Svar på replik i debatten om amerikanska frihetliga värderingar, Abraham Lincoln och Thomas Jefferson, i tidskriften Nyliberalen nr 4, 2002
(se också första inlägget: Lincoln - frihetens främste statsman)

Lincoln räddade Jefferson

Visst. Med libertarianska glasögon är det lätt att sympatisera med uppror i syfte att bryta sig loss från en allsmäktig regering. Intuitivt hamnar man då på sydstaternas sida i deras strävan efter självständighet från Washington. Ja, i vår tid känner jag för egen del alltmer sympati för en svensk ”secession” från Bryssel. I synnerhet när moderaternas partigrupp i europaparlamentet, EPP, nu föreslår att unionen ska börja beskatta medborgarna. Men det innebär inte att varje skäl till utträde är legitimt eller att varje kritisk invändning mot utträde måste vara konservativ.

Danjell Elgebrandt vill (i Nyliberalen nr 1 och 3) legitimera konfederationens utträde genom att hävda att södern i slavfrågan inte var sämre än nordstaterna. Därmed skulle utträdet handla om tullar och suveränitet. Men konflikten mellan nord och syd blev faktiskt akut därför att södern aggressivt krävde expansion(!) av slaveriet som institution inom unionen. Lincoln vädjade om fred i sitt installationstal och konstaterade att han inte hade några juridiska medel att ingripa mot slaveriet i syd. Ändå anföll södern. Att de i detta läge, som Elgebrandt spekulerar, skulle som villkor för fredligt utträde accepterat att slaveriet avskaffades, saknar all kontakt med verkligheten.

Lincoln avskaffade slaveriet

Dessutom är utsagan ”Lincoln frigav inte en enda slav” falsk. Sant är att proklamationen om emancipation inte innebar befrielse av slavar - i just det ögonblick Lincoln undertecknade den. Men efter undertecknandet den 1 januari 1863 befriades alla slavar i de områden som nordstatsarmén tog kontroll över. Unionsarmén blev en befrielsearmé. För nog är det så att jag hellre ser individer befrias från slaveri än delstater från centralmakten.

I januari 1865 antogs det 13:e tillägget till konstitutionen som fastslog att “Neither slavery nor involuntary servitude … shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction”. Alltså: Lincoln frigav a l l a slavar!

Somliga vill tolka frigivningen av slavar som ett sätt att skaffa kanonmat åt nordstatsarmén. Men det är inte bara cyniskt, utan också fel. De svarta såg sitt deltagande i kriget som ett viktigt sätt att stärka den svarta befolkningens ställning i kampen för lika rättigheter. Deras mod och skicklighet i uniform visade sig också bli ett oavvisligt bevis på att svarta på inget sätt var underlägsna vita.

Frågan om ”Lincoln svängt 180 grader på bara några år” är lätt att besvara. Den nyvalde och 28-årige ledamoten av Illinois delstatsförsamling röstade, nära ett kvarts sekel innan inbördeskriget, emot en resolution som sa att ”the right of property in slaves, is sacred to the slave-holding States by the Federal Constitution”. Den antogs med 77 röster mot 6, så att rösta emot var inte direkt något Lincoln gjorde av populistiska skäl.

Politik är inte filosofi

Winston Churchill har i några sentida biografier anklagats för att inte vara någon stor statsman eftersom man kan visa att han ändrat strategi flera gånger under andra världskriget. Han velade, menar man. Men den som hävdar något sådant förstår inte att det är skillnad på statsmannakonst och filosofi. En filosof kan sitta på sin kammare och tänka fritt om hur samhället bör se ut och hur man kommer dit. Men en politiker, åtminstone i en demokrati, har ingen enväldig makt att göra som han vill. Dessutom inträffar oförutsedda händelser som ständigt förskjuter maktförhållanden, öppnar nya dörrar. Stänger gamla. Och det som skiljer statsmän från ordinära politiker är att de aldrig tappar siktet på sina mest centrala principer, men i det korta loppet får offra både frispråkighet och ta omvägar för att nå närmare sitt mål.

