Inte mord utan nödvärn i Rödeby

Den pappa som åtalats för mord, sedan ungdomsgäng upprepade gånger attackerat familjen på deras avlägset belägna gård i Rödeby, borde frikännas. Det var nödvärn. Tidningarna rapporterar idag från förundersökningen, och under rubriken Sonen: ”de är här nu” summerar Aftonbladet:

17-åringen, med ett meterlångt vedträ i handen, och Simon Söderberg, 15, går uppför de fem trappstegen och knackar på dörren till familjens gula villa. När natten tar slut ska en av dem vara död

Naturligtvis är händelsen en tragedi, för alla parter – och ett fruktansvärt misslyckande för den svenska rättsstaten som totalt har nonchalerat familjens rop på hjälp. Sonen i familjen har länge varit utsatt för trakasserier av det mopedgäng som den olycksaliga natten kl 01.26 gör sitt intrång i familjens hem.
Eftersom rättsstatens besked till familjen varit att de står helt ensamma, och aldrig kan räkna med uppbackning, anser jag det är självklart att pappan hade rätt att värna sin familj med alla till buds stående medel.  Också med hagelgevär.
Jag anser att han ska gå fri.
Han har moralen på sin sida.
Det kan man inte säga, varken om de unga ligisterna eller om ordningsmakten. Den har brutit mot alla civilisationens regler och låtit ligisterna under en längre tid beröva familjen allt det som en rättsstat har skyldighet att upprätthålla: frihet från våld och hot om våld.
Om den svenska staten skött sin elementära uppgift, och ingripit när familjen polisanmält ligisterna, hade pappans våld varit oacceptabel. Men eftersom staten inte uppfyllt sina uppgifter, är det våld mannen använt förenligt med vad nöden krävde och därmed försvarligt med tanke på omständigheterna (som det heter i brottsbalkens bestämmelser om nödvärn).
Det är, som jag ser det, den svenska rättsstaten som ska stå anklagad i den här rättegången. Inte pappan.  Staten borde dömas att utbetala skadestånd till familjen, istället för att döma pappan för mord.
Fallet borde vara en väckarklocka för etablissemanget. Om inte ordningsmakten blir effektiv, kommer medborgarna i allt högre grad att tvingas ta lagen i egna händer. Det borde ingen anse vara önskvärt, men med i takt med att rättssäkerheten prioriteras ner kommer den här typen av fall att bli vanligare. Ordningssamma medborgare ska inte behöva vika ner sig för ligister och våldsverkare som tränger in i deras hem. I sådana lägen har vi all rätt i världen att försvara oss och det som är vårt! (Andra bloggar om politik)

Vilken presidentkandidat står för hoppfullheten?

