Dick Erixon och Stockholm City

Löfven rasar i förtroendemätning

lördag 20 december 2014 · 11:31

Medierna vinklar hårt till förmån för socialdemokraterna. Novus mätning beskrivs som att “Löven har högsta förtroendet” i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Sanningen är att Stefan Löfven har tappat stor del av svenska folkets förtroende: i våras hade 44 procent förtroende för honom, nu är det 33 procent. Han har tappat en fjärdedel av dem som hade förtroende för honom. Ett ras på 13 procentenheter. Frågan är om inte det är en historiskt snabb förbrukning av förtroendekapital.

Samtidigt har Annie Lööf ökat sitt förtroende, från 12 till 30 procent. Det är tre gånger större än väljarunderlaget för hennes parti, jämfört med Löfven som ligger jämsides med sitt väljarunderlag. Frågan är vilken av dessa personer som har störst personligt förtroende i förhållande till det politiska landskapet…

Anna Kinberg Batra, som knappt var nominerad när mätningen utfördes har förtroende hos 28 procent.

Snacka om att nyhetsjournalisterna utgör en intim del av den socialdemokratiska valkampanjen.

Tema: Valkampanj

Kristdemokraterna räddar svenska debattklimatet

torsdag 18 december 2014 · 20:28

Äntligen! För första gången på tolv år presenterades imorse ett seriöst inlägg om migrationspolitiken av en framträdande svensk politiker. Kristdemokraternas Göran Hägglund skriver på DN-Debatt, Så kan vi minska kostnaderna för flyktingmottagandet.

Den som iakttagit svensk debatt utifrån har bara kunnat skaka på huvudet. Utopisk dogmatism, bottenlös dårskap och total förnekelse av verkligheten har präglat frågor om invandring, migration och integration i mer än ett årtionde. Förra gången någon vågade peta på denna stinkbomb var Folkpartiet 2002, under Lars Leijonborg och med Mauricio Rojas som idégivare. Men när den chilenske intellektuelle flyttade till Spanien tappade FP allt kurage och man övergav snabbt alla krav, alla principer och all intellektuell skärpa.

Sedan 2002 har vi blivit matade den ena dumheten värre än den andre. Och så fort man antytt att här finns principiella problem, intellektuella brister och praktiska svårigheter har svaret blivit: Din jävla rasist!!!

Man kan inte påstå att debattklimatet varit särskilt inspirerande. Och det är självklart detta kollektiva, nationella hjärnsläpp i svensk politik och media som banat vägen för Sverigedemokraterna. Ju mer vänstern skriker och gapar och beter sig som huliganer som tystar motståndare snarare än inleda en öppen och demokratisk diskussion, desto tröttare har svenska folket blivit på de politiska och mediala etablissemangen. Dessa saknar idag all kontakt med de breda väljarlagren. Etablissemangen har isolerat sig i en bubbla av självgodhet, där alla som inte håller med betraktas som töntiga lantisar.

Därför är Göran Hägglunds debattartikel nästan historisk. En etablerad politiker vågar problematisera. Och läget verkar vara rätt. De röster som hittills hörts under dagen har varit positiva. Hägglund visar vägen.

Här är några snabba kommentarer:

Svenska Dagbladet: “Föredömligt inspel av KD … väckte liv i en konstruktiv migrations- och integrationsdebatt.”

Dagens Nyheter: “Välkommet tillskott i integrationsdebatten … Problemet är vad som inte sagts och gjorts i integrationsdebatten.”

Expressen: “Äntligen har vi fått en migrationsdebatt … Frågan är vilken skillnad Hägglunds försiktiga förslag skulle göra. Men han har ändå vågat ta i svåra, laddade problem.”

Göteborgs-Posten: “Kristdemokraternas agerande gynnar inte med självklarhet främlingsfientliga krafter. Det är tvärtom Åsa Romson med fleras ovilja att, till skillnad i från när det gäller andra politikområden, diskutera de kostnader och problem som finns när det kommer till asylmottagande och integration, som lett till att SD kunnat ta problemformuleringsinitiativet. Nu öppnas förhoppningsvis dörren till en mer seriös diskussion.”

Maria Abrahamsson, riksdagsledamot (M): “I dag är jag kristdemokrat”.

