Söndag 2007-06-10 / 23.20länk FÖRSTA SMAKPROVET: FRIHETSJOURNALEN. Formatet för bloggens nyhetsblad börjar ta form. Det första numret kommer i slutet av månaden till dem som prenumererar. Här i bloggen finns nu ett första smakprov på hur det kommer att se ut: Frihetsjournalen nr 0 (pdf)
Stöd bloggen genom att prenumerera. Fakta finns i högerspalten.
Det är nog många av oss som, när vi försöker förstå "vänstern", snart känner en växande meningslöshet med politiska debatter med dessa människor eftersom "vänster" numer egentligen inte är något politiskt eller ideologiskt utan, i grunden, ett psykologiskt problem.
Läsaren länkar till ett intressant blogginlägg, Coping with loss...On the political left som först citerar militärhistorikern Victor Davis Hanson. Han menar att kritiken mot Bush och Amerika inte så mycket handlar om sakfrågorna. Ilskan och vreden handlar om en känsla av förlorad makt. Europa förlorade sin makt med andra världskriget och den amerikanska vänstern när 69-radikalismen ebbat ut.
Dr Pat Santy menar i sin blogg att denna förlust av makt, ja, förlust av hela sin världsbild kan skapa psykologisk förnekelse i syfte att skydda den egna självbilden. Många inom vänstern har hängt upp hela sin identitet på att socialism och vänsteraktivism skulle göra världen bättre. I verkligheten har socialismen bara skapat fattigdom och förtryck. Detta skapar en livskris, ett trauma, vars första steg är förnekelse av verkligheten. Man behöver tid för att genomgå en mental process av sin förlust. Och den första reaktionen i processen är ilska och vrede över avvikelser från den egna illusionen.
I dag lever vi i en värld där ett stort antal människor i väst fortsätter att hålla fast vid en ideologi som har omfamnat kulturellt självmord som moraliskt rättrådigt. Vi lever i en värld där förnekelse och förvrängning av verkligheten är så kraftfull att folk tror att det vore bättre för deras civilisation att upphöra snarare än att ifrågasätta den multikulturalism och politisk korrekthet som dödar den ...
Detta är den ultimata självdestruktiva narcissismen.
Hon jämför den politiska vänstern med Paris Hiltons hysteriska försök att undvika den verkliga världen. Det är riktigt underhållande. Och även om det är tillspetsat, är det ett perspektiv väl värt att begrunda.
Söndag 2007-06-10 / 19.35länk COLIN POWELL I MEET THE PRESS. Han gör ett starkt intryck, USA:s förre högste militär och utrikesminister, Colin Powell, när han idag intervjuades i
Meet the press. Det mest nyhetsvärdiga var att han vill stänga Guantanamo - och ställa fångarna inför vanliga domstolar, vilket bla Reuters rapporterat i
Colin Powell says Guantanamo should be closed.
Powell tog här inte upp det faktum att många av de här fångarna skulle avrättas om de skickades tillbaka till sina hemländer. Det är tack vare Amerika de är i livet. Men Powell menar att Gitmo blivit en symbol som skadar Amerikas anseende. I det har han ju rätt.
När det gäller Irakkriget är han glasklar när han förklarar förspelet till operationen. Om Saddam fullföljt kraven i säkerhetsrådets resolution 1441, som krävde att Irakregimen skulle lägga alla kort på bordet, hade kriget inte blivit av. Powell hade till president Bush sagt just detta: om Saddam följer FN-resolutionen kan vi inte gå in, vilket Bush bekräftat. Saddam gjorde inte det. Därför blev invasionen av. Och var en stor militär framgång. Powell stod och står bakom presidenten till 100 procent i denna fråga.
Det var när Saddamstatyn i Bagdad fallit den 9 april 2003 som problemen började. I likhet med senator John McCain hade Colin Powell velat se en halv miljon soldater på marken, istället blev det bara en tredjedel.
Powell är också övertygad om att vem som än blir president efter valet 2008 kommer att stanna i Irak. Även om det nu är ett inbördeskrig enligt Powell har Amerika ett ansvar för att lösa situationen. Det skulle bara bli värre om USA drog sig ur.
Det är en upplevelse att se en ledande gestalt med sådan självklarhet uttrycka sina ståndpunkter i ett ämne som är extremt kontroversiellt. Powell går inte till angrepp på någon, utan presenterar sin syn. Punkt slut. Sånt vill man ju se mer av!
Söndag 2007-06-10 / 19.35länk HAMAS MEDGER BARRIÄREN STOPPAR TERRORDÅD. Via Muslimska Brödraskapet i Egyptens hemsida kan Svensk-Israelinformation rapportera vad Hamas vice ordförande Moussa Abu Marzouq svarat när han på Egyptenbesök fått frågor om varför antalet terrorattacker har minskat sedan Hamas kom till makten och varför den palestinska regeringens stöd till ”motståndet” minskat.
Han försvarar sig med att hävda motsatsen: ”Det är första gången sedan Oslo-avtalet som en palestinsk regering stödjer motståndet, förföljer inte motståndsaktivister, häktar dem inte och hindrar inte deras aktivitet”. Alltså: den palestinska regering som socialdemokraterna vill ge svenska skattepengar aktivt stödjer självmordsbombare.
Det palestinska regeringspartiets företrädare förklarade att antalet terrorattacker mot Israel ändå minskat eftersom ”sådana attacker försvårats genom säkerhetsbarriären och andra hinder som omringar Västbankens invånare”.
Därmed ger Hamas alltså själv belägg för varför barriären mot Västbanken är befogad: den hindrar terrorister från att spränga civila i luften på caféer, hotell och diskotek.
Många spekulerar ju i att Bush-administrationen har gått från att vara idealistisk i en neokonservativ anda till att återgå till en försiktigare och nedtonad realpolitik som enbart ser till den egna nationens egenintresse.
Rice motsäger det med stor kraft i sitt tal. Hon beskriver utvecklingen genom att lyfta fram Teddy Roosevelt, som var president 1901-1909. Också under hans tid fanns dem som ansåg att Amerika haft sin höjdpunkt och att det ny århundradet skulle tillhöra andra. Men efteråt kan vi, sa Rice, konstatera att 1900-talet blev Amerikas.
Hon använder också Teddy Roosevelt för att beskriva hur Amerika alltid haft en särskild hållning i utrikes- och säkerhetspolitiken, som innefattat både realpolitik och idealism. En hållning hon kallar American Realism och förklarar:
American Realism är en hållning till världen som emanerar inte enbart ur realiteterna i global politik utan också ur naturen i vår amerikanska karaktär: från det faktum att vi alla är förenade som ett folk inte av snäva nationalism byggd på blod och jord, utan av universella ideal om individuell frihet och mänskliga rättigheter. Vi anser att våra principer är den största källan till vår styrka och makt. Och vi leds i världspolitiken lika mycket av moraliska värderingar som av våra materiella intressen. Det är av dessa skäl som Amerika alltid har, och alltid kommer att vara en revolutionär kraft, inte en kraft för status quo.
Lysande! Tänk att få höra en svensk utrikesminister tala om Sverige som "revolutionär kraft"!!!
Det är exakt så jag vill se en liberalkonservativ global politik. Revolutionär i sina mål - individuell frihet överallt. Konservativ i sina värderingar, det vill säga bygga på den samlade lärdomen från Aristoteles till upplysningen.
Om den politiska enheten inte har någon skyldighet och rättighet att försvara friheten för andra än sina egna medlemmar, så innebär det väl att jag har rätt att ha en egen slav, så vitt denne inte tillhör den politiska enheten. Det skulle alltså vara helt okej att skaffa en egen slav. Och om slaven inte tillhör någon politisk enhet (statslös) så är det ingen som är skyldig att befria honom.
