I senaste numret av tidskriften Nyliberalen (nr 2/2008) finns en underhållande recension (ej online) av Draksåddens år av Palme-medarbetaren Pierre Schori. Hans Engnell skriver:

För att vara en berest och erfaren man som inte bara haft jobbet som svenskt statsråd utan också arbetat som europaparlamentariker, kabinettsekreterare och FN-tjänsteman ger Pierre Schori utryck för en förbluffande naivitet. Detta blir också tydligt när Schori, som tack vare sin erfarenhet kan förväntas ha bra koll på amerikansk politik, kräver att Bush och Cheney ska göra avbön, bocka och buga och be hela världen om ursäkt, för att sedan beklaga sig över att de nog aldrig kommer att göra det. Schori gör sig själv till en karikatyr av en vänsterkritiker av Bush och USA. . .

För att vara en person som har sett så mycket politik kokas på nära håll är det förvånande att Schori förmedlar en närmast infantil bild av “hur det borde vara” i USA och världen. Det verkar faktiskt vara så, att Schori under årens lopp har upplevt en hel del politik men aldrig riktigt lyckats förstå den.

Ja, det är något märkligt med dem som tjänstgör i FN, som om de duperas att inte se cynismen i FN-arbetet, att alla goda ambitioner fungerar som kulisser för diktaturer bakom vilka de kan fortsätta att förtrycka och mörda. Jag minns en dokumentär i SVT om Dag Hammarskjöld där en vän till honom berättade att Hammarskjöld blev djupt deprimerad av Kongokrisen och vid ett av sina sista besök hemma i Sverige, innan han dog i Kongo, sagt sig ha upptäckt att det “finns onda människor” som inte lyssnar på rationella argument.

Vilken naivitet! För mig är det en gåta hur så beresta personer kan vara så världsfrånvända och begripa så lite om människors mångbottnade natur. Vad är FN-skrapan i New York, annat än en duperingsverkstad där naiva européer låter sig bli diktaturernas nyttiga idioter.

(Andra intressanta bloggar om politik, utrikespolitik, FN, FN,recensioner)

I senaste numret av tidskriften Nyliberalen (nr 2/2008) har jag en artikel om John McCains ideologiska hållning ur ett vidare och historiskt perspektiv: Är John McCain den nye Barry Goldwater?

När jag läser texten så här några veckor efter den skrevs, ser jag att det är en hyllningsartikel. Det är inte riktigt “fint” att skriva så, att visa vad man känner. Men det är sant. Så här tycker jag.

(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, republikanerna, John McCain, Barry Goldwater, Ronald Reagan)

När EU-kommissionen nu lagt fram ett förslag till direktiv om gränsöverskridande sjukvård innehåller det ett bra och ett dåligt besked: vi européer får rätt att söka vård var vi vill i Europa, men hemlandet har fortsatt möjlighet att neka finansiering även om vård inte kan ges i hemlandet.

SVT-Rapport hade ett talande inslag igår: Svårare att få gratis vård utomlands (video, 2 min). Svensk vård utför inte all behandling som finns att tillgå. Och Försäkringskassan avslår många ansökningar om finansiering.

Borgerliga sjukvårdspolitiker välkomnar EU-direktivet om gränsöverskridande sjukvård, eftersom man är beredd att låta EU-rätten ingå i vårdgarantin, och därmed tvinga landsting att betala. Om patient inte får vård i garanterad tid inom det egna landstinget kan patienten söka vård hos annan vårdgivare, i ett annat landsting, privat vårdbolag eller utomlands.

Det är ju detta som är vårdgarantins syfte — att skapa konkurrens och driva på landstingens sjukvårdsverksamhet så att man löser sina uppgifter i tid. Annars blir man av med pengar och patienter.

Borås Tidning skriver i ledaren Vård utan gränser:

Fram tills nu har ersättningen betalats ut av försäkringskassan. Men socialdepartementet ser över om ersättningsskyldigheten ska läggas på landstingen. Det vore utmärkt. Snacka om utveckling av vårdgarantin. En sådan förändring skulle troligen korta de destruktiva och onödiga vårdköerna rejält. Den svenska regeringen är överlag positiv till direktivet.

Men vänsteroppositionen är kritisk till att patienter får dessa utökade rättigheter. I Studio Ett igår var europaparlamentarikern Eva Britt Svensson (v) inte nådig i sitt motstånd mot att patienter ska kunna söka sig utomlands. Lyssna här (9 min). Hon debatterar med Henrik Hammar (m) som förespråkar att vårdgarantin — och därmed finansieringen — omfattar utlandsvård. Hammar är ordförande i sjukvårdsdelegationen inom SKL, Sveriges kommuner och landsting.

