Söndag 2005-05-22 / 22.05 TOTALITÄRT KÖNSMAKTSPERSPEKTIV. Även del två av SVT-dokumentären
Könskriget håller en mycket hög kvalitet. Jag imponeras av de stringenta, vassa och väsentliga frågor med vilka journalisten Evin Rubar driver intervjuerna framåt. Hon kommer snabbt till kärnan och tvingar aktörerna att stå för och utveckla argument för de ofta fluffiga och okonkreta idéer man företräder. Tre aspekter var särskilt intressanta i dokumentären:
(1) Norge satsar på behandling av män som slår, så att de ska komma till insikt om vad de gör. Behandlingsmetoden har i USA och Kanada visat sig lyckad för upp till 80 procent av deltagarna.
Riksorganisationen för kvinnojourerna, Roks, har genom Margareta Winberg förhindrat att behandlingen tillämpas för män i Sverige, eftersom de anser att könsmaktsordningen ignoreras. Norges justitieminister Odd Einar Dørum (från liberala partiet venstre) intervjuas:
Regeringen i Sverige säger att man ska ha ett könsmaktsperspektiv när det gäller mäns våld mot kvinnor. Vad säger du om det?
- Jo, det kan jag gott förstå. Men vi måste också se individerna. Kvinnorna ska kunna välja sitt liv fritt. Männen ska också kunna ta sig ur en ond cirkel. Så att reagera skarpt mot män som slår - även straffrättsligt, och vi är stränga - står icke i motsättning till att hjälpa dem att sluta slå. Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt.
Förre svenske jämställdhetsministern och vice statsministern Margareta Winberg (s) ombeds kommentera Dørums uttalande:
- Han är en borgerlig politiker. Och det är klart att det funnits en tröghet inom borgerligheten att anamma könsmaktsperspektivet ... Han kanske är lite mera nöjd än vad den svenska regeringen är, och vad jag är.
När vi talade om könsmakt sa han att vi bör ha flera kompletterande perspektiv och att det faktiskt är möjligt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
- Mm. Det har han så rätt, så. Men man måste ju vägledas av något. Man måste ha en bred väg att gå på, och då ser man också de små stigarna som kommer emot en, visst. Men jag antar då att han menar att könsmaktsperspektivet va inte det allenarådande.
(2) När det gäller Roks och deras utgångspunkt i att vilken man som helst kan slå ihjäl sin kvinna, kan dokumentären hänvisa till forskning som visar att 80 procent av de män som dödsmisshandlar en partner är psykiskt sjuka, 39 procent alkoholberoende och 34 procent arbetslösa. Och antalet kvinnor som dödas av sin man är i snitt 16 per år, inte 'en i veckan' som roks påstår. Antalet fall har minskat med 30 procent sedan 1980-talet. Det betyder att påståendet om att våldet ökar också är fel.
(3) Dokumentären tar sedan upp Roks och Winbergs försök att politiskt styra forskningen på svenska universitet så att den alltid utgår från könsmaktsperspektivet. Sociologiprofessor Malin Åkerström kommenterar dessa propåer:
- Om landets högskolor och universitetslärare inser detta, kommer det att bli ett ramaskri. Därför att... för det är en slags Östtysk modell där man undervisade enligt marxistisk teori, och här byter man ut den mot en annan.
Just så. Feminismen är en ny variant av marxism där klasskamp bytts ut mot könskrig, ekonomisk teori mot ett könsmaktsperspektiv och där individer inte finns. Den som är emot kollektivism och för individualism och ser människor som unika varelser kan inte vara feminist. Så enkelt är det. (Se mer:
citat ur del 1)
Ursäkterna från regeringscheferna är mycket mer än blott ursäkter; de ger en ny insikt i och förståelse för den idealistiska utrikespolitik som de båda slår vakt om ... [Fogh] har förklarat Danmarks engagemang i Irak med att han inte vill att Danmark ska svika igen. Samma sak med Bush. I sitt tal i Lettland använde han läxan från Jalta som en väsentlig förklaring till USA:s stenhårda ambition att sprida demokrati i Mellanöstern. Alla önskar frihet och andras frihet är avgörande för freden i världen, sa presidenten.
I detta sammanhang framstår svenske statsministerns tvära förnekande om att Sverige har något att be om ursäkt för som väldigt oreflekterat, för att inte säga inskränkt. Sverige släppte igenom tysk trupp och exporterade för Nazitysklands krigsmaskineri livsviktig järnmalm. Men det är klart, vi var ju neutrala... Och det är vi också i fråga om Saddam Hussein och alla andra tyrannier. Varför ska USA störa stabiliteten? Och varför bråkar Danmark om att små länder ska ta något som helst ansvar, när vi kan låta bli?
Så länge storföretagen är i maskopi med socialdemokratin har de borgerliga inga som helst skäl att inte hänga ut dom och hårt kritisera etablissemangens lättja och girighet (mer om näringslivets svek).
Brooks finner att de rika och välutbildade följer de invanda mönstren: man är antingen vänster och delar demokratiska partiets alla värderingar, eller så är man höger och delar republikanernas alla värderingar. Men lågavlönade är inte lika enformigt stereotypa.
Många har undrat varför så många servitriser i Kansas och spansktalande lagerarbetare i Texas nu kallar sig själva republikaner.
Pew-studien visar att 76 procent av Amerikas lågavlönade republikaner anser att de allra flesta människor kan nå ett bättre liv genom hårt arbete. Bara 14 procent av demokratiska partiets lågavlönade väljare tror detsamma. De som räknar sig som republikaner har inte lyckas ännu, men de tror sig kunna förbättra sitt och sina barns liv. Demokraternas väljare tror sig vara i händerna på krafter de inte kan kontrollera.
Givetvis finns skillnader mellan rika och fattiga republikaner, skriver Brooks. De fattiga är för personligt ansvar och ägande, men de är misstänksamma mot storföretagen.
Jag tror svenska lågavlönade inte är mycket olika de amerikanska. Men har de borgerliga lagt upp någon strategi för det? Icke. Man kivas inbördes om 65 procentig ersättningsnivå eller inte. Det är sååå djävla pinsamt! De fyra partierna använder alla energi och medieuppmärksamhet åt att bekriga varandra - som vanligt! - istället för att presentera värdegrundade motiv för en omläggning med sänkta ersättningar, sänkta skatter - och kritik av storföretag som ändå är en tyst hejarklack i det socialdemokratiska lägret.