Ja, därför är det omöjligt att inte se individuell frihet som en universell värdering som vi som tror på frihet har en skyldighet att eftersträva överallt. Alla människor är lika mycket värda. Det är en kristen värdering som ligger som en grundläggande princip i västerländet. Men den har en global dimension. Alla människor har rätt att vara fria. (Och vi talar här om de negativa rättigheterna, fria från tvång och våld.)
Lördag 2007-06-09 / 11.20länk LIBERTARIANER ACCEPTERAR SLAVERI? Det är med viss förvåning jag ser hur de som kallar sig libertarianer tar avstånd från andras frihet än den egna. Reaktionerna har varit häftiga på min kommentar
Antiglobalister bland humanister och liberaler.
Där konstaterar jag att Christer Sturmarks förening humanisterna samt libertarianer alltid gör gällande att de står för universella principer, men så fort man petar på denna föreställning rasar det hela ihop till att bara gälla dem själva och hemma i trygga Sverige. Frihet och humanism för andra människor är absolut ingenting att försvara.
Låt oss då pröva motargumenten. (Och jag bortser från rena personangrepp, denna trista efterapning från vänstern av typen "jag har inga telepatiska kunskaper om vad som rör sig i Dick Erixons hjärna, så frågan om det är ohederligt eller vanlig enkel dumhet kan jag väl lämna öppet", som ju närmast utgör bekräftelser av min analys - man saknar argument i sak).
Den första invändningen förvånar mig. På min fråga varför liberalismens principer upphör vid den egna nationsgränsen svarar Stefan Karlsson att det inte är "praktiskt möjligt att etablera frihet" utomlands. Va?! När blev libertarianer pragmatiker? Stenhårt hållande på principer är ju det som brukar präglar den inrikespolitiska debatten i dessa kretsar. Men så fort man kommer till gränsen, slår pragmatismen till med full kraft. Min fråga blir då varför man är kompromisslöst principiell som frihetens riddare i inrikespolitiken, men sadlar om till en statstjänstemans försiktiga pragmatism och realpolitik som villigt accepterar ofriheten utanför nationsgränsen? Vari ligger de globala principerna i detta perspektiv?
En andra invändning lyder: en stat ska bara "skydda sitt eget lands individer". Därmed bekräftas ju min tes: libertarianer, iallafall de här aktuella, är antiglobalister. Man är bara intresserad av frihet för egen del, man anser inte att frihet är en universell värdering som ska omfatta alla människor - bara jag är fri, så är allt väl. Det är här jag menar att det libertarianska perspektivet blir unket. Man varken håller stora principer heliga eller är beredd att ge andra den frihet man själv har.
I tidskriften Nyliberalen har jag försvarat Abraham Lincoln mot libertarianer som försvarat slavägarna på sydsidan (Lincoln - frihetens främste statsman och Lincoln räddade Jefferson). Jag trodde då försvaret av sydstaterna berodde på deras avståndstagande från centralmakten, därför var mitt huvudargument, "För nog är det så att jag hellre ser individer befrias från slaveri än delstater från centralmakten."
Men jag hade uppenbart fel. Också här hävdade libertarianer staters rätt att inte behöva respektera individers frihet. Lincoln och nordstaterna hade enligt dem inte rätt att kritisera sydstaternas hantering av frihet, alltså slaveriet av svarta.
Libertarianerna som kritiserar mig är alltså lika fixerade vid statens gränser som de värsta kommunister. Och rätten för dem som har makten att bestämma vilken form av individuella friheter som ska gälla - är total. Det bekräftas också av Carl Svanberg som skriver:
Medan alla har rätt till liv betyder det inte att du har rätt att t ex få mat alldeles gratis av sina grannar. Lika lite betyder rätten till frihet att du har rätt till ett befrielsekrig genomfört av dina grannar eller att dina grannar sedan ställer upp med liv och pengar för att helt gratis få denna frihet.
Observera att Svanberg bara försvarar "rätten till liv", inte rätten till frihet. Du kan, som svarta i sydstaterna, förslavas och göras till en annan individs egendom i det liberarianska samhället.
Att tala om "gratis" i detta sammanhang är vulgärt. Det betyder att den individuella friheten varken är universell eller ens är given som negativ rättighet, utan något som ska köpas.
Detta har ju ingenting med liberalism eller frihetliga värderingar att göra. Det är den råa maktens filosofi.
Svanberg skriver att det är individernas ansvar "att etablera ett fritt samhälle". Jovisst, men hur? Inom Sveriges gränser hävdar inte libertarianer att äldre människor ska anlita privat vaktbolag för att kunna gå ut på stan utan att bli rånad eller ihjälslagen, här i Sverige hävdar man att det ska finnas ett våldsmonopol och en rättsstat som upprätthåller ordningen. Här i Sverige är det alltså inte individernas ansvar att skydda sin frihet, den uppgiften är överlåten på staten genom ett samhällskontrakt i Lockes anda.
Varför skulle inte denna värdering gälla individer några hundra mil bort? Den som talar med irakier vet att de allra flesta där vill leva i lugn och ro, arbeta och skapa välstånd i fred och frihet. Det är ett mycket litet antal kriminella och terrorister som står för våldet. Och de har stöd från diktaturer i området.
Att lämna alla dessa människor i sticket är ett svek mot frihetens principer. Vi som vill frihet har en skyldighet att agera för friheten inte bara innanför svenska nationalgränsen, utan globalt.
Den tredje invändning mot stävan efter global frihet är "rationellt självintresse". Stefan Karlsson skriver:
Men att tvinga medborgarna i en politisk enhet att arbeta för andras frihet det är att förråda den frihetssträvan som människor vägledda av rationellt självintresse strävar efter.
Med "politisk enhet" menar han stat, den han här kramar hårt. Det är bara ett problem. Neville Chamberlain ansåg det vara av rationellt självintresse att visa undfallenhet mot Tyskland och inte ifrågasätta denna "politiska enhets" förföljelse och förintelse av ovärdiga individer (judar, homosexuella, zigenare mfl). Men det visade sig snart vara raka motsatsen: acceptansen av ofrihet i andra "politiska enheter" innebar så när förlust av friheten också i Storbritannien.
I dagens värld växer sig diktaturerna allt starkare. Om vi, likt Chamberlain, blundar för ofriheten utomlands, så riskerar vi snart att få ofrihet inom landet.
Det "rationella självintresset" för dem som älskar frihet ligger i att sprida frihet och demokrati globalt. Inget demokratiskt land har attackerat en annan demokrati. Global frihet ligger i vårt rationella självintresse.
Det dessa libertarianer har svårt att förstå är att Sverige inte är en isolerad ö där vi kan bestämma allt själva. Vi lever i en global tid då alla påverkar alla. Att då avstå från att sprida frihet utrikes är en säker väg till att riskera den på hemmaplan.
Lördag 2007-06-09 / 9.32länk SATIR: G8. Jag har här i bloggen givit uttryck för att medier - och demonstranter - gör för stor sak av G8, eftersom det inte är en beslutande konferens utan ger tillfälle för informella samtal. Det är nog så viktigt.
