om. Att man vet vad man håller på med och tillhör de allra bästa på just det.
I Axess tar författaren Torbjörn Elensky dock inte upp meritokrati, utan startar i bildningsidealet: Bildning ger tankefrihet:
Värdet av kritiskt tänkande brukar ofta framhävas. Men att tänka kritiskt är något annat än att ha ett relativistiskt sanningsbegrepp eller att slappt ifrågasätta alla auktoriteter.
Hur mycket behöver man kunna, innan man kan tänka kritiskt? Okunnighet, fördomar och önsketänkande kan visserligen imitera det kritiska tänkandets former på ett ytligt sätt. Men det verkliga kritiska tänkandet, som också vidmakthåller medvetenheten om sina egna vanskliga villkor, är mycket ovanligt. […]
Det är lätt att säga vad som inte är kritiskt tänkande, och vad som därmed inte lär en att resonera på ett relevant sätt: att välja bort tråkiga klassiker är inte kritiskt tänkande. Att däremot läsa de ”tråkiga” klassikerna och sedan förklara varför man tycker de är tråkiga och varför de inte borde ingå i undervisningen kan möjligen vara kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande bygger inte på smak och tycke, utan på kunskap. Det kräver arbete, många gånger tråkigt arbete och analys byggd på förståelse, om än kritisk, av det man analyserar.
Elensky vänder sig mot alla konspirationsteorier som sprids och ser dem som exempel på hur ytlighet, okunskap och förvirring ökar:
Att så många ungdomar väljer att inte tro på ”auktoriteterna” utan istället vänder sig till konspirationsteoretiker, som många gånger har en mer rigid världsbild än de bespottade vanliga auktoriteterna, är en olycka. Det visar att den antiauktoritära upprorstradition, som vårdats så länge i ungdoms- och populärkulturen, och som gjort att lärare inte klarar av att motivera varför eleverna faktiskt måste läsa både Iliaden och Hemsöborna och lära sig räknesätten också haft destruktiva följder.
Men detta är ju ett symptom, inte själva sjukdomen. Jag menar att ytligheten och okunskapen växer därför att incitamenten för att lära sig något ordentligt inte finns längre. Förr krävdes det att man pluggade för att man skulle kunna ta examen. Idag anses studenter kränkta om de får underkänt på en tenta. Det ställs inga krav längre. För att få ett bra jobb ska man känna rätt person, inte lägga ner sin själ på att bli så bra att man får det på grund av kunskaper.
Från det rimliga upproret mot titelfjäsk och bördsmarkeringar i samhällslivet halkade vi i ett dokrinärt förnekande av faktiska olikheter. Efterhand blev det kontroversiellt – på sina håll förbjudet – att alls resonera kring olikheter i begåvning, duktighet, böjelser och kön.
I vår gymnasielärobok – kring 1970 – fanns en artikel om meritokrati. Detta möjliga framtidstillstånd skisserades med stor oro, för att inte säga bävan. Efter att de orättfärdiga klassprivilegierna jämnats ut krusade redan nya ojämnheter den släta ytan. De duktiga, befriade från klassamhällets skrankor, skulle rent av kunna ta makten!
Ja, 1968-vänstern bär en stor del av skulden till att kunskap inte längre står högt i kurs. (Vill igen poängtera att jag för min del med kunskap inte bara menar teoretiska utan i lika hög grad praktiska.) När man inte längre belönar de mest dugliga, flitiga och begåvade i olika färdigheter, är människans natur sådan att då ger man faan i det. Och väljer lättjans lockelser framför slitets.
Att forna tiders eliter och auktoriteter har abdikerat innebär inte nödvändigtvis att samhället blir mer pluralistiskt och mer tolerant mot olika divergerande åsiktsbildningar. Vad som har skett är snarare att en elit har ersatts av en annan, med minst lika rigida men betydligt mer otydligt formulerade regler om vilka idéer och åsikter som är comme il faut.
Ja. Vänsterns hegemoni, som tog de gamla auktoriterernas plats, utmanar man inte ostraffat. Allt som stör deras världsbild anklagas för högerextremism.
Problemet är att man behöver vidta radikala förändringar för att återställa bildningens traditionella överhöghet. Och detta i kamp mot förment radikala krafter, som nu slår vakt om sin makt.