Åter demonstreras hur vänstern vill kuva svenskarna och tvinga dem att stå med mössan i hand hos landstingen utan möjlighet att söka sig till andra vårdorganisationer om man inte får hjälp i landstinget.

(Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, sjukförsäkring, vård, sjuk, försäkringskassan, rehabilitering, sjukpenning, sjukpenningen, Vårdval Stockholm, Vårdval Halland)

Idag har Dagens Nyheter för ovanlighetens skull en huvudledare som överensstämmer med det den här bloggen länge hävdat, Lär av Amerika:

Efter primärvalsbataljen [under våren] vet den genomsnittlige EU-invånaren mer om det amerikanska systemet än om sitt eget. Alla de faktorer som gör att USA:s federala demokrati kan vitaliseras gång på gång verkar saknas på den här sidan Atlanten:

Gemensamma mötesplatser, tydligt fokus för mediebevakningen, fungerande representation, begripliga strukturer och processer. EU:s politiska system är lika sövande och obegripligt som USA:s är rättframt och upphetsande.

Men DN är väldigt försiktig och okonkret i sina slutsatser:

Målet borde vara ett EU där den enskilde medborgaren känner sig engagerad och representerad, inte bara av ett låtsasparlament. Lite mer som i USA.

Här i bloggen har länge ett europeiskt presidentval förespråkats som en tydlig väg att i praktiken, inte bara i snacket, göra EU smalare och vassare och dessutom demokratiskt i dess sanna betydelse — folkens möjligheter att avsätta makthavarna och välja nya med annan politisk inriktning. Och det är att ersätta låtsasparlamentet med en president som är folkvald och som utser sin kommission.

I april 2005 presenterades här i bloggen en skiss på federal konstitution för Europa.

Därmed skulle Europas väljare avgöra inriktningen på EU de kommande fem åren genom att välja en regleringsivrig eller en liberal president, en vänster-, mitten- eller högerkandidat. Den folkvalde presidenten (via elektorer som innebär att små stater också får inflytande) kan sedan få nytt förtroende av Europas folk, eller ersättas om presidenten inte uppfyllt förväntningarna.

Presidenten och dennes kommission lägger fram sina förslag till Europeiska rådet där medlemsländernas premiärministrar beslutar att godkänna eller avvisa presidentens förslag (här kan röstviktningen gärna ske enligt förslag i Lissabonfördraget). På det sättet för EU en egen skäl, en maktposition som 500 miljoner medborgare kan förhålla sig till, samtidigt som medlemsländerna fortsätter ha avgörandet i sin hand, via sina egna demokratiskt valda ledare.

Om makteliten i EU fortsätter vägra ge europas folk avgörande demokratisk makt kommer unionen som projekt att dö.

En politisk aktör som inte följer grundläggande demokratiska spelregler, där ansvar av makthavarna direkt kan utkrävas i val, har ingenting med framtiden att göra.

(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, EU, EU,Lissabonfördraget)

Upsala Nya Tidning har haft ytterligare två artiklar på temat “generaliseringar om muslimer”, efter det första påhoppet som ledarredaktionen gjorde på mig i maj.

Här ska jag först diskutera artikeln av chefredaktören Håkan Holmberg, Liberalism eller grupptänkande? Men låt oss börja med mitt huvudbudskap som sammanfattades så här i min replik:

För mig är det fullständigt egalt om någon vill strypa yttrandefriheten för att den kränker Muhammed eller för att den kränker Jesus. Båda har fel. Men för UNT är det annorlunda. Om en kristen vill stoppa Jesus-satir, då är han inskränkt, men om en muslim vill stoppa Muhammedteckningar, då framför han höjden av visdom och de som inte vill stoppa teckningarna är islamofober.

Tyvärr vederlägger inte Holmberg min tolkning av UNT:s inställning. Och detta är grundproblemet: UNT ägnar sig åt gruppidentitetstänkande, även om Holmberg försöker blanda bort korten. En kristen får “kränkas” med Jesus-satir, medan en muslim inte får “kränkas” med en Muhammed-satir. Det är BARA grupptillhörigheten som för Holmberg avgör vad som är tillåtet, medan yttrandefriheten som princip har kastats överbord.