Men mediedramaturgin kräver att det kastar några köttben till den samlade världspressen, i form av budskap som framstår som om de är beslut. Tecknaren
JAS på Daily Telegraph har fångat denna stund genom att skildra världsledarna bakifrån under den avslutande presskonferensen:
Lördag 2007-06-09 / 9.22länk BRASILIENS LULA PRISAR G8. De tröttsamma yrkesdemonstranterna utanför toppmötena borde lyssna till Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva, som i Miami Herald lovordar G8-mötena som också ger utvecklingsländerna en chans att möta och diskutera med de ledande industriländernas ledare,
G-8 can improve quality of life for all
G8-mötet som hållits denna vecka i Heiligendamm, Tyskland, har erbjudit nya, fräscha möjligheter för ledarna i Brasilien, Kina, Indien, Mexiko och Sydafrika att utöka dialogen med de ledande industriländerna som började i Evian 2003. Denna inbjudan har fått allt större betydelse med åren, och har resulterat i att nya frågor och angreppssätt introducerats i G8-diskussionerna. Jag är övertygad om att synpunkterna från de största framväxande ekonomierna måste få sin stämma hörd.
En något annat ton än demonstrationsvänstern som genom vägblockader försöker förhindra samtal och dialog.
Lördag 2007-06-09 / 9.07länk TONY BLAIR SAKNAR HOPP OM RYSSLAND. Tony Blair tänkte inte låta sitt sista möte som Storbritanniens premiärminister med Rysslands president Vladimir Putin bli en leende tebjudning.
Blair tog i sitt enskilda möte med Putin under G8 i Tyskland upp morden på regimkritiker, hotet om att rikta kärnvapenmissiler mot Europa och Rysslands behandling av internationella företag i Ryssland, rapporterar Times i Blair talks of ‘deep freeze’ after tense encounter with Putin. Tidningen skriver:
Blairs frustration lös igenom när han tillade: "Det var en rak diskussion men vad det får för konsekvenser är en annan fråga". Blair hade goda relationer med Putin under dennes första tid som president, men har blivit alltmer kritisk mot honom och anser att Rysslands demokratiska reformer har vänts i sin motsats. Relationerna med Ryssland kommer att bli ett av Gordon Browns främsta utrikespolitiska problem.
Tony Blair sa till Putin att Rysslands uppträdande kommer att avgöra hur mycket politiskt och kommersiellt utbyte landet kommer att kunna göra med resten av världen.
Precis som med arablänerna kräver Ryssland raka och hårda puckar. Europas problem är att man varit för mjuk och undfallande.
Fredag 2007-06-08 / 19.07länk GLADA MINER: "MY GENERATION". Här är en härlig cover på The Who's låt
My Generation på YouTube - med sjungande 80-90 åringar. Bäst är the lead singer (vad heter det på svenska?) som börjar med att säga "Det är första gången jag gjort nåt sånt här, förresten". Det svänger om gamlingarna!
De utgör världens älsta rockband, "The Zimmers" (läs mer
här och se initiativtagaren berätta
här)
Fredag 2007-06-08 / 19.07länk SATIR: BUSH OCH ILLEGALA INVANDRARE. Det ser ut som om både vänsterkanten och högersidan fäller försöket legalisera de illegala invandrarna. Vänstern anser att de konkurrerar om jobben och högern ogillar att de bryter mot lagen och går förbi de som följer reglerna ansöker om arbetstillstånd.
Glenn McCoy visar hur impopulärt presidentens och kongressens förslag är:
- Fråga inte vad landet kan göra för dig ... Fråga vad landet kan göra för flera miljoner illegala immigranter.
Fredag 2007-06-08 / 14.38länk ORDFRONT OCH HEDERSRELATERAT VÅLD. I vänstertidningen Ordfront argumenterar Maria Hagberg emot de som försöker vifta bort hedersrelaterat våld, i ett
debattinlägg:
Hedersrelaterat våld präglas av en rasistisk, homofobisk och starkt kvinnofientlig inställning som vänstern och feministiskt initiativ borde ta starkt avstånd ifrån om de menar allvar med antirasism och feminism.
Men det gör man inte. Dessa grupper tolkar inte verkligheten utifrån handlingar, värderingar och argument, utan enbart utfrån vilken grupp avsändaren tillhör. Kvinnor har alltid rätt över män och invandrare har alltid rätt över etniska svenskar.
Det här är en återgång till medeltiden, före upplysningen, då stamtillhörighet och yttre attribut var riktmärke och inte handling eller argument. Visst är det tragiskt att se vänstern regregera flera hundra år bakåt i tiden...
Fredag 2007-06-08 / 14.28länk SVENSKA DAGBLADET HÅLLER PÅ PUTIN. Svenska mainstremmediers utlandsbevakning går från dålig till avskyvärd. Idag ställer sig utrikesredaktionen i Svenska Dagbladet på Rysslands sida, mot demokratierna i Europa och Nordamerika, Är ett nytt kallt krig på väg?.
Relationerna mellan Ryssland och väst har försämrats i takt med att Ryssland avvecklar den lovande demokratiska utvecklingen under 1990-talet. Det finns starka misstankar om att den under Putin lydande säkerhetstjänsten förgiftar och mördar journalister och regimkritiker, senast Anna Politkovskaja.
Ryssland agerar hotfullt mot Estland, Polen och andra nu fria länder som förut var del i sovjetimperiet. Men Svenska Dagbladet håller på den auktoritära regimen, hellre än på demokratierna. Eller vad sägs om följande "analys" i tidningen idag:
Vem har rätt?
Putin har fog för sin misstänksamhet.
Hela artikeln andas beundran inför det totalitära och förakt för demokrati. Reportern Jan Blomgren ger också Europa en märkligt underordnad roll då han gör det hela till enbart en relation mellan USA och Ryssland. Som om europeiska nationer bara var bönderna på ett schackbräde. Eller som om vi i Sverige satt på läktaren och inte berördes av det som händer. Om Ryssland blir aggressivt är det inte bara en fråga för USA, utan i mycket högre grad för oss som är björnens grannar.
Artikeln andas allt det som är fel med svensk utrikesjournalistik. Man begriper inte och utgår inte ifrån det som är svenska intressen. Man utgår alltid ifrån att USA har fel. Vilket gör att svenska medier sympatiserar med världens värsta svin. Man hyllade Pol Pot. Man hyllade Mao. Man hyllar Castro. Man beundrar Ahmadinejad och mullorna. Och man ger Vladimir Putin rätt mot västvärlden.
Det är oootroligt. (Orkar inte bli riktigt upprörd i värmen.)
[Det] visar tydligt hur skev grundansatsen är i svensk skattedebatt. Att det skulle vara finare, viktigare eller i någon mening mer moraliskt att resurser finns samlade till kommuner och landsting i stället för att vara tillgängliga för medborgarna var och en.
Så är det naturligtvis inte. Samhällets resurser bidrar bättre till vår välfärd och trygghet om de är fördelade mellan medborgarna – som äger dem – än om de är samlade till politiska instanser. Då kan de nämligen brukas på ett sätt som anpassas närmare till vars och ens förutsättningar än om de ska styras politiskt. Går man från välfärdsdiskussion till samtal om tillväxt och framtid blir detta ännu tydligare. Vår gemensamma kaka blir större ju mindre politiserad den är.
Ja, tänk vad mycket tryggare vi skulle kunna bli om vi själva kunde "samla i ladorna" och ha en buffert vid oförutsedda händelser. Och om en sådan moral fick fäste igen, skulle medborgare snart känna att man har makt över sitt liv och inte är utlämnad till nyckfulla politiska beslut. Vi skulle få en helt annan samhällsanda, präglad av ansvar, närvaro och självrespekt.
Direktörer omfattas inte av några kollektivavtal. När ägarna tappar tålamodet och tycker att det behövs en ny kraft i ledningen är det bara att tömma skrivbordet och gå hem. Den höga lönen måste också vägas mot de osäkra villkor som följer med jobbet.