De som värnar tradition, bildning och meritokrati måste bli revolutionärer — för att störta revolutionärerna från maktens kommandohöjder.
Här finns en del att tänka igenom. Bara därför att jag vill se meritokrati och incitament för excellens betyder det inte att jag tycker masskulturen, formad genom kommersiella framgångar, ska stämplas som ytlig och banal. Vilket Lundberg gör. Var sak har sin plats. Också lättsam underhållning behövs. Och kan det inte vara så att just därför att i på det kommersiella området finns incitamenten kvar — den som är dugligast på lättsamhet tjänar stora pengar. Det ökar masskulturens genomslag.
Därför är det dags att återskapa incitamenten för bildning och kunskap inom alla andra samhällssektorer. Meritokrati bör inte bara gälla inom kommersiell underhållning…
Sedan Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund lyft fram klyftan mellan folk och elit i Sverige har flera efterlyst konkretion, och det ger han idag i debattartikel i DN: Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger:
För dem som såg partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” förra söndagen gavs ett tydligt åskådningsexempel. Miljöpartiets Peter Eriksson stod till tjänst då han skulle förklara för svenska folket varför de rödgröna vill bestämma åt föräldrar hur de ska ta hand om sina barn.
Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel.
Här fångar Hägglund väl de rådande etablissemangens tänkande: folket är fritt, så länge det gär rätt…
Hägglund har rätt när han påpekar att detta inte bara handlar om jämställdhet, utan om demokratisyn. Han frågar:
Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar?
Exakt så tänker stora delar av det politiska och mediala Sverige: medborgarnas frihet är villkorad — de ska göra som överheten vill.
Och han myntar ett nytt ord, som jag gillar:
Trots att det inte finns stöd i folkopinionen – eller på grund av – har det skapats ett slags elitens nyspråk där kvotering förvandlas till ”individualiserad föräldraförsäkring” (familjen) eller ”positiv särbehandling” (högskolan). Ett nyspråk vars utgångspunkter förmedlas okritiskt av breda delar av svensk pekpinneadel, inte minst förment opartiska medier.
Det är en synnerligen viktig debatt som Göran Hägglund startat, om demokrati och medborgarnas makt. Och det ur ett perspektiv vi inte är vana vid: om politikens egna villkor, hur politik bedrivs, inte bara om vad den säger sig vilja uppnå. Jag hoppas den fortsätter och blir ett viktigt inslag i valrörelsen.
En utmärkt sammanfattning av vad sjukförsäkringsdebatten handlar om står Dagens Nyheter för i ledaren, En sjuk spiral. Här finns en grundläggande missuppfattning om att man har “rätt” att vara sjukskriven när man själv vill.
Varken Försäkringskassans personal, politikerna eller medierna har talat om att det inte är så, och aldrig varit så.
Resultatet har blivit att folk känner sig kränkta när de inte får vara sjukskrivna. Det driver människor än längre in i bitterhet istället för tillbaka till arbetsmarknaden. Vad göra? Tidningen skriver:
Hur kan Försäkringskassan följa lagen utan att lämna horder av ledsna, kränkta eller bittra människor efter sig i spåren av besluten? [I] grunden handlar det alltså om ett missförstånd där den sjukskrivne uppfattat att det är hennes bild av arbetsförmågan som avgör rätten till sjukpenning. I synnerhet om denna bild sanktioneras av en intygsskrivande läkare. […]
Det man skulle önska sig är tre ting:
1. Ett värdigare och mer empatiskt bemötande från Försäkringskassans sida vid avslag.
2. Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan. Samt att de är noga med att påpeka för patienten att beslutet om sjukskrivning inte gömmer sig i deras bläck.
3. Ett större ansvar bland politiker, opinionsbildare och medier att inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är. Och att försöka förklara att ett avslag inte är något misstroende mot personen eller hennes lidande, utan en arbetsförmågebedömning utifrån en tro på att människan trots hennes svårigheter kan utföra ett arbete.
Missförstånd är ordet. Och det är ännu djupare än så här. Skälet till att människor fått för sig att man har “rätt” att vara sjukskriven när man anser sig behöva vara det, är att människor tappat insikten om hur verkligheten ser ut. Det regnar inte pengar från himmelen. Det finns inte “någon annan” som betalar välfärden.
