Söndag 2006-08-27 / 21.30länk HIZBOLLAH UNDER HÅRD PRESS. Den arrogante och gapige terroristledaren för Hizbollah, Hassan Nasrallah, har i TV-intervju ikväll sagt att han ångrar att man kidnappade israeliska soldater, den handling som startade gränskriget i sommar.
Det rapporterar nyhetsbyrån AP. Orsaken är förmodligen att krafter i Libanon hårt pressar Hizbollah, krafter som nämnts tidigare här i bloggen.
Förhoppningsvis är detta ett tecken på att det demokratiska Libanon börjat ta kontroll över landet och kan använda den förstörelse som våldsverkarna i Hizbollah åsamkat Libanon för att utmanövrera dem - för gott.
Söndag 2006-08-27 / 20.58länk INGET BESKED I REGERINGSFRÅGAN. Det är intressant att se hur pressad Göran Persson (s) blir i partiledarutfrågningen i SVT om regeringsfrågan. Han tänker inte svara på frågan om han - vid valseger - tar in vänsterpartiet och miljöpartiet i regeringen. När han säger att detta får avgöras efter valet, kan jag inte annat än le. Det har varit det tragiska svaret från borgerliga partiledare i tiotals år. Nu sitter sossarna med det skägget i brevlådan. Vilken härlig känsla.
Söndag 2006-08-27 / 20.28länk BIDRAGS-PERSSON. Under SVT:s partiledarutfrågning som nu pågår med statsminister Göran Persson ger han mest vanliga politikerklyschor som svar och blir engagerad först när han försvarar bidragen. Att de förtidspensionerade ökat från 400.000 till 550.000 under hans tid, tycker han bara är naturligt. Han ser det inte som ett misslyckande. På sitt sätt är ju också det ett besked om vilken samhällssyn socialdemokraterna har nuförtiden. Arbetslinjen är stendöd.
Söndag 2006-08-27 / 18.10länk ATT FLER ETERMEDIER BEHÖVS VISAS AV JUNILISTAN.
Staffan Svensson skulle som representant för junilistan få ställa en fråga från golvet i P1:s europadebatt igår. Så blev det inte.
Jag är sanneligen ingen vän av Staffan Svensson, som på 1990-talet var aktiv i centerpartiet och en ihärdig försvarare av Olof Johansson. Och dessutom: i detta val finns, äntligen, två regeringsalternativ att välja mellan. Personligen tycker jag det viktiga i detta val är att välja ny regering. Det gör man inte om man röstar på partier utanför riksdagen. Jag kommer inte ens att överväga att rösta på junilistan (vilket jag funderade på i europaparlamentsvalet).
Ändå - Svensson tar upp ett viktigt problem: hur ska massmedierna undvika att gå de etablerade partiernas ärenden? Det är ju uppenbart att det är vad framför allt etermedierna gör, eftersom deras utrymme i tid är litet men samtidigt har stort genomslag. Medierna vill inte riskera att ge partier utanför riksdagen utrymme de inte ”förtjänar”.
Svaret är att vi behöver fler nyhets- och samhällsdebatterande kanaler i radio och TV. Genom digital-TV är många nya kanaler under uppbyggnad. När man ser vilka som fått licens, finns flera medieföretag som har seriöst samhällsintresse. Därför finns hopp om att utrymme här kan skapas för bredare och från staten fristående samhällsdebatt. Det är Sverige i skriande starkt behov av!
Söndag 2006-08-27 / 17.50länk NÅGOT VISST MED SKOLDEBATTER. Jag vet inte hur många hundra skolpresentationer och auladebatter jag varit med om som politisk representant för ungdomsförbund och sedan som kandidat. Men det var alla lärorika och det var alltid spännande att höra vilka ämnen eleverna tog upp. Dessa minnen väcks av ledare i Södermanlands Nyheter, vars slutkläm jag här vill återge, Frågestund i friskolan:
Långt ifrån alltid ser det ut så här i svenska skolsalar. Men så är ju också Nyköpings Enskilda Gymnasium en skola med trivsamma och rena lokaler och nära mellan lärare och elev. Ordning och reda, helt enkelt. I en sådan miljö frodas kunskap och debattlusta utmärkt. Man kan ju undra varför det är just såna här skolor som socialdemokraterna går till val på att förbjuda.
Söndag 2006-08-27 / 15.10länk VAR ÄR LINDERBORG NU? SUNNIER VILL ATT USA STANNAR. I Aftonbladets kampanj mot USA:s befrielse av Irak jämförde Åsa Linderborg och Erik Wijk det sunniarabiska motståndet med norrmännens kamp mot Hitler-Tyskland under andra världskriget. ”Motståndsmännen” hyllades som frihetshjältar. Man jublade varje gång självmordsbombare sprängde irakiska barn i luften - för det var ju bakslag för USA.
Men var är de nu, Linderborg med flera? I allt fler rapporter från Irak framgår att den folkgrupp som förlorade makten när Saddam Hussein störtades och som länge var inblandade i attackerna mot invasionstrupperna, sunniaraberna, nu är de som tydligast uttalar stöd för att USA stannar i Irak. Står Aftonbladet bakom ”motståndet” nu när det förbytts mot en attityd där man ser Amerika som sina försvarare i det sekteristiska våldet?
Den ansedde Washington Post-reportern David Ignatius besökte i torsdags de stadsdelar i Bagdad där det värsta våldet har förekommit, men där antalet angrepp och mord nu minskat dramatiskt sedan amerikansk trupp patrullerar gatorna.
Ignatius rapporterar, i Returning Some Order to Iraq's Mean Streets, hur USA:s högste befälhavare i Irak, general John Abizaid, talar arabiska med butiksägarna i de sunniarabiska kvarteren och upprepade gånger får det budskap shejk Khaled Ubaidi framför när han kommer ut från ett litet sunnikapell och hälsar på den amerikanske generalen:
Generalen frågar om shejken tycker säkerheten förbättrats och han svarar, 'Tack gode gud, ja'. Nu när de amerikanska trupperna jagar shiitiska dödspatruller, fortsätter han, 'förstår vi att amerikaner menar allvar med lag och ordning.'
De sunnier som startade våldet - det vänstern i Sverige kallade ”motståndet mot ockupationen” - har nu förstått att amerikanerna inte favoriserar shiamuslimerna framför någon annan folkgrupp. De är glada att se amerikaner som med tuffa metoder patrullera Bagdads gator (man har dödat och fängslat dussintals ledare för shiamilisens dödspatruller).
Instämmer Aftonbladet och Åsa Linderborg med sina tidigare hjältar? Naturligtvis inte. Nu stöder väl vänstern i Sverige dödspatrullerna, för det är dom som nu ställer till det för Iraks framtidsbygge - och för USA. Ignatius är inte lika hycklande cynisk:
Med tillräckligt med trupper och aggressiv taktik kan amerikanska styrkor upprätta lag och ordning även i de våldsammaste kvarteren. Men det är bara irakierna själva som kan stabilisera dessa grannskap permanent.
Och i detta arbete borde Irak ha vårt helhjärtade stöd. Vad säger Aftonbladet och Åsa Linderborg om den solidaritetshandlingen?
På en punkt är dock utrikesministern tydlig, nämligen skälet till att regeringen inte vill skicka någon marktrupp - trots att behovet av en sådan är större än aldrig så många korvetter och patrullbåtar, kryssare och atomubåtar.
Det finns helt enkelt inga soldater att tillgå! Eller som Eliasson uttrycker det: "I dagsläget så kan vi inte se att vi har substantiella resurser tillgängliga." Det är förvisso inte något förvånande besked, men ändå klargörande.
Statsminister Göran Perssons funderingar hit och dit om eventuell medverkan (och försvarsminister Leni Björklunds sedvanliga tystnad i skarpt läge) har varit ett spel för gallerierna. Om det inte finns några soldater att skicka blir frågan om så ändå bör ske rent akademisk.
Man kan också som dubbelmoralens mästare, miljöpartiets Peter Eriksson, utbrista att soldatbristen är "uruselt och fruktansvärt" men samtidigt tycka att försvaret har för mycket pengar!
Men om det inte finns några svenska soldater att skicka till Libanon, vem försvarar då Sverige? Denna följdfråga är av fundamental betydelse och illustrerar i blixtbelysning ministären Perssons försvarspolitiska tillkortakommanden.
Och vad händer om vänster- och miljöpartierna kommer in i regeringen? Då blir väl Sverige helt försvarslöst.
Söndag 2006-08-27 / 8.58länk LIBANESER GER HIZBOLLAH SKULDEN, VÄSTMEDIERNA ISRAEL. I svenska medier ger man bilden av att sommarens krig i Mellanöstern är Israels fel. Bara idag finns två helsidesartiklar i Svenska Dagbladet som har den utgångspunkten. Men har det någonting alls med verkligheten att göra? Nej. Svenska medier är hjärntvättade i vänsterns förvridna ideologiska propaganda. I Libanon - de människor som drabbades av kriget - riktas fingrarna åt ett annat håll: terrororganisationen Hizbollah.
Man kan fråga sig vad svenska vänstermedier vet som inte libaneserna vet.
Genom att kontrollera informationsflödet från Libanon under konflikten, och genom att hjälpa dem som är oeniga med USA av olika skäl, har Hizbollah måhända vunnit informationskriget i västvärlden. I Libanon, i Mellanöstern och i den muslimska världen i stort är dock bilden ganska annorlunda.
Taheri berättar om hur Hizbollah ville fira vapenvilan med fyrverkerier och gåvor till befolkningen. ”Men libaneserna fann agerandet oanständigt och höll sig borta från firandet.”
Att Hizbollah valde att fira, istället för att följa den månghundraåriga shiitiska kulturen av att se sig som eviga offer och vara upprörd över den förstörelse som drabbat Libanon, är också mycket talande. Taheri skriver:
Hizbollah valde att förklara seger av en enda politisk anledning: Man var tvungna att låtsas att den död och förstörelse man provocerat fram hade varit värt det ...
Ledarna för den största muslimska rörelsen i Libanons parlament har dock krävt en utredning kring omständigheterna som resulterade i kriget, vilket är ett sätt att anklaga Hizbollah för att ha provocerat fram tragedin.