Fel, fel, fel. Dessa tjänstemän har fallskärmsavtal som vecklas ut om de lämnar jobbet, med ersättningar som ofta är lika stora som lönen. Hur idiotiskt de än uppträder får de miljonlöner. Det är ju detta som är upprörande. Direktörerna riskerar ingenting. Absolut ingenting!
Direktörerna är helt enkelt en skyddad liten grupp som aldrig satt sin bostad i pant för att starta företag och utveckla en idé - så som entreprenörer och småföretagare ofta gör. Direktörer riskerar ingenting. De är trygghetsnarkomaner av värsta socialistiska sort. Därför är de inte värda några högre löner än andra anställda med kollektivavtal.
Det vore annorlunda om lönerna verkligen speglade deras förmåga att driva företag, och om de fick gå på dagen när de misslyckats och inte hade fallskärmar i 10, 20-miljonersklassen. Men så är det allstå inte. Ner med direkörslönerna!
Fredag 2007-06-08 / 8.17länk BETYDELSEN AV G8 ÖVERDRIVS. Att politiska ledare för de största ekonomierna möts är naturligt och bra. Under mindre uppstyltade förhållanden kan man ta upp angelägna ämnen informellt med varandra. Jag skulle gissa att det måste kännas otroligt befriande för dessa ledare som annars är snärjda i diplomatiska protokoll och regler.
Men när medierna gör det till en sammankomst som förutsätts fatta konkreta beslut är man fel ute.
Förmodligen är det protesterna som fått medierna att hårdbevaka detta informella möte som om det vore en konferens.
Mötet är ju mer en värdemätare på var olika aktörer står: hur de relaterar till varandra, vilken ton som används.
Nato har fångat Iran på bar gärning med att transportera tunga vapen, sprängämnet C4 och avancerade vägbomber till talibanerna för att användas mot Nato-trupper i Afghanistan.
Det här är ännu ett bevis på hur Iran för krig via ombud.
Iran understöder Hamas i Palestina, Hizbollah i Libanon, terrorgrupper i Irak och talibaner i Afghanistan. Det är uppenbart att den Iranska regimen ligger i krig mot demokrati och frihet. Hur länge ska de få hållas? Hur länge ska det dröja innan de ställs till ansvars inför världssamfundet?
Men de senaste åren har partiet raskt tagit till sig det frihetliga perspektivet, och många ser centerpartiet som ett av de mest liberala.
Det är naturligtvis bra - och jag slutar aldrig förvånas över att det jag slogs för, inträffade när jag lämnat...
Centerpartiet kan dock, som jag ser det, inte stanna vid liberala budskap. Man har fler rotsystem att återupptäcka.
Efter den långa resan mot vänster under Olof Johanssons ledning tar det lång tid att hitta tillbaka. Jag menar att de liberala perspektiven då måste komma först. Man måste bli klar med vilken relation man anser råder mellan individ och stat. Och de liberala värderingarna är tunga när det gäller att se individen framför staten och politiken. För att hamna rätt, måste man starta i det liberala. Respekten för individen kommer först.
Men när man väl intagit denna grundhållning, finns det för mig som kommunitär eller liberalkonservativ, ett steg till att ta - i Alexis de Tocquevilles anda. Han konstaterade att om individerna inte går samman i frivilliga sammanslutningar, rörelser och föreningar kommer individerna att bli beroende av staten. Bara genom många och starka gemenskaper, kan anspråken på staten, och statens makthunger, hållas tillbaka.
Det är här jag menar att centerpartiets landsbygdsrötter kan bidra med en politik som sätter individen före staten, men som också hittar vägar att uppmuntra och stärka frivilliga gemenskaper.
En viktig aspekt som är viktig att ha i minnet är att "Gemenskaper existerar nu på individernas villkor. Inte tvärtom." (Så skrev jag i Finanstidningens första ledare på 2000-talet,
Fulla av hopp)
Denna viktiga sida av samhällets funktionssätt är det budskap centerpartiet borde framföra, eftersom denna dimension passar illa för såväl klassiska liberaler som socialister.
Annars hamnar partiet i det som Widar Andersson så färgstarkt skriver i dagens ledare, Låt honom snacka:
Centerpartiet intar därför alltmer karaktären av en konservativ kropp med ett liberalt huvud och en liberal svans.
Kroppen far illa när svansen vill styra. Och inte blir det bättre av att hjärnan sänder ut signaler som den trögrörliga kroppen har svårt att följa.
(När det gäller äktenskapet tycker jag det ska vara en fråga för kyrkorna - som ju tillhör gemenskaperna.)
Torsdag 2007-06-07 / 17.58länk 40 ÅR SEDAN ARABSTATER FÖRSÖKTE UTPLÅNA ISRAEL. Förspelet till sexdagarskriget - för nu exakt 40 år sedan - undviker varje vänstervriden journalist att ta upp, inklusive Per Jönsson på DN:s ledarsida. Man glömmer att Egypten beordrade FN-styrkorna att lämna området och förklarade Aqabaviken i blockad för sjöfart på Israel. Egypten flyttade fram egna styrkor till Israels gräns, samtidigt som andra arabländer gjorde detsamma. De verbala hotelserna gick inte heller att ta miste på.
Israel inväntade inte anfall, utan startade ett motangrepp från luften som slog ut fiendens flygvapen. Göteborgs-Posten skriver om fortsättningen,
40 år utan någon fred:
När luftherraväldet var etablerat gick de israeliska markstyrkorna till anfall. Efter mindre än en vecka hade Sinai, Golanhöjderna, Västbanken och resten av det dittills delade Jerusalem intagits.
Men kriget slutade utan att det slöts fred. Grannarna vägrade att acceptera Israels existens. Deras mål var fortfarande att utplåna staten Israel och 1973 anföll Syrien och Egypten. De misslyckades, men ansågs genom kriget ändå har återvunnit en del av den prestige som gått förlorad i tidigare krig.
Alla de som inte intar detta perspektiv saknar förmåga att komma med lösningar. Grundproblemet är inte "ockupation" utan arabernas ovilja att sluta fred med, och erkänna, Israel. Palestinierna vill inte ha fred. De vill utplåna FN-medlemslandet Israel. Så länge inte palestinier och andra ändrar inställning råder fortsatt krigstillstånd. Så enkelt är det.
Torsdag 2007-06-07 / 17.42länk NU ÄNTLIGEN! KUNDVAL OCH MÅNGFALD I VÅRDEN. Jag har fått tips om att den borgerliga majoriteten i Stockholmslandstinget kommit en bit i sitt tänkande om mångfald i sjukvården. På senaste mötet med landstingsstyrelsen antogs riktlinjer för en utredning om kundval och mångfald. Det 7-sidiga förslaget kommer från finanslandstingsrådet Chris Heister (m). Se punkt 14 i
föredragningslistan.
Hennes skrivelse innehåller flera av de paradord som vi som vill förnya sjukvården använder och som politiker gärna misshandlar genom att grovt misstolka dem och göra dem till floskler utan mening. Men Heister avstår från det. Hon verkar vilja ta orden på allvar.
Som incitament: "Det behövs också en starkare koppling mellan patientens val av vårdgivare och vårdgivarens ekonomiska ersättning. Ersättningssystemen måste därför utvecklas i sådan riktning att de ger incitament till god kvalitet på både kort och lång sikt."
Heister skriver om patientmakt: "Alla i hela länet ska ha den reella möjligheten att aktivt välja sin egen doktor eller vårdteam, vilket leder till stärkt patientmakt. Ett patienvalssystem ska därför införas inom primärvårdenden 1 januari 2008."