Varför är republikanerna i USA så smarta - och svensk borgerlighet så korkad?
USA Today beskriver i
As Dems shore up base, GOP goes 'raiding' hur Howard Dean efter bara 100 dagar på posten får kritik. Republikanernas ordförande Ken Mehlman har en mycket lägre medieprofil, men är desto effektivare. Han är ständigt på resa till väljargrupper som traditionellt inte röstar på republikanerna.
Han möter framför allt spansktalande och afro-amerikaner för att förklara Bushs agenda för nya möjligheter: ägande - av egna hemmet och av egna företaget, privat sparande i pensionssystemet samt bättre utbildning och värnandet om familjen. Här har republikanerna värderingar där minoriteterna ligger närmare dem, än demokraterna som ser alla som offer. Dessutom tar demokraterna dessa minoriteter för självklara väljare och lyssnar därför inte på dem.
Det mest omtalade exemplet är att svarta fullmäktigledamöter i staden Harrisburg, med Otto Banks i spetsen,
gått över till republikanerna.
Sakfrågorna står i centrum. Allt medan demokraterna och Howard Dean ägnar sig åt att smutskasta motståndarna.
Mycket tyder på att republikanerna, trots inre slitningar och tungt regeringsansvar, fortsätter att bredda sin bas och därmed tryggar sin majoritet i representanthus och senat. När ska borgarna i vårt land lyfta värderingar på samma sätt och våga vända sig till fler än redan övertygade?
Det skrev ungdomssiten
boyahed.com redan för ett år sedan och länkade till en
notis i Aftonbladet från 2004-03-28 där det framgår att en 'känd filmare' var med. Notisen är ett referat från en lokaltidning där namnet på filmaren framgick (boyahed skriver Västgötakuriren, men någon sådan tidning finns inte. De kan ha menat Västerbottens-Kuriren, som ges ut i Umeå, varifrån feministlägret utgick). Av notisen framgår att filmaren krävt 116.940 kr i arvode för utfört arbete. Kommunen bidrog med 100.000 kr till lägret.
Under SVT24:s
pressklubben kritiserades dokumentären av tre feminister.
Carolin Dahlman menade att den inte ger en representativ bild av feminismen, utan skildrar en marginell företeelse och ”ett gäng knäppisar”.
Kristina Hultman hävdade att dokumentären förvirrar mer än den klargör och ökar motsättningarna i samhället. Men menade samtidigt att det finns långtgående perversa företeelser i samhället och nämnde Helenes mördare Ulf Olsson som exempel.
Jenny Westerstrand menade att dokumentären ger en nidbild av forskningen, och att intervjun med professorn i feministisk teori, Eva Lundgren, klippts ihop fel eftersom ”hon inte nämnde satanister en enda gång” (se nedan!). Samtidigt beklagade Westerstrand att forskningen om rituellt våld ”avstannat” och ”blockerats”.
Men dokumentären speglar ingen marginell företeelse. Tre av de intervjuade är högt uppsatta personer i det svenska samhället.
Ireen von Wachenfelt är ordförande för en av landets största kvinnorörelser, Roks, som tar emot mångmiljonbelopp i statliga och kommunala bidrag.
Eva Lundgren är professor vid Uppsala universitet.
Gunilla Ekberg är expert hos jämställdhetsministern i regeringskansliet.
Och anklagelserna om att dokumentären är tendensiös och hårt vinklad stämmer inte. De intervjuade får komma till tals och lägga ut texten ordentligt - och det är ju de ord som kommer över deras läppar som är mest skrämmande.
Ireen von Wachenfelt säger i dokumentären:
- Det som sker i krig, sker i det tysta i fredstid. Men när det blir krig, då är det helt okej att använda våld helt öppet. Ibland kan jag säga att vi har ett inbördes världskrig, ett könskrig.
- Vi är en feministisk rörelse som inte tänker tystna.
- Män är djur, tycker du inte det?
- Det kan ju vara vissa ritualer som män kan ha. Och i de här ritualerna kanske de ska ha ett barn att förgripa sig på.
- Det kan ju va en grupp män som är utklädda på ett speciellt sätt, som har vissa rituella grejer för sig, som kanske till och med drogar ner, och det kan vara barn, ungdomar och kvinnor.
Har du träffat flera offer för rituella övergrepp? - Ja, det har säkert de flesta kvinnojourer mött.
Så du tror på den här historien om att satanistiska nätverk hotade de här tjejerna och att de måste fly? - Ja, det kan jag tro.
Eva Lundgren säger i dokumentären:
- Att det finns organiserade sexuella och rituella övergrepp tvivlar jag inte på. Och att det här också är kopplat till kriminell verksamhet, pornografiska framställningar, vapensmuggling och så vidare är jag också övertygad om, liksom att det är ett större fenomen än man kan ana.
- Dessa grymma ritualer där fostret tas ut, styckas och offras.
- Men det som är riktigt hemskt att tänka på med det här, det är ju alla ungdomar och barn som är indragna.
Du säger att man använder foster. På vilket sätt? - Som ett offer. Och det kan fylla flera funktioner: för att få liv, virilitet, kraft så måste man offra liv. Det är en gammal offertanke, men så kan det till exempel vara. Men själva spänningen kan ju också vara en drivkraft till detta här.
Man dödar barnet? - Eller ett foster. Det kan ju också vara ett djur. Men då blir det ju mindre extremt.
- Man ska inte tro att det rör sig om speciella människor eller vissa subkulturer. Det här är väldigt utbrett.
- Jag tycker att Sara i Knutby ['barnflickan'] är ett väldigt bra exempel på våldets normaliseringsprocess.
Menar du att man kan jämföra Sara med alla kvinnor i Sverige? - Ja.
Gunilla Ekberg säger till reportern i dokumentären:
- Räkna inte med att du får hjälp på någon kvinnojour.
Kommer jag inte få hjälp? - Antagligen inte.
Om jag skulle bli misshandlad? - Det blir ju så när man sviker.
Anklagelserna om att koranen kan ha vanhelgats av amerikanska soldater vid Guantanamo fick muslimer och deras regeringar att reagera med ilska. Denna upprördhet hade varit förståelig om USA:s regering hade antagit en policy om att vanhelga koranen. Men ... det har aldrig varit en del av anklagelserna.