Segrarna i Iowa, Mike Huckabee och Barack Obama, var de två som tydligast stod för hopp om något nytt och bättre för Amerika. Det menar bloggarn Andrew Sullivan och det temat utvecklas skarpögt av PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet, Stenhård strid om vem som försonar bäst.
Den intressanta frågan är vilken sorts hoppfull förnyelse det är amerikanska folket vill se.
I Iowa räckte det med att Huckabee glänste som politikern som talar som folk (Huckabees svar till Jay Leno om varför han har medvind: ”Folk letar efter en presidentkandidat som påminner dem mer om killen de jobbar med än killen som gav dem sparken”). Och att Obama hade en överlägsen retorik om hoppfullhet i sina valtal.
Men för att vara rak: i Iowa såg vi bara fluffigt snack (”hot air”).
Iowa röstade med hjärtat
Det intressanta med en kampanj i flera steg, är att valrörelsen utvecklas. I Iowa kunde väljarna rösta med hjärtat, eftersom de visste att det kommer fler tester av kandidaterna i andra delstater. De behövde inte bry sig om ifall de goda retorikerna faktiskt hade något substantiellt innehåll i det ”må bra”-tal de förmedlade med sådan kraft.
Iowa liknar därmed franska presidentvalets första omgång. Minns att extremnationalisten Jean-Marie Le Pen fick fler röster än socialistpartiets presidentkandidat 2002, så att Le Pen stod mot Chirac i andra omgången. Fransmännen såg fram till 2002 första omgången (då ett tiotal kandidater finns att välja mellan) som en chans att rösta med hjärtat, för att i andra omgången rösta med hjärnan.
Det är nu upp väljarna, först i New Hampshire, att granska hoppfullhetens kandidater som segrade i Iowa, om de verkligen håller måttet. Är deras hoppfullhet äkta eller spelad? Har de personlig erfarenhet och ett politiskt program som kan omsätta de vackra orden i handling?
Det är ju här Hillary Clinton kommer att sätta in stöten mot Barack Obama. Han talar vackert, men det är hon som har erfarenheten att omsätta orden till verklighet. Samma sak på republikanska sidan: först John McCain och sedan Rudy Giuliani kommer att hävda samma sak mot Mike Huckabee.
Vilka frågor ger hopp?
Nästa aspekt: vilka blir sakfrågorna om vilka väljarna vill höra kandidaterna utveckla sina hoppfulla budskap? Minns 1992 och Bush den äldre som räknade med att vinna återval efter en klar seger i Kuwaitkriget, medan det var Bill Clinton som diskuterade ekonomi. Clinton satsade på rätt sakfrågor, de om vilka väljarkåren ville höra hoppfulla budskap. Under valrörelsen upprepade Clintons valstrateg James Carville ofta sitt mantra: ”Det är ekonomin, dumbom” (It’s the economy, stupid!). Allt för att hålla Clintons kampanj på rätt spår.
Det mantrat kan åter bli det vinnande. Om konjunkturen nu mattas av, exempelvis på grund av det enormt höga oljepriset, kommer det att vara ekonomin som oroar väljarna mest. Då är det här det hoppfulla budskapet behövs.
Men jag tror inte att det blir en upprepning av 1992, av den enkla anledning att amerikanerna inte kan stänga ute världen så som de gjorde 1992. Då hade just sovjetkommunismen fallit samman som ett korthus. Optimismen i internationell politik var stor då kalla kriget var över. Man kunde välja en guvernör från den lilla sydstaten Arkansas som bara talade inrikespolitik.
År 2008 kan inte världen hållas utanför. En osäker världen behöver USA. Och till skillnad från alla tidigare oroligheter i världen, som funnits på tryggt avstånd från den amerikanska vardagen, innebär den islamistiska fundamentalismen att varje stad i USA står under hot om attack.
Explosiv kombination: ekonomi-säkerhetspolitik
Jag tror alltså på en kombination av valet 1992 (som Clinton vann) och valet 2004 (som Bush vann). Det betyder att kandidaterna måste ge hoppfulla lösningar – inte bara hoppfulla budskap som i Iowa – på både en hotande ekonomisk nedgång och en hotfull värld.
Detta ger en synnerligen explosiv kombination. Vänstern i USA predikar ekonomisk isolationism för att rädda amerikanska jobb från hotfull utländsk konkurrens. Allt medan högern står för det hoppfulla budskapet om att Amerika klarar sig bra i den globala konkurrensen och att frihandel alltid lönar sig.
I säkerhetspolitiken är det tvärtom, där står vänstern för det hoppfulla budskapet om att Amerika kan dra sig tillbaka från världens alla oroligheter för att rädda de amerikanska soldaternas liv, medan högern säger att USA måste ta tuffa uppdrag och vara beredd att riskera blodutgjutelse för att rädda frihet och demokrati från dödliga attacker.
Här har republikanerna att välja mellan att kapitulera under ledning av Mike Huckabee – dvs inta vänsterns ståndpunkter om att USA bör isolera sig både ekonomiskt och militärt – eller gå på offensiven med Rudy Giuliani eller John McCain och ingjuta hopp om frihandel och Amerikas förmåga att göra världen säkrare genom uppoffringar.
Demokraterna har här mindre svängutrymme, men betoningen är viktig: ett val av Obama betyder ekonomisk isolationism och fluffigt tal om samarbete internationellt, men utan engagemang i handling. Clinton har övergivit sin makes tilltro till frihandel och predikar protektionism, men i lite mindre utsträckning än de andra, och hon vill se USA som en stark aktör på den internationella scenen.
Giuliani-Clinton mot Huckabee-Obama
För mig låter det som att Giuliani har den bästa sakpolitiska positionen i båda dessa frågor om man, likt mig vill se ett offensivt USA, medan Obama är starkast ur vänsterperspektivet.
En valkampanj mellan dessa båda skulle det slå gnistor om.
Sämst för världen vore om Obama kom att stå mot Huckabee – då skulle USA redan före valdagen vara förlorat för världen och de båda skulle försöka övertrumfa varandra i isolationism, både ekonomisk och säkerhetspolitisk.
Bäst vore om Giuliani stod mot Clinton – då skulle USA finnas kvar på världsscenen vem som än vann. Och båda skulle försöka övertrumfa varandra om vikten av ett offensivt USA.
För mig är det ju självklart vilka av dessa båda scenarier som innehåller mest hoppfullhet. Men för vänstern är det ju annorlunda.