Holmberg fortsätter sedan:

Dick Erixon skriver i gårdagens genmäle om islam och den muslimska civilisationen som vore den ett enhetligt begrepp som symboliseras av sådant som hedersvåld och extremisters mord på civila. Men de iranier som fängslas eller hängs för att de är homosexuella, oppositionella eller kämpar för frigörelse för landets kvinnor har samma kulturbakgrund som de styrande mullorna.

Javisst, men dessa hjältar tar ju avstånd från hur den muslimska kulturen utövas i deras samhällen! De är dissidenter i ett politiskt-religiöst förtryckande system. Det är inte dessa personer som riktar dödshot mot Lars Vilks och Jyllands-Postens tecknare, utan som tvärtom bjuder in Lars Vilks till diskussion, vilket rapporterats här i bloggen.

Genom att släta över och framställa islam som tolerant — eftersom det å ena sidan finns dissidenter som riskerar livet i kampen för frihet, och å andra sidan finns totalitär uttolkning av islam — så går Holmberg de totalitära krafternas ärende. Skulle Holmberg sagt att sovjetkommunismen inte kan kritiseras som totalitär, eftersom Natan Sharansky och andra dissidenter kämpade för frigörelse trots att de fängslades i Gulag?

Snacka om att schablonisera och se människor enbart i grupper och kollektiv. Håkan Holmberg ser inte skillnaden på en muslim som riskerar livet för att kämpa för frihet och ayatollorna i Teheran. Det är han som för dem samman till en homogen grupp — muslimer — som inte får kritiseras under några som helt villkor.

Min huvudpoäng ovan ser till individen och hur hon handlar och argumenterar. Jag gör inte skillnad på kristen och muslim men jag gör skillnad på den västerländska kulturen på kristen-judisk grund, och den muslimska civilisationen som domineras av primitiva kulturuttryck i form av hot, våld, hämnd och kränkthet.

I bloggen lyfts många muslimska röster fram som vill reformera islam. Problemet med Holmbergs linje är att han tvärtom undergräver dissidenterna genom att reservationslöst försvara islam, utan att göra den helt avgörande distinktionen mellan ljusa krafter som vill reformera och de synnerligen mörka krafterna som vill återvända till medeltiden och helst till 600-talet.

Holmberg sopar alla allvarliga brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begås i allahs namn under mattan. Istället relativiserar han kristendomen och går tillbaka hundratals år i vår utveckling för att hitta liknande övergrepp. Men betyder det att Holmberg avsäger sig upplysningstiden? Anser han den likgiltig, betydelselös, något att rycka på axlarna åt?

För mig är det självklart att vi ska försvara upplysningens landvinningar, som skapats inom den västerländska kulturen — och bara där! Jag anser att frihetens värderingar är universella och ska omfatta alla människor på jorden. Därmed är jag motståndare till alla politiska och religiösa system som står ivägen, oavsett om det är kommunism, fascism eller islam.

(Andra intressanta bloggar om politik, islam, kristendom, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik, moderna klansamhällen, gruppidentitetspolitik, UNT)

I morgon torsdag öppnar centerpartiet de digitala slussarna för frågor om FRA mellan kl 12-24, rapporterar man på hemsidan, Chatta med centerpartiet om FRA och liberalism.

Bra initiativ. Makthavare som påstår sig vara öppna för diskussion måste bevisa det i praktiken. Och en chatt där frågor och svar publiceras offentligt är en tvåvägskommunikation i tiden.

Det går också att skicka in frågor i förväg via mejl, och jag passar på att ställa de här tre frågorna:

(1) Integritetsskyddskommittén har — i parlamentarisk enighet — föreslagit stärkt grundlagsfäst skydd för den personliga integriteten. Kommer centerpartiet att se till att dessa förslag kommer till omröstning i riksdagen före nästa val?

(2) Detta skydd kommer att sakna trovärdighet så länge inte de svenska domstolsväsendet frigörs från politisk kontroll. Kommer centerpartiet att se till att riksdagen före nästa val röstar om införande av en författningsdomstol som står oberoende från riksdag/regering och som utan uppenbarhetsrekvisit lagprövar riksdagens antagna lagstiftning?

(3) Varför har inte Alliansen under det år som gått sedan riksdagen minoritetsbordlade FRA-lagen bättre förklarat hur proportionalitetsprincipen tolkats i motsättningen mellan Rikets säkerhet å ena sidan och den personliga integriteten å den andra?