Nu strömmar också ”gröna pengar” (muslimska pengar) in till Hizbollah från Iran för att stoppa kritiken av Hizbollah. Men det tycks inte hjälpa, skriver Taheri:
'Om Hizbollah vann en seger så var det en pyrrhusseger', säger Walid Abi-Mershed, en ledande libanesisk kolumnist. 'De lät Libanon betala ett för högt pris, för vilket de nu måste hållas ansvariga.'
Kritik kommer också inifrån den shiamuslimska folkgruppen, som utgör ungefär 40 procent av Libanons invånare. Åldermannen Sayyed Ali al-Amin har brutit år av tystnad för att kritisera Hizbollah för att ha provocerat fram kriget och kräva att organisationen avväpnas. I en intervju i tidningen Beirut An-Nahar förnekar han att Hizbollah företräder hela det shiitiska samhället. 'Jag tror inte att Hizbollah frågade det shiitiska samhället om vad de anser om [att starta] krig. Det faktum att en stor andel av shiiterna flydde från södern är bevis på att de avvisar krig. Det shiitiska samhället gav aldrig någon rätt att starta krig i deras namn.'
Ännu hårdare kritik framförs av den framstående shiitiske akademikern i Beirut, Mona Fayed. Hon frågar i en artikel: 'Vem är en shiit i Libanon idag?' och gav ett sarkastiskt svar: 'en shiit är han som tar sina instruktioner från Iran, terroriserar sina grannar till tystnad och leder nationen till katastrof utan att konsultera någon.'
Taheri framför än fler röster, men jag vill avsluta detta referat med egyptiske kolumnisten Ali al-Ibrahims ord:
Hizbollah vann propagandakriget eftersom många i väst vill att de ska vinna, som ett sätt att komma åt USA. Men araber är kloka nog att veta att en seger i TV är något annat än seger i verkligheten.
Vår västerländska mediebransch är en katastrof i sig själv. Den stödjer och underblåser fascistiska rörelser för att främja sin egen politiska dagordning. Vi som mediekonsumenter lever i samma elände som sovjetmedborgarna under Pravdas storhetstid. Skillnaden är att propagandisterna är journalistkåren själv, inte statens förtryckarapparat.
Lördag 2006-08-26 / 17.20länk FOTSATT FÖRSPRÅNG FÖR ALLIANSEN I TEMO. Av någon märklig anledning har Sifo fått mycket större uppmärksamhet än Temo i dag... Sifo hävdar att det är jämt mellan blocken, medan Temo visar att alliansen har ett fortsatt stabilt försprång. Snittet av de 10 mätningar som hittills gjorts i augusti visar på
3,7 procentenheter större stöd för det blå laget.
Lördag 2006-08-26 / 17.20länk SÅ LÅTER SIG VÄSTMEDIA MANIPULERAS. Journalisten Steve Centanni och kameramannen Olaf Wiig kidnappades i Gaza för över en vecka sedan. Detta är ett sätt för Hamas, Hizbollah med flera terrororganisationer att påminna västmedierna om att de rapporterar på deras nåder, skriver Joel Mowbray i How Islamic terrorists manipulate the media.
Tre former av framgångsrika manipulationer förekommer: hot om kidnappning, förfalskade och arrangerade propagandabilder samt påverkan genom att tvinga västmediernas representanter att anlita deras ”guider” i stridszonerna. Resultatet är att västmedierna i förment objektiva rapporter förmedlar terroristernas ensidiga bild av läget i Mellanöstern. Mowbray skriver:
Men detta är ingenting nytt för västerländska medier. De vet hur det ligger till. Ändå låtsas de inte om det. Det är den verkliga travestin.
Sant. När man hör Cecilia Uddén i radions P1 rapportera från Libanon låter hon som Hizbollahs taleskvinna och förmedlar okritiskt deras syn på världen. Man kan gissa att hon körs omkring av Hizbollah som talar om för henne vad hon ska rapportera och säga. Som tidigare i veckan då Uddén menade att de fattiga i New Orleans efter förra årets orkan skulle behövt Hizbollah. Ett sådant uttalande är ingenting annat än förakt för demokrati och försvar av medvetet mördande av civila.
Lördag 2006-08-26 / 14.15länk KANDIDATER MED HEMSIDOR. Många tips har kommit på hemsidor för riksdagskandidater efter det att bloggen framfört kritik mot att personvalskampanjerna i år ser ut att få en än mer undanskymd plats i valrörelsen. Därför är det bra att åtminstone hemsidor använts av många kandidater. Här är några av dem:
Redaktören Stefan Attefall (kd) i Jönköping är kristdemokraternas gruppledare i riksdagen.
Journalisten Henrik von Sydow (m) i Halmstad var mest populära riksdagsledamoten i Halland i förra valet.
Ekonomen Eva Flyborg (fp) har av Företagarna utsetts till Göteborgs bäste riksdagsledamot.
Chefredaktören Håkan Larsson (c) i Östersund har i tidskriften Nyliberalen - och till
sin egen förvåning - nominerats till omröstningen ”Sveriges liberalaste riksdagskandidat”.
Lördag 2006-08-26 / 11.25länk RÖDGRÖNT VALMANIFEST SAKNAS. I ledaren påpekar Västerbottens-Kuriren att ett
Rödgrönt manifest saknas. Och hur stor belastning detta är framgår av att miljöpartiets språkrör i allt mer ultimata ordalag kräver att få ingå i regeringen om vänstersidan vinner riksdagsvalet om 22 dagar.
Miljöpartiet kommer inte att ge upp regeringsmakten en gång till, sade språkröret Maria Wetterstrand under sitt besök i Umeå på fredagen. Det var ett glasklart besked som höll också för följdfrågor. Göran Persson kan bara bli statsminister om hans regering innehåller gröna statsråd. Miljöpartiet kommer att fälla varje regering där partiet inte självt finns med.
Det där hotet har gröna språkrör viftat med förr utan att kunna stå emot när det socialdemokratiska övertalningsmaskineriet växlat från morr till rytanden. Men som Wetterstand själv påpekade: den här gången skulle inte miljöpartiets trovärdighet överleva om man gav efter i regeringsfrågan.
Därmed har socialdemokraternas valmanifest förlorat sin relevans när det gäller vilken politik som kommer att föras av en ministär Persson efter valet.
Och i sin valupptakt för en tid sedan gick vänsterledaren Lars Ohly nästan till hårdare angrepp på socialdemokratin än på de borgerliga.
Att dessa båda partier kommer att ingå i en vänsterregering är nu uppenbart. Frågan är om det blir som i Norge, där Lars Ohlys motsvarighet är finansminister eller som det var i Tyskland under många år, där Peter Erikssons miljöpartistiska motsvarighet var utrikesminister. Eller blir det som i båda?
Lördag 2006-08-26 / 9.55länk BORGERLIGT TAPP TILL SMÅPARTIER I SIFO. Efter debaclet med fastighetsskatten, som skötts extremt oprofessionellt ur valstrategisk synpunkt, har moderaterna tappat rejält i senaste Sifo (se mer i tabellen Kampen mellan blocken).
Intressant är dock att notera att vänsterblocket i jämförelse med Sifo-mätningen i början av augusti inte tagit in mer än 1,3 procent, medan alliansen tappat 2,8 procent sedan i början av månaden. Största delen av tappet, 1,5 procent, har skett till övriga partier utanför riksdagen.
Det indikerar att de osäkra väljarna inte föredrar vänsterblocket, men visar missnöje med alliansens velande. När valdagen är här, är det min gissning att dessa väljare ändå vill delta i beslutet om vem som ska få regeringsmakten. Och då ligger de borgerliga partierna närmare än vänsterblocket.
Lördag 2006-08-26 / 9.30länk MERKELS KOALITION FÖRMÅR INTE REFORMERA VÄLFÄRDEN. Vi hör väldigt lite om Tyskland i våra svenska medier. Jag begriper inte varför. De är ett grannland, största nation inom EU och ledande exportmarknad. Ändå: dödstyst. Man får gå över Atlanten för att läsa matnyttigt om vårt närområde, som Chicago Tribune vars ledare lyder
A Berlin tightrope:
Men hon kan peka på några framgångar. Hon har i stort reparerat relationerna med USA, vilka var djupt ansträngda när Schröder var kansler. Hon låg bakom kompromiss om EU-budgeten. Hon har visat självständigt självförtroende gentemot Ryssland; Schröder verkade tidvis väl mycket kompis med den allt mer auktoritära presidenten Vladimir Putin. Men Tyskland har dock inte haft några större framgångar med svåra problem som den sociala välfärden, statsutgifterna och arbetslösheten ...
Många tyskar är inte glada över Merkels planer på att höja momsen från 16 till 19 procent. Men kanske kan hon stärkas av senaste veckans nyhet om att Tysklands ekonomi växte med 0,9 procent under andra kvartalet. Det må låta ytterst blygsamt, men det var det bästa kvartalet för Tyskland på fem år ...
Kritikerna i hennes eget parti kommer inte att attackera henne ännu, och den stora koalitionen [mellan kristdemokrater och socialdemokrater] står inte inför en omedelbar upplösning. Men tålamodet i Tysland verkar tunnas ut.
Ja, denna omaka koalition mellan höger och vänster har nu suttit i snart ett år. Det är längre än jag trodde. Och det har varit möjligt tack vare Angela Merkels inledande höga popularitetssiffror. Nu är hon nere på samma siffror som George W Bush och Göran Persson...
Fredag 2006-08-25 / 15.45länk HUMOR I SOVJET: HAMMAREN OCH SKÄMTET. I dokumentären
Hammaren och skämtet finns mycket humor - medicinen som hjälpte människorna att stå ut med kommunismens planekonomi. Här två av vitsarna (fler
här):
Mikhail Gorbatjov berättade (han har verkligen distans till sig själv), under en USA-resa, historien om två män i Moskva som står i den flera kilometer långa kön till vodkabutiken. De svär över Gorbatjov.
- Nu går jag till Kreml och dödar honom, säger den ene.
- Ja, gör det, svarar den andre.
Och så gick han. Efter en timme kom han tillbaka. Vodkakön hade inte rört sig mycket.