Jämställdhetens baksida

Det är för ovanlighetens skull en analytiskt intressant debattartikel om feminism och jämställdhet som några forskare publicerar i Dagens Nyheter idag, Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida. Intressant eftersom den så tydligt visar vilket enormt intrång i privatlivet som det feministiska perspektivet utgör. Mål om jämställdhet innebär inget mindre än att politiker i riksdag och kommun ska bestämma över våra kärleksliv, över våra mest intima sidor av livet och våra relationer. Det är vidrigt. Forskarna skriver:

Intervjuer med svenska par illustrerar att familjelivet ofta följer rutiner och vanor som anses gagna familjens behov. De intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser. Dessa faktorer påverkas i sin tur av kulturellt bestämda föreställningar om kärlek och tvåsamhet, samt vad som betraktas som manligt och kvinnligt. Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov.

Med andra ord, den arbetsfördelning som utvecklats i familjelivet över tusentals år kanske inte är så dum. Och vad jag inte förstår är varför motsatsen till traditionellt beteende per automatik skulle vara bättre. Vilken idiotisk logik! Det låter mer som ett trotsigt barn är en logik värd att följa.
Forskarna skriver också:

Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare.

Men till skillnad från vad forskarna skriver mellan raderna, att det priset ska och måste betalas, borde man fråga sig om man inte ska låta bli att betala priset och därmed överge de feministiska målen när det gäller privatlivet.
Det som stör mig mest är att man inte drar någon som helst gräns mellan det offentliga, som arbetsliv, föreningsliv mm å ena sidan och å andra sidan privatlivet (i det offentliga ska jämlikhet inför lagen råda). Feminismen är för politiker en brygga över från att styra staten till att kliva in i medborgarnas sängkammare. Gudrun Schyman och andra nöjer sig inte med att ta ut höga skatter, de vill stå i farstun och peka finger om vem som ska gå till tvättstugan för att tvätta. Är inte det en enorm kränkning av människors integritet? Och detta höga pris bara för att staten ska få diktera hur vuxna människor i parrelationer delar upp sysslorna mellan sig i vardagen.
Politiker och myndigheter borde inte få lägga sig i människors kärleksliv. Räcker det inte att stifta lagar och lägga beslag på halva ekonomin som medborgarna sliter ihop?

En andra chans för dömda

I dag skriver Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Fredrik Tenfält en krönika om kriminalpolitik, Viktigt med andra chans:

De nuvarande massutdragen från straffregistret är stötande. I ett civiliserat samhälle måste det finnas möjligheter till en andra chans, när människor väl är beredda att ta den …
Men även straff för mindre grova brott tenderar i dag att bli av livstidskaraktär. Förra året begärde 100.000 personer ut uppgifter om sig själva från straffregistret. Detta för att tillmötesgå krav från tilltänkta arbetsgivare.

Här i bloggen uttrycks krav på hårdare straff, särskilt vid våldsbrott. Ett skäl till detta är att, om brott ger kännbara straff, så kan man enligt min moraliska syn få en ny chans att bli en skötsam medborgare, när straffet är avtjänat.
Men med vårt svenska socialistiska kriminalpolitik döms lindriga straff ut, det kostar inte mer än några månaders inlåsning att ta livet av en annan människa. Och sedan kan man söka in på läkarutbildning på Karolinska.
Denna flathet och ovilja att döma ut straff får till följd det massmissbruk av straffregistret som Tenfält tar upp.
Istället för snabba och kännbara straff, döms kriminella till en livstids utestängning från normalt liv och berövas möjligheter att söka jobb och till och med att driva eget företag. Vägverket tillåter inte att en tidigare straffad får yrkestrafiktillstånd att ens köra budbil. Jag skrev om det i Finanstidningen: Hårda straff – och försoning.
Vi borde självklart göra upp med denna irrationella socialistiska kriminalpolitik.

Valet fortfarande vidöppet

Resultatet i Iowa (se förra blogginlägget) betyder att nomineringsprocessen i både republikanerna och demokraterna inte är närmare ett avgörande. Snarare tvärtom. Inom demokraterna fortsätter kampen mellan de tre toppkandidaterna. Inom republikanerna finns fortfarande många troliga scenarier där flera kandidater kan vinna nomineringen.
Valet går nu vidare till den något större delstaten New Hampshire som håller val på tisdag, 8 januari.
Under dessa dagar kommer segrarna i Iowa att granskas mer noggrant och närgående än tidigare. Obama och Huckabee kommer att få tuffare frågor. Trycket på dem kommer att bli större än någonsin.
Blir intressant att se om dom klarar det. Eller om andra kandidater stiger fram på tisdag.