Som muslim har jag möjlighet att köpa en kopia av koranen i vilken bokhandel och i vilken amerikansk stad som helst, och jag kan studera koranen vid oräkneliga amerikanska universitet. Museum i USA spenderar miljoner på utställningar och lovprisar muslimsk konst och kultur. Å andra sidan tillåts inte mina kristna och icke-muslimska bröder och systrar i Saudiarabien - som jag kommer ifrån - att ens äga en kopia av bibeln. Faktum är att den saudiska regeringen vanhelgar och bränner biblar som säkerhetsstyrkorna beslagtar i tullen eller vid räder mot kristna som utövar sin tro privat.
Snacka om skillnad i religionsfrihet och yttrandefrihet. Men skildras skillnaden i svenska medier? Det skulle ju sätta USA i god dagar. Och det vore ju förskräckligt, eller hur.
I sin
kolumn i New York Timesskriver Thomas Friedman att vi i väst bekrigar varandra från vänster till höger, för eller emot Bush, till sådan grad att vi inte gör klart vad det verkligt viktiga är.
Vi ägnar alldeles för mycket tid åt att debattera inbördes, eller spela defensivt, och alldeles för lite tid att faktiskt se muslimerna i arabvärlden i ögonen och tala om sanningen som vi ser den ... Att vanhelga någons heliga skrifter är fullständigt fel ... men det fundamentalister och terrorister gör i Irak och Afghanistan - spränga muslimer som kämpar för att bygga ett alternativt samhälle till diktaturen - vanhelgar helt klart koranen.
Lyckligtvis finns modiga intellektuella araber, som Abderrahman al-Rashed ... [I onsdags skrev han] i den saudiarabiska dagstidningen Asharq Al Awsat: 'När tusentals människor i Afghanistan är så angelägna över en artikel i en tidning som inte når dem, skriven på ett språk de inte talar, att de protesterar på ett sätt som inte alls följer mönstret i islamistiska nationer där man talar engelska, säger det oss mer om faran i propaganda och dess exploatering av oppositionella grupper än det säger om spontana och folkliga uppfattningar.'
Ja, så är det ju, men västmedier kan inte låta bli att spela extremisterna och deras propaganda i händerna. Det Friedman efterlyser - dialog med den muslimska världen - förhindras av våra massmedier som inte ger någon tid för den typen av seriösa diskussioner. Västmedierna är helt upptagna av att anklaga, förtala och förnedra västerländska demokratiska ledare och deras ansträngningar att nå demokratisk utveckling i den muslimska världen.
Men Egypten är
medlem av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och tillhör där den styrande majoriteten, tillsammans med Zimbabwe, Sudan, Kuba och Kina, som röstar ner västländer som Finland, Australien och USA i hur mänskliga rättigheter ska tolkas (se mer om det i min debatt med Hans Blix
här).
Hur kan Egyptens regering vara opålitlig i fråga om tortyr, om Egyptens regering tillåts utforma FN:s hållning i mänskliga rättigheter? Det är FN:s generalförsamling som givit Egyptens regering förtroendet att sitta i FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Varför utsåg Förenta Nationerna just Egypten till att sköta dessa frågor?
Amerika söker efter alternativa energikällor. Företag producerar nu bränsle gjort på korn och sojabönor. Är det inte fantastiskt - vet ni vad det innebär? Våra bilar kommer att få hälsosammare diet än vi själva.
Nya Star Wars-filmen lär vara rätt bra. Den förklarar till slut hur Anakin Skywalker transformeras från en ung vit pojke till James Earl Jones.
Som ni vet vill Pentagon lägga ner 180 militära baser runt om i landet. Bush-administrationen säger att nedläggningen kommer att spara tillräckligt mycket pengar för att finansiera ytterligare ett onödigt krig.
Det integrationsarbete som det offentliga Holland hittills utfört kallar hon ”skrattretande”. De radikala föraktar muslimska organisationer som tar emot de bidragspengar som välfärdsstaten strör över dem i integrationens namn. De kallas ”bidragshoror”. Och muslimer som samarbete med myndigheterna ses som förrädare och idioter.
Ayaan Hirsi Ali talar klarspråk på ett sätt vi aldrig hört i Sverige. Och hennes beskrivning får mig att undra över den svenska integrationen. Den kanske misslyckas av det enkla skälet att de som förväntas delta i integrationen vägrar. Och om de vill leva i segregation och tar avstånd från allt svenskt? Vilken politik ska Sverige föra då? Den frågan har, vad jag vet, aldrig ställts.
Med mjuk röst men i skarpa ordalag beskrev hon den svenska statens förfall till en så kallad soft state, en mjuk stat som inte längre förmår utföra sitt uppdrag att värna om medborgarnas bästa.
– Det brukar sägas att vi är förskonade från korruption i Sverige. Det är inte sant. Alla dessa affärer med gräddfiler för fackpampar och andra är ren korruption.
–Vi behöver återupprätta det demokratiska bygge som en gång gav oss vårt välstånd, sade hon.
Har inget att tillägga.
Fredag 2005-05-19 / 9.20 GLOBALISERINGEN FÖRSKJUTER MAKT. I sin kolumn
Global Power Plays i Washington Post tar Jim Hoagland ett annat perspektiv på globaliseringen än det vanliga. Istället för att tala om frihandel och ekonomiska effekter av globalisering diskuterar han den förändrade maktstruktur som växer fram i internationell politik. Han menar att både de som kramar FN för att de vill ha multilateralt agerande, det som kallas 'mjuk makt' (läs: Chirac, EU, demokratiska paritet i USA), och de som litar på militär överlägsenhet (läs Bush) misstolkar globaliseringens effekter på det politiska spelet.
Nationalstaternas söndervittrande makten tillsammans med alla de nationella ledare som står under press av globaliseringen, ger en svårare mix av omständigheter att hantera än förespråkarna för multipolär värld och diplomati erkänner. Och konsekvensen av fragmenteringen är också långt svårare att hantera än de tror som vill återställa Amerikas makt [till det den var före 11 september 2001].
Hoagland exemplifierar med ickespridningsavtalen för kärnvapen som inte kommer någonstans. USA tar inte i med hårdhandskarna mot pakistanske forskaren Khan som spridit kärnvapenteknologiskt kunnande i muslimska världen. På samma sätt är Kina och Sydkorea undfallande mot Nordkoreas utveckling av kärnvapen. Varför? USA behöver Pakistan som allierad. Kina och Sydkorea anser en total kollaps av nordkoreanska regimen som ett större hot än kärnvapen. De rationaliserar sin rädsla genom att hävda att Nordkorea inte har några kärnvapen.