- Nå, dödade du Gorbatjov?
- Nej, kön där är ännu längre.
Ronald Reagan återger historien om den unge mannen som skulle köpa bil. I Sovjetunionen fick man vänta i många års kö för att komma över en bil. Man var tvungen att betala när man beställde bilen, inte när man hämtade ut den. Killen gick runt till alla olika myndigheter för att få nödvändiga tillstånd och de stämplar som krävdes.
När han till slut fått den sista stämpeln lägger han upp pengarna på disken. En statstjänsteman tar emot dem och säger:
- Okej du kan komma tillbaka om tio år och hämta din bil.
När den unge mannen är på väg ut vänder han sig om och frågar:
- På förmiddagen eller eftermiddagen?
- Vad spelar det för roll, frågar tjänstemannen.
- Jo, rörmokaren kommer på förmiddagen.
Fredag 2006-08-25 / 15.45länk SATIR: FRANSMÄNNENS OPROPORTIONERLIGA SVAR. Frankrike drev ju på för FN-resolution 1701 och förväntades leda FN-truppen till Libanon. Men när resolutionen godkänts backade president Chirac ur, av rädsla enligt somliga. Nu när man förödmjukats i hela världen har man ändrat sig igen och lovar ta befälet. Satirikerna Cox & Forkum tolkar styrkan i det franska stålet:
Fredag 2006-08-25 / 14.25länk PALESTINIERNA DE VERKLIGA FÖRLORARNA. Det tvistas om vem förloraren är i gränskriget som Hizbollah startade genom att från Libanon attackera Israel. Iran hävdar Israel och president Bush hävdar Hizbollah. Själv håller jag med Pierre Atlas i Indianapolis Star,
Palestinians suffer defeat.
Som tidigare
nämnts i bloggen har Hizbollah kört över den palestinska nationalismen och i centrum ställt mål om islams herravälde i hela regionen. Till detta lägger Pierre Atlas följande:
Hizbollah ... har utdelat ett dödligt slag mot palestiniernas sak. Medan världen koncentrerar sig på Libanon har palestinierna flyttats till baksätet eller ignoreras totalt. Och ännu värre, de vårdslösa agerandet av Hizbollah har under överskådlig tid stoppat Israels tillbakadragande från Västbanken och alla steg mot en självständig palestinsk stat.
I Israel hade det nya mittenpartiet Kadima och arbetarepartiet i koalitionsregeringen börjat skära ner anslagen till försvarsmakten. Tidigare tillbakadraganden från Libanon och Gaza skulle fortsätta med tillbakadragande från Västbanken.
Tillbakadragande, inte krig, stod på Israels agenda.
Men nu anfölls Israel just från de territorier man lämnat. På några veckor har Hizbollah ändrat dagordningen helt och hållet för Israel. Att man skulle dra sig tillbaka till 1967 års gränser, och därmed göra landet extremt sårbart militärt, är nu fullständigt uteslutet. Och varje tillbakadragande från Västbanken skulle resultera i att fler städer hamnade inom räckhåll för Hizbollahs missiler.
Palestinavännerna borde reflektera över dessa fakta. Om de inte gör det avslöjar Jan Guillou med flera att deras mål ingalunda är en tvåstatslösning, utan att palestinavännerna i Sverige ställer upp på krafter som vill utplåna Israel. Man kan fråga sig var socialdemokraterna står - liksom deras eventuella regeringspartners i v och mp.
Fredag 2006-08-25 / 13.15länk MEDIEKAMPANJEN MOT KD. Gissa varför ”skandalen” med ”den Hägglund närstående kristdemokraten” som ”spionerat” på socialdemokratin avslöjas just i dag? Trots att det skandalomsusade telefonsamtalet skedde för en vecka sedan sparar man ”nyheten” till dagen efter Hägglunds framgångrika medverkan i SVT:s partiledarutfrågning.
Egentligen borde man inte förvåna sig att medierna agerar i valrörelsen till stöd för vänstersidan, men det här fallet är väl uppenbart.
Den som läser artiklarna med de braskande rubrikerna (se nedan) finner snart att det handlar om en ung tjej, projektanställd i ungdomsförbundet, som ringt till SSU för att försöka få reda på var de ska börja sätta upp valaffischer.
Jag har själv satt upp valaffischer en gång i tiden och i Stockholm finns mellan partierna en tradition på att efter kl 24.00 (klockslaget då den dag börjar som tillåter valaffischering) tävla om att vara först på de bästa platserna. Förmodligen ville kd-tjejen få veta mer om var SSU tänkte vara. Att hon uppgav sig vara SSU:are var naturligtvis fel, men att kalla det Watergate är ju absurt.
Fredag 2006-08-25 / 13.15länk MELLAN VÅRD OCH VARDAG. Under förmiddagen har jag gjort min enda insats i valrörelsen, som moderator i ett frukostmöte hos Studieförbundet Vuxenskolan mellan tungviktarna i Stockholms sjukvård: sjukvårdslandstingsrådet Inger Ros (s) och landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp).
Temat var den ideella sektorns roll i eftervården. Och jag tror politikerna fick en riktig tankeställare när representanter för en rad patientföreningar berättade om hur njugga och ointresserade den offentliga sektorn är att ens förmedla information om dessa patientföreningar. I själva verket utför exempelvis Afasiföreningen ett enormt arbete i att stötta och rehabilitera dem som drabbats av denna diagnos efter bilolycka eller stroke.
Tänk dig att du plötsligt förlorar tal- och skrivförmågan efter en olycka, men fortfarande tänker klart. Att få hjälp att träna upp dessa förmågor är ju helt centralt för livskvaliteten. Och detta hjälper ideella föreningar till med, för en obetydlig kostnad. Men de senaste åren har man haft allt svårare att komma i kontakt med personer som nyligen drabbats, eftersom det offentliga - sjukhus och vårdcentraler - inte ens vill låta informationsbroschyrer finnas.
Åter ser vi en effekt av Alva Myrdals Sverige: bara experter i det offentliga duger. I föreningslivet finns mängder med människor, såväl sjuka som deras anhöriga, som har lång erfarenhet av att leva med vissa specifika problem. Erfarenhet och kunskap som borde nå fler, men eftersom föreningarna i huvudsak är självhjälpsinriktade är de inte skolade experter och därmed inte fina nog att handskas med i landstingssammanhang.
Fredag 2006-08-25 / 6.45länk NYTT PARTILANDSKAP: FÖRTROENDEKAPITAL NYTTJAS FÖR FÖRNYELSE. Mitt främsta intryck så här långt är att vart och ett av de borgerliga partierna förnyat sig på ett sätt som stärkt deras profil, trots att förnyelsen i många fall inneburit kraftiga omsvängningar i politiska ställningstaganden.
Mest omtalad är ju moderaternas kursändring från radikalt skattesänkarparti till fiskalt ansvarstagande mittenparti. Moderaterna dödar högerspöket så att arbetande socialdemokrater ska kunna rösta på dem. Samtidigt hoppas man behålla sina gamla väljare på moderaternas i årtionden inarbetade profil som frihetsparti, även om takten i frihetsreformerna sänkts kraftigt.
Istället har centerpartiet kunnat inta rollen som radikal förnyare av den för företagsamheten så viktiga arbetsrätten. Partiet är ensamt i alliansen om att kunna göra det utan att ta skada av anklagelser om högerparti från socialdemokraterna - av den enkla anledningen att det var just med centerpartiet som socialdemokraterna så väl samarbetade för bara några år sedan. Ett parti som s samarbetat med kan knappast vara osolidariskt, orättvist och egoistiskt.
Folkpartiet har traditionell profil som flyktingvänligt, tolerant och öppet parti. Därför är man ensamt i alliansen om att kunna ställa krav på invandrare att lära sig svenska språket. Av samma skäl kan man också driva frågor om ordning och reda, utan att motståndares anklagelser fastnar, som de gjort om något annat parti drivit samma frågor.
Det enda parti som kör på med sin gamla profil är kristdemokraterna. Men sedan de andra partierna flyttat runt och intagit nya positioner på den borgerliga sidan, passar partiets ställningstaganden bättre in i bilden eftersom man inte längre har konkurrens från exempelvis centern om familjepolitik och vårdnadsbidrag.
Det socialdemokraterna misslyckats med är att på samma sätt omvandla förtroendekapital i tidigare politik till tillgångar i en djärvt förnyande profil. De har tvärtom kört fast i en relativt ny avart inom sin politik som dock passar illa i tiden: bidragsberoendet. Genom att klamra sig fast i försvaret av bidragen har man övergivit den sin största tillgång: arbetslinjen. Socialdemokraterna bryr sig inte längre om att skapa riktiga jobb. Det enda viktiga är att de som är utan, får höga bidrag.
Det är knappast en valvinnare. Men det är lätt att förklara - det räcker med två bokstäver: LO. Den facklig-politiska samverkan var under 1900-talet en enorm styrka för partiet. Men nu är det en lika stor belastning. LO skyddar sina medlemmar, de som har jobb. Inte de som står utanför. Och därför har LO styrt socialdemokratin så att de ska släppa förnyelse av sysselsättningsfrågorna, som ofrånkomligt betyder liberaliseringar i arbetsrätten, för att istället satsa på höga bidrag åt dem som hamnar utanför. Solidaritet har blivit liktydigt med bidrag. Inte arbete.
Det kan vara så att vi nu ser början till samma strukturförändring i partipolitiken som skett i Danmark, där arbetare lämnat socialdemokratin för de borgerliga. I Danmark var det försvaret av dansk kultur som drev arbetarklassen från socialisterna till de borgerliga. I Sverige ser det ut att vara arbetslinjen som kan få underprivilegierade att se att de får en bättre framtid med jobb genom de borgerliga, medan socialdemokratin bjuder bidrag och sysslolös vanmakt.
Fredag 2006-08-25 / 6.45länk DET TRODDE JAG INTE OM ALF SVENSSON. Att tokfeministen Birgitta Olsson (fp) struntar i om det blir regeringsskifte förvånar mig inte, men att Alf Svensson (kd) ställer upp på de tarvliga påhoppen på en samarbetspartner i kampen om regeringsmakten är häpnadsväckande. Jag har sett Alf Svensson som en av de främsta partiledarna på den borgerliga sidan under den tid jag kan överblicka.