Ett fritt samhälle undkommer inte verkligheten och de svåra avvägningar mellan viktiga värderingar som står emot varandra. De som vill förbjuda all signalspaning och avskaffa FRA underskattar det faktum att ett fritt samhälle bara kan fungera under ordnade former i en rättsstat där lagar upprätthålls. Alternativet är anarki och barbarism. Samtidigt ska ordningsmakten och försvarsmakten underställas kontroll och granskning så att dessa rättsstatens verktyg inte i sig blir ett hot mot friheten.

Bara med en noga genomtänkt balans mellan dessa två motstridiga intressen kan ett fritt samhälle upprätthållas. Såväl den förra socialdemokratiska regeringen som den nuvarande har kapitalt misslyckats med att redogöra för hur den här balansen ser ut i fråga om FRA-lagen. Det är dags för alla parter att tala om hur de ser på den här balansen, såväl regeringen och oppositionen i riksdagen som för- och motståndare till FRA-lagen i den allmänna debatten.

Jag hoppas centerpartiets 12-timmars digitala debatt blir första steget i en sådan öppen diskussion.

(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, FRA-lagen, försvarspolitik, FRA, övervakning, integritet, avlyssning, samhälle, demokrati, Johansson, Federley, MR, frihet)

Trots vallöfte om att dra tillbaka trupper från Irak, beviljade den demokratiska partimajoriteten i Kongressen anslag så att president Bush kunde genomföra truppförstärkning våren 2007. Ett krav var dock att insatserna i Irak kontinuerligt skulle utvärderas mot 18 benchmarks, 18 delmålsättningar, så att insatsernas framgångar och bakslag kunde mätas.

AP har kommit över utvärderingen för maj månad innan den publicerats, och rapporterar i New Iraq report: 15 of 18 benchmarks satisfactory: 

Av maj 2008-rapporten, som AP tagit del av, framgår att bara två av 18 benchmark — stiftande av lagar som kräver avväpnande av miliser och fördelningen av oljeintäkter — uppvisar ett otillfredsställande utfall. Vita huset ser utvecklingen i mycket positivt ljus och deklarerar i en ny bedömning till Kongressen att Iraks insatser i 15 benchmark är “tillfredsställande”.

Under de senaste 12 månaderna, sedan Vita huset offentliggjorde den första formella bedömningen av Iraks militära och politiska utveckling, har Bagdads politiker uppnått flera nya överenskommelser som anses avgörande för att lätta på sekteristiska spänningar. Man har exempelvis antagit lagstiftning som beviljar amnesti för vissa fångar och tillåter tidigare medlemmar av Saddam Husseins politiska parti att återfå jobb eller pension. Man har också beslutat att provinsval ska hållas den 1 oktober.

I en TV-kommentar i natt sa kolumnisten Charles Krauthammer att de delmål som inte uppnåtts, som att stifta lag mot miliser, är av ringa betydelse eftersom det inte är lagar som hindrar våld, utan att den irakiska polisen och armén fungerar och upprätthåller säkerheten. Och så är fallet.

Alltså: antikrigsvänstern i amerikanska kongressen satte på egen hand upp 18 delmål för Irak som man krävde att Bush-administrationen åstadkom framgångar i, och i 15 fall har så skett. Det är ett tydligt bevis på hur stora framgångarna varit i Irak det senaste året. Stora framgångar! Det hör du inte i massmedierna. Men det så verkligheten ser ut.

(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,Bush, Bush, USA, Vita huset, demokrati,MR, frihet, Irak, yttrandefrihet, fundamentalism, rasism, islamofobi, integration, integrationspolitik)

Efter tsunamikatastrofen efterfrågade såväl Konstitutionsutskottet som Katastrofkommissionen den telefon- och datatrafik som det socialdemokratiska regeringskansliet stod för under de kritiska dagarna julen 2004. Men ingen information lämnades ut därför att statsrådsberedningen hävdade att banden som lagrat trafiken inte fanns kvar.

Men statsrådsberedningens chefsjurist Bengt Nordqvist ljög, inte en gång utan 21 gånger. Det rapporterar Svenska Dagbladet i  JO utreder mörkade tsunamiband.

Nu ska äntligen Nordqvist granskas av JO. Tidigare har JO riktat skarp kritik mot statssekreterare Lars Danielsson, en kritik som kunnat leda till åtal — om Sverige haft en skarpare lagstiftning om tjänstefel. Något jag kräver i debattartikeln: JO borde kunna åtala Lars Danielsson.