Mycket av de konflikter och förvirring som råder i internationell politik kommer ur rädsla, tidvis nästan panik, för att makten blir alltmer undflyende för nationella ledare... Det är lika sant i Peking och Moskva som det är i Washington och Paris. Det våra ledare har att frukta är fruktan själv. Rädsla och osäkerhet kommer att begränsa visionerna och omdömena som krävs för att justera och återbalansera makterna på en global och mer jämbördig bas.
Det här är otroligt viktigt. Västvärlden tappar sitt försprång. Västvärldens inflytande över världen minskar. Samtidigt görs västvärlden ansvarig för allt. Här finns en kraftig kollision mellan verklighet och den mentala bild vi har av oss själva i väst.
Hon anlände till Holland som asylsökande och blev en energisk kritiker av både multikulturalismen och hennes egen religion, islam. I november mördades regissören [Theo van Gogh] för den film som hon skivit manus till och som handlar om muslimskt kvinnoförtryck. Mordet skapade en kris i landets invandrarpolitik ...
Det är smärtsamt skakande att tro att denna smarta, lågmälda somaliska kvinna, som ser så liten ut när hon går sin väg mellan sina livvakter, skulle vara farlig. Men det är hon. Alla som vill arbeta med henne måste kalkylera risken. ”Jag vill inte att någon mer ska mördas”, säger hon. ”Men om jag slutar göra det jag gör, skulle det vara som ett annat mord. Det är det verkliga traumat, att behöva gå igenom det som hände Theo van Gogh igen. Vi lovade varandra att göra del två och det som håller mig igång är den tanken: 'Jag måste göra det, jag måste, jag måste'.”
Kanske är det dags för oss alla att fokusera på det som är viktigt. Newsweeks korta artikel blev exploaterad av Amerikas fiender på ett sätt som var karaktäristiskt cyniskt, förvridet och fascistiskt.
De som fångade upp artikeln, exempelvis radikala religiösa ledare i Afghanistan, manipulerar nyheter som denna i syfte att piska upp hat och stärka sin egen ställning ...
Det är dessa extremister som är våra verkliga fiender. Låt oss hålla ögonen på bollen.
Boken är unik eftersom det är Göran Persson, Olof Johansson m fl som själva kommer till tals. Lagercrantz låter dom ”tala ut”. Det blir fruktansvärt lååångrandigt, men samtidigt väldigt, väldigt avslöjande.
Jag var på den tiden s-c-samarbetet begav sig, 1995-98, en av dess argaste kritiker (se
DN-debattartikel två veckor efter samarbetet startade). När jag nu i efterhand hör hur de motiverar samarbetet har jag tre invändningar:
Göran Persson och Olof Johansson förespråkar något som kan liknas vid upplyst despotism. De båda verkar njuta av att ha lurat väljarna. Mellan raderna undrar man som läsare: vad har medborgarna i politiken att göra? Visst, Persson och Johansson motiverar sina handlingar med att "det är för Sveriges bästa". Låter bra. Men - är det inte just så den upplyste despoten försvara sig?
Samarbetet präglades av ideologisk hållningslöshet. Anders Ljunggren, som var centerns man i finansdepartementet, menar att de "ideologiska skillnaderna egentligen spelar en mycket mindre roll" nu än förr i tiden.
I intervjuerna med gruppledaren Per-Ola Eriksson (c) framstår han som en extrem pragmatiker för vilken ideologi är något fullständigt främmande. Politik är att slåss om vem som ska få ratta lite på spakarna i kontrollrummet som styr samhället.
Men det som slår mig mest är näringslivets svek. Per-Ola Eriksson försvarar s-samarbetet genom att hänvisa till näringslivet: "när vi träffade företrädare för näringslivet i en liten krets, tyckte dom att det vi gjorde var bra".
Olof Johansson & Co är borta från politiken och centern finns åter på rätt sida, men näringslivets direktörer finns kvar som garanter för socialdemokratisk hegemoni.
Vi har ett system som bygger på att varje landsting i teorin försöker räkna ut det teoretiska vårdbehovet för sin befolkning. Från antalet akutbesök till komplicerade operationer. Sedan fördelar planeringsbyråkraterna med en sorts matematisk exakthet 9 723 höftledsoperationer till universitetssjukhuset, 2 567 till Sophiahemmet och 6 862 knäledsoperationer till S:t Göran. Om personalen är skicklig har de opererat färdigt sina kvoter i oktober. Då ställs patienten i kö till nästa år.
... som lösningen:
Ge makten till folket via en patientpeng. Då behöver inte politikerna längre sitta där och fördela pengar till olika vårdgivare i teorin.
Torsdag 2005-05-19 / 12.55 LÄS UTREDNINGEN SOM CENSURERAS AV LO.
Bråket inom LO om en rapport av utredaren Jan Edling, med politisk känsliga slutsatser om sysselsättning och bidragsberoende, har nu resulterat i att
Jan Edling slutar på LO i protest efter 18 år. Läs den stoppade LO-rapporten
här.
I rapporten redovisas ett antal intressanta samband:
- Ju högre den totala arbetslösheten är i en kommun, desto större andel av de arbetslösa som inte söker jobb.
- Ju fler i en kommun som är öppet arbetslösa, desto fler är också i åtgärder.
- Ju högre arbetslösheten är i en kommun, desto fler är också förtidspensionerade.
- Ju fler som är anställda i det privata näringslivet i en kommun, desto lägre sjukfrånvaro.
Torsdag 2005-05-19 / 8.40 HUMAN RIGHTS WATCH ÄR INTE SERIÖSA. SVT
lyfter fram ”männoskorättsorganisationen” Human Rights Watch som påstår att koranskändning visst förekommit. Men nyhetsredaktioner som SVT:s bör akta sig för att sprida denna organisations uttalanden. Human Rights Watch är ingen seriös organisation. Inte längre.
För de första: Human Rights Watch försvarar muslimers våld mot homosexuella i Europa. Se blogg
11 maj. Organisationen företräder muslimer, inte mänskliga rättigheter för alla.