Men med utspelet på DN-Debatt idag, där han och Olsson går till generalangrepp på moderaterna och ställer ultimativa krav mitt i valrörelsen, sänker hans anseende rejält i mina ögon.
Detta utspel har bara en effekt: det gynnar socialdemokratin.
Varför gör han så här? Saknar han uppmärksamhet efter avgången? Det här var inget vackert slut, Alf. Artikeln finns här: "Vi vägrar att acceptera Reinfeldts biståndsslakt"
Fredag 2006-08-25 / 6.45länk LECH WALESA LÄMNAR SOLIDARNOSC. Polske elektrikern med valrossmustaschen vid varven i Gdansk som startade den oberoende fackföreningen Solidarnosc för 26 år sedan har nu för gott lämnat rörelsen. Strejken i protest mot kommunistregimen 1980 blev startskottet för den utveckling som ledde till Berlinmurens fall nio år senare. Walesa satt i husarrest, fick Nobels fredspris och blev senare Polens president.
Skälet till att Lech Walesa lämnar är att han kommit ihop sig med tvillingbröderna Kaczynski som innehar president- respektive premiärministerposten. Det rapporterar Independent i Poles apart: why Lech Walesa has left solidarity after 26 years. Walesa menar att de har en oförsonlig ton och agerar destruktivt.
Ett ambitiöst projekt om att bygga en 120 mil lång gasledning under Östersjön har råkat i knipa efter det att Sveriges statsminister varnat för att projektet kan orsaka en ekologisk tragedi. Östersjön är i praktiken en kyrkogård för dumpade kemiska vapen och Göran Persson anser att det vore dumdristigt att lägga en pipeline i ett sådant område.
Se där. Persson vågar uttrycka kritik mot Ryssland. Det tillhör inte vanligheterna.
Torsdag 2006-08-24 / 21.10länk TAGGAD GÖRAN HÄGGLUND. Det var full fart under SVT:s första partiledarutfrågning, med kristdemokraternas Göran Hägglund. ”Man kan inte lugga de skalliga” och andra skämtsamma uttryck lättade upp stämningen där ett tungt artilleri av frågor sköts av mot honom i rask takt.
Något nytt kom väl inte fram, men Hägglund klarade sig utmärkt.
Torsdag 2006-08-24 / 20.30länk BISTÅNDSDEBATT: JÄMTIN MOT BJÖRLING. Företaget
Global Reporting ordnade i kväll en debatt mellan biståndsminister Carin Jämtin (s) och docenten, riksdagsledamoten Ewa Björling (m) som också sitter i SIDA:s styrelse.
När personer jobbar och lever för en fråga, som bistånd, kan en närsynthet skapas och den blev väldigt tydlig i denna debatt. Man talade väldigt mycket om teknik och organisation, om bilateralt kontra multilateralt bistånd, om bundet och obundet bistånd. Om man ska upphandla biståndsinsatser, hur bra eller dåligt det är med frivilligorganisationer, privat bistånd typ Bill Gates (som fick beröm av båda) och problem med att gå via korrupta eller svaga statsförvaltningar. Om att givarländer måste samordna, om hur viktigt det är att mottagarlandet styr.
Däremot blev inte mycket sagt om innehållet och strategier för bistånd. Båda lyfte fram fattigdomsbekämpning, och båda satte detta före demokratisträvanden. Vi måste hjälpa fattiga även om regimerna är korrupta, var deras gemensamma budskap.
Jämtin frågade sig hur man ska ta upp värderingsfrågor och tyckte det var viktigt att arbeta för kvinnors rätt, fri press och demokrati även om hon såg problem med det eftersom det av mottagarlandet kan uppfattas som ”känsligt”.
Moderatorn konstaterade att de båda var väldigt eniga. Det var bara i frågan om att ställa upp ett enprocentmål som en tydlig åsiktsskillnad demonstrerades, där Jämtin ser siffermålet som viktigt, medan Björling menade att kvaliteten måste sättas före volymmål.
För mig var det också en besvikelse att de båda politikerna var så kortsynta. Målet ”utrota fattigdomen” låter bra, men den viktiga frågan är ju: hur? Jämtin nämnde i förbigående att bistånd kan vara att bygga upp lantmäteri. Detta kan tyckas som en märklig fråga, men för mig är den helt central. För lantmäteri betyder att äganderätter kan upprättas. Det är ju denna sorts infrastruktur som är bästa vägen till utveckling eftersom den gör marknadsekonomi och handel möjlig. Se mer om detta i bloggkommentar om
Hernando de Soto.
Ingen av politikerna nämnde frihandel. Det är märkligt. Visst vore det bättre om de fattiga kunde exportera sin produktion till oss, än att vi stoppar den för att istället skicka socialbidrag till dem?
Torsdag 2006-08-24 / 15.45länk UPPGÖRELSE MED ALVA MYRDALS VIDRIGA MÄNNISKOSYN. Elise Claeson har i dagarna kommit ut med boken mamma@home, och den formar sig till en fundamental uppgörelse med den människosyn som Alva Myrdal och socialdemokraterna inpräntat sedan 1930-talet. Redan de inledande raderna i Claesons bok säger vad det handlar om:
Det började när jag väntade mitt första barn. Den där känslan av att barnet inte bara var mitt. Någon annan gjorde anspråk på det. Någon annan visste bäst. Mödravårdscentralen sa att det var frivilligt, men det kändes som ett tvång. Om jag inte gick dit och vägde mig kändes det som om jag var en dålig blivande mamma. Det dög inte att väga sig själv hemma. En sköterska måste pricka in viktökningen på ett diagram. Det kunde jag inte göra själv. Trots att jag är högskoleutbildad. Och så fortsatte det.
Staten kan allt. Staten vet bäst. Staten är god. Vi som individer är svaga eller onda. Därför måste experter i staten tränga långt in i våra liv. Detta är Alva Myrdals människosyn, som lever kvar. I sin berömda bok Kris i befolkningsfrågan (1934) utvecklade Alva och Gunnar Myrdal sin socialpolitiska ideologi:
Här kommer den nya ideologien om nationens gemensamma ansvar för barnen att behöva påkopplas ... Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna ... Denna utvidgning av socialpolitiken och dess inriktning på barnavård är framtidslinjen. (s 203)
Och målet för Myrdals politik formulerades så här:
Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial ... Problemet gäller i sista hand: hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk? (s 205, 212)
Skälet till denna oro för kvaliteten på 'människomaterialet' beror exempelvis på att ”det elementära socialhygieniska kravet” på att barn tillförsäkras hälsosam föda inte tillgodoses. Vem beror det på? Myrdal svarar: ”föräldrarnas och i första hand husmödrarnas bristande förstånd och omtanke.” Om Alva Myrdal saknade högre tankar om mammorna i allmänhet, var det ingenting mot hur hon såg på dem som hon menade inte borde skaffa barn:
Ett likartat resonemang gäller en del befolkningsgrupper på gränsen mellan sinnesslöa och normala samt andra kroppsligt, själsligt och socialt handikappade individer, över vilkas alltför stora fruktsamhet socialpedagoger och rashygieniker klaga. Utan hänsyn till om deras fruktsamhet verkligen i genomsnitt är relativt högre än andra folklagers, är den för hög så länge de alls sätta en avkomma till värden. (s 42)
Och Alva Myrdal såg till att dessa ”sinnesslöa” inte fick sätta barn till världen. Socialdemokraterna startade världens mest omfattande steriliseringsprogram, byggd på Myrdals motivation som löd:
Steriliseringsförfarandet kommer därför med all sannolikhet att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslöa. De socialpedagogiska skälen för sterilisering äro ju här även särskilt starka. Det kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar. "Varje fall är ett fall för mycket." Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande ha man i det av forskarna framdragna förhållandet, att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de svårast imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantningsfrihet.
Samhället är dessutom rent ekonomiskt intresserat i en inskränkning av dessa de lindrigt sinnesslöas fortplantningsfrihet. Åter och åter träffa vi t. ex. på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer. Att ett antal dylika individer hindras att komma till världen medför alltså i och för sig en betydande social lättnad, alldeles oavsett vilken verkan på befolkningsstockens framtida kvalitet en sådan inskränkning kan tänkas medföra. (s 222)
Kort sagt: rätten att alstra barn gavs av staten, och när barnen kommit till världen var de statens mer än föräldrarnas. Det är rötterna i denna vidriga sociala ingenjörskonst som Elise Claeson rycker upp, de som fortfarande finns där under ytan i svensk offentlig sektor och svensk socialpolitik. Claeson konstaterar:
Det känns som det var längesen Gudrun Schyman utropade 'död åt familjen' och höll sitt berömda talibantal. Idag skulle hon inte våga göra om det. Radikalfeminismens guldålder är definitivt över ...
[N]ya kunskaper om människan [börjar] tränga in i folks medvetande. Att män och kvinnor är olika och att det inte är ett politiskt eller socialt problem ... Att det är oetiskt och odemokratiskt att försöka skapa en ny människa.
Elise Claeson skriver om något mycket väsentligt i vår tid. Det är dags att ställa socialdemokratin till ansvar för det grymma förmynderi och den vidriga människosyn som deras kollektivism lett till. På SVD-Brännpunkt tar Claeson idag upp hur dessa frågor kan få betydelse på valdagen:
Mammorna kan avgöra valet.
Torsdag 2006-08-24 / 9.05länk OPINIONSMÄTNINGARNAS GENOMSNITT. Idag kom en mätning från Ruab i Dagens Industri och detta opinionsinstitut har i flera månader angett det röda laget som störst. Alltså är det fel när exempelvis TV4 hävdar att de borgerliga ”tappat ledningen” - hos Ruab har de inte haft ledningen på länge. Socialdemokraterna och vänsterpartierna behåller ledningen hos Ruab.
Men den bilden är de ensamma om att uppmäta. Snittet av de 8 opinionsmätningar som hittills gjorts under augusti månad visar en klar ledning på 4,1 procent för det blå laget: 49,9 procent mot 45,8 procent. Se mer i tabellen:
Kampen mellan blocken.