Där konstaterar jag att Justitieombudsmannen, när ämbetet inrättats i och med 1809 års revolution, hade vassa tänder och granskningen av statens tjänstemän var på allvar:

Under 1800-talet var det inte ovanligt att JO åtalade ett 20-tal ämbetsmän om året för fel begångna i tjänsten. Och i flertalet fall fälldes den åtalade och dömdes till fängelse, avsked eller upp till en årslön i böter.

Så borde det vara nu också. Statens tjänstemän ska inte kunna begå allvarliga fel utan att det får allvarliga konsekvenser.

(Andra intressanta bloggar om politik, JO, juridik, kriminologi, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, fängelse, moral)

Strejk är något som tillhör en svunnen tid. Strejk fungerar bara i ett samhälle med högt planekonomiskt inslag och få, stora och centraliserade aktörer, så som det var under industrisamhället tid. Men den tiden har vi lämnat bakom oss. Nu råder konkurrens mellan många mindre aktörer och flexibilitet kännetecknar marknaderna.

Därför är det obegripligt att facket tror att de ska få ut något av den busstrejk man nu dragit igång.

Svenska Dagbladet skriver i ledaren, Att strejka för kråkorna:

Man kan också fråga sig hur pass givande strejken är som metod. De nominella löneökningar som kan uppnås äts ofta upp av inflation och efterföljande höjningskrav från andra yrkesgrupper. Fackföreningar har en viktig roll att fylla i att organisera och bistå arbetstagare, men storskaliga strejker är ett omodernt, kollektivistiskt inslag på arbetsmarknaden, som dessutom kostar mer än de smakar.

Jag får en känsla av att facken strejkar för att visa att de finns och att de har medlemmar. Men så utövar man inte inflytande på 2000-talet. Fackföreningarna förlorar på att ställa till med anarki.

(Andra intressanta bloggar om politik, pendling, busstrejk, strejk)

Radions ekoredaktion är så typiska för den antiamerikanska journalistkåren. Nu har man gjort ett reportage om det fruktansvärda faktum att den som hatar USA har svårt att bli president i landet, Patriot ett måste för att bli president: 

På fredag är det USA: s nationaldag, 4 juli. Och presidentvalskampanjen som redan pågår för fullt har glidit in på frågan om vilken av de två kandidaterna som är den största amerikanska patrioten.

Och skulle Sverige vara annorlunda?!? Ett skäl till att moderaterna under Reinfeldt gjorde ett så bra val 2006 var ju inget annat än att man slutat kritisera svenska brister för att istället hylla den svenska modellen. Och förklaringen till att socialdemokraterna vunnit så många val kan spåras i att man alltid hyllat det som uppfattas som “typiskt svenskt” — höga skatter, höga bidrag, många regleringar.

Förresten, är det inte exakt vad Dagens eko sysslar med?

Och tror Dagens eko att en statsministerkandidat som häcklar och hånar allt svenskt skulle kunna bli vald?

Därför blir det så utomordentligt fånigt när Sveriges Radio ska göra narr av amerikansk patriotism.

Varför kan inte svenskar på vänsterkanten inse att de är nationalister och patrioter i minst lika hög grad som amerikaner, men med den skillnaden att man inte tycks vara medveten om det. Snacka om bristande självinsikt.

För övrigt tycker jag den inkluderande patriotism som kännetecknat USA sedan 1700-talet är tilltalande, och eftersträvansvärt. Vi i Sverige borde också öppet erkänna och vara tacksamma över det som uppnåtts i vår kultur. Det skadar inte att då och då glädjas åt den frihet och de livsmöjligheter som våra traditioner och kultur skapat.

(Andra intressanta bloggar om politik, media, SR, Dagens eko, public serivce, journalistik, USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)

Till alla gaphalsar inom amerikanska vänster tillhör Arianna Huffington de som skriker högst. Med sin blogg huffingtonpost.com var hon en av kvinnorna som sänkte Hillary Clinton. Hon hatar Clinton minst lika mycket som varje republikan. Nu varnar hon Barack Obama: Gå mot mitten och du blir en förlorare! Hon skriver i Memo to Obama: Moving to the Middle is for Losers.

Obamas kampanj begår nu ett mycket allvarligt misstag. Att gå mot mitten är en förlorande strategi . . . Att springa mot mitten i försök att attrahera obeslutsamma väljare fungerade inte för Al Gore år 2000. Det fungerade inte för John Kerry 2004. Och det fungerade inte när Hillary Clinton gjorde det i vintras.

