Rädda fördelningspolitiken!
av Dick Erixon, företagare och fri debattör

Per Molander,
En effektivare välfärdspolitik
SNS Förlag, 1999

Välfärdsdebatten bygger på ett missförstånd. Det sätts likhetstecken mellan fördelningspolitika ambitioner och bibehållande av dagens socialförsäkringssystem. Den som vill förändring anses samtidigt vilja riva upp politikens solidariska inslag. Försvar av rådande system anses följaktligen också skydda strävan efter omfördelning.

Inget kan vara mer fel.

Kritik har länge riktats mot välfärdspolitiken, för att den drar ner utvecklingstakten och tillväxten i ekonomin. Visserligen har Sverige i dag högre tillväxt än på länge. Men tillväxttal i nuvarande storlek var, före 1970-talet, inga extrema toppar utan normala siffror. Dessutom krävs tillväxt på nuvarande nivå i flera årtionden i sträck, för att Sverige ska återta samma position bland OECD-länderna som vi hade för trettio år sedan.

Till kritiken mot välfärdspolitikens ekonomiskt hämmande effekter kommer nu en principiellt mycket viktig kritik, som tar sin utgångspunkt i dess förmåga att leva upp till sina solidariska ambitioner i form av omfördelning från rik till fattig.

Det är Per Molander, forskningsledare vid SNS och tidigare budgetchef på finansdepartementet, som analyserat välfärdspolitikens effektivitet. Trots de drivor av litteratur om välfärden som publicerats har få granskat välfärdspolitikens kärna lika framgångsrikt som Molander. En effektivare välfärdspolitik är stringent och tydlig. Inget slirande på formuleringarna, som är så vanligt bland partipolitiska aktörer.

Oförmögen till omfördelning

När han grundligt går igenom välfärdspolitikens ekonomiska effektivitet, har han tagit dess fördelningspolitiska motiv för givna. Detta snilledrag gör att han undviker att fastna i ideologiskt bryderi huvuvida fördelningspolitik är rätt eller fel. Molander kan gå vidare.

Analysen av effektiviteten visar att de offentliga systemen har svag eller ingen omfördelande effekt. Ja, vissa har till och med regressiv karaktär. Det är främst offentlig konsumtion -- och i synnerhet kultur -- som tenderar att i högre grad komma höginkomsttagare till del. Det är alltså inte ovanligt att staten omfördelar från låg- till högavlönade.

Största delen av statens ekonomi ligger dock i transfereringssystemen. De har liten fördelningspolitisk effekt. Omfördelning sker, men det är till största del en livscykelomfördelning: omfördelning över tiden för varje person, snarare än mellan personer.

Sådan omfördelning -- som i praktiken handlar om inkomsttrygghet vid sjukdom, arbetslöshet och pension -- behöver inte ske i statlig regi av fördelningspolitiska skäl. Och Molander finner att största ekonomiska effektivitet nås, om försäkring av inkomststandard sker privat eller genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Då skulle denna trygghet behandlas i samband med att löneutrymme förhandlas, eller när individen avgör hur disponibel inkomst skall fördelas på konsumtion, försäkring och sparande. Förmågan att här göra mer välavvägda beslut ökar, när ekonomiska realiteter och alternativa användningsområden blir synliga för var och en.

Kort sagt, medborgarna får frihet att välja och insikt i kostnaderna för tryggheten. En sådan insikt skulle säkert skapa större realism i kraven på förmåner i det som i dag är statliga socialförsäkringar.

Om nuvarande välfärdspolitiska regim med inkomsttrygghet överges, minskar de statliga transfereringarna avsevärt. Skattetrycket faller. Progressiviteten i skatteskalorna kan avskaffas och en platt skatt införas. Ändå, och det är Molanders poäng, kan fördelningsambitionen bibehållas på oförändrad nivå -- om man vill.

Nygammalt recept

Med platt skatt och grundtrygghet som nygammal regim i välfärdspolitiken, kan en fortsatt hög omfördelning ske i Sverige, samtidigt som vi sänker skatter och skattetryck ner till omvärldens nivåer. Molander är övertygande, om än på en vetenskapligt torr prosa, när han hävdar att det inte finns något samband mellan skattetryck och omfördelningsnivå. I boken jämförs länder som praktiserar olika välfärdsregimer. Dessutom presenteras matematiska formler för att leda teserna i bevis.

Slutsatsen är inte särskilt märkvärdig, egentligen. Om alla medborgare som kvalificerat sig i enlighet med arbetslinjen, erhåller samma krontal i ersättning oavsett inkomst (i likhet med exempelvis folkpension) och samtidigt betalar en och samma procentsats av inkomsten i skatt blir omfördelningen stor. Höginkomsttagaren får inte ut några förmåner för den skatt som betalas för inkomster över genomsnittet. Låginkomsttagare får lika ersättning, även om man inte betalt full premie.

Ett ofta återkommande argument mot grundtrygghet är att höginkomsttagares "skattebetalningsvilja" skulle minska, om de inte får tillbaka mer av sina skatter än andra. Argumentet saknar kontakt med dagens verklighet. Det är i själva verket mer relevant mot nuvarande system, som för det första innebär progressiva skatter, vilket är svårare att motivera än platt skatt; socialförsäkringarna innehåller för det andra ändå ersättningstak på relativt låg nivå (5,5--7,5 basbelopp).

Ytterligare ett felaktigt argument är att bara inkomstbortfallsprincipen är förenlig med den generella välfärd som har stor uppslutning i svensk politisk tradition. Molanders modell är i lika hög grad generell, eftersom den omfattar alla på lika villkor.

Därtill minimerar hans modell störningarna av tillväxtskapande krafter. Och det tål i detta sammanhang att påpekas, att den enskilt viktigaste faktorn för att höja låginkomsttagares välfärd är att samhällets välstånd generellt ökar. Betydelsen av politiskt beslutade omfördelningar är överskattade, eftersom de är synliga i de politiska beslutsprotokollen, vilket inte nyttan av tillväxt är.

Åtgärda dagens orättvisor

Det är märkligt att de politiska partierna inte visar något intresse för de orättvisor i form av bristfällig effektivitet i fördelningspolitiken som Molander pekar på. Så länge orättvisorna sker inom statens hank och stör, verkar partierna inte ha något emot dem. Här skulle man vilja hänvisa till den gamle socialministern Gustav Möller, som myntade den kloka devisen om att "varje skattekrona som används ineffektivt är som att stjäla från de fattiga".

Förklaringen till de bristande insikterna är förmodligen att partierna och deras aktiva numera så fullständigt identifierar sig med staten, att de inte längre har förmågan att se statliga orättvisor, utan enbart i indignationsnummer ger sig på andra aktörer i samhället.

Mycket tyder på att nuvarande centraliserade, storskaliga och otympliga system inte stämmer med tidens anda och människors krav på egen makt. Slitningar och obalanser kommer att växa. Om inga förändringar sker i välfärdspolitiken, är risken stor att omfördelningsambitionen kommer att möta en osäker framtid.

Den som vill vidmakthålla denna ambition har all anledning att förespråka en övergång till grundtrygghet och platt skatt. Statligt inkomstskydd och progressiviteten i skatterna blir ett allt tydligare hot mot välfärden, både för dess tillväxthämmande effekter och den allt större flykten från nationellt svensk och vit ekonomi.

Både den politiska vänstern och de borgerliga har anledning att ta del av Molanders resonemang. När välfärdspolitiken alltmer urholkas och undergrävs, pekas här en väg ut som kan rädda det fördelningspolitiska målet och samtidigt skapa bättre tillväxtklimat på lång sikt.