Torsdag 2006-08-24 / 8.35länk ALLIANSENS VALMANIFEST HISTORISKT. De flesta ledarartiklar idag dyker in i detaljerna och ger gott betyg till helheten, men kritiserar hanteringen av fastighetsskatten och att familjepolitiken utelämnats. En tidning som dock tar ett större grepp på gårdagen är Borås Tidning, där Katarina Larsson i krönikan
Äntligen tillsammans skriver:
Man ska vara försiktig med att tala om historiska stunder i politiken. Vad som verkligen är avgörande ögonblick brukar vara lättare att slå fast i efterhand. Men sällan har det känts så berättigat att släppa lite på försiktigheten och brista ut i ett förbehållslöst: Jo, i mässhallen i Gustavsberg utspelades en historisk stund i går kl 13.00.
Sedan kan man ju undra var det gemensamma socialistiska valmanifestet står att återfinna.
Tidningar med socialdemokratisk färg på ledarsidan är inte lika nöjda, som Folkbladet, där Widar Andesson i sin ledare skriver:
Den borgerliga alliansens partiledare gör verkligen allt vad de kan för att framstå som ansvarstagande "reservsossar" ... Jag kan inte undgå att känna oro för valdeltagandet. Räknar de med att "soffan" skall vinna valet åt dem?
Själv tror jag inte att detaljerna i valmanifestet är avgörande, utan hur partierna framträder, om de ger intryck av att vara ett seriöst regeringsalternativ som kan konkurrera med socialdemokratin. Och svaret är: ja.
Torsdag 2006-08-24 / 7.55länk IRAN DRIVER MED VÄRLDSSAMFUNDET. Irans 23-sidiga svar på FN:s krav på upphörande av anrikning är ingenting annat än öppet trots. Säkerhetsrådet har krävt stopp per 31 augusti. FN kan inte missförstås. Ändå avser Iran att fortsätta anrikning och säger sig vilja ”förhandla” om villkoren. Självklart är det så att Iran räknar med att FN saknar tänder, att FN är en papperstiger vars beslut ingenting betyder.
Ändå hävdar många röster att man ska ta Iran på allvar. Ett program som inte är lika naivt och där en fråga som denna diskuteras med insikt och rakbladsvassa analyser är
Special Report Roundtable som leds av Brit Hume, och gästas av en panelen. Där sades:
Nina Easton, Fortune Magazine: Kan man få dem, på något sätt, att samarbeta? Och på längre sikt, kan man använda diplomati och via förhandlingar med Syrien få dem att bryta med Iran? Kan man driva en kil mellan deras mycket farliga samarbete som dominerar händelsförloppet [i Mellanöstern]?
Charles Krauthammer, kolumnist i Washington Post: Svaret är nej. Det handlar inte om huruvida Syrien har kunskap om vad USA vill. Självklart vet de hur vi tänker. Frånvaron av förhandlingar är inte en frånvaro av kommunikation om våra intentioner eller våra intressen. Vi vet vad Syrien anser och vill, och de vet vad vi anser och vill.
Problemet är att Syrien inte har något intresse av att överge Hizbollah, som på många sätt är en extremt fördelaktig aktör för dem. När det gäller Iran är man livlinan som stöder Syrien finansiellt, militärt och gör dem betydelsefulla. De gjorde sitt val för tio år sedan.
Frågan är om det finns någonting du kan få ut av förhandlingar, annat än att själv tvingas erbjuda nya eftergifter? Och det axiom som historien lär är att om du möter en fiende som deklarerat att hans avsikt är att förgöra dig, så som Iran har gjort i en sorts messiansk våldskultur liknande Nazityskland, är förhandlingar som innebär eftergifter, och det gör de alltid, inget annat än underkastelse (appeasement). Det leder inte till något annat. Det du erbjuder kommer att tas emot och därmed medverkar du till att ta ett steg närmare din egen utplåning. Om man förhandlar med en motpart som är beredd till egna eftergifter, är det en annan sak.
Den här avgörande skillnaden förstår inte Europa - paradoxalt nog, eftersom det var just Europa som begick just detta dödliga misstag för bara 70 år sedan. Förhandla med en motpart som själv gör eftergifter, som ger och tar, är något fundamentalt annat än en motpart som vill förgöra din civilisation. En sådan motpart kan man inte förhandla om annat än när man själv ska avrättas.
Men att Europa, särskilt Frankrike, ska begripa detta är tyvärr för mycket begärt.
Torsdag 2006-08-24 / 7.55länk PLAME-GATE: IRAKKRIGSMOTSTÅNDARE VAR 'LÄCKAN'. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har haft helsidesuppslag om den påstådda 'skandal' där Vita huset-strategen Karl Rove mfl anklagas för att ha läckt namnet på CIA-agenten Valerie Plame för att hämnas på hennes man för hans uttalade motstånd mot Irakkriget.
Trots indikationer på att läckan, 'Deep Throat', var dåvarande vice utrikesminister Richard Armitage - en uttalad kritiker av Irakkriget som knappast var ute efter hämnd - har medierna däremot talat tyst om.
Och nu kommer fler tecken som pekar mot Armitage som läckan. Nyhetsbyrån AP har kommit över Armitage besökskalender på utrikesdepartementet och just den dag då journalisten Bob Woodward tidigare sagt sig fått information om CIA-agenten var han på besök hos Armitage. Se CBS News, Calendar May Offer Key CIA Leak Clue eller USA Today, On 'CIA leak:' Guessing game focuses again on Armitage.
Kommer DN och SVD att slå upp de nya avslöjandena? Knappast. De talar ju för, och inte emot, president Bush.
Onsdag 2006-08-23 / 20.40länk ÖSTROS SKRÄMMER MED UTLANDET. Det är intressant att se vilka skrupellösa populister de socialdemokratiska ministrarna blivit. I den direktsända energidebatt som nu går i SVT hotar näringsminister Thomas Östros med att Vattenfall kan komma att köpas av tyskar eller fransmän om de borgerliga vinner. Även om de borgerliga företrädarna klargör att så inte kommer att sker, fortsätter Östros att hota med tyskar och fransmän.
Snacka om att fiska i grumliga vatten! Socialdemokraterna hotar med skumma utlänningar. Regeringen är uppenbart skakad över de dåliga opinionssiffrorna.
Onsdag 2006-08-23 / 17.20länk DÖRFER SÅGAR GUILLOU. Vi som inte har lust att läsa Jan Guillous senaste politiska pamflett kan rikta ett tack till säkerhetspolitiske experten och förre FOI-chefen Ingemar Dörfer som läst och i Expressen analyserar den, Madame Terror är helt osannolik:
Alldeles till sig blir de, recensenterna, när Jan Guillou trycker på alla de politiskt korrekta knapparna. En gnutta feminism, en dos folkrätt, lite personalsamtal. Det är bara krisgruppen som fattas. Nog är han värd en svensk medalj! Men "Madame Terror" är en politiskt absurd skrift, genomsyrad av Israel- och Amerikahat, bakom den måttligt polerade ytan av resonerande tolerans och pretentiöst religionsgrubbel.
Onsdag 2006-08-23 / 17.05länk PERSSON BACKAR FRÅN TV-DEBATT MED REINFELDT. Förra veckan blev statsministern
golvad av oppositionsledaren när socialdemokraternas valmanifest skulle diskuteras i direktsändning. Nu vill Göran Persson inte ställa upp på ny debatt om alliansens valmanifest,
rapporterarExpressen.
Är Persson rädd för Reinfeldt?
Onsdag 2006-08-23 / 17.05länk ALLIANSENS VALMANIFEST II. När jag nu hunnit ta in manifestet under några minuter till är det två ting som slår mig, en positiv och en negativ:
1) framträdandet i Gustavsberg av de fyra partiledarna präglades av en offensiv vilja att regera. Det står i stark kontrast till tidigare valrörelser. Journalister muttrar att det inte var så mycket nytt i dagens manifest, jämfört med tidigare utspel från alliansen de senaste två åren. Visst, om man inte har längre perspektiv än så. Men jag har följt alla valrörelser sedan 1976 och det som hänt idag är historiskt.
Aldrig har de borgerliga så tydligt demonstrerat att de vill ta makten, att man kan regera ihop och att man törs styra Sverige. Denna samverkan förändrar hela dynamiken i svenska partipolitik. Skillnaden mellan de fyra blir mindre, de kompletterar varandra och gör det borgerliga alternativet mer kundorienterat. Samtidigt vidgas klyftan över till det socialistiska alternativet. En röst på socialdemokratin är en röst för att kommunister ska ha inflytande över försvars- och utrikespolitiken. Socialdemokraterna kan inte längre låtsas att man är ett lagom mittenparti, det man förut kunnat göra genom att splittra de borgerliga.
Detta är en dramatisk förändring av hela det svenska partilandskapet (Se mer
här)
2) fipplandet med siffror och detaljer ger utomstående makt att beskriva alliansens politik. Många olika varianter på hur fastighetsskatten ska hanteras har kastats upp de senaste veckorna, och det ger ett vingligt intryck även om det är först idag man har en uppgörelse. Men med tidigare tänkbara förslag, framstår dagens uppgörelse som snålt och finansminister Pär Nuder passar på att framställa sitt förslag som bättre.
Vi såg samma fenomen förra året, den gången om nivån i sjukförsäkringen. Det dribblades något vansinnigt med 65 procent av inkomsten, 75 procent, 80 procent och allt vad det var. Eftersom det är fyra partier med olika utgångsbud, är det klart att det måste bli en diskussion för att komma överens, men måste budgivningen mellan partierna föras inför öppen ridå? Också den gången kunde andra aktörer, som medier och regeringen, utnyttja de olika uttalandena och ge sina tolkningar. Och i sifferexercisen försvann de avgörande värderingarna.
Här behöver man hitta en metodik så att man själv har kontrollen över vilket budskap man vill nå ut till folket med. Särskilt om man bildar regering.
