Inlägg i Tidskriften Nyliberalen nr 2/2002
(se också Lincoln räddade Jefferson)

Lincoln - frihetens främste statsman

”Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent, a new nation, conceived in Liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.”

I sitt 279 ord korta tal i Gettysburg 1863 omtolkade Abraham Lincoln amerikanernas syn på författningen till den som gäller än i dag. Han lyfte fram oavhängighetsförklaringen från 1776, som hamnat i vanrykte i takt med slaveriets expansion. Han gav den en ställning överordnad konstitutionen från 1789. Därmed sattes definitivt stopp för slaveriet, detta flagranta brott mot frihet och liberalism. Avskaffandet av slaveriet 87 år efter det att oavhängighetsförklaringen deklarerat att alla människor är skapta jämlika, var inget mindre än ”a new birth of freedom”, som Lincoln sa i Gettysburg.

Sett i detta sammanhang är det helt orimligt att utmåla sydstatskonfederationen som ”världens mest liberala regering”, så som Danjell Elgebrandt gör i förra numret av Nyliberalen. Även om konfederationen i sin konstitution gjorde vissa förändringar som kan sägas vara mer liberala, rör det sig om frågor som förbleknar i jämförelse med det man faktiskt också gjorde, skrev in slaveri av vissa människor så som en rättighet för andra. Här kränks liberalismens mest centrala fundament.

Strid om marknadsekonomi

Under sin politiska gärning hade Lincoln ett mål som stod över alla andra: de individuella friheter som grundlagsfäderna i praktiken bara givit aristokratin i sydstaterna ville han ge alla amerikaner. Tidigt betraktade Lincoln de Jacksonska demokraternas hyllningar till oberoende jordbrukare och godsägare, ”the yeomen”, som romantiskt trams.

Själv tvingades han från mycket unga år att slita hårt i jordbruket och lånades ut till grannarna av sin illitterate far. Nyfiken på livet sökte sig Lincoln dit där det hände saker - närmaste färjeläge utefter Ohio River. Där fick han sitt första jobb mot lön: ro ut passagerare till ångbåtarna. Långt senare sa han: ”Gentlemen, you may think it was a very little thing, but it was a most important incident in my life. I could scarcely credit that I, a poor boy, had earned a dollar in less than a day… The world seemed wider and fairer before me.” Lincoln hade mött kapitalismen.

Följdriktigt blev han medlem i whig, partiet som högt på dagordningen hade utbyggnad av kanaler och sedan järnvägar, oftast finansierade med delstatsobligationer. Lincoln såg med egna ögon hur byar och städer blomstrade när de fick tillgång till nya kanaler – och därigenom dramatiskt sänkta transportkostnader. Nya näringar kunde starta. Tillväxten tog fart. Folk kunde lämna det slitsamma jordbruket.

Whig ansåg att marknadsekonomin var den kraft som kunde ge innehåll åt de storslagna politiska ambitionerna i författningen. Marknaden skapade en ny ekonomi som till skillnad från den agrara ekonomin gav fattiga människor större svängrum. Allt medan de sydstatsdominerade demokraterna såg lönearbete som ett slags slaveri, som något ovärdigt för fria män, eftersom man blev beroende av att någon annan betalade ut lön. I den agrara ekonomin var idealet att äga sin egen jord och därmed vara helt oberoende av andra. Whig såg tvärtom lönearbete som ett avtal mellan två fria och därmed jämbördiga parter. Demokraternas misstänkliggörande av lönearbete kom senare, när industrialismen sköt fart, att tas över av Karl Marx och socialismen.

För Lincoln var demokraternas oberoende inte mycket värt. Det var däremot friheten att tjäna pengar i ett kapitalistiskt system byggt på meritokrati, handel och avtalsfrihet. Social rörlighet – beviset på ett i realiteten fritt samhälle – var inte möjlig i en agrarekonomi, men däremot i marknadsekonomi. Det är riktigt att whig förespråkade tullar, men det skall ställas mot att demokraterna i stället ville ha högre avgifter för inmutning av mark i nya territorier. Alltså en sorts fastighetsskatt som drabbade andra än sydstaterna.

Locke mot Rousseau

Lincoln blev förgrundsfiguren för en av de två motstridiga linjer inom Upplysningen som splittrat USA från första början. Å ena sidan John Lockes rationella individualism som tidigt företräddes av Alexander Hamilton, uppbackad av George Washington, och som i Abraham Lincoln kom att dominera amerikansk politik. Å andra sidan Jean-Jacques Rousseau och hans revolutionsromantiska perspektiv som formade Thomas Jefferson, Andrew Jackson och andra demokrater. De var rädda för att den nya amerikanska civilisationens harmoni, och allmänviljan uttryckt i konstitutionen, skulle perverteras om man lämnade agrarekonomin. För dem var kapitalister ohederliga ockrare som korrumperade friheten för godsägare och nybyggare.