För de andra: Human Rights Watch har inte presenterat några som helst bevis. Det är hörsägen. Rykten.
För de tredje: Human Rights Watch litar på uppgifter från tidigare internerade. De är knappast objektiva. Och dessutom har det gått upp något för dem på senare tid: de kanske kan stämma USA på pengar. Därför har flera internerade ändrat sina historier sedan de släpptes förra året.
I artikeln
Credible or Not i Weekly Standard visar William Kristol på ett fall, Bader Zaman Bader. Han släpptes från Guantanamo i höstas och intervjuades då av
Associated Press, AP, och Kinas nyhetsbyrå Xinhua news i Afghanistan. I de intervjuerna sa han att han förhörts 150 gånger av amerikaner men inte blivit utsatt för övergrepp. Det är först nu han börjat tala om att han har mardrömmar efter övergrepp.
Vad har hänt? Bader har ställt krav på ekonomisk kompensation från Amerikanska regeringen för hans fångenskap.
För de fjärde: OM skändningar förekommit, varför fick nyheten inte spridning när fångar började friges och flugits tillbaka till Afghanistan och andra muslimska regioner, där de kunde berätta vad de varit med om - för ett år sedan?
För de femte: ”Källorna” Human Rights Watch hänvisar till, kan vara desamma som Newsweek kände till. Alltså är det knappast ”nya uppgifter”, så som SVT säger. Det är samma skröna som pumpas ut i mediernas nyhetsavlopp en gång till.
Jag tror det kommer att bli en allt viktigare värdemätare för att bedöma debattörernas motiv. Förstår man skillnaden i att det var fel när demokratin Norge ockuperas av diktaturen Nazityskland, medan demokratin USA:s ockupation av diktaturen Irak har goda avsikter? Förstår man att demokratiska ledare har väldigt lätt att göra eftergifter åt diktaturer för att slippa upptrappad konflikt, så som Neville Chamberlain gjorde i München 1938, men att den hållningen mot diktaturer är förödande på sikt?
De som inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur - vilket dagens ledare i Dagens Nyheter uppenbarligen inte gör - spelar diktaturerna i händerna. Visst är alla historiska paralleller vanskliga. Men när det kommer till grundläggande skillnader i handlingsmönster mellan demokratier och diktatur finns tydliga mönster - om man inte väljer att blunda.
Medan världen reagerade i moralisk indignation över Newsweek-rapporten [om koranen i toaletten] nådde en annan nyhet medierna om att turkiska kvinnor i Tyskland avrättats av familjemedlemmar i 'hedersmord', sanktionerade av vissa tolkningar av koranen. Deras brott? Levt som västerländska kvinnor. Eller, i de ord uttryckta av en 14-årig turkisk pojke som rättfärdigade avrättningen: 'Horan levde som en tysk'.
...låt oss säga som det är: de där raseriutbrotten i Afghanistan behövde inga skäl för upplopp; de behövde en ursäkt.
Det vore intressant att höra vad Åsa Linderborg tycker om den kvinnosyn hennes 'motståndsmän' har och vill omsätta i praktiken...
Onsdag 2005-05-18 / 22.04 UPPLOPP OCH TYSTNAD. I sin
kolumn i New York Times gör Thomas Friedman åter skarpa iakttagelser. Han jämför ilskan och upploppen som skrönan om koranen i toaletten resulterade i, med den totala tystnad som den muslimska världen bemött det faktum att terrorister dödat 400 civila irakier den senaste månaden. Inga demonstrationer har anordnats, inte heller av Åsa Linderborg och hennes vänsterkompisar, i protest mot att muslimer sprängs till döds på marknader, i begravningståg eller på väg till moskén. Friedman har inte läst någon enda fatwa som fördömer detta blodbad på civila muslimer. Varför?
Den muslimska världens tystnad om den verkliga förnedringen av irakier, jämförd med den indignation som anklagelserna om förnedringen av koranen orsakade, sätter strålkastarljuset på hur svår uppgiften är att stabilisera Irak ... Utmaningen i Irak är så stor just därför att den maktförskjutning som USA och de allierade försöker åstadkomma är så genomgripande - i såväl religiösa som politiska termer.
Friedman menar att vissa arabregimer föredrar att det är oroligt i Irak, så att demokratiprocessen inte sprids till deras egna länder. Därför lyfter medierna sällan fram morden på civila irakier som massakrer eller terrordåd. Dessa kriminella handlingar sanktioneras istället som 'motstånd' mot ockupation, skriver Friedman.
Och det är dessa diktaturers ärenden som Åsa Linderborg och den svenska vänstern går när de försöker legitimera mord på civilbefolkningen.
Källa: Center for Strategic and International Studies, CSSI,
rapport, tabell 1.
Så som tidigare påvisats här i bloggen,
dödar terroristerna dem de borde vilja ha stöd ifrån, om de vore en gerillarörelse som bekämpar en ockupation. Men Åsa Linderborg klarar inte av att se skillnad på våld i befrielsens syfte och våld som dödar dem som ska befrias.
Hon vägrar också ta in att sunniaraberna nu vill ingå i demokratiprocessen. Varför? Därför att de, till skillnad från Linderborg och Wijk, ser att demokratiprocessen är på riktigt. Förebilden är Tyskland efter andra världskriget. Men Linderborg och Wijk väljer att ställa sig på den gamla blodiga diktaturens sida i motstånd - ja, motstånd - mot att demokrati etableras.
Wijks och Linderborgs hållning kan bara förklaras med att de tillhör den vänster som föraktar demokrati.
Jag tror en förklaring är att det svenska samhället, så vänster det är, har en betydligt mer hierarkisk och auktoritetsbunden kultur. Titeln är helt avgörande medan personens förmåga att uttrycka sig intressant spelar mindre roll. ”Vem representerar du? Vem arbetar du för?” är första frågan som ställs. Originaliteten, känslan och kraften i ståndpunkterna har mindre betydelse.
Förhoppningsvis kommer internet att vända pyramiden i samhällsdebatten: från formell position till meritokrati.
Vidarebefordrar också (av någon anledning) ett annat citat ur RolandPM: ”Sedan enas vi om att Dick Erixons blogg är den kanske bästa politiska bloggen i landet.”
Onsdag 2005-05-18 / 17.03 OSERIÖS AMNESTIPROPÅ. I dagens
ledare tar Kristianstadsbladet upp förslaget om generell amnesti för alla som sökt asyl, en kampanj kyrkorna drivit genom ett påskupprop.