Det som var omöjligt under Bo Könbergs tid som sjukvårdsminister är nu möjligt, exempelvis flexibilitet i synen på specialistkompetens: "Medborgarens fasta och långsiktiga läkarkontakt, husläkaren, ska i normalfallet vara specialist i allmänmedicin. För att möta äldres och barnfamiljers särskilda behov ska även geriatriker eller barnmedicinare kunna vara husläkare med det fasta åtagandet. Äldre, multisjuka eller kroniskt sjuka patienter tycker ofta att det är viktigt med kontinuitet ..."
Samma mer företagarvänliga hållning intar Heister i frågan om listning i primärvården: "Listning ska i första hand ske hos läkare, alternativt på den enskilda mottagningen." Eftersom den förra borgerliga majoriteten av någon outgrundlig anledning bara tillät patienter att knyta sitt val i primärvården till enskild läkare, drev de borgerliga sjukvårdspolitikerna flera privata vårdcentraler till nedläggning. Om intäkterna i verksamheten var knuten till anställda, innebar det orimlig risk för företaget: Man kunde när som helst bli av med en anställd läkare som tog en stor del av kundunderlaget med sig, medan företaget stod där med lokalkostnader, sjuksköterskor mm. Genom att Bo Könberg och de borgerliga på 1990-talet vägrade ge vika visade man att man överhuvudtaget inte begrep vad marknad och företagande innebär.
Den nya majoriteten i Stockholm visar nu betydligt större insikter om ekonomiska fundamenta, om risktagandets natur och företagens villkor.
Ytterligare ett exempel på detta är att man i Stockholm redan har lösningen på det problem en statlig utredning (utförd av s-regeringens folk)
presenterade häromdagen: svårigheter för småföretag att hantera all byråkrati kring lagen om offentlig upphandling.
Lösningen heter auktorisering. I Heisters skrivelse heter det: "Auktoriseringen ska ske på så sätt att skall-krav, grundåtagande och ev tilläggsåtagande blir tydliga för den enskilda mottagningen... därför behöver Lagen om offentlig upphandling inte tillämpas."
Det här har företagare inom sjukvården länge påpekat. Men inga politiker har velat lyssna - förrän nu.
I Stockholmslandstingets ledning talar man också om kundvalsmodell och "ett ökat helhetsansvar". Det sista dock med koppling till att man gärna ser att så många boende i ett område som möjligt går till närmsta mottagning.
Ytterligare ett exempel på att de som hållit i pennan begriper företagsamhet är när man tar upp ersättningssystemets kostnadskonroll: "I det nuvarande tredelade ersättningssystemet inom primärvården, har besöksersättnigen lett till en ökning av patientbesöken och därmed till förbättrad tillgänglighet. Kundvalsmodellen ska stödja landstingets strävan om kostnadskontroll ... lanstingsstyrelsen [förväntar sig att detta] leder till färre icke medicinskt motiverade besök på akutmottagningarna."
Jag hoppas detta ovanligt verklighetsförankrade dokument inte är ett tillfälligt avsteg från den socialistiskt planekonomiska normen i landstinget. De här 7 sidorna ger hopp om att makthavare inom sjukvårdspolitiken börjar förstå vilka de grundläggande problemen inom svensk sjukvård är: den sovjetliknande incitamentstrukturen.
Den som regelbundet handlar på nätet framöver är troligtvis oftast en connaisseur som blivit irriterad över Systembolagets storsatsning på vanebildande lådviner av lägre kvalitet. Importen via paket blir nog begränsad. Men kontrollen betyder ändå en ökad belastning för den redan idag hårt ansträngda tullen.
Tullverket borde givetvis ha helt andra prioriteringar i globaliseringens tidevarv och inom Schengenområdet. Vapen smugglas in i landet, organiserad brottslighet tjänar grova pengar på trafficking och människosmuggling, narkotikan flödar in och så vidare. Det vore med andra ord en välgärning om hanteringen av alkohol kunde bli en mindre framträdande arbetsuppgift vid våra gränser.
Den besatthet med vilken politiker och myndigheter jagar alkohol är märklig. Proportionerna är helt satta ur spel. Man kan fråga sig varför. Att försöka slita flaskorna ur händerna på folk är inte rätt väg. Den gör att människor slutar ta ansvar och ser sig som barn som står under förmyndare. Vi kan inte ha ett samhälle där politiker leker föräldrar åt vuxna människor och talar om varifrån och hur mycket alkohol de ska köpa. Jag ser hellre att denna energi läggs på att förmedla budskapet att vi alla och envar har eget ansvar för vår egen konsumtion. Vi måste börja se svenskar som vuxna människor!
Torsdag 2007-06-07 / 9.30länk OBAMA SLÅR CLINTON, ÖKAD LEDNING FÖR GIULIANI. I den rikstäckande tidningen USA Today publiceras en
opinionsmätning utförd 1-3 juni. I den går Barack Obama med 30 procent (+4) av tillfrågade demokratiska väljare om Hillary Clinton som får stöd av 29 procent (-6). Al Gore får 17 procent och John Edwards 11 procent.
Då går det bättre för den andre ledande New York-politikern: Rudy Giuliani utökar sin ledning i det republikanska startfältet och och får 32 procents stöd (+3) bland republikaner, medan John McCain får 19 procent (-4), Mitt Romney 12 och Fred Thompson 11 procent
Det ser ut som om de tidiga TV-debatterna försvagar Hillary Clinton och stärker Rudy Giuliani inom deras respektive partier. Innan debatterna drog igång var det många som trodde på motsatt effekt - att Clinton skulle vinna och Giuliani förlora. Det svänger kraftigt i amerikansk opinion. Och en förklaring är att det är långt till det blir allvar. De riktiga primärvalen startar först efter nyår, om sju månader. Mycket kan hända än.
Torsdag 2007-06-07 / 8.55länk FLER REGERINGSBLOGGAR. Dagens Nyheter skriver i en ledarnotis (ej online) om att Maud Olofssons politiska medarbetare i Näringsdepartementet (=centerfolket i departementet) startat en blogg:
För bara några månader sedan orsakade Bildts blogg het debatt. Nu är det nog få som ens höjer på ögonbrynen åt Departementet. Ju fler politiker och höga tjänstemän som bloggar, desto tydligare blir det att bloggarna inte är någon ersättning för de traditionella medierna utan snarare ett utmärkt komplement. Tjänstemännens inlägg ger en rolig inblick i det slitiga och ganska oglamorösa livet på ett departement.
Ja, mainstremmediernas hysteriska utfall mot Bildt och bloggar är ett tecken på deras egen osäkerhet om sin roll i det internetdrivna samhället. Jag har aldrig sett bloggen som en ersättning för nyhetsmedier. Däremot konkurrerar en del bloggar med trötta och fantasilösa ledarsidor och bloggarna kan fungera som oberoende kritiker av medierapporteringens obalans och vänstertendenster eftersom bloggarna är fristående och inte lyder under någon redaktion.
Bloggar innebär fler röster i debatten. Bara det är en avsevärd kvalitetshöjning på det offentliga samtalet.
Onsdag 2007-06-06 / 19.50länk EFTER SVENSK SOL, AMERIKANSK DEBATT. Som vanligt har jag bränt mig alldeles för mycket när jag väl kommit ut en heldag i naturen en sådan här underbar, tidig sommardagar i juni. Nu har jag också fått mitt första dopp. Det svalkade, dock!
Väl hemma har jag hållit mig inomhus och tittat på de republikanska presidentkandidaternas debatt som hölls i CNN natten till idag (videoinspelad).