Onsdag 2006-08-23 / 13.25länk SNABBT OM ALLIANSENS VALMANIFEST. Innan jag rusar iväg på möte, är första intrycket av den borgerliga alliansens manifest som just nu presenteras på pressträff som sänds i SVT gott. Se mer i
Fler i arbete – mer att dela på (pdf)
Så här ofta förekommer dessa ord i manifestet:
Arbete/jobb, 47 ggr
Ansvar, 41 ggr
Företag, 39 ggr
Skatt, 32 ggr
Rätt/rättighet, 28 ggr
Trygghet, 23 ggr
Frihet 13 ggr
Bidrag, 10 ggr
Skyldigheter, 9 ggr
När det gäller utrikespolitiken heter det:
Utan fred och säkerhet kan utveckling inte nås. Behovet av internationella insatser på
olika håll i världen växer. Sverige måste ta ett större ansvar i fredsfrämjande
operationer. Det svenska ledningsansvaret för en nordisk-baltisk stridsgrupp inom
EU ger oss ett särskilt ansvar. Målet bör vara att Sverige skall ha 2000 kvinnor och
män i utlandstjänst. Det kräver reell kapacitet samt en försvarsbudget som rymmer
både nationella och internationella uppgifter ...
Demokratifrågorna är centrala. Demokratier krigar inte med varandra och
hungersnöd förekommer sällan i demokratiska stater.
Detta låter tryggt, med tanke på att vänsteralternativet består av ett vänsterparti som vurmar för diktaturer som Kuba och nuvarande regering har, som den enda i Europa, givit visum till terrorister från Hamas.
Utåt håller den borgerliga alliansen en enad front.
Men i centern interna valmaterial har partiet som mål att "knäcka" folkpartiet.
Det är bra att partisekreteraren tar avstånd från det, men de här tongångarna är livsfarliga. Det är denna inskränkta attityd, där man riktar in sig på andra borgerliga partier, som förklarar varför de borgerliga så sällan får regera. De har helt enkelt inte varit mogna och vuxna nog att samsas för att gemensamt vinna val. Att centerfolk nu bryter den unika enighet man byggt upp inför denna valrörelse är djupt illavarslande.
Medierna brukar försöka hitta skillnader i sakfrågor för att beskriva splittring. Den sortens problem är små. Annat är det när man utmålar lagspelare i en blivande regering som fiender. Då kan hela lagandan bryta samman.
Onsdag 2006-08-23 / 10.43länk IRAK SOM BALKAN - KANSKE RÄTT VÄG. När Jugoslaviens diktator Tito dog, hamnade landet snart i blodigt inbördeskrig och styckades upp i Slovenien, Kroatien, Bosnien, Serbien, Kosovo och Montenegro (har jag glömt någon?).
När sedan diktatorn i Bagdad störtades med utländsk trupp var förhoppningarna att man skulle kunna åstadkomma en fredlig övergång till demokrati. Det blev en demokrati, men där våldet härskar på gatorna. När ett grymt totalitärt förtryck lyfts bort finns uppenbarligen så mycket hat som väller upp att en fas av blodiga uppgörelser verkar oundviklig.
Medievänstern menar att det därmed varit bättre att låta diktaturen sitta i orubbat bo och fått fortsätta begå folkmord, våldta och tortera. Jag håller inte med. Även om störtandet av diktaturer medför en fas av okontrollerat våld, har det ju sitt ursprung i förtrycket, inte i befrielsen. Förtryckta folk som blir fria bearbetar sina fruktansvärda upplevelser på ett felaktigt sätt, det är vi nog alla överens om. Men att vägra befrielse, eftersom folk agerar ut sin ångest efter förtrycket? Hur grymt är inte det?
Det våld vi nu ser stärker min övertygelse om att det var rätt att störta Saddam Hussein. Våldet idag visar vilken förtryckarapparat irakiska folket levde under. De som är emot Irakkriget måste förklara varför de stöder en blodig diktator. Jag vill titta dem i ögonen och be dem förklara varför de tycker folkmord på irakier är okej.
USA:s förre ambassadör i Kroatien, Peter Galbraith, skriver i New York Daily News,
Gone to pieces, att den konstitution som irakiska folket antog i en folkomröstning med högt valdeltagande är en vägkarta till uppdelning av Irak. ”Irak har den konstitution man har därför att folket inte vill ha en enad nation”, skriver Galbraith och fortsätter:
[Saddam Hussein] förtryckte också Iraks shiitiska majoritet. Dessa shiiter är nu, tack vare de demokratiska valen, berättigade att regera också över det arabiska Irak - men verkar nöja sig med att regera enbart över de shiitiska delarna. Faktum är att deras politiker har börjat planera för en shiitisk stat med sin egen armé som vaktar gränsen mot sunnitiska områden.
Enligt Galbraith är det bara sunniaraberna - 20 procent av befolkningen - som verkligen eftersträvar ett enat Irak, men på deras villkor, vilket förklarar varför sunniaraberna startade våldet. Ett våld som nu leder till att Irak delas upp.
Frågan är varför USA ska försöka ena Irak. Kurderna har skapat en västorienterad provins med demokrati i norr. Vilket intresse ligger i att tvinga dem att ingå i ett Irak som är teokratiskt? Och om shiamuslimerna vill ha sin egen stat, varför ska de stoppas?
Själv tycker jag det viktigaste är att skapa förutsättningar för demokrati och fred. Om det betyder att de gränser som England för mindre än 100 år sedan drog upp för Irak måste ändras, så varför inte? Om den största befolkningsgruppen, shiiterna, vill ha en egen nation, så är det ett önskemål som är svårt att säga emot.
Enligt brittisk lag är det förbjudet att uppvigla till politiskt våld, en lag som antogs efter förra årets bombningar i Londons kollektivtrafik. Ännu har den inte resulterat i ett enda gripande, även om islamistiska extremister fortsätter att uppmana muslimer att döda britter och amerikaner.
New York Times rapporterar om en muslimsk religiös ledare som fortsätter att fira dödade brittiska soldater på en populär hemsida och samtidigt hyllar en annan ledare martyrskap 'i trots mot George Bush och Tony Blair' inför en publik på 8.000. Aktivister har uppmuntrat muslimer att attackera bankanställda eftersom de tar ut ränta vilket strider mot islamsk lag.
Konservative oppositionsledaren David Cameron anklagar premiärminister Blair för att inte se till att lagen efterföljs.
Den lanseras av Carl Grufman, webbkampanjgeneral i MUF. Och det är en utmärkt video. Faktiskt är det bara Göran Persson som talar, medan bilderna illustrerar Moderata ungdomsförbundets budskap.
Det här är det bästa valkampanj-inslaget jag sett hittills: Inte aggressiv, inte påfluget. Man använder internet och den nya tekniken. Man använder formen av dokumentär, som på senare år visat sig så stark i opinionsbildningssammanhang.
Tisdag 2006-08-22 / 22.20länk SYSSELSÄTTNINGEN SKRÄMMANDE LÅG. Vi har under dagen hört hur medierna har trumpetat ut SCB:s reklamliknande formuleringar: ”Människor som har en anställning är nu fler än vad de varit någon gång under 2000-talet, drygt fyra miljoner.” Regeringen har naturligtvis försökt utnyttja tillfället:
”Det är oerhört starka siffror som SCB kommer med nu och visar att den sysselsättningsökning som vi har förutspått, den inträffar”, säger arbetslivsminister Hans Karlsson (s).
Men är det verkligen märkvärdiga siffror? Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster
säger till radions ekoredaktion att formuleringarna är på gränsen till valpropaganda: ”Det är i själva verket skrämmande, att vi inte ens i ett så gott konjunkturläge får jobb ... Det borde ha varit en halv miljon människor till.”
Antal sysselsatta i Sverige år 1990 var 4.485.000 och alltså fler än idag (källa: SCB). Med tanke på att folkmängden i juni 2006 var
9.082.995 jämfört med
8.590.630 år 1990 är sysselsättningen idag betydligt lägre än under förra högkonjunkturen.
Tisdag 2006-08-22 / 21.05länk OROANDE UTVECKLING I TURKIET. Nye ordföranden i Svenska Atlantkommittén, Henrik Liljegren, höll efter årsmötet föredrag om Turkiet, där han varit svensk ambassadör och numera bor halva året. Liljegren menar att tecknen på islamisering blir allt fler i landet och att Erdogan-regeringen driver på denna utveckling. Premiärministern citerar inte längre, som brukligt varit, den sekulära portalparagrafen i Turkiets konstitution. Och våldet tilltar. En domare som upprätthållit förbudet mot att bära slöja i skolor och offentliga lokaler skjöts nyligen till döds när han avkunnat domen. Samtidigt är oppositionen i parlamentet mot det islamistiska AKP-partiet svag.
Förhandlingarna om EU-medlemskap har också gått i stå. Just nu är EU:s krav på att Turkiet ska erkänna den grekiskcypriotiska regeringen en stöttesten. Samtidigt ökar opinionen mot ett turkiskt EU-medlemskap både i Turkiet och i Europa. De anti-västliga stämningarna växer. Liljegren har sett processen, medlemskapsdiskussionen, som en positiv press på Turkiet att införa mänskliga rättigheter. Men han är inte längre säker på att den effekten kan uppnås framöver.
Liljegren fick frågan om militären kan gå in och avsätta regeringen, som man gjort tidigare. Han svarade att den tiden nog är förbi. Att tillgripa våld skulle bara stärka islamisterna. Det gäller att outsmart them - vara smartare, listigare för att manövrera ut dem.
På frågan om utvecklingen verkligen är så dyster, svarade Liljegren att de sekulära krafterna - domstolsväsendet, militären, de välutbildade - är oroade över landets utveckling. ”Det kokar i Turkiet”, summerade Liljegren.
Tisdag 2006-08-22 / 21.05länk NY ORDFÖRANDE I SVENSKA ATLANTKOMMITTÉN. Kommer just från årsmöte med
Svenska Atlantkommittén, forum för säkerhetspolitisk debatt. Förre Washington-ambassadören Henrik Liljegren tar över efter överste Bo Hugemark som ordförande.