Denna kritiska upplysningslinje dominerade amerikansk politik från Jeffersons dagar och naturligtvis i sydstatskonfederationen när den bildades. Kontrasten var skarp till Lincolns optimistiska tilltro till individernas förmåga att utveckla nya näringar och handel. Hans främsta argument mot slaveriets expansion byggde just på att han värnade en fri arbetsmarknad som vägen till frihet och välstånd för alla.

Danjell Elgebrandt har rätt i att rasismen var omfattande också i norr och att få brydde sig om slaveriet. Men steget är mycket långt mellan denna kritik av nordstaterna och att förklara att inbördeskriget var onödigt – eller till och med skadligt. Att vara mot inbördeskriget med motiveringen att det stärkte den federala makten, är lika fel som att påstå att kriget mot Nazityskland var förgäves därför att andra världskriget öppnade dörren för kraftig statlig expansion i Europa.

I sin iver att försvara sydstaterna anklagar Elgebrandt Lincoln för att upphäva Habeas corpus, men glömmer att konfederationen gjorde detsamma. Han glömmer också att sydstatsföreträdarna gärna använde den federala makten när den kunde användas i deras intressen. The Fugitive Slave Act infördes 1850 och var den dittills starkaste manifestationen av federal makt i USA’s historia. Den utökade regeringens befogenheter att fånga in och sända tillbaka förrymda slavar till södern. När det passade sydstaternas intressen, tvekade man inte att förespråka federal makt.

Inbördeskrigets motiv

Varför utkämpades inbördeskriget? Rimligen bör det mest korrekta svaret komma från dem som startade det. Och bland söderns ledare fanns ingen tvekan om att kriget över allt annat handlade om att rädda slaveriet, inte om tullar eller delstaternas ställning. John C Calhoun sa om oavhängighetsförklaringen: ”nothing can be more unfounded and false”. George Fitzhugh sa att kriget var “a solemn protest against the doctrines of natural liberty, human equality and the social contracts as taught by Locke and the American sages of 1776”. Konfederationens vicepresident Alexander Stephens sa att slaveriet var “the immediate cause of the late rupture and the present revolution” och att “the United States had been founded on the false belief that all men are created equal.”

Slavägarna ville lämna unionen när de förlorat kontrollen över Washington DC till Lincoln. Inte förr. Och de gjorde det för att rädda slaveriet, inte för att senare frivilligt frige slavarna. Men även om så varit fallet, kan en annan liberal invändning mot försvaret av sydstaterna göras: vanligen anser vi att rättsstaten ska skydda människor som blir överfallna, rånade och våldtagna. När så sker låter vi inte bli att ingripa med motiveringen att våldsverkarna nog frivilligt kommer att sluta begå övergrepp så småningom. Det är vår skyldighet att komma våldsoffer till undsättning efter bästa förmåga. Det gjorde Lincoln.

Det var paradoxalt nog, som så ofta när stora ting sker i historien, kriget i sig som gav Lincoln de juridiska instrument som krävdes. Sydstaterna startade ett krig som gjorde det möjligt att upphäva slaveriet på laglig väg. Den emancipationsproklamation som Elgebrandt anser inkonsekvent och opportunistisk, eftersom den inte storvulet befriar alla slavar på en gång, var i själva verket ett genialt juridiskt drag av presidenten. Lincoln använde den utökade exekutiva makt som konstitutionen i krig ger presidenten, i egenskap av överbefälhavare, för att befria slavarna. Därför var han tvungen att formulera frigivningen som en militär nödvändighet. Frigivningen syftade formellt till att försvaga konfederationens militära styrka.

Det förklarar varför han endast kunde befria slavar i delstater under uppror. Men alla förstod att presidentens vågade initiativ innebar slaveriets slut. Lincoln ryckte personligen undan grunden för slaveriet. Emancipationsproklamationen var på en gång revolutionär och samtidigt helt enligt konstitutionens bokstav. Det var en brilliant manöver med en moralisk tyngd i klass med oavhängighetsförklaringens frihetstanke och konstitutionens rättsstatsprinciper.

Inbördeskriget har präglat bilden av Lincoln som en pragmatisk president. Men få statsmän har vidgat friheten i lika hög grad som Abraham Lincoln. Med honom i Vita huset fick marknadsekonomin sitt definitiva genombrott. Rousseau’s romantiska harmonilära kastades ut. Det är möjligen en förklaring till varför socialismen aldrig slog rot i USA – man hade erfarenheter av en annan form av romantik som man nyligen gjort sig av med.

Dick Erixon

Företagare och medarbetare i smedjan.com