I går ställde sig fem riksdagspartier – v, mp, c, fp och kd – bakom kravet i en motion om att alla som har sökt asyl senast den 31 december 2004 ska få uppehållstillstånd.
[A]mnestiförespråkarna undergräver svenska rättsvårdande myndigheters självständighet. Utan att tveka slog nämligen de fem partierna i går fast att flera av dem som har fått avslag på sina beslut har skäl att få stanna i Sverige. Det är en ytterst anmärkningsvärd formulering och man undrar hur riksdagsledamöterna kan bedöma saken bättre än rättsinstanserna.
Ja, detta rekord i politisk korrekthet undergräver rättsstaten och rättssäkerheten i landet. Det här har ingenting med godhet att göra, utan med självgodhet. De som svamlar om amnesti gör det för att stilla sitt eget samvete istället för att göra riktiga insatser. De flesta glömmer att tala om att de organisationer som sysslar med de här frågorna och har odiskutabel kunskap och anseende - Röda korset, Rädda Barnen och Amnesty -
inte ställer upp på det här tilltaget.
- En allmän amnesti är orättvis ... Vi anser att skyddsbehovet ska vara avgörande, inte tidpunkten när en person kom till Sverige, säger Rädda Barnen.
Franske kolumnisten Stéphane Denis driver med clichén [om att kostitutionsförslaget är brittiskt]: 'Jag erkänner att jag inte förstått om Europa redan anses vara brittiskt eller om vi måste förhindra att Europa blir det. Oberoende av de två möjligheterna är det dock en sak vi absolut inte får göra: beundra Storbritannien'.
Efter Tony Blairs valseger har ett nytt tema dykt upp. Kanske är den brittiska modellen önskvärd, trots allt, med sin starka tillväxt och en arbetslöshet mindre än hälften av den franska.
Nicolas Sarkozy, partiledare för Chiracs UMP och möjlig presidentkandidat, bröt ett tabu i torsdags i Paris under det största ja-evenemanget hittills. 'Självklart har den anglo-saxiska visionen aldrig varit min', försäkrade Sarkozy. 'Vi vill ha ett politiskt integrerat Europa.' Men Frankrike är sämst i klassen när det gäller sysselsättning och borde sluta låtsas att vi försett Europa med en fungerande modell, sa han.
Kanske är det så att folkomröstningen, till slut, får fransmännen att förstå att de har mycket att lära av andra. I så fall är det en seger för Europa vad resultatet än blir.
Och kanske borde en viss Göran Persson lyssna på Sarkozy...
Mindre förvånande är att britter beskriver dem som 'envisa, humorlösa chauvinister som vill bli omhändertagna'. Men fransmän kanske blir chockade av att höra vad andra nationaliteter tycker om dem.
För tyskar är fransmän 'anspråksfulla, nonchalanta och larviga'. Holländare beskriver dem som 'tjatiga och ytliga'. Spanjorer ser dom som 'kalla, distanserade, fåfänga och ohyfsade' och portugiser ser fransmän som 'predikande'. I Italien framstår de som 'snobbar, arroganta, rättfärdiga och självupptagna'.
Intressant nog anser svenskar dem som 'olydiga, omoraliska, oorganiserade, nykolonialistiska och smutsiga'.
Knockout-slaget mot fransmännens stolthet kommer i hur mätningens frågeställning såg ut. Folk fick inte frågan vad de hatar hos fransmän, utan bara vad de tycker om dem.
Hittills har fransmän vägrat att acceptera hur arroganta och jobbiga de verkligen är. Den här undersökningen kanske kan hjälpa dem komma till insikt, skriver tidningen.
Dagens Nyheters utrikesredaktion tar alltså inte kategoriskt avstånd från att publicera skrönor och lögner.
Så låg, så fullständigt respektlös och så ohederlig har utrikesrapporteringen blivit. Allt därför att vissa journalister hatar USA. Vi har förbannad tur som har internet och slipper lita på dessa kvacksalvare till journalister.
På andra sidan Atlanten tar man allvarligare på det som hänt. Washington Postrapporterar utrikesminister Condoleezza Rices reaktion: historien ”har gjort stor skada” i USA:s strävan att nå ut till den muslimska världen. Hon sa att ”det är upprörande att denna historia spreds ... Det sorgliga är att stor ilska rördes upp av en nyhet som inte var särskilt väl underbyggd.”
Rice hoppas att ”alla tar ett steg tillbaka och ser över hur man hanterar sånt här - alla.”
Oberoende av hur smutsig Dan Rathers skröna var om George Bushs tjänstgöring vid Nationalgardet under presidentvalskampanjen, så kostade den ingen livet. Ingen kan säga detsamma om Newsweeks skröna om koranen, som fram till 16 maj genom olika upplopp dödat åtminstone 17 människor - samtidigt som USA:s relationer till den islamistiska världen skadats i ännu okänd omfattning.
Michelle Malkin
skriver: ”I NBC:s morgonsoffa klappade Newsweeks chefer sig själva och sin tidning på axeln för deras fina demonstration i medialt ansvarstagande... och fortsatte försöka lägga skulden på Pentagon”. Sedan återger hon en dialogväxling där Newsweek-redaktören hänvisar till Watergate och Alla presidentens män, varpå programledaren replikerar: ”Det där var en film”.
Hur många artiklar har Newsweek skrivit som anklagat Bush-administrationen för 'vinklade underrättelserapporter' byggda på obearbetad data från otillräkneliga källor? Hur många gånger har tidningen klagat över att dessa misstag har skadat USA:s anseende utomlands? Fler gånger än man kan räkna.
Jack Shafer går i
Down the Toilet at Newsweek igenom alla de misstag tidningen gjort:
”Men Newsweek begick också en tredje blunder värd att dissekera: man lät sin anonyma källa förutspå vad innehållet skulle bli i ett framtida regeringsdokument”
Ja, det här fallet visar hur extremt viktigt det är att massmedierna slutar agera efter egna politiska ståndpunkter och håller sig till det man kan bekräfta. Medieorganisationer som inte gör det kommer att få stora trovärdighetsproblem.