Tisdag 2006-08-22 / 15.55länk EKO FRÅN 1938 HÖRS IGEN. Det är inte bara denna blogg som jämför händelseutvecklingen i sommar med 1938, det gör också Richard Cohen i Washington Post idag, Mideast Echoes Of 1938:
Nu har Frankrike börjat ångra sig, eller fått kalla fötter ... Oförmågan i Europa att ta sig samman är det som påminner om 1938. På den tiden var inte Winston Churchill ensam om att anse att Hitlers avsikt var krig. Den tyske ledaren var trots allt en ideologisk fanatiker och mördare. Ändå, England agerade inte. Likaledes nu. Man behöver inte ha Churchills förutseende för att förstå att det som hände i Libanon kan hända igen. Hizbollahs mål är att utplåna Israel. Lyssna på vad de säger. Var uppmärksam. Man kommer att upprepa sina attacker när första bästa tillfälle ges ...
Utan amerikanskt ledarskap är Europa inget mer än en turistattraktion.
USA är nu så splittrat att man inte kan ta ledningen. Samma sak gällde 1938. Franklin D. Roosevelt var fullt upptagen med depressionens efterverkningar och Amerika var helt inställd på isolationism.
Då [1938] lämnades Europa åt sig självt, och England var inte förmöget att leda. Nu har ledarskapet, av en slump, halkat över till Frankrike. Vi kan alla känna att krig är på gång och att en sorts galen kronologi formar sig likt mörka moln för oss alla att se.
Tisdag 2006-08-22 / 14.55länk BISARRT AGERANDE AV FRANKRIKE. Sällan har väl en nation framträtt så svagt och velande som Frankrike i fråga om resolution 1701, om fredsinsatser i gränskriget Libanon-Israel. Först agerar Frankrike för att försvaga den resolutionstext som USA vill lägga fram. USA går med på detta eftersom Frankrike tagit på sig uppgiften att leda fredsoperationen. När sedan FN:s säkerhetsråd röstat igenom resolutionen om 15.000 man FN-trupp, då backar Frankrike ur. Skälet? Resolutionen ger inte tillräckligt mandat för trupperna!
Jyllands-Postens ledare lyder,
Fransk fadæse och man konstaterar: ”Frankrikes bisarra agerande borde få EU till att göra grundlig revision av sin utrikespolitiska koordinering ...
Om Frankrike blott har ett uns av utrikespolitisk anständighet kvar måste president Chirac och hans regering beordra att en så stor fransk styrka sätts in i Libanon att i varje fall FN:s trovärdighet tillfälligt inte lider större skada, än den redan har tillfogats.”
I Amerika garvar alla erfarna kommentatorer hånfullt, vad annat var att vänta från Frankrike?
För oss som är i union med Frankrike är det inte lika kul.
Tisdag 2006-08-22 / 14.30länk HILLARY CLINTON FÅR ANNAT JOBB? Det ryktas om att Hillary Clinton kommer att få ett erbjudande som gör att hon med värdighet kan dra sig ur presidentambitionerna, som verkar bli allt svårare att uppnå med växande kritik mot henne från vänster. I Los Angeles Times rekommenderas hon att ta det nya jobbet,
The Job Sen. Clinton Should Want.
Vilket jobb? Jo, det som gruppledare i senaten. Hon har visat sig vara en extremt effektiv senator och skulle som mäktig ledare där kunna påverka politiken i demokratiska partiets riktning.
Det är sant. Nuvarande ledare för demokratiska partiet i kongressen är riktiga nördar, Harry Reid och Nancy Pelosi. Men samtidigt vore det synd, tycker jag, om Hillary Clinton inte ställer upp i presidentvalet.
Tisdag 2006-08-22 / 11.30länk OCH MIN RÖST GÅR TILL... Inför europaparlamentsvalet 2004 avgav jag en
röstförklaring i bloggen.
Också inför höstens val är tanken att välja person före parti till riksdag, landsting och kommun.
Måste dock säga att kandidaterna är sämre med egna hemsidor i detta val än tidigare. Det är trist. Och det visar hur kollektivistisk och toppstyrd svensk politik är. Våra valkretsar är så stora att kandidaterna, med viss rätt, dragit slutsatsen att det är omöjligt att genomföra en kampanj i exempelvis Stockholm med 593.000 röstberättigade. Men även om man inte driver en kampanj tycker jag man borde marknadsföra sin kandidatur och ge politiken en personlig prägel. En hemsida kostar inte mer än några timmars arbete. Är inte vi väljare värda det?
Tisdag 2006-08-22 / 10.30länk VAR STÅR VÄRLDEN FEM ÅR EFTER 11 SEPT? Snart har det gått fem år sedan vi i väst förstod att vi var under attack av en växande islamfascistisk rörelse i Mellanöstern. Upptrappningen från deras sida hade pågått ett bra tag, med olika terrordåd, men vi i väst hade ignorerat dem. 11 september 2001 ändrades bilden.
Men enigheten om att bekämpa denna nya form av våldsverkare tog snart slut. Vänstern var emot att slå ut talibanerna och sedan mot att avsätta Sadam Hussein. Trots inledande framgångar, med befrielse och demokratisering, har striderna fortsatt. Den islamfascistiska vågen var från början starkare än vad västvärlden räknat med. Eftersom väst är splittrat internt, med en vänster som dominerar medier och systematiskt undergräver kampen, har viljan att stå upp mot de totalitära krafterna avtagit. Också i USA. Detta trots att hoten vuxit.
Det är svårt att hitta en tid då en ... hel civilisation har drivit så hjälplöst mot en större katastrof än den som drar ihop sig över Amerika och den västliga civilisationen idag. Kärnvapen i händerna på Iran och Nordkorea betyder att det bara är en fråga om tid innan de också finns i händerna på internationella terroristorganisationer. Nordkorea behöver pengar och Iran talar högt och tydligt om sitt mål att utplåna Israel - och såväl dess handlingar som retorik tyder på avsikter som till och med går längre än förintelsen.
Mark Steyn skriver i sin
kolumn i Chicago Sun-Times:
På ett plan är temat densamma som den 11 september: Amerikansk vilja och mening. Men i realiteten är det värre än så - att påbörja något men inte kunna hålla ut till jobbet är gjort är betydligt skadligare för ditt anseende än att aldrig påbörja någonting. Tarvliga vänsterpolitiker tror att allt som kan framställas som ett bakslag i Irak på något sätt bara drabbar president Bush och de neokonservativa. I verkligheten ... drabbar det hela nationen, och kan bli slutet för Amerikas ställning. I september 2001 lyckades Bush-administrationen framföra en viktig lektion till tuffa typer som Musharraf och Putin: i en skrämmande värld kan Amerika vara mest skrämmande. Men det var länge sedan nu.
Ja, risken att USA drar sig tillbaka i isolationism är stor. Det skulle innebära att de islamfascistiska krafterna får fritt fram eftersom Europa lever i total förnekelse och vägrar se hotet från Iran och fundamentalistisk islam. Europa jublar över att Amerikas ställning försvagats, men ser inte vad konsekvensen därav kan bli. Konsekvenser är lika förträngda nu som hotet från Tyskland förträngdes på 1930-talet.
När jag ser tillbaka på de fem år som gått blir jag förskräckt av att se den underkuvade mentalitet som dominerar västvärlden. Och vilken kontrast den utgör till de starkt aggressiva och offensiva tonerna från islamfascistiska regimer som Iran. Ska världen få domineras av dessa krafter? Är det ett framsteg för mänskligheten?
Förmodligen kommer västvärlden, på grund av sitt förakt för sig själv, fortsätta att ignorera hoten. Tills dess en ny fruktansvärd urladdning, värre än 11 september, genomförs. Förmodligen efter George W Bush lämnat Vita huset. Först då kommer en majoritet (dock inte den hårda vänstern) att förstå att detta är en strid om vår civilisations överlevnad. Men då kan det vara försent.
Tisdag 2006-08-22 / 10.30länk FP VÄRNAR SVENSKA SPRÅKET. Folkpartiet har föreslagit en litterär kanon, en litteraturlista som rekommenderar böcker för elever i skolan. Detta har av någon anledning ansetts kontroversiellt. Att förorda svensk litteratur är skamligt, fult och sätter Sverige i särställning, vilket innebär diskriminering av andra språk. Fråga Kamali. Men folkpartiet har undersökt om man har stöd utanför de socialdemokratiska eliterna, och svaret blev: 6 av 10 för gemensam litteraturlista i skolan. Lars Leijonborg kommenterar:
- Det är roligt att vi har folkets stöd för en litterär kanon i skolan. Angreppen om att det skulle vara främlingsfientligt med en gemensam litteraturlista i skolan faller platt till marken.
Tvärtom viftade han bort den fortsatt höga arbetslösheten bland ungdomar med att detta skulle vara ett fenomen sammanhängande med sommarlovet. I maj var siffran mycket lägre, hävdade Persson.
I själva verket ökade ungdomsarbetslösheten mellan april och maj. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning var nästan var fjärde person i ungdomsgrupperna utanför arbetsmarknaden.
Jämförbara siffror mellan Danmark och Sverige visar att den svenska ungdomsarbetslösheten är nästan tre gånger så hög som den danska. Att i dessa sammanhang tala om "låga siffror" är cyniskt i överkant.
Mer uppenbart än så här kan det inte bli att socialdemokraterna anser att det inte gör något om allt fler unga är arbetslösa. Så länge de får höga bidrag är arbetslösheten inget problem, tycks man mena. Inom socialdemokratin är arbetslinjen död. Att sätta folk i arbete är inget mål. Varför? Jo, därför att man vet att ska arbetslösheten minska måste arbetsrätten, som utgör en oöverstiglig tröskel in på arbetsmarknaden, sänkas. Och socialdemokratin är fackets parti - partiet för dem som redan är inne på arbetsmarknaden. De vill inte släppa på sina förmåner för att de som står utanför ska få komma in. Socialdemokratin är med andra ord det minst solidariska partiet i Sverige.
- Judar älskar att döda palestinier och de kommer att dricka våra barns blod. Vi kommer med Allah att besegra fienden. Europa förstår oss och Sverige hjälper oss, avslutade han nöjt.
Med de uttalanden Göran Persson och biståndsminister Carin Jämtin gör är det inte svårt att förstå att Hamas anser att de har Sveriges stöd i sin ambition att utplåna Israel.
Iransk TV citerade ayatollan Khamenei: ”Den islamistiska republiken Iran fattar sina egna beslut i nukleära frågor, och kommer med guds hjälp att uthålligt och med kraft fortsätta denna väg.”