Roger Haddad, riksdagsledamot (FP): “Välkomnar att flera börja lyfta integrationspolitik och arbetsmarknad. Så har det ju inte varit senaste åren.”

Staffan Danielsson (C): “Modigt och bra. Jag hoppas att övriga allianspartier hakar på. Verkligheten kräver vissa anpassningar.”

Gunnar Axén (M): “Klokt, genomtänkt o modigt av Hägglund. Kan tilläggas: de som fått avslag bör avvisas snabbare.”

Från vänsterhåll är naturligtvis inget annat att vänta än glåpord, nedlåtande attityder, maktspelsteorier och inte ett enda uns av egna förslag på hur migrationens dokumenterade brister ska lösas. Men det är dags för Alliansen att strunta blankt i vänsterns gaphalsar. Visa kurage, diskutera verkligheten. Just så som ett seriöst regeringsalternativ bör göra.

Tema: Integration

Sverige - moralisk stormakt?

torsdag 18 december 2014 · 18:02

När jag höll i samtal om integrationspolitiken i Axess TV under Almedalsveckan 2011, Hur integreras man till ingenting, var det självklart för mig som programledare att vilja ha nationalekonomen Tino Sanandaji som en av deltagarna. Han är rakt på sak, orädd och har utmärkt koll på fakta. Få med öppna sinnen blev besviken på Tinos insiktsfulla inlägg. Aftonbladets ledarsida var dock inte glad dagen därpå…

Nu behöver han hjälp att finansiera bokprojektet “Moral Superpower: A book on immigration“. Det fattas nu bara några tio tusen kronor för att nå målet. Klicka på länken: Hjälp mig med foundraising! och ge en slant för en öppen och ocensurerad migrationsdebatt.

Vi som vill ha ärligare, klokare, förnuftigare diskussion om migration borde stödja detta projekt. Jag har själv skickat en 500-hundring idag.

Hoppas du som läsare vill hjälpa Tino upp över mållinjen!

Tema: Integration

Samisk expert: samer är inte svenskar

onsdag 17 december 2014 · 18:14

Jag vet inte hur långt Sverigedemokraterna vill gå i sin nationalism, men utfallen är överdrivna mot Björn Söder (SD) för hans analys om att exempelvis samer utgör en egen nation och inte är svenskar. Hysterin beror på stor ovana att diskutera frågor om nationella identiteter och kulturella minoriteter.

Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén säger idag till Sameradion, I sak har Björn Söder rätt:

– Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser, säger Mattias Åhrén.

Han menar att det i grund och botten är farligare argument att säga att samer är svenskar.

– Därför att det leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner, menar Åhren.

Kritikerna av SD har, förmodligen utan att begripa det, intagit en storsvensk hållning som i högsta grad är nationalistisk. Det blir tragikomiskt att se vänsterpartister, miljöpartister och andra ta till brösttoner mot SD men i realiteten inta en mer nationalistisk hållning än SD där man i praktiken uttalar sig för utplåning av samernas kultur och historia.

Hysteri och groteska utfall hör inte hemma i politiken. Där bör analys, eftertanke och samtal dominera. Det sägs ofta att man måste ta debatten med SD. Ja, varför inte göra det? Nuvarande känslosvall mot SD leder ingenstans, annat än möjligen till att stärka dem.

Tema: Integration

Nationalism, identitetspolitik och tillit

tisdag 16 december 2014 · 10:06

Vänsterpartierna (S,MP,V,FI) älskar att dela upp befolkningen efter olika gruppers identiteter och utmålar dem sedan som offer. Sverigedemokraterna har genom Björn Söder lyft fram sin syn på nationalism som tar ett annat grepp på det som i vår tid utgör en växande längtan efter identitet och samhörighet. Jag tycker man ska behandla  dessa båda perspektiv tillsammans.

Statsvetaren Bo Rothstein skrev i helgen på DN-Debatt, Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen:

Enligt den identitetspolitiska inriktning som kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet är Sverige ett land som domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter vilket tar sig uttrycks i olika former av strukturell och systemisk diskriminering av invandrare, kvinnor, funktionshandikappade, HBTQ-personer och så vidare. /…/

Grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga skulle då ligga i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal. [Ett hot mot denna] kommer från just den identitetspolitiska inriktningen. Den säger nämligen att idén om opartiskhet är en chimär. /…/ Enligt denna politiska inriktning ligger det helt enkelt inte inom mänsklig förmåga att opartiskt och sakligt kunna bedöma en person som inte tillhör den egna gruppen. Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.