Därför är det varje människas plikt att stå för sin egen försörjning. Det sker normalt genom arbete. Man kan inte ligga andra till last för att man inte trivs på jobbet, för att man behöver byta jobb men inte kommer sig för det.
Att inte försörja sig själv måste vara ett undantagstillstånd. Det kan bara ske kortare tid och när det är absolut nödvändigt.
Om man vill kunna ta paus från yrkeslivet, ska man se till att spara pengar som man kan använda för att göra något annat under perioder av livet. Därför är det också klokt att sänka skatterna, så att vi medborgare själva kan bygga upp en buffert och därmed bli mer oberoende av såväl anställning som bidragssystem.
Sparande är den bästa trygghetsreformen som finns. (lästips: recension i Finanstidningen Folklig kapitalism)
Tea Party-konventet i Nashville, Tennessee, avslutades igår kväll med tal av förre Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Tea Party-rörelsen är partipolitiskt oberoende och ger sig gärna på republikaner som inte lever som man lär.
Sarah Palin kunde framträda eftersom hon inte har några politiska uppdrag, sedan hon avgick som guvernör. Men just därför att hon inte är typisk partipolitiker, talar man nu om hennes ökade möjligheter att nå nya framgångar.
Sarah Palin deklarerade “Amerika är redo för en ny revolution” och angrep president Obama inför beundrande Tea Party-aktivister. ” […]
Om utrikes- och säkerhetspolitik sa Palin att Obama styrs av “vilselett tänkande” och en mentalitet från tiden före 11 september, och tillade: “Vi behöver en överbefälhavare, inte en professor i juridik” (We need a commander in chief not a professor of law).
Med hennes tal, som hälsades med vild entusiasm här och sändes direkt i alla tre stora TV-kanaler, återetablerade sig Palin som en politiker kapabel att vinna presidentval.
Media spelar Palin i händerna. De använder hennes kändisstatus som ursäkt för att bevaka henne intensivt även om hon inte längre har något tungt politiskt uppdrag — och denna bevakning hjälper henne att kommunicera till supportrar och nå ut till en publik som kan komma att ge henne en ny chans.
“Vi är den lojala oppositionen, och vi har visionerna för framtiden”, sa Palin. Hon sa flera gånger att Tea Party-rörelsen inte behöver någon ledare. Men finns det någon politiker som inspirerar och entusiasmerar sina supportrar (och motståndare) som hon? Och är inte det en unik styrka i en polariserad tid då de ideologiska insatserna är mycket höga?
Av vad jag förstår var Sarah Palin själv inte alls lika fokuserad på hennes egen framtid, som medierna. Hon underströk att Tea Party-rörelsen är en gräsrotsrörelse och hon gjorde inga anspråk på att vara dess ledare.
Det är möjligt att Palin kan bli kungamakare inom republikanerna inför nästa presidentval 2012. Men vem den republikanske kandidaten då ska bli är nog mer oklart än på länge. Det finns inga etablerade namn som står på kö, så som det brukar vara inom republikanerna.
Fältet kunde inte vara mer öppet. Och det gör att gräsrotsrörelser kan komma att få stort inflytande. Och så ska det vara i en vital demokrati.
Så har då förmyndarna dragit sin lans igen, denna gång om snuset i DN-Debatt. FP- och C-kvinnor talar om den hemska och elaka tobaksindustrin som lurar stackars, svaga, korkade, veliga medborgare som inte kan ta ansvar för sina egna liv. Det kan däremot FP- och C-kvinnor! De är ju så mycket mer begåvade än folk i allmänhet….
Och deras Orwell-språk gör mig inte på bättre humör. De menar att regeringens kampanj för fri handel med snus inom EU är detsamma som att “tvinga snus på alla EU-länder”. Frihet har blivit tvång.
Varför kan inte de borgerliga partierna rensa upp i sina egna led och få ett slut på dessa besserwissrar som anser sig själva stå över folket och anser sig har rätt att utöva förmynderi?