Jag tycker
Rudy Giuliani klarade sig bäst av de tre huvudkandidaterna eftersom han var offensiv utan att bli arrogant, exakt det en president ska vara (McCain var lite för fyrkantig, Romney ger ett inövat intryck). Bland de övriga gav
Mike Huckabee klart bäst intryck. Som guvernör och pastor från Bill Clintons hemort Hope i Arkansas hade han en klar men ickekonfrontatorisk ansats eftersom han var avslappnad och kunde skämta samtidigt som han gav vassa svar.
När jag surfat runt på bloggar med republikanska sympatier fann jag samma omdömen.
Michelle Malkin instämmer i en blogg som summerade: "Rudy ligger långt före de övriga". Bloggen Red State skriver att "Rudy har bäst inledning ... kommer som tvåa. Mike Huckabee vann kvällens debatt."
I bloggen hos National Review heter det om Giuliani: "Jösses, bar han brandsäker kostym? Han har sedan den första debatten varit "en fuego" [i eld och lågor, entisiastisk], som man säger i sportreferaten. Älskade när han skämtade om sig själv och sa att han var rädd för åska [högre makter] när han talade om abort. Han var angelägen om att ta strid med demokraterna ... Han sa inget som kan skada honom, vilket är allt du behöver när du leder opinionsmätningarna."
Giuliani får lovord också från American Spectator: "... han stod för det bästa framträdandet ikväll. Han var kraftfull, hade en ledares närvaro och hanterade frågorna mästerligt. Hans svar om abort gör honom föga nytta bland socialkonservativa, men han förmedlade sitt budskap och kunde snabbt gå vidare, och det faktum att blixten slog ner [och tillfälligt tystade högtalarna] under svaret gav kvällen dess lättsamma stund."
Bloggaren Ann Althouse skriver: "En annan fråga kandidaterna fick var vad republikanska partiet behövde göra för att vinna. Jag håller på att smälla av. Detta tvåtimmarsformat är plågsamt, men mitt humör förbättrades lite när Giuliani sa: "Ma'am, svaret är att nominera mig".
Mark Steyn skriver i National Review att Rudy Giuliani hade bäst inledning och kommenterar inte i övrigt.
Hot Air skriver att Huckabee "var imponerande i debatten".
Men många är inne på det Instapundit skriver:
"Ju fler de här debatterna blir, desto smartare är det av Fred Thompson att vänta med att ge sig in i valkampanjen."
Thompson har gjort allt utom att deklarera sin kandidatur. Igår kväll intervjuades han i Fox News direkt efter CNN-debatten. Där fick han mer tid än någon av debattörerna i CNN...
Onsdag 2007-06-06 / 19.10länk FÖRAKT SKAPAR INTE ETT BÄTTRE SVERIGE. Riksdagsledamoten Hans Wallmark (m) har ett starkt ideologiskt svar i SVT Opinion på ett påhopp från riksdagsmannen Luciano Astudillo (s) som talar om Wallmarks hemstad Ängelholm som ett "villagetto", Förakt skapar inte ett bättre Sverige:
Här finns också kanske den stora skillnaden mellan Luciano Astudillo och undertecknad. Jag tror inte att klasshat och förakt skapar ett bättre Sverige. Däremot tror jag att vi alla besitter förmågor som det gäller att frigöra. Drömmar måste kunna förverkligas. Oberoende om livsprojektet ägs av den som utför hushållsnära tjänster eller den som efter riksdagens beslut nu kan uppfatta sig ha råd att köpa hjälpen. Så kan det nog också förklaras att Luciano Astudillo representerar socialdemokraterna och jag företräder moderaterna
Luciano Astudillo angriper med ideologin som vapen och får svar med samma mynt. Plötsligt påminns vi om varför det där maktskiftet var så betydelsefullt. Tänk vad lite mer av den Wallmarkska varan från ministerhåll skulle göra för självförtroendet i Alliansen.
Ja, här har vi nyckeln till varför regeringen inte klarar sig bättre i opinionen. Man förklarar inte skillnaden mellan ett fritt och respektfullt borgerligt samhälle och socialistiskt samhälle där man hatar varandra och försöker klämma åt och bestraffa de grupper man själv inte tillhör, samtidigt som man gör allt för att roffa åt sig på andras bekostnad.
Vi var nog många som trodde att debatten mot socialismen var vunnen när Sovjetunionen brakade samman. Men det har blivit tvärtom. När den illärornas fruktansvärda misslyckanden inte längre kan beskådas i verkliga livet, får de nytt liv. Fantasin bär iväg mot utopin. Därför måste borgerliga röster vara glasklara på vad skillnaden är mellan socialism och frihet. Och avslöja vad socialismens löften är: humbug.
Tisdag 2007-06-05 / 22.00länk TRONAR PÅ MINNEN FRÅN FORNSTORA DAR. Jag ska iväg mycket tidigt imorgon, ut i den svenska naturen per båt - finns det bättre sätt att fira svensk nationaldag? Eftersom jag inte hinner blogga vill jag lyfta fram några av mina tidigare tankar om Sverige och vår nationalkänsla, som vi har all rätt att vara stolta över.
Under nationaldagen borde vi reflekterar över vår svenska identitet och historia. Feodalsamhällen med hårt förtryck dominerade kontinenten, men Sverige kom att präglas av fria bönder. Fattiga, men man ägde och brukade sin mark. Ståndsriksdagen var en unik företeelse där bönderna, dvs allmogen, hade ett eget stånd likvärdigt med adelns, prästernas och borgarnas. I de områden som ockuperades av Sverige minns man denna tid som ljusare än andra epoker, framför allt från Baltikum uttrycks detta. Sverige gav allmogen där samma frihet som på hemmaplan.
Denna frihet skapade den arbetsmoral som gjorde att Sverige effektivare än något annat land kunde utnyttja industrialiseringen för att lyfta välståndet. Det lönade sig att arbeta. Mellan 1870 och 1970 växte svensk ekonomi snabbare än någon annan, tillsammans med Japan. Vi gick från fattigt jordbrukarland där många emigrerade till Amerika för att slippa svälta, till att bli ett av världens rikaste industriländer.
De som vänder sig mot nationalismen tolkar den i gammal europeisk bemärkelse, alltså exkluderande, expanderande och krigande i nationens färger. Men idag saknar vi i Sverige och Europa en trygg och förankrad identitet och kultur. Och osäkra, oroliga och rädda människor är inte de mest gästvänliga. Jag tror nationalismen är viktig för att skapa de sammanhållande banden som behövs för att en samhällsgemenskap ska fungera.
I en artikel efter EMU-folkomröstningen 2003 skrev jag en artikel med mellanrubriken
Patriotism vägen till världen. Jag argumenterade emot ja-sägarna som hävdade att det var unken nationalism som fått svenskarna att rösta nej:
När globaliseringens vindar drar fram, räcker det inte med att peka på möjliga ekonomiska fördelar på längre sikt. Tillväxt är centralt, men ekonomiska fördelar är för hårda och kalla för att skapa den emotionella dragningskraft som krävs för att få människor med på tåget ... De skapar inte den trygghetskänsla, den värme inombords, som människor vill känna för att vara redo att lämna det invanda och ta steg ut i det okända ...
Att värna om lokala och unikt särdrag i den lilla världen kan vara vägen när globaliseringen slår igenom i den stora ... Den som är osäker och rädd för framtiden har betydligt svårare att vara öppen och välkomnande, än den som känner sig trygg och förankrad i tid och rum. Om det blir tillåtet att värna vårt språk, våra seder och vår kultur så att de alstrar trygghet i vardagen, kan den tillförlitlighet uppnås som gör att folk kan öppna upp för systemförändringar i ekonomiska, juridiska och politiska frågor.