Av detta följer en viktig slutsats: I det fall identitetspolitiken skulle komma att bli dominerande så kommer grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska samhällsmodellen att falla samman.

Rothstein pekar på hur gruppidentiteter, när de överordnas medborgarskapet, sliter sönder samhället genom att dela upp oss medborgare i “vi och dom”. En mycket intressant slutsats, mot bakgrund av anklagelserna de som står för identitetspolitiken kastar ut sig mot dem som talar om nationell identitet.

I söndagens DN publicerades också en lång intervju med partisekreteraren Björn Söder (SD), Den leende nationalismen:

– För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket. Då kommer vi in på nationalismen.

– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.

– Vi är för ett inkluderande samhälle, så alla som vill får plats. Vi har en öppen svenskhet som inkluderar även människor med rötter utomlands. Men man måste anpassa sig till det svenska och assimileras för att kunna bli svensk.

Måste man vara nationalist för att vara del av det Sverige du vill se?

– Absolut inte. Jag har säkert rätt mycket gemensamt med en liberal som är uppväxt i Sverige – även om vi har olika politisk uppfattning. Men vi har en samhörighet, vi firar samma högtider och har även en del grundvärderingar gemensamma, som tron på demokrati och på rättigheter för kvinnor. Därför kan vi ha en samhörighetskänsla.

Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?

– Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.

Gemensamt för vänsterns identitetspolitik och SD:s nationalism är att man delar upp människor i olika grupper. Därför är det något paradoxalt att S, V och MP gjort starka utfall mot Söder efter DN-intervjun på grund av att han delar upp människor i grupper. Man avvisar nationell identitet men problematiserar inte det Bo Rothstein tar upp, att den identitetspolitik man själv står för sliter sönder tilliten i det svenska samhället.

Om några, borde vänsterpartierna analysera det Rothstein tar upp eftersom tillit i samhället är helt avgörande för att kunna ta ut höga skatter och göra en stor stat möjlig. Om svenskar blir som greker, och gör allt för att fuska sig undan skatt, faller naturligtvis den svenska samhällsmodellen samman med ett brak.

Hur ser vi till att behålla den internationellt höga tillit i samhället som vi har i Sverige?

Den frågan tycker jag alla – från miljöpartister till sverigedemokrater – borde diskutera öppet. Och utan glåpord. Det blir så pubertalt när vänsteraktivister kastar okvädningsord omkring sig istället för att föra en intelligent diskussion.

En förklaring till att det för oss i Sverige kan vara svårt att föra detta samtal är att vi i hundra år styrts av en nihilistisk filosofi som förnekar att det finns några andra värden är de materiella. Vi är ovana att diskutera moraliska värden. Vi följer i praktiken fortfarande grundläggande normer, men enbart därför att de sitter i ryggmärgen och finns naturligt runt om oss. Vi har dock inte talat tydligt och explicit om dem. Jag tror det är därför känslorna så lätt svallar över. Man vet inte hur man ska uttrycka sig och man har inga logiska referensramar. Vi behöver bygga upp dessa efter hundra år av förtvinande tillvaro.

Det kan man kalla en utmaning för samhällsdebatten. Men låt oss ta den.

Tema: Identitet · Integration

M-samarbete? Paniken är nu total inom S.

söndag 14 december 2014 · 20:22

Enligt SVT:s Rapport har förre statsministern Göran Persson (S) i en intervju som sänds i kväll föreslagit att hans efterträdare Stefan Löfven ska söka regeringssamarbete med Moderaterna.

Vilken röra det är i huvudet på socialdemokrater just nu!

Ena dagen ska man gå till val med MP, nästa dag ska man gå till val ensamma, tredje dagen gör man upp med V om att löftet att stoppa vinster i välfärden gäller. Fjärde dagen vädjar man till FP och C om att samarbeta över blockgränsen.

Och så då detta. Nu är det M som ska underkasta sig Löfvens regeringsröra och rädda Socialdemokratin från sig själva.