Snus är säkert inte nyttigt, men det är mycket som inte är nyttigt. Och det tillhör livet för varje person att lära sig leva med lockelser av sådant som inte är av godo. Att njuta med måtta av de laster vi tillåter berika våra liv. (Vad skulle livet vara om vi aldrig någonsin fick njuta av någonting som kanske inte var direkt nyttigt?)
Att ta detta ansvar från människorna är inget annat än att beröva dem deras möjlighet att utvecklas, växa och leva ett fullvärdigt liv.
Den brittiske stå-upp komikern Pat Condell är en förkämpe för yttrandefrihet och i hans senaste rykande heta videokommentar tar han upp åtalet i Amsterdam mot parlamentarikern Geert Wilders för dennes kritik av islam.
Ett kort utdrag:
– Låt oss vara tydliga — det här är ett åtal för kätteri. De kan inte vederlägga Geert Wilders argument, så istället använder man juridiska trick för att tysta sina motståndare, av den sort vi annars förväntar oss av sådana som Mugabe i Zimbabwe.
– De anklagar honom för att vara provocerande och skapa motsättningar. Och ja, sanningen kan ibland vara provokativ och söndrande om den under lång tid inte får göra sig hörd, och blir tabu som den helt klart blivit i Holland. Enligt åklagaren spelar det ingen roll om det Wilders sagt är sant, det handlar enbart om huruvida det han sagt är lagligt eller inte. När sanningen blivit olagligt är det något som är grundläggande fel.
På detta tema, islams växande makt, talade också Salman Rushdie under ett seminarium för en tid sedan:
Han drar en mycket intressant parallell:
– Hur kan vi skapa moderna samhällen i muslimska länder? Hur kan vi bryta mullornas makt, hur kan vi bryta korrupta politikers och generalers makt, som använder religionen för att hålla människor i schack? Sådana samtal förekommer, men det sker i det tysta. Och ingen letar efter den debatten.
– Jämför med hur vi i väst reagerade på Sovjetunionen. Vi lyssnade inte på de officiella rösterna. Vi trodde inte på Stalin och Brezjnev. Vi letade upp alternativa röster och gav dem prestige genom att smuggla ut deras texter, Sacharov, Solzenitzyn och de andra. Deras röster blev det vi kom att betrakta som sanningen. Vi lyssnade på dissidenterna eftersom vi ansåg dem mer värdefulla än de officiella rösterna. Och det spelade en viktig roll för att sovjetkommunismen skulla falla.
– Men så gör vi inte nu, i fallet med islam. Vi gör motsatsen. Och det är vårt intellektuella misslyckande.
Ja, det här summerar väl varför jag är så kritisk mot islam i denna blogg. Islam tillåts vara ofriheten och förtryckets röst. Därför att det är tyranner som tillåts företräda religionen, och därför att de som försvarar islam är villiga att sälja ut västvärldens frihet.
Jag skiter i om det är med kommunistisk eller nazistisk ideologi eller religiösa uttolkningar av islam som man vill ta av mig mina friheter. Vilken skepnad de än har, har de fel. Islam och dess uttryck ska kritiserar i lika hög grad som någon annan. Inga undantag medges. Inga alls. Och den rätten kommer jag att hävda så länge jag lever.
Den flerfaldigt Grammy-belönade countrysångaren Ray Stevens släppte före jul en singel som blivit något av en kampsång för Tea Party-rörelsen i USA. Förutom att det svänger, gillar jag anslaget och utgångspunkten: “Vi, folket”. Och han vågar som artist blanda humor med allvar. Se musikvideon:
Några textrader:
Hey, Congress,
You vote Obamacare, we’ll vote you outta there
We the people have awakened to your tricks
You vote to let this pass, you’ll be out on your ***
Please tell Nancy Pelosi
We’re gonna do the Hokey Pokey
Put the right ones in
And pull the left ones out
Ytterligare två svenska soldater har dödats i strid i Afghanistan. 2005 dog två i en vägbomb och igår dog två i en eldstrid på nära håll med utklädd afghansk polis. DN 
I den här bloggen använder jag ordet elit synonymt med etablissemang. Elit är för mig de som har makt över organisationer och därmed över andra människors liv. Politiker, generaldirektörer, universitetens förvaltningschefer osv.