Tisdag 2005-05-17 / 19.02 UNDERLÄGETS NATUR. Den intressantaste diskussionen under
Bohmanfondens seminarium på temat Välfärd och den frivilliga sektorn, handlade om det underläge man som människa hamnar i när man behöver hjälp. Professor
Lars Svedberg vid Ersta Sköndal Högskola, ville rikta uppmärksamhet på att den offentliga sektorns försvarare ofta anser att detta underläge är en allvarlig invändning mot frivilligorganisationer. Men detta vertikala underläge är lika stort för den som får hjälp av offentliga myndigheter.
Mot detta invände socialdemokratiske idédebattören Ann-Marie Lindgren, som menade att grundläggande hjälp är rättigheter som måste garanteras. Och det kan bara staten göra, inte civila samhället.
Juristen Elisabeth Precht, som under många år arbetat i USA, redogjorde för omfattningen av frivilligarbetet i USA, som är större än vad det för en svensk är svårt att förstå. Och där ser man inte stöd och hjälp som rättighet, utan som en förmån. Det skapar en annan dynamik där man ser till människan.
Olof Ehrenkrona (grå eminens inom m) fyllde i med att det underläge som uppstår vid stöd och hjälp kan upphävas: genom att vid missnöje välja att vända sig till någon annan inom frivilligsektorn undviker man att hamna i beroendeställning. Sköter det offentliga allt, har man inga alternativ. Då är underläget som störst.
De borgerliga har aldrig haft någon annan vision om välfärdsstaten än socialdemokratin. Inget parti har formulerat någon annan roll för staten. Borgerligheten har aldrig haft något alternativ till förstatligandet av allt fler samhällsuppgifter.
Vad ska staten göra? De borgerliga har aldrig svarat, annat än vid groggbordet. Längre har man aldrig kommit.
Det var riktigt kul att höra. Och smärtsamt. För Isaksson har ju rätt. De borgerliga har aldrig vågat stå för en alternativ utveckling än den som socialdemokraterna formulerat sedan Per Albin Hansson.
Zaremba uppfattar att många tar så allvarligt på JK:s nya linje att han varnade för att en Toblerone-affär kan dyka upp för att få bort Lambertz från JK-ämbetet. Men han bör försvaras. Rättssystemet måste diskuteras.
Fastighetsägaren Donald Trump säger: ”FN är i kaos och de spenderar hundratals miljoner dollar i detta onödiga projekt” och menar att kostnadsnivån bara kan bero på korruption eller inkompetens.
Ja, eller så anser FN-tjänstemännen, med Kofi Annan i spetsen, att de utgör världens kungahus som har rätt till en lyx som även den mest inbitne kapitalist anser vulgär.
Under våren 1905 blev unionen en allt mer brännande fråga. Svensk statsminister var
Gustaf Boström, en mycket respekterad och ansedd politiker som löst många kriser sedan han blev statsminister första gången 1891. Men Boström missbedömde styrkan i norrmännens självständighetssträvan och efter det att den hårdföra samlingsregeringen under Christian Michelsens ledning tillträdde i Norge 11 mars 1905 körde det snart ihop sig helt. Boström avgick.
I denna nationella kris blir till mångas förvåning justitierådet
Johan Ramstedt statsminister, trots att han helt saknade politisk förankring. Han hade till exempel aldrig varit ledamot i riksdagen. Så blev Ramstedt bara 109 dagar på posten. Han har blivit hårt bedömd av historien. Kanske för hårt.
Jag har fått ta del av ett föredrag som Carl Sturkell höll om statsminister Ramstedt hos Odd Fellow vid ett tidigare jublieum. (Ramstedt var farfar till Sturkells fru.) Så som hög jurist hade Ramstedt varit konsultativt statsråd i Boströms regering och tillsammans med statsministern formulerat kompromiss om norska konsulat, som norrmännen förkastat. Ramstedt var alltså väl insatt i frågorna. I föredraget visar Sturkell hur laddad situationen var:
I Norge piskades stämningen upp av Björnstjerne Björnsson, som telegraferade: ”Nu gäller det att handla!”. Statsminister Michelsen svarade: ”Nu gäller det att hålla käft.”
När Boström avgått berättar svenske sjöförsvarsministern Louis Palander av Vega i sin dagbok, om regeringssammanträdet 12 april 1905. Oskar II och kronprins Gustaf (V) lämnar budet om det extremt ansvarsfulla uppdraget som statsminister till ecklesiastikministern Carl von Friesen:
'Svetten icke perlade utan rann i strömmar utför hans ansikte', men von Friesen motstod den svåra pressen och sade oåterkalleligen nej. Budet gick nu till Ramstedt. 'Jag som satt bredvid Ramstedt, såg huru denne blev allt rödare och rödare ju mera von Friesen gjorde motstånd, ty Ramstedt såväl som vi alla visste, att nu skulle turen komma till honom.' I likhet med von Friesen gjorde även Ramstedt motstånd, men då det förklarades för
honom, 'att det skulle leda till evinnerlig skandal för ministären om ingen inom den fanns, som ville eller kunde öfvertaga ansvaret, så gaf han gråtande med sig'... 'Vi alla kunde ej annat än beklaga honom till att mot sin vilja vara tvungen att öfvertaga en så ansvarsfull och otacksam plats som statsministerposten var just då.' Men 'nöden har ingen lag' och dagen därpå, fredagen den 13 april utnämndes Ramstedt till statsminister.
Ramstedt hade fått än bättre inblick i vad norrmännen tyckte och kände när han i februari och mars 1905 varit med kronprinsen i Oslo och träffat alla ledande norrmän.
När Norges regering ensidigt sade upp Unionen den 7 juni 1905 upplevdes detta av många svenskar som ett uppror och man blev mycket upprörd, särskilt inom konservativa kretsar. Kungen och Ramstedt ville emellertid inte ha något krig och underlät att mobilisera. En urtima riksdag sammankallades och den sammanträdde den 21 juni. Därvid överlämnade regeringen en prop, där det sägs bl a: Sverige bör således icke söka med tvångsmedel (läs: krig) vidmakthålla unionen men måste å andra sidan fasthålla att en upplösning av densamma icke rättsligen kan komma till stånd utan Sveriges medverkan.
Riksdagsledamöterna blev rasande och många kastade propositionen i golvet. Det var en välformulerad och juridiskt lysande proposition med sikte på fredliga förhandlingar om upplösning av unionen med Norge.