Det är i detta ljus vi ska se Lincolns tal om att rädda unionen. Många tolkar det som uttryck för maktgalen vilja att förtrycka sydstaternas självständighet. Men det var formuleringar som hade folkligt stöd i norr och som samtidigt inrymde Lincolns djupaste målsättning. Det han var ute efter, och som han i takt med militära segrar kunde göra offentligt, var att rädda värderingarna som var nedpräntade i oavhängighetsförklaringen, dokument som sydstatsföreträdarna spottade på. För Lincoln var kriget en strid för Thomas Jeffersons historiska frihetsförklaring.

Jeffersons tvivelaktiga vänner

Va! Argumenterade jag inte emot Jefferson i mitt förra inlägg? Jo, med anledning av Erik Herbertsons replik till Jeffersons försvar behövs ett förtydligande. Lika självklart som att det var Jefferson som höll i pennan när oavhängighetsförklaringen skrevs och frihetsrevolutionen inleddes 1776, var att han intog en skeptisk hållning till massproduktion och kommersialism. ”I consider the class of artificers as the panders of vice”, skrev Jefferson, ”and the instruments by which the liberties of a country are generally overturned”. Även om han modererade sin syn på ekonomi och allt starkare förespråkade industrialism, var det hans tidigare mer agrara hållning som lyftes fram och hyllades efter hans död.

Jag känner igen de här resonemangen från mina år i centerns ungdomsförbund då vi, inte utan poäng, blev kallade Åsanissemarxister. Total självständighet i lokalsamhällen har sin lockelse. Men också, har jag upptäckt, sina begränsningar. De ger ingen ekonomisk utveckling. Och detta problem löste söderns plantageägare med att slå bojor runt benen på afrikaner som tvingas jobba gratis. För sydstatsekonomin var den rörlighet som marknader åstadkommer ett dödligt hot. Därför kunde man bibehålla en stark opinion för slaveriet också hos det flertal i befolkningen som inte ägde några slavar. Söderns ”livsstil” var beroende av slavar. Och den legitimerades genom att påstå att det skedde i Jeffersons anda.

Jefferson var mot utträde

Lincoln ansåg att Jefferson varit en hycklare. Mannen som skrivit det dokument Lincoln beundrade och vars budskap borde gälla universellt, var också mannen som profiterade på slaveriet och vars gärningar inspirerat sydstaterna till uppror. Och för Lincoln var det ett uppror mot värderingarna i oavhängighetsförklaringen. För att inte stöta sig med opinionen i norr, som inte ville ta strid för några negrers skull, kommunicerade Lincoln sin hållning under parollen ”rädda unionen”. Lincoln behöll sina värderingar men dolde dem bakom populistisk retorik, medan Jefferson gjorde tvärtom, offrade sina värderingar för det som var praktiskt gångbart.

Av Jeffersons brevväxling på ålderns höst framgår att han var orolig för att söderns krav på slaveriets expansion skulle bli ett hot mot unionens framtid. ”If they would but dispassionately weigh the blessings they will throw away, against an abstract principle more likely to be effected by union than by scission, they would pause before they would perpetrate this act of suicide on themselves, and of treason against the hopes of the world. To yourself, as the faithful advocate of the Union, I tender the offering of my high esteem and respect.” (Brev till John Holmes, 22 april 1820)

Den gamle Jefferson blir rädd när han ser skörden av det han sått. I ren ynkedom konstaterar han att ”my only consolation is to be, that I live not to weep over it”.

Det är alltså inte fel att påstå att Lincoln genom att i Gettysburg lyfta fram Jeffersons bortglömda oavhängighetsförklaring och ge den en ställning överordnad konstitutionen, räddade Thomas Jefferson från sina egna anhängare. Tack vare Lincoln minnas vi frihetskämpen, snarare än intressepolitikern som utnyttjades i försvar av slaveriet.

Dick Erixon