Så - glöm alla vänsternissar som "problematiserar" och ifrågasätter om det finns någon svenskt. Fira vår kultur, vår frihetliga historia, vår natur och våra bedrifter! De är inte alltid bättre än andras - men de är våra!
Tisdag 2007-06-05 / 16.56länk RELATIVISMENS KRIS. I nya numret av Axess finns ett utmärkt tema: Postmodernismens kris (flera av artiklarna online). Jag har inte hunnit läsa och begrunda men vill gärna ge detta lysande citat ur Richard Wolins artikel
Frigörelsen förvandlas till förtryck:
När den moraliska relativismen kombinerades med ett antihumanistiskt inspirerat självhat mot västerlandet frambringade den en okritisk tredjevärldsromantik, en inriktning som nådde sin höjdpunkt i Foucaults entusiastiska stöd till Irans islamska revolution [1979]. Eftersom ”mullornas diktatur” var mot moderniteten, västerlandet och friheten så uppfyllde den ex negativo många av de politiska kriterier som anhängare av tredje världen betraktade som ”progressiva”.
Exakt. "Progressivt" har blivit en strävan efter ofrihet. Det gäller att avslöja vänsterns självhat och längtan efter förtrycket.
Bylund menar att författaren till boken med denna titel, Brian Doherty, gör det libertarianska till något amerikanskt och påpekar:
Även om det går att argumentera för att det var de driftiga och egensinniga, snarare än de bekväma och inställsamma, som lämnade Europa [för USA], är frågan om det förra då verkligen är ett kännetecken för det typiskt amerikanska. Eller är denna smått trilska djärvhet snarare en av flera kulturellt europeiska kvaliteter, som visserligen ansågs vara en nagel i ögat av den kyrkliga och världsliga makten? Upplysningen var trots allt inte ett amerikanskt projekt, utan tvärtom det europeiska vetenskapliga och filosofiska uppvaknande ur vilken den amerikanska nationen föddes.
Rätt. Själv vänder jag mig mot dem som vill ställa Amerika mot Europa. Visst finns skillnader, men de riktigt stora skillnader i synen på livet, individen, friheten och samhället går mellan väst och övriga världen. Det är upplysningen, framvuxen ur den förnuftstro som faktiskt förvaltats av kristendomen, som givit oss vår starkaste värdering: respekt för individens frihet. Det är dessa värderingar som nu utmanas av allt starkare krafter, som Ryssland, Kina och religiösa fundamentalister.
Frågan om varför libertarianska rörelser inte fått större genomslag, svarar Bylund träffsäkert:
Det ligger nära till hands att spekulera i om författarens tendens att vända sig till de redan initierade är såväl karakteriserande för rörelsen som helhet som en förklaring till dess relativt anonyma tillvaro. Efter att ha läst skildringen av denna synnerligen splittrade rörelse går det inte att undvika att tro att svaret kanske är ännu enklare: att utpräglade individualister tenderar att dra åt olika håll och att det gemensamma målet därmed kan bli lidande.
Vänstern har en fördel: kollektivismen ger organisatorisk styrka genom koordination och underordning. Det var så bolsjevikerna kunde ta över Ryssland 1917 och det är så man dominerar samhällsdebatten idag. Individualister är starka som personer, men de går inte i ledband och blir därför per definition ingen rörelse...
Än en gång så har den internationella kravallturismen visat sitt fula tryne. Tusen personer skadades under helgens upplopp då ditresta terrorhuliganer gick bärsärkagång i den tyska Östersjöstaden Rostock, allt för att hindra det toppmöte med de så kallade G8-länderna som inleds på onsdag kväll ...
Det finns ingen anledning att vika en tum inför den skränande och stenkastande hopen. De utgör ett hot mot vår frihet och vår demokrati och måste bekämpas. Att ge sig in någon form av dialog med dessa grupper är utsiktslöst. De är inte intresserade av samtal. De vill bara riva ned och förstöra.
Ja, det finns väl ingenting som gör vänstern mindre rumsren än dessa primitiva och dåraktiga aktiviteter.
Det var länge sedan Tage Erlander talade om ”de mörka dagarna i vårt liv” innan Israel hade segrat i 6-dagarskriget – och genom att slå till först undgått att utplånas. 40 år efter krigets utbrott den 5 juni 1967 har partikamraterna tappat bort att det som då var en realitet fortfarande är det. Israels existens hänger på landets försvar och möjligheten att undvika krig på avskräckningsförmågan ...
Trots att en hel kör av aktivister för ut budskapet att det är Israels ockupation som står i vägen för fred, blir det inte mer fred för det. Så länge Hamas och Hizbollah håller taktpinnen med Iran som orkesterledare är icke-krig det mesta man kan hoppas på. Med palestinierna som de stora förlorarna.
Saken blir inte bättre av att också den borgerlige utrikesministern Carl Bildt letar möjligheter att pumpa in ännu fler skattemiljarder i det genomkorrupta palestinska samhället. Pengarna går därmed rakt ner i kriminellas fickor, eller ännu värre, till nya terrorattacker på civila i grannlandet Israel.
Biståndet är det smörjmedel som håller våldet igång. Den dag Europa ställer ultimatum för biståndet: inga missiler, inga bomber, ingen skottlossning - kan läget förändras.
Tisdag 2007-06-05 / 9.50länk ALLT JÄMNARE I KALIFORNIEN. Det är sympatisörerna i delstaterna som avgör vem som blir respektive partis presidentkandidat i USA - inte partiledningen, inte stämmombud, utan väljarna. Det är som om väljarna skulle utse partiledare i svenska partier. Till den nivån av demokrati har vi fortfarande långt i kungariket Sverige.
Och väljarna i Kalifornien kan komma att avgöra. Flera stora delstater har tidigarelagt sina primärval till 5 februari, vilket gör att det står klart vem som är respektive partis presidentkandidat dagen därpå.
Avståndet krymper mellan toppkandidaterna i de två partierna, enligt ny mätning från SurveyUSA 1-3 juni:
Republikanerna:
Rudy Giuliani 28 procent
Fred Thompson 21 procent
John McCain 21 procent
Demokraterna
Hillary Clinton 46 procent
Barack Obama 28 procent
John Edwards 14 procent
Tidigare i vår var ledningen större för både Giuliani och Clinton. Och om det verkligen blir allt jämnare mellan kandidaterna kan det inträffa, som valstrategen Bob Shrum framförde i
Meet the Press häromdagen: om de stora delstaterna inte pekar ut en klar segrare inom repektive parti den 5 februari kommer delstaterna som har primärval senare under våren 2008 att bli avgörande och därmed kasta presidetnvalkampanjen in i ett helt nytt skede.
Snacka om spänning. Amerikansk politik står aldrig stilla.
Tisdag 2007-06-05 / 9.30länk AMERIKANSKA VÄNSTERN HAR TAPPAT ÖVERTAGET. I höstas vann demokratiska partiet tillbaka majoriteten i både representanthuset och kongressen, för första gången sedan 1994. Många trodde att detta skulle vara början till en vänstervåg som också skulle svepa in en demokrat i Vita huset 2008. Men luften har redan efter ett halvår efter valsegern gått ur demokraterna, rapporterar ABC News i
Democrats Lose Their Edge;
I kongressen har det demokratiska partiet förlorat mycket av sitt övertag i ledarskap som de vann i mellanårsvalet i höstas, och avsaknaden av framgång i Irak är en huvudorsak. Deras enda tröst är att president Bush och republikanerna inte gör bättre ifrån sig.
För sex veckor sedan hade demokraterna ett 24-procentigt övertag över Bush när det gällde vem som står för ledarskap i Washington; idag har det förtroendet kollapsat till dött lopp.