Vad som helst för att rädda statsministerposten i socialdemokratiska händer.

Vore det inte så tragiskt skulle man skratta högt.

Alliansen är ett sammansvetsat regeringsalternativ som söker svenska folkets stöd att åter få regera Sverige så som man gjort i åtta år. Alliansregeringen ses internationellt som en av Europas mest framgångsrika. Ska något av de fyra partier som ingår i detta samarbete överge det för att kasta sig i armarna på S? Varför då?! För att rädda Löfven som statsminister? Tillåt mig fnysa.

Det är inte någon naturlag att Socialdemokratin ska regera detta land. Inte längre. Inse det!

Tema: Rödgröna · Valkampanj

Godmorgon Världen ren S-propaganda

söndag 14 december 2014 · 10:10

Sveriges Radio P1 har blivit rena reklamkanalen för socialdemokraterna inför extravalet. I söndagsmagasinet “Godmorgon Världen” gör man en lång “analys” av riksdagens budgetbeslut som enbart handlar om vilka “satsningar” i den rödgröna budgeten på olika myndigheter som uteblir eftersom Alliansens budget antogs. Inte ett ord om de gigantiska skattehöjningar som stoppas och därmed räddar oss medborgare från ökade kostnader. Inte ett ord om den stoppade höjningen av arbetsgivaravgifter för unga som därmed räddar tusentals jobb för de som nyss kommit in på arbetsmarknaden.

I “panelen” sitter som vanligt två vänsterdebattörer och en från mitten. De får spy galla över den nya moderata partiledningen innan den ens tillträtt. Regeringen undgår kritik, trots att det är regeringens klantighet som dominerat svensk politik i månader.

Den som kommit hem till Sverige efter en lång utlandsvistelse och lyssnar på detta radioprogram skulle få sig serverat en situation som dramatiskt skiljer sig från verkligheten. Det är rena Alice i Underlandet.

Godmorgon Världen är ett svenskt Pravda: vänsterns propagandaorgan.

Tema: Mediegranskning

Sluta polarisera migrationsfrågan

lördag 13 december 2014 · 9:37

Några liberala debattörer skrev igår på DN-debatt att Moderaterna borde hålla fast vid Fredrik Reinfeldts “öppna era hjärtan”-hållning i asylpolitiken.

Om uppropet skrev DN på ledarplats: “För de av debattörerna som förespråkar välfärdsstatens nedmontering är det oproblematiskt: artikeln kunde ha skrivits i sömnen.”

Axess chefredaktör PJ Anders Linder vänder sig emot att bara två lägen finns i migrationspolitiken: antingen de mest öppna gränserna i Europa eller de stenhårda begränsningar som Sverigedemokraterna står för. Han skriver under rubriken Lås inte fast migrationsdebatten:

I min värld handlar god politik om att väga ideal och intressen, ideologi och praktik, mot varandra, och man gör sällan klokt i att försöka maximera just ett av de värden som står i konflikt med varandra.

Att välkomna människor till Sverige är ett värde, att behålla balansen i samhällsutvecklingen är ett annat, och jag tror att det blir svårt att klara det senare om vi inte accepterar vissa begränsningar av det förra. Sverige har redan betydande problem med utanförskap hos människor med utländsk bakgrund, och om vi får en icke arbetsrelaterad invandring på dagens nivå inte bara i år under en rad år framåt är risken överhängande att det uppstår parallellsamhällen som präglas av ännu större trångboddhet, brist på laglig egenförsörjning, svartarbete och annan kriminalitet.

Skolsystem, socialtjänst och sjukvård kommer att sättas på ännu svårare prov. En sådan utveckling vore bekymmersam i sig, och dessutom kan den leda till höjd konfliktnivå i samhället och större stöd för extremism.

Själv skickade jag en artikel till SVT Opinion i tisdags, dock ej publicerad, som handlade om vilken utmaning som blir Anna Kinberg Batras största som ny partiledaren:

Hon får ingen hjälp av Moderaternas eftervalsanalys. Den såg inte elefanten i rummet utan låtsades som att 2014 var 2010. Visst är jobben och stabila statsfinanser viktigare, men väljarna utgår numera från att Moderaterna ska vara bäst på det. Man har inget mer att vinna där, bara att förlora om nye M-ledaren väljer fel kandidat till finansminister.