IAEA, FN-organet som ska övervaka kärnteknologin, vill inte ens kommentera Irans brott.
Måndag 2006-08-21 / 20.45länk SVENSKENS FÖRHÅLLANDE TILL STATEN. I Dagens Nyheterrecenserar danske kulturredaktören Bjørn Bredal nya boken Är svensken människa? (Norstedts) i statsvetenskaplig folkpsykologi av Lars Trägårdh och Henrik Berggren. I boken drivs
... tesen om att när svensken älskar sitt folkhem är det på grund av frihetslängtan och inte av rakt motsatta skäl. Svensken är först och främst individualist. När den enskilda människans emancipering gått framåt har den också gått hand i hand med en allt starkare stat - vilket kunnat ske därför att staten varit garanten för den enskildes självständighet.
Svensken föredrar den direkta kontakten mellan individ och stat framför familjens snärjande band, det civila samhällets alla kopplingar och alla de olika värdesystem och ickestatliga hierarkier som i de flesta andra länder existerar mellan medborgaren och staten. I Sverige är det så få omvägar som tänkas kan: det är staten som garanterar att svenskarna både offentligt och privat behandlas som jämlika och oberoende individer - som statsindividualister.
Bredal menar att många nog kan uppfatta ”deras djupt socialdemokratiska trosbekännelse” som ett skrämmande exempel på hur ”en allsmäktig fadershand kopplar sitt fuktiga grepp kring det mest privata”.
Ja, jag gör det definitivt. Och om jag hinner läsa boken ska jag kontrollera om de förklarar varför de individualistiska svenskarna (för det håller jag med om att vi är) accepterat en så stor stat. Mitt synsätt framgår i kapitlet Är vi rädda för frihet? i norska antologin Frihet - samtalen fortsetter:
Man kan på goda grunder hävda att vi i Norden under 1900-talet skapade ett synnerligen omfattande samhällskontrakt mellan medborgarna och staten. Välfärdsstaten tog på sig ett mycket stort socialt ansvar för att ordna det mesta och bästa som medborgarna kunde önska sig - utan att medborgarna behövde bekymra sig det minsta, vare sig om att organisera daglig service eller om långsiktigt sparande inför pensionering. I gengäld fick staten ta ut historiskt höga skatter på medborgarnas inkomster.
Men nu har det hänt något revolutionerande: välfärdsstaten har slutat leverera. Staten fullföljer inte sitt ansvar. Kontraktet är brutet.
Svenska staten var under 1940-, 50-, 60 och 70-talen en effektiv producent av välfärdstjänster. Det är bekvämt att överlämna ansvar för sociala insatser till staten, så länge staten sköter dem på ett bra sätt. Det är just vad som hände. Men dessa årtionden var ett unikt undantag under speciella förutsättningar. Nu gäller inte längre det samhällskontrakt som Trägårdh och Berggren skriver om. Staten sköter inte längre uppgifterna väl. Skälet? Jag gav mitt svar i artikeln
Välfärdsstatens avsaknad av dygder gör medborgaren fattig i tidskriften Minerva:
När dessutom välfärdsstaten genom ständiga politiska ingrepp under ett halvt århundrade gått in och tagit över ansvar för olika trygghetsskapande funktioner i samhället, har rollen som ansvarstagande medborgare förlorat sin innebörd. Därmed har människors möjlighet att eftersträva lycka och tillfredsställelse urholkats från två håll: välfärdsstaten har tagit bort individernas ansvarstagande i praktiska spörsmål, och värderelativismen undergräver ansvarstagandets moraliska tyngd.
När dygdernas logik brinner upp i båda ändar blir det naturligt för allt fler människor att kräva att "någon annan" ska stå för såväl den egna försörjningen som för det sociala ansvaret.
Och det är naturligtvis en omöjlighet.
Mitt spontana intryck av Trägårdh och Berggren är att de skrivit om en tid som flytt. Det låter som historia i mina öron. Det är ett nytt samhällskontrakt som måste skrivas, inte nostalgiskt blicka tillbaka på det som inte längre är aktuellt.
Måndag 2006-08-21 / 16.35länk MONA SAHLINS DOTTER FÅR OANNONSERAT SMÖRJOBB PÅ UD. Vi har en adel i Sverige som går före alla andra till statliga jobb: socialdemokratin, som slår riddarhusets privilegier från 1800-talet. Bloggen
Maktmissbruk avslöjade förra veckan att superminister Mona Sahlins dotter särbehandlats av UD och fått smörjobb på ambassaden i Washington.
Avslöjandet gjorde Mona Sahlin rasande. I Aftonbladet hotar hon att stämma bloggen,
Beskylls för nepotism på blogg: ”Mona Sahlin (s) pekas i en blogg ut för att ha hjälpt sin dotter till ett toppjobb vid ambassaden i Washington. I dag kan ärendet bli polissak. 'Jag är så upprörd ... Jag ska gå till botten med det här. Jag vill veta var gränsen för förtal går', säger Sahlin.”
Mona Sahlins dotter fick praktikplats och vikariat på svenska ambassaden i Washington.
I strid med ambassadens egna regler annonserades platsen inte ut och vikariatet tillsattes "informellt".
Ann-Sofie Sahlin, 28, hänvisade till sin mamma när hon kontaktade ambassadens personalchef.
När ett barn i sosseadeln pekar på statligt jobb gäller inga regler - då blir det som adeln vill ha det. Vi ofrälse är av en lägre klass. Författaren och debattören Anders Isaksson är inte förvånad. Till Expressensäger han:
- Den som har möjlighet ser till att barnen får både bostäder och fina jobb.
Så ser det ut i socialdemokratins Sverige. Är det så vi ska ha det?
Dagens Lying Media Award: Karin Henriksson ger Bill Clinton cred för Gingrich's 1996 welfare reform. Vilken drog tar SvD:s redaktion?
Ja, det kan man undra. Det var när republikanerna fick majoritet i representanthuset och Newt Gingrich utsågs till talman som välfärdsreformerna utarbetades och Clinton insåg att han var tvungen att skriva på snarare än lägga in veto, eftersom han ville bli omvald till president. Clinton bytte ut stora delar av sin stab, och anlitade republikanske valstrategen Dick Morris. Men i Svenska Dagbladet har man hittat på en egen historia. Den utrikesredaktionen tror läsarna är så korkade att de inte vet bättre.
Måndag 2006-08-21 / 9.00länk 'DEN NYE DICK CHENEY'. Det är inbördeskrig inom amerikanska vänsterpartiet, demokratarna. Förre presidentkandidaten John Kerry kallar sin partikollega och förre vicepresident-kandidat Joe Lieberman för en ny Dick Cheney - republikanernas starkt högerprofilerade vicepresident. Det rapporterar ABC News: Kerry Calls Lieberman the New Cheney.
Något mer elakt om en partivän inom demokraterna kan knappast sägas. Skälet är att Joe Lieberman sparkades av demokratiska partiet i partiintern omröstning, men nu ställer upp som oberoende i höstens senatorsval.
Och Lieberman har goda chanser att vinna, för i USA är det väljarna som avgör vilka personer som väljs. I nya opinionsmätningar har Lieberman en klar ledning över demokraternas kandidat,
Lieberman leading by 12 percent, poll shows.
Måndag 2006-08-21 / 8.25länk MÅSTE MAN VARA SAME FÖR ATT FÅ KOMMA MED? Ledarartikeln i
Norrbottens kuriren väcker min nyfikenhet: "Samerna ska inte ha någon ytterligare rätt".
I Norrbotten finns motsättningar vi här söderut inte känner igen. Ledaren citerar kommunalpolitikern Börje Lööw (v):
- Det kan inte vara rimligt att man måste vara same eller markägare för att komma med.
Det handlar om de samverkansföreningar som föreslås förvalta jakt- och fiskerättigheterna ovanför och nedanför odlingsgränsen på renbetesfjällen.
Detta är också Sverige.
Måndag 2006-08-21 / 8.15länk ÄLDRE SVÄLTER IHJÄL I SVERIGE. Om man bläddrar igenom tidningarnas ledarsidor, ser man att flera tar upp de äldre nu inför valet. Som Borås Tidning med fokus på att den offentliga sektorn abdikerat: Stoppa inte alternativen.
Ledaren i Kristinastadsbladet är riktigt upprörande, Inte en gång till:
När det för några veckor sedan rapporterades om en 95-åring i Landskrona som glömdes bort på toaletten över natten, och blev så svårt medtagen att hon senare avled, upplevdes det som en beklaglig och sällsynt händelse. Något som aldrig borde få inträffa igen.
I fredags blev det känt att det hade hänt igen. En 94-årig kvinna på Almhaga äldreboende i Kristianstads kommun lämnades övergiven på toaletten och fick både fysiska och psykiska men ---
Trots att äldreomsorgen har stått i fokus under så lång tid – den var en av de viktigaste frågorna inför valen 1998 och 2002 – så har den regerande socialdemokratin inte nått sina mål, varken kvalitativt eller kvantitativt. Alltför många äldre är undernärda eller svälter. --- Nu lovar de opinionskänsliga socialdemokraterna på nytt att satsa på äldreomsorgen. Det är väl sent, och skorrar något falskt.
Hur ett samhälle behandlar sina äldre säger väldigt mycket om dess människosyn. Och Sverige visar inte upp någon vacker syn. Äldre är annonyma kollin i en kollektiviserad offentlig sektor. En fabrik för förbrukade. Vidrigt är vad det är.
Fredag 2006-08-25 / 6.45
När personer jobbar och lever för en fråga, som bistånd, kan en närsynthet skapas och den blev väldigt tydlig i denna debatt. Man talade väldigt mycket om teknik och organisation, om bilateralt kontra multilateralt bistånd, om bundet och obundet bistånd. Om man ska upphandla biståndsinsatser, hur bra eller dåligt det är med frivilligorganisationer, privat bistånd typ Bill Gates (som fick beröm av båda) och problem med att gå via korrupta eller svaga statsförvaltningar. Om att givarländer måste samordna, om hur viktigt det är att mottagarlandet styr.
Torsdag 2006-08-24 / 15.45
Tisdag 2006-08-22 / 21.05
Måndag 2006-08-21 / 20.45
