Här är mitt svar till Fredrik Erixons replik Nyliberalismen är inte värdenihil på min artikel kommunitär moral modern medicin. Den här artikeln står dock bra för sig själv.

Mikro före makro i kommunitär samhällssyn

Fredrik Erixon siktar i sin intressanta polemik (ExAnte 2/96) mot mina resonemang (2/95) in sig på det faktum att "det politiska systemet blivit en tummelplats för moraliska tvister". Kritik mot detta förhållande är nyliberalismens kärna - och främsta styrka. Fredrik gör samtidigt den kommunitära filosofin till något slags variant på socialdemokratisk statscentralism.

Det är ett resonemang som inte biter, utan i stället illustrerar bristerna i det nyliberala samhällsperspektivet - och vansinnet med socialism. Min kritik mot dessa två ideologier är deras strävan mot värdenihilism.

Fredrik har rätt i att jag bör konkretisera på vilken nivå jag diskuterar, för just samhällsperspektivet är centralt i detta sammanhang. Kort skulle min kritik kunna sammanfattas med att dessa två ideologier saknar normer för individens relation till medmänniskorna i den omgivande gemenskapen.

Mellanmänskliga normer

Det kanske paradoxala, men geniala i de kommunitära tankarna, är att om dessa mellanmänskliga normer vore starka skulle staten inte behöva uttala en mängd normativa preferenser. Eller uttryckt annorlunda: starka normer (i meningen att de allra flesta lever efter dom) i grundläggande moralfrågor är förutsättningen för att kunna flytta aktörsrollen från statsmakten till medborgarna som individer i gemenskapen.

Enligt min mening börjar alltså nyliberalerna i fel ände när de, som Fredrik Erixon, i första hand talar om att avskaffa statens "normativa utsagor på operationell nivå". Dessa utsagor får i själva verket sin legitima styrka p g a att normer på det individuella planet har urvattnats i vårt samhälle.

Parallellen med Alexis de Tocquevilles demokratikritik är slående: när banden mellan medborgarna tunnas ut, stärks banden till staten (alltså: när problem uppstår vänder sig individen till staten, inte till sina närmaste). I ett samhälle där normerna och gemenskapen människor emellan är stark blir staten närmast överflödig.

Då starka sociala band fångar upp, hanterar och löser olika mänskliga problem, innan problemet hunnit göra individen till en klient i en statsbyråkrati, har vi ett samhälle som inte bara är friare, det genererar också självrespekt och samhörighet.

Värdenihila relationer

Socialismen lägger den normativa makten - ja, all makt - i händerna på staten. När medborgaren blivit ett maktlöst offer, som en del av ett anonymt kollektiv, kan hon naturligtvis inte vara ansvarig för sina handlingar. Hon lever alltså i ett värdenihilistiskt tillstånd. Inget är rätt och inget är fel i hennes agerande som individ, för hon rår ju inte för det.

Nyliberalismen strävar tvärtom till så liten statlig inblandning som möjligt. Men inte bara det. Fredriks formulering, om att den värdenihila utgångspunkten på operationell nivå är eftersträvansvärd, betyder att också vi som enskilda människor inte behöver - för det är varken rätt eller fel - lägga oss i andra människors liv. (Till skillnad från socialismen är dock, det ska medges, individen i det nyliberala samhället ansvarig för sina egna handlingar.)

Ingen av dessa båda ideologier har således något svar på hur relationen mellan människor bör vara. De ska väl vara goda, invänder någon. Ja, men i så fall måste de svara, inte bara på frågan "vad är gott?", utan också hur goda relationer upprätthålls, hur de kan stärkas och utvecklas.

I oförmågan att svara på dessa frågeställningar finns förklaringen att söka till de ökande problemen med våld, ansvarslöshet, likgiltighet och uppgivenhet i vårt moderna västerländska välfärdsstater. Människor lever inte av bröd allena.

Människor har, i den blanding av socialism och liberalism som praktiseras i dag, givits rättigheter och frigjorts från skyldigheter. Frihet från ansvar har varit ett gemensamt mål för socialister (frihet från ansvar för sig själv) och nyliberaler (frihet från ansvar för andra).

Aristoteles dygder

Svar på hur medborgarnas samspel kan utvecklas finns däremot på annat håll. Dygderna är, så som Aristoteles beskrev dem, de goda handlingar som ger livet kvalitet. Det gäller grundläggande värden som det förhoppningsvis finns en bred enighet om vilka de är: goda rättesnören för alla individer (alltså inte kollektiv) oavsett omständigheter.