Valet 2014 handlade om en enda sak: Moderaterna tappade 350.000 röster och Sverigedemokraterna vann 450.000 röster. Allt annat var småkraft. Denna överströmning överskuggade allt annat och lade grunden för kaoset som vi nu ser i riksdagen.

Kommer Anna Kinberg Batra att fortsätta Fredrik Reinfeldts märkliga perspektiv där han menar att de milsvidda skogarna i Sverige kan ta emot många miljoner nyanlända? I så fall får hon nog ställa in sig på att bli en ny Bo Lundgren eller Yngve Holmberg.

Eller kommer hon att våga bryta det mångåriga mönstret för svensk politik? Ett mönster där alla med stor energi ägnar sig åt att spy galla över SD, men inte ägnar någon tankemöda åt att utarbeta egna seriösa åtgärder för att ta sig an de problem i verkligheten som många kommunpolitiker slår larm om.

Även om Alliansregeringen skapade ett ekonomiskt klimat där flera hundra tusen nya arbeten skapades, inte minst åt personer med utländsk bakgrund, har det varit fullständigt otillräckligt med den stora invandring vi har. Antalet människor som lever i förorter där normen är att få vuxna arbetar har ökat. Gettoiseringen har tilltagit.

Det visar att Sverige för närvarande inte klarat av att ta hand om de människor som kommit till landet, och därmed är ännu sämre förberett på att ta omhand ännu större migrationsströmmar.

Är den nye moderatledaren beredd att arbeta med tabubelagda verktyg som att se över arbetsrätten för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, formulera kvalifikationsregler för bidrag och förmåner för nyanlända och vidta andra åtgärder för att skapa en balans så att volymen på nyanlända motsvarar den kapacitet i mottagandet som landet klarar av?

Gemensamt för de tre sistnämnda kommentarerna ovan är att de är för öppenhet men betonar realistisk och praktisk politik snarare än utopisk dogmatism. Rösterna för realism i migrationspolitiken har ännu bara framförts av liberala och borgerliga debattörer och ledarskribenter, inte från något av de gamla etablerade partierna.

Allianspartierna borde bryta mot den polarisering som råder. Anna Kinberg Batra intervjuas nu i TV4 Nyhetsmorgon. När hon får frågor om invandring poängterar hon jobben, men också andra delar: Vi behöver diskutera integrationen som inte fungerar. Vi ska ha ett rättssäkert asylsystem och vi måste bättre samarbeta mellan rikspolitik och kommunerna. Hon ger inget besked om volymerna borde begränsas eller inte.

Det finns frön till att minska polariseringen i hennes svar. Men då måste innehållet i sakpolitiken konkretiseras och utvecklas. Vi får se om hon, när hon är vald 10 januari, ser till att positionera Moderaterna tydligare före valdagen den 22 mars.

Tema: Alliansen · Integration

Mördande intriger bakom Juholts fall

fredag 12 december 2014 · 11:32

Sällan har jag läst en så ingående skildring av de intriger som ständigt utspelar sig inom de politiska partierna i allmänhet, men inom Socialdemokratin i synnerhet. I boken Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014) har Daniel Suhonen in i minsta detalj dokumenterat alla de svinhugg som utdelades av partikamraterna mot Håkan Juholt under hösten 2011.

Per Svensson skriver att han “efter avslutad läsning känner stark lättnad över att inte vara socialdemokrat”.

Problemet med politik är att det är ett nollsummespel: den makt och ställning som någon vinner, måste någon annan förlora. Det finns bara 100 procent av röster och mandat att fördela. Om någon går fram, måste någon annan tappa.

Här skiljer sig politik på ett helt avgörande sätt från ekonomi. Inom marknadsekonomi finns tillväxt — hela ekonomin kan växa. En entreprenör som når stora framgångar kan göra det genom att erbjuda något nytt, något annat än konkurrenterna. Det gör marknaderna dynamiska, effektiva och framåtblickande. Politiken har att hålla sig till de mandat och församlingar som gäller. Detta statiska tillstånd resulterar i en destruktiv kamp om att förgöra andra.