Att fixera vid — och fjäska för — den här gruppen handlar om skräddarsydda budskap för att undvika att stöta sig med snarare än inspirera och engagera väljare. Och har inte den grundläggande målsättningen i Obamas kampanj varit att engagera väljarna för fundamentala förändringar?

Hon menar att Obama har börjat leverera utvattnade budskap, inte minst när det gäller stopp för frihandeln:

Så varför börja spela det politiska spelet om att inte ta ställning och leverera nya nyanserade positioner om signalspaning, vapenkontroll, dödsstraffet och [frihandelsavtalet] Nafta?

I en intervju i Fortune fick Obama frågor om att han kallat Nafta “ett stort misstag” och “förödande”. Obama svarade: “Ibland blir retoriken i valkampanjer överhettad och överdriven.”

Överhettad? Så när han kampanjade i mellanvästern, där många orter har drabbats på ett, ja, förödande sätt av de ekonomiska villkor som Nafta resultarat i, och han lovade att använda en utträdesklausul i frihandelsavtalet, var det alltså utslag av “överhettning”? Eller var det “överdrivet”?

Barack Obama har försatt sig i en besvärlig situation. Han har höjt förväntningarna hos alla missnöjda, just genom att inte vara specifik utan bara tala om “hopp” och “förnyelse”. Det gör att många på vänsterkanten räknar med att han ska föra en mer vänsterinriktad kamapnj än Kerry och Gore.

Libertarianer som tröttnat på republikanernas ekonomiska offentliga slöseri, är lika förtjusta i Obama, men de förväntar sig att han tvärtom ska stå upp för mindre stat i Ronald Reagan-anda.

Även en del konservativa har inspirerats av Obama som talat om familjen och rötterna i oprecisa termer. De tror att han står för civilisationskritik av deras slag.

Den som lovar att tillfredsställa alla riskerar att göra alla besvikna.

Är denna drapa i en ledande vänsterblogg första tecknet på att Obama börjar förlora sitt momentum? Återstår att se.

(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)

I nya numret av magasinet Neo har Ann-Sofie Dahl, verksam vid Center for Strategic and International Studies i Washington DC, en träffsäker dagsaktuell analys av neokonservatismens ställning: Neokonservativ renässans (pdf). Hon ger först en, för att vara på svenska, ovanligt korrekt definition av fenomenet:

Den absoluta övertygelsen att demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste komma alla människor till del, oavsett var på denna planet de råkar befinna sig, är kanske det allra mest utmärkande draget för neokonservatismen. Det gällde folken på andra sidan Muren i Öst- och Centraleuropa, och i dag gäller det Mellanöstern, med sin hisnande brist på mänskliga rättigheter . . .

Dahl påpekar sedan att utvecklingen i Irak gick fel därför att president Bush, som aldrig varit neokonservativ, inte från början fullföljde råden från de neokonservativa, utan valde en realpolitisk väg direkt efter invasionen 2003. Den väg som ledde till upptrappat våld. Först i januari 2007 lade president Bush om strategin och beslutade om truppförstärkning och motoffensiv, vilket också lett till ett klart förbättrat säkerhetsläge i Irak. Ann-Sofie Dahl skriver:

När Bush sent omsider lyssnade på de neokonservativa rekommendationerna, och dessa visade sig påtagligt framgångsrika, var det uppenbarligen inte alls lika kul [för mainstreammedierna] att skriva om dem. Men de som tror att neokonservatismen är både död eller begraven har missat dels att det är den neokonservativa agendan som numera i alla fall till stora delar följs i Irak, dels att neokonservatismen har fått en gyllene renässans med den republikanske presidentkandidaten John McCain.

John McCain var neokonservativ långt innan någon reporter hade lärt sig att stava till ordet, och lär inte upphöra
med det bara för att han vinner presidentvalet i november.

Ja, McCain står för den framgångsrika utrikespolitik som nu gäller i Irak, medan Barack Obama skulle gå tillbaka till den realpolitik som Bush bedrev direkt efter invasionen, från sommaren 2003 fram till januari 2007, och som visade sig vara så förödande för Irak och Amerika.

(PS: Bilden ur Neo är tankeväckande: amerikanska örnens huvud tillsammans med en duvas kropp.)

(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama, neokonservativa, politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, MR, frihet, yttrandefrihet)