Ja, det börjar gå upp för amerikanska väljare att demokraterna bara har en programpunkt: att skylla allt på Bush! Några egna lösningar, några egna alternativ, har inte demokraterna, lika lite som alla Irak-kritiker.
Nitton ansökningar till en rektorstjänst i Växjö anonymiserades för att undvika diskrimineringsrisken. Sedan valdes fyra intressanta sökanden ut för intervju. Alla fyra visade sig vara män över 50.
Men att tala om en "flopp" är fel. Detta tyder ju på att ingen diskriminering eller dolt mansgynnande förekommer. Medelålders vita män kan faktiskt vara mest kompetenta...
Spänningarna stiger mellan Moskva och väst när Ryssland nu åter spänner sina muskler mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen. I Estland, där motsättningarna är djupast, kastar konflikten om det förgångna en lång skugga över hoppen för framtiden.
Detta sker samtidigt som många räknar ut USA som en dominerande kraft i framtiden. I tidskrift Vårt Försvar skriver Svenska Atlantkommitténs ordförande Henrik Liljegren om vad vi bör tänka på, Sveriges säkerhet i ett tioårsperspektiv:
Om USA skulle befinna sig i ett svaghetstillstånd inom den närmaste tioårsperioden förefaller det mig fullt tänkbart att Ryssland kan vara berett att med vapenmakt eller hot om våld hävda ryska intressen ... När det gäller EU tror jag inte att ett nybrutalt Ryssland behöver bekymra sig alltför mycket. EU:s hittillsvarande agerande tyder på att man föredrar "appeasment" [eftergifter] framför motstånd.
Mindre troligt, men fortfarande fullt teoretiskt möjligt, förefaller mig vara att ett återupprustat Ryssland skulle vilja flytta fram sina positioner i Östersjön. Detta torde dock förutsätta att Finland och Sverige fortfarande står utanför Nato och att man i Moskva bedömer att Nato eller EU inte skulle göra mycket annat än verbalt motstånd.
Liljegren visar hur energifrågan åter gör Nordeuropa strategiskt viktigt. Murmansk får åter en central funktion, denna gång genom energiproduktion, om planerna på att bygga världens största gasfält i Barents hav förverkligas. Ledningar kommer då att byggas därifrån till Viborg och ansluta till den planerade ledningen i Östersjön.
Temperaturen stiger snabbt. Var är den svenska diskussionen?
Måndag 2007-06-04 / 8.52länk DEMOKRATERNAS TREDJE TV-DEBATT: EDWARDS VANN. Jag var dum nog att sitta uppe i natt och se första timmen av demokratiska partiets debatt mellan 8 presidentkandidater, som sändes i
CNN. Man blir ju lite seg av att offra halva nattens sömn...
Men jag ville med egna ögon se vänsterns laguppställning inför det amerikanska valet. Och jag måste säga att den mest vänsterinriktade av dem alla, John Edwards (tidigare senator och tidigare vicepresidentkandidat), var på offensiven och pekade hela tiden ut skillnaden mellan honom och de två i opinionsmätningarna starkare kandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama.
Edwards kritiserade de båda för att rösta för mer pengar till Irakkriget. Han menar att de båda inte visade något ledarskap utan lät sig ledas av andra i senaten. Ett hårt angrepp på medtävlarnas karaktär.
Också när det gällde inrikespolitiska frågor var Edwards offensivare. Han medgav att han kommer att höja skatterna. Om vi vill införa en allmän sjukvårdsförsäkring måste vi vara ärliga och säga att skatterna måste höjas, sa han. Och fick frågan om han menar att Clinton och Obama är oärliga, eftersom de inte talar om skattehöjningar. Edwards svarade inte direkt ja, men han menade det.
Edwards har alla chanser att öka i opinionsmätningarna. Han mutar in vänsterfalangen inom demokratiska partiet, medan både Clinton och Obama verkar osäkra på vilken fot de ska stå på.
Måndag 2007-06-04 / 8.36länk PUTIN RIKTAR MISSILER MOT EUROPA. Ryssland uppträder allt mer aggressivt. Inför G8-mötet på onsdag har president Putin hotat Europa i gamla kalla kriget-andan. Det sker i en intervju för kanadensiska tidningen Globe and Mail, Putin threatens to target Europe with missiles:
I en intervju har ryske president Vladimir Putin hotat att rikta missiler mot Europa, inklusive kärnvapen, i en dramatisk upptrappning i kalla kriget-stil. Putin säger i intervjun genomförd i hans sommarhus utanför Moskva, att han betraktar USA:s planer på att bygga en anti-missilsköld i östeurpeiska länder för att skjuta ner iranska missiler är en provokation riktad mot Ryssland.
Alltså: Europa får inte skydda sig mot Iran. Det har Ryssland bestämt. Putin lägger sig i vilka defensiva åtgärder som vidtas i självständiga grannländer. Det är helt oacceptabelt.
Och med tanke på att Putin riktar kritiken mot USA, inte mot de aktuella europeiska nationerna visar klart att han är ute efter att splittra väst. Ju mer kylig relationen är mellan Europa och USA, desto bättre för Ryssland, Kina, Iran och andra totalitära regimer. Det är något de antiamerikanska kritikerna bör reflektera över - har de verkligen utsett rätt fiende att skandera mot? Hade USA-kritikerna gått på något annat än fördomsfullt och reflexmässigt hat, hade de begripit att dessa tre länder utgör våra verkliga motståndare.
Måndag 2007-06-04 / 8.36länk AHMADINEJAD: NEDRÄKNINGEN FÖR ISRAEL HAR STARTAT. Nedräkningen för Israel har startat, säger Irans president Ahmadinejad i ännu ett hotfullt utfall mot Israel, rapporterar Reuters i Iran president sees "countdown" to Israel's end. Han talar om att man tryckt på en nedräkningsknapp, vilket naturligtvis syftar på att avfyra kärnvapen.
Vad skulle vi svenskar säga om ett grannlands politiska ledning varje vecka hotade att utplåna Sverige, samtidigt som vi visste att de försökte utveckla kärnvapen?
Ahmadinejad hävdar också att Iran är "oövervinnligt" och att Iran inte kommer att avbryta anrikningen av uran, så som FN har beslutat, rapporterar AFP i Iran 'invincible' in nuclear standoff: Ahmadinejad.
Söndag 2007-06-10 / 11.30
Väl hemma har jag hållit mig inomhus och tittat på de republikanska presidentkandidaternas debatt som hölls i CNN natten till idag (videoinspelad).
När jag surfat runt på bloggar med republikanska sympatier fann jag samma omdömen.
Men många är inne på det 
Tisdag 2007-06-05 / 22.00
De som vänder sig mot nationalismen tolkar den i gammal europeisk bemärkelse, alltså exkluderande, expanderande och krigande i nationens färger. Men idag saknar vi i Sverige och Europa en trygg och förankrad identitet och kultur. Och osäkra, oroliga och rädda människor är inte de mest gästvänliga. Jag tror nationalismen är viktig för att skapa de sammanhållande banden som behövs för att en samhällsgemenskap ska fungera.
Att värna om lokala och unikt särdrag i den lilla världen kan vara vägen när globaliseringen slår igenom i den stora ... Den som är osäker och rädd för framtiden har betydligt svårare att vara öppen och välkomnande, än den som känner sig trygg och förankrad i tid och rum. Om det blir tillåtet att värna vårt språk, våra seder och vår kultur så att de alstrar trygghet i vardagen, kan den tillförlitlighet uppnås som gör att folk kan öppna upp för systemförändringar i ekonomiska, juridiska och politiska frågor.