Ingenstans märks det tydligare än inom politiska partier. Jag har själv deltagit i sådan maktstrid (för att fälla C-ledaren Olof Johansson efter han inlett nära samarbete med S 1995-98), men då var stridslinjerna tydliga: vi oppositionella ville stoppa S-samarbetet och vi stod mot partiledningen och dess lojala medarbetare som försvarade agerandet.

I denna bok avslöjar författaren att maktstriderna inom Socialdemokratin är permanenta och att de olika falangerna finns representerade både i partiledningens hjärta och utanför. Det innebär att det som beskrivs inte bara är maktstrider som i alla politiska församlingar, utan något mer, något värre. Jag skulle vilja påstå att Suhonen blottlägger ett inbördeskrig.

Bara en sådan sak som att Daniel Suhonens anställning som redaktör för tidskriften Tiden var en täckmantel för hans verkliga uppdrag som talskrivare åt partiledaren Håkan Juholt. Ingen ska få veta, inte ens partisekreteraren Carin Jämtin, vilken Suhonens verkliga roll är. Detta klimat, där socialdemokrater på en daglig basis ljuger för varandra på partihögkvarteret om vad man faktiskt sysslar med, är häpnadsväckande till och med för mig.

Inte undra på att Socialdemokratin framstår som så svagt och stapplande, både under Håkan Juholt och nu något som blir allt mer uppenbart under Stefan Löfven. I går gjorde Löfven minst lika förvirrade uttalanden som någonsin Juholt när det gäller samarbetet med Miljöpartiet. Förra veckan stod Löfven jämte Gustav Fridolin och de bedyrade att de skulle gå till nyval tillsammans på den budget man utarbetat i regeringsställning. Nu säger Löfven något helt annat (se mer i DN idag: Än slank Löfven hit, än slank han dit). Åter verkar de olika falangerna skjuta skarpt mot varandra medan partiledaren står hummande i mitten.

Författaren, som skrev boken före höstens regeringsskifte, menar att de interna maktstriderna förvärrats sedan Socialdemokratin förlorat regeringsmakten. Han hade en intressant förklaring:

I regeringsställning har partiordföranden mer befogenheter, eftersom makten att utse sina statsråd konstitutionellt vilar på statsministern … I opposition begränsas friheten av att en huvuddel av de ledande företrädarna väljs på partikongressen

Men höstens förödande regeringsmisslyckande visar att inbördeskriget inte längre mattas av när S-ledaren är statsminister. Det fortsätter i oförminskad styrka. Idag har också Mona Sahlin tagit till orda och kritiserat Stefan Löfven på samma sätt som hon började kritisera Håkan Juholt.

Kanske kommer Stefan Löfvens talskrivare snart att kunna skriva en uppföljare till Suhonens bok?

När växelverkan mellan partipolitik, lobbying och näringsliv berörs, en gammal hjärtefråga för författaren, präglas beskrivningen av en paranoid ton som jag vänder mig emot. Att näringslivets organisationer vill ha goda kontakter med den politiska makten, oavsett vilka partier som sitter i regeringsställning är inte konstigare än att fackföreningar vill det. Hur kan det vara hyllat “samförstånd” när LO framför sin syn till en regering, men “korruption” när näringslivet framför sina perspektiv till samma mottagare? Författaren har väldigt låg tilltro till att politiker kan stå emot lobbyister vilket är märkligt eftersom han som vänsterintellektuell vill att politiker ska bestämma så oerhört mycket mer över oss medborgare och våra liv. Om politiker är så lättlurade alternativt korrupta, varför ska de då tilldelas den enorma makt som vänstersidan vill ge dem?

Sammantaget är denna bok ett smärtsamt avslöjande reportage om högst aktuell svensk politik.

Jag tycker författaren sätter fingret på många intressanta frågeställningar även om han inte har de rätta svaren.

Fler recensioner: Svenska Dagbladet i Utmärkt S-märkt adelskalender, Smålandsposten i Spännande samtidsskildring från lejonets kula, Göteborgs_Posten i Spelet bakom Juholts avgång. Se också partiledarens kommentar om boken i DN: Löfven: Så jävla mycket knivhugg i ryggen.

Tema: Kultur & humor · Rödgröna

Så kan en ny Alliansregering se ut

torsdag 11 december 2014 · 10:07

Jag vet. “Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten”, som den gamle centerledaren Gunnar Hedlund sa. Ta inte ut några segrar i förskott.