Biskop Billing sa att 'felet är att regeringen från början proklamerade att det inte skulle bli tal om att upprätthålla unionen med maktmedel'.
Alltså: regeringen hade gått för fort fram. Man borde inte kapitulerat för de norska stämningarna. Ett riksdagsutskott föreslog avslag på regeringens proposition och att regeringen inte skulle få den begärda fullmakten att förhandla om unionsupplösning. Riksdagen biföll utskottets förslag 27 juli 1905. Det var ett tydligt misstroendevotum mot Ramstedt, som avgick 2 augusti.
En samlingsregering under bruksägaren
Christian Lundeberg bildades, med tung förankring i riksdagen. Detta var, med andra ord, Sveriges första parlamentariska regering. Efter folkomröstning i Norge i augusti (368 208 ja, och 184 nej till unionsupplösning) genomförs förhandlingar i Karlstad. Den 26 oktober 1905 utfördade Oscar II en proklamation till Norges folk där han erkände Norge som en från unionen med Sverige skild stat. Den 1 november halades unionsflaggan på Stockholms slott. Sturkell summerar:
Av samtid och eftervärld har Ramstedt blivit hårt bedömd. Det är emellertid enligt min mening orättvist. Han tog ansvaret när många andra vägrade och drog sig undan. Han avvisade konsekvent den chauvinistiska hetsagitation som flammade upp efter den 7 juni och stod fast vid den mer måttfulla inställning som tidigare på våren hållit på att växa fram inom svenska riksdagen. Vad han inte förstod sig på var att spela upp det spel för gallerierna som politiker gärna vill ha för att inte tappa ansiktet. I verkligheten kom slutresultatet vid förhandlingarna i Karlstad att i mycket överensstämma med regeringens ursprungliga förslag.
Sturkell visar också att Ramstedt i Norge och Danmark har ett helt annat eftermäle. Där ses han som en förnuftets man. Efter avgången återgick han till domstolsväsendet och blev sedan överståthållare i Stockholm.
Vad tyckte Ramstedt själv om sin tid som statsminister? När dottern (=faster till Sturkells fru) frågat blev svaret kort: ”Då var jag inte glad”.
New York Time-artikeln uppmärksammar dårskapen och sadismen hos självmordsbombarna i deras slumpmässiga mördande. Jag tror aldrig att tidningen kallat de som utfört mord i New York city för 'motståndsmän', skriver Hitchens, ändå fortsätter man att kalla de gäng som leds av al-Zarqawi för det.
Precis. Om någon grupp skulle mörda svenskar på väg till valurnorna nästa år, skulle de kallas 'motståndsmän'? Skulle vi kalla dem som spränger en bil vid Sergels torg och dödar 15-20 gående på Drottninggatan för 'motståndsmän'? Självklart inte!
Svenska politiker är inte ett dugg bättre. Utrikesministern förnekade i Agenda att hon kallat terroristerna för frihetskämpar. Men ekoredaktionen kan visa att hon visst gjort det i ekointervju:
Freivalds i blåsväder kring Irak-uttalande.
Det är dags att börja tala klartext. De som fortsätter att tala om 'frihetskämpar' och 'motståndsmän' gör en tydlig åsiktsmarkering: de anser inte att irakierna är värda demokrati och självstyre. De som gör omskrivningar av den enda korrekta benämningen - 'terrorister' - tar ställning för diktatur i Irak. De som nu talar om 'frihetskämpar' och 'motståndsmän' i Irak är anti-demokrater!
De ville höra om jobb, inte om fransk stolthet, och om skola, inte om det förflutna. Han såg ut som om han blivit överfallen. De sa att de var oroliga för framtiden. 'Jag har svårt att förstå', svarade han. För vanliga fransmän sa det allt.
När Chirac tillträdde för tio år sedan lovade han att minska arbetslösheten. Den var då 11,4 procent. Nu är den 10,2 procent - och stiger. Newsweek menar att det råder djup osäkerhet om framtiden i Frankrike. Hur kan man reformera skolorna så att de förbereder eleverna för konkurrensen på de globala marknaderna? Hur ska äldre överleva när de offentliga pensionerna till slut sänks eftersom de gamla systemen inte går att finansiera? Hur ska landet integrera, assimilera eller göra hemmastadd sin stora och växande muslimska population?
Men Chirac är mer fokuserad på förgången tid. Detta är, skriver tidningen, häpnadsväckande med tanke på att det som gör att Frankrikes förflutna framstår som storslagen, är landets nuvarande mediokra ställning.
Det är därför författaren Gilles Delafons beskrivning återges: Chirac är ”den sista dinosaurien i femte republiken”.
Vad Newsweek inte skriver är att nästan alla politiska ledare i Västeuropa kan räknas hit, till Europas dinosaurier. Också Göran Persson vägrar att ta in den nya verkligheten, och lever hellre i minnen av fornstora dagar på 1970-talet då politiska sektorn ansågs kunna växa hur mycket som helst.
Som detta fall visar är det inte USA som begår dåraktigheter, utan västerländska medier som konstant agerar anti-amerikanskt och sprider skrönor och propaganda utan varje tillstymmelse till faktakontroll.
Västmedierna agerat uppviglare och underblåser upplopp som kostar många människor livet. Västmedierna skapar stämningar som spelar terroristerna i händerna, vilket tidigare berörts här i bloggen:
Väst förlorar mot terrorismen. De fundamentalistiska islamisterna har inga bättre vänner än västliga medier.
- Det är klart att det är en mycket större andel av eleverna med utländsk bakgrund som inte har godkända betyg, säger skolborgarrådet Mirja Särkiniemi (s).
Ändå heter det att arbetslöshet bland invandrare inte alls beror på att de inte kan svenska språket eller skulle ha sämre utbildning. När ska dessa parallella verkligheter mötas? När ska Mona Sahlin & Co erkänna att problemen är mycket allvarliga och ligger i dålig utbildning, dålig anpassning och inte sällan i låg motivation att bli en del av det samhälle man nu lever i.
Innan politikerna sett till att skolbarn med utländsk bakgrund lär sig det allra mest elementära för ett liv i Sverige, borde man hålla käften och sluta sprida svepande anklagelser mot svenska arbetsplatser.
Mediernas trovärdighet i utrikesrapporteringen blir allt lägre och allt mer propagandistisk. Det är i bloggarna man hittar den balanserade rapporteringen!
Fredag 2005-05-20 / 14.17