Iowaborna gav etablissemanget en snyting

Hillary Clinton och Mitt Romney är de stora förlorarna sedan väljarna i lilla Iowa sagt sitt i valet av respektive partis kandidat i amerikanska presidentvalet.
Clinton kom först på tredje plats, och Mitt Romney kom tvåa trots att han satsat hårdare än någon annan.
Det Clinton och Romney har gemensamt är att de, fram till nattens val var kandidaterna i respektive parti som hade partiapparaten och organisationen bakom sig. Clinton har så stor uppbackning i övriga landet att hon fortfarande kan ta hem nomineringen för demokratiska partiet. För Romney kan det här vara förlusten som han aldrig hämtade sig ifrån.
Segrare i Iowa är naturligtvis Barack Obama och Mike Huckabee som fick flest röster inom respektive parti. Men också demokraternas tvåa, John Edwards, är en segrare: han är inte utslaget eftersom han vann över Clinton. Eftersom Fred Thompson kom trea på republikanska sidan kan han hävda att han är på gång. Också Ron Paul, som fick 10 procent av rösterna, kan utropa sig som segrare eftersom han överträffade förväntningarna.
Att John McCain kom först på fjärde plats är ett bakslag för honom, men att Romney inte vann underlättar för McCain i New Hampshire. 
Rudy Giuliani har inte visat sin sin styrka, eftersom han hoppat över valet i Iowa. En del frågar sig om det var så klokt, men jag tror det var rätt med tanke på att segraren fick omkring 35.000 röster – i ett land med 300 miljoner medborgare. Iowa är ett liten delstat, och valdeltagandet var lågt. Iowa behöver inte vara representativt för landet i övrigt.
Se valresultatet i Washington Post: republikanerna och demokraterna. Se också DN och SVD.

Årets förmyndare 2007

Mattias $vensson har i sin blogg listat dem han nominerar till den föga attraktiva titeln som ”årets förmyndare”:

  • Afrosvenskarnas riksförbund för krav på censur av seriealbumet ”Tintin i Kongo” från 1930
  • Carl Schlyter (mp) för krav på förbud mot färgämne i godis.
  • Kalmar kommun för förbjud mot gungor gjorda av bildäck.
  • Kvinnoorganisationen KSAN för krav på förbud av lådviner.
  • Maria Larsson, folkhälsominister, för höjd skatt på alkohol och tobak.
  • Miljödomstolen i Växjö för dom som förbjöd villaägare i Åkarp att röka i sin egen trädgård.
  • Thomas Bodström (s) för krav på statligt filter som spärrar utländska sajter som misstänks erbjuda sexuella tjänster.
  • Åsa Torstensson, infrastrukturminister, för förslag om mopedkörkort och båtkörkort.

Ja, om jag vore jury skulle Miljödomstolen i Växjö vinna. Deras tolkning av lagen är ju vansinnig. Domen blev också upphävd i högre instans.

Jämförelse: förra och nuvarande regeringens betyg

Trots allt tal om svagt opininsstöd för Alliansregeringen, så anser svenska folket att den är klart mer kompetent än den förra s-regeringen. Det visar mätningen som Aftonbladet/Sifo utfört.
Bara tre av den socialdemokratiska regeringens ministrar fick bättre betyg av svenska folket än sin borgerliga efterträdare fick i slutet av 2007. Det är justitieminister Thomas Bodström som fick bättre betyg än Beatrice Ask: 3,5 mot 2,9. Det är infrastrukturminister Ulrika Messing som fick 3,1 jämfört med Åsa Torstensson som får 2,6. Och det är finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg som fick en tiondel högre betyg än Mats Odell – 2,6 mot 2,5. 
De många fall där Alliansens statsråd får högre betyg är inte bara de förväntade, som att utrikesminister Bildt får vida bättre betyg än Freivalds: 3,3 mot 1,9. 
När Göran Persson utsåg Jens Orback till integrationsminister ”toppade” han laget. Men integrationsminister Nyamko Sabuni får klart bättre betyg än han: 2,9 mot 2,5.
Finansminister Anders Borg (m) har bättre betyg än sin företrädare Pär Nuder. Särskilt intressant är att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin – med ansvar för ändringarna i a-kassan – får klart bättre betyg än företrädaren som minister Hans Karlsson: 2,7 mot 2,3.
[TABLE=2]
Betygsskala: 5= mycket bra, 1= mycket dålig. 
Se mer i bloggen: Svenska folket ger regeringen gott betyg.
Källa: Aftonbladet/Sifo 1 januari 2008, 4 januari 2007 (ej online) och 26 december 2005