Men när Stefan Löfvens förtroende faller och nya mätningar av partisympatier visar att Alliansen är största block, kan man inte låta bli att fundera på hur en ny regering kan se ut i mars 2015. Regeringen kan bantas från 24 till 19 ministrar (det är viktigt att ha kunnigt folk kvar i riksdagen):

Statsminister Anna Kinberg Batra (M)
Utrikesminister Carl Bildt (M)
Justitieminister Karin Åhman (opol)
Finansminister Ulf Kristersson (M)
Socialminister Göran Hägglund (KD)
Näringsminister Annie Lööf (C)
Försvarsminister Jan Björklund (FP)
Utbildningsminister Birgitta Ohlsson (FP)
Kulturminister PJ Anders Linder (borgerlig)
Arbetsm.minister Elisabeth Svantesson (M)
Migrations/integrationsmin Tobias Billström (M)
Miljöminister Lena Ek (C)
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C)
Infrastrukturminister Hanif Bali (M)
Socialförsäkr.min Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Barn/äldreminister Maria Larsson (KD)
Handelsminister Ewa Björling (M)
Finansmarknadsmin Peter Norman (M)
Biståndsminister Karin Enström (M)

Jag tycker regeringen ska återgå till praxis att kunna välja statsråd som har kompetens utanför partipolitiken. Här är två kunniga personer jag gärna skulle vilja se på två viktiga områden, justitie och kultur:

Karin Åhman är professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet. Hennes forskningsinriktning är konstitutionell rätt med fokus på fri- och rättigheter, särskilt äganderätten. Hon skulle kunna lyfta de medborgerliga rättigheter som ofta försvinner när olika politiska intressen vägs mot varandra.

PJ Anders Linder är chefredaktör för Axess och litteraturvetare. Han har ett öra för en bredare samhälls- och kulturdiskussion än den partipolitiska, byggd på borgerliga värderingar.

Jan Björklund skulle bli en utmärkt försvarsminister och hans partikollega Birgitta Ohlsson får ta över utbildningsdepartementet.

Ulf Kristersson blev idag moderaternas nye ekonomiske talesperson och är självskriven som ny finansminister. Om någon har erfarenhet och förmåga att efterträda Anders Borg så är det Kristersson.

Tobias Billström får ansvar för både migration och integration i arbetsmarknadsdepartementet, där dessa frågor hör hemma.

Hanif Bali är 27-årig riksdagsledamot som visat framfötterna.

Detta skulle kunna bli en regering som både förvaltar det Reinfeldt-regeringen gjorde utomordentligt bra, men samtidigt förnya politiken på områden där de tidigare regeringarna inte lyckats särskilt väl: kultur, juridik, försvar och integration/migration.

Tema: Alliansen

Varför snubblar Löfven?

tisdag 9 december 2014 · 23:23

Flera av bloggens läsare skriver och undrar vad jag tror om anledningen till att Stefan Löfven agerar så taffligt.

Jag tycker mig se en röd tråd i Löfvens och S-ledningens agerande: de har stenhårt trott på medierösterna som skadeglatt utropat att “Alliansen är död” efter valet i september. Även riksdagsledamöter i de borgerliga partierna har givit Löfven hopp genom att säga att varje parti behöver utveckla sig själva nu när de är i opposition.

Socialdemokratins högsta önskan är att man ska kunna återgå till gamla goda tider, före Alliansens bildande, då S med enkelhet kunnat spela ut de borgerliga partierna mot varandra. Härska genom att söndra.

Det var därför S tog med MP i regeringen men sparkade ut V. Det var därför Löfven lockade och pockade gentemot FP och C men inte ville tala om Alliansen.

Även sedan Löfven sagt att han ska /hotat att/ utlysa extra val har han bifogat en brasklapp: han beslutar om extraval i slutet av december om inte någon hör av sig dessförinnan. Det är ett sista försök att få framför allt FP, som backade i valet och säkert inte ser fram emot ny valrörelse, att komma krypande och rädda S-MP-regeringen.

Men Alliansen har hållit ihop. Inget parti har fronderat och räddat Löfven.