Det handlar om ansvar, självdisciplin och flit i motsats till lättja, lathet och ansvarslöshet. Om medkänsla, vänskap, lojalitet och storsinthet i motsats till egoism, skrytsamhet, fåfänga. Om ärlighet, mod och uthållighet i motsats till lögnaktighet, feghet och otålighet. Detta är lätt att säga men kräver en hel livsgärning för att uppnå i handling och som personlig karaktär.

Genom att sträva efter sitt eget inneboende "telos" (mål om lycka, livskvalitet) - vilket sker genom strävan efter ett liv i enlighet med dygderna, vilka i sin tur tar sig uttryck i hur individen agerar gentemot andra - utvecklar hon relationer som bygger på tillit, förtroende och respekt.

Det finns hos Aristoteles något som påminner om Adam Smiths osynliga hand, fast då över medborgarnas individuella samverkan i gemenskapen: allas strävan efter sin egen lycka i enlighet med dygderna, ger av sig själv samtidigt det gemensamt bäst fungerande samspelet mellan människorna.

Politisk eller privat moral?

De gemensamma normerna tar, som Fredrik berör, sin utgångspunkt i människors samspel och kulturmönster i gemenskapen. Hur ska denna moral betecknas? Som privatmoralisk eller politisk? Poängen hos Aristoteles moral är att den på samma gång är båda.

Människan är ett politiskt djur, hon lever i ett ständigt samspel med andra. Hon kan bara uppnå privatmoralisk tillfredsställelse genom att agera enligt dygderna, och när hon strävar efter dem kan hon inte undvika att i handling agera stödjande, uppfostrande/tillrättavisande och ansvarstagande också gentemot medmänniskorna i en större gemenskap än familjen. Utövandet av moralen begränsar sig således inte till den privata sfären utan är också en del av den gemensamma, politiska sfären.

Här är det viktigt att påpeka att Aristoteles definition av politik är vidare än den moderna (som ju avgränsar sig till statens legitima tvångsmakt). Politik är det när vi som människor agerar gentemot den omgivande gemenskapen, när vi agerar i det civila samhället. Enligt min mening borde mycket av politiken flytta från de offentliga institutionerna till det civila samhället.

Solidaritet, altruism och ansvar får en mycket större kraft när den utövas praktiskt av medborgarna i vardagen, än när den utövas som affischkampanjer på bussar eller allmänt svammel från något statsråd.

Sandel och skalfrågan

Det är också detta som Michael Sandel berör i sin artikel i The New Republic, som Fredrik utförligt citerar. Men Fredrik valde bort det väsentliga i den: definitionen av, nivån på gemenskapen. Fredrik utgår självklart från staten som den aggregerade nivån av gemenskapen. Men så skriver inte Sandel. Han menar om kommunitärerna:

"They say that certain of our roles are partly constitutive of fthe persons we are - as citizens of a country, or member of a movement, or partisans of a cause" och "the communitarian is troubled by the tendency of liberal programs to displace politics from smaller forms of association to more comprehensive ones".

Det som gör storskaliga samhällen så sårbara är inte att de omfattar många människor, utan det faktum at relationerna mellan människor har förlorat sin kraft att förena dem. I stället glider människor isär och blir anonyma för varandra, poängterar Sandel.

Skalfrågan har helt enkelt avgörande betydelse för hur abstrakta principer utfaller i verkligheten. Fredriks resonemang håller bara om vi bortser från denna avgörande aspekt, vilket vi naturligtvis inte kan göra.

Socialister och liberaler talar i abstrakta, generella termer om politik i makrotermer, alltså på statlig nivå. Och därmed om politikens vara eller inte vara enbart på denna nivå. Kommunitärer talar om politik på lokal nivå, i gemenskapen, mellan människorna i vardagen. Kommunitärer är alltså överens med liberaler om att centralstyrd statlig politik är skadlig, samtidigt som man är överens med socialister om att politik behövs.

Men då politik bland, av och för människorna i en överblickbar gemenskap. Det är en politik av helt annan karaktär än den som behörskar arenan i dag.

Grundfelet hos socialismen och liberalismen är alltså att de hänger upp sig på relationen mellan individ och stat. Denna relation är för visso viktig, men den är långt ifrån tillräcklig för att förklara och beskriva ett samhälle. För det krävs också en teori om relationen mellan medborgarna sinsemellan i ett samhälle.