Det har gjort Socialdemokratin desperat. Extraval är den sista dramatiska åtgärden man kan vidta för att försöka spräcka Alliansen.

Man kommer inte att lyckas.

Därför framstår man som förlorare. Med all rätt.

Stefan Löfven har tappat kraftigt i förtroende mellan september och december, enligt Aftonbladets mätning. Från 49 procent till 39 procent av väljarna som har stort eller mycket stort förtroende för honom. Gustaf Fridolin har tappat lika mycket, från 40 till 30 procent. Därmed har han halkat efter alla Alliansens partiledare: Annie Lööf har ökat från 26 till 35 procent. Högglund har 35 procent och Björklund 33 procent. Jumbo bland regeringsalternativens ledare intar Åsa Romson med katastrofala 18 procents förtroende. Det är mindre än Jimmie Åkesson som har 23 procent. Anna Kinberg Batra har redan innan hon valts 33 procent.

Nu är frågan om dessa förtroendesiffror är en föraning om valsiffror i extravalet i mars. Jag vill tro det.

Tema: Alliansen · Rödgröna · Valkampanj

Allt handlar om att spräcka Alliansen

söndag 7 december 2014 · 22:21

I SVT Agenda avslöjar sig Gustav Fridolin när han säger att han hellre gör upp med enskilda borgerliga partier än med Alliansens fyra partier. Skälet är maktpolitiskt: bara genom att spräcka Alliansen kan vänstersidan behålla initiativet i svensk politik.

Följande intressanta ordväxling utspelade sig i Agenda ikväll:

Programledaren: Är du beredd att göra en överenskommelse med en rödgrön regering [efter nyvalet] så att de får igenom sin budget?

Annie Lööf: Jag är beredd att ta ansvar som del av Alliansen.

Programledaren: Med hela Alliansen alltså. Men du som centerledare är inte beredd att gå in och göra upp?

Annie Lööf: Vi har sagt att det är bättre ju fler partier som ingår. Därför är hela Alliensen med när vi sluter överenskommelser om exempelvis energi, försvar och friskolor.

Gustaf Fridolin: Samtidigt är det ju den här skarpa blockpolitiken som ger Sverigedemokraterna den makt de försöker ta sig.

Annie Lööf: Men det är väl bättre om det är fyra partier som är med och inte bara ett?

Gustaf Fridolin: Fast det är utifrån den här skarpa blockpolitiken de kan försöka hota och tvinga fram den här sortens situation.

Fridolin ljuger för väljarna. Självklart är en blocköverskridande överenskommelse med fyra borgerliga partier stabilare och ger ett vågmästarparti ännu mindre utrymme än uppgörelse med bara ett borgerligt parti.

Det kan ingen förneka.

Ändå är det, som tydligt framgår ovan, blocköverskridande samarbete med bara ett borgerligt parti som MP och S vill ha.

Detta agerande har bara ett logiskt motiv: att spräcka Allianssamarbetet mellan de fyra borgerliga partierna.

Inte en enda politisk journalist eller kommentator har berört detta. Det är därför att de är partiska och blundar för detta maktspel från vänstersidan.

En som inte vill se är Per T Ohlsson som i sin söndagskrönika i Sydsvenskan skriver:

Den 16 september 1992, när kronan var hotad, ringde statsminister Carl Bildt till [S-ledaren i opposition] Ingvar Carlsson, som befann sig i Berlin. Carlsson reste hem. Efter svåra förhandlingar enades regeringen och Socialdemokraterna fyra dagar senare om ett åtgärdspaket med för båda parter ytterst smärtsamma eftergifter om bland annat sjukförsäkringen och skatterna. … Därför ter det sig följdriktigt att [Carlsson] nu i veckan rekommenderat blocköverskridande lösningar.

Ja, men skillnaden mellan då och nu är att Bildt inte var ute efter att spräcka S genom att säga att man helst vill göra upp med högerflygeln inom Socialdemokratin.

Regeringskrisen beror enbart på att S och MP försökt försvaga den borgerliga oppositionen genom att spräcka Allianssamarbetet. Om man fokuserat på att regera istället för att maktspela hade säkert en överenskommelse likt den 1992 kunnat komma till stånd.

Tema: Alliansen · Rödgröna · Valkampanj