Erixon i två radiopaneler: SR och Kvartal

De senaste dagarna har det blivit mycket prat från min sida. I söndags var jag med i direktsända panelen hos Godmorgon världen! i Sveriges Radio tillsammans med Göran Greider och Susanne Nyström.

Tre teman: beslut i Eskilstuna om tillståndsansökan för tiggeri, Löfvens folkomröstning om välfärden och Björn Söders utspel om minoriteter.

Och idag lägger tidskriften Kvartal upp sin Veckopanelen, där jag medverkar i ljudfil tillsammans med Lars Ohly och Anna Dahlberg.

Tre teman: Vad göra åt dödsskjutningarna, Public service-utredningen och efterdyningarna till MeToo.

Det är med viss tvekan jag lägger upp länkarna, för ärligt talat är jag inte nöjd. Även om man förberett sig genom att tänka igenom de ämnen som kommer upp, blir budskapet när man snackar fritt inte så rakt och tydligt som jag önskar. Det är lättare för mig att skriva ledare och blogginlägg. Då gör jag råmanus och sedan förbättra det i flera omgångar. När man snackar får man bara en chans.

Men diskussionerna är aktuella och handlar om intressanta ämnen, så den som vill kan lyssna genom att klicka på länkarna.
Ha en skön Midsommar!

Reinfeldt än större belastning för Kristersson

Fredrik Reinfeldt gått ut med budskap som är häpnadsväckande och skadar helt uppenbart nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson mitt i valrörelsen.
Avgångna partiledare bör hålla tyst. Det är en klok gammal praxis, eftersom föredettingen lätt kan ställa till det för efterträdaren. Dagens exempel illustrerar det på ett dramatiskt tydligt sätt.
Reinfeldt hävdar att det inte behövs fler poliser, istället borde mammor patrullera offentliga platser.
Men det är inte det enda hårresande utspelet. Han menar också att folk inte ska fokusera på brottslingarna, utan se till att brottstillfälle inte uppstår.
Det är alltså de hederliga medborgarna som ska anpassa sig efter de kriminella.
Huvudlöst – och helt i strid med den profilering som Moderaterna försöker skapa trovärdighet för inför valet 9 september.
Varför agerar Reinfeldt på det här sättet? Det är lika oförklarligt som hans fasthållande vid ”öppna era hjärtan” och att vi i Sverige har så mycket skog att många miljoner migranter skulle kunna bo där. Det går inte se några rationella skäl. Kanske är han bara ute efter att provocera svenska folket som hämnd för att han förlorade valet 2014?
Reinfeldt blir bara mer och mer obegriplig. En mycket märklig utveckling för en tidigare statsminister.

Idealisten Bernard Lewis blev 101 år

Den världsberömde Mellanöstern-historikern Bernard Lewis har dött, 101 år gammal. När jag bloggade som mest intensivt på 00-talet och Irakkriget dominerade debatten, var Bernard Lewis en viktig inspirationskälla.
Han trodde att den muslimska världens länder kunde utvecklas till demokratier, därför var han för att avsätta diktatorer som Saddam Hussein i Irak. Jag ville så gärna tro att det var sant. Om vi i väst hjälper till att få bort våldshärskarna, kan befolkningarna i Mellanöstern bygga sina samhällen i fred. Jag trodde att alla människor, om de slipper förtryck, vill skapa ett bättre liv, ge sina barn en bättre framtid i trygghet och fred.
Men det var en idealistisk dröm utan verklighetskontakt.
American Thinker har om Lewis skrivit att han bevisligen totalt missuppfattat utvecklingen:

“De”, det vill säga den muslimska lokalbefolkningen i Afghanistan och Irak, har valt att avvisa möjligheten att etablera den västvärldens frihet “vi” ville förse dem med, för att istället eftersträva hurriyya där frihet är liktydigt med slaveri under Allah.

När diktaturerna föll – Saddam i Irak och Kaddafi i Libyen – utbröt genast inbördeskrig mellan olika klaner och mellan olika grenar av islam. Just därför hade diktaturer vuxit fram, det var enda sättet att styra – med järnhand och stor brutalitet. När förtryckarna försvann utbröt blodigt kaos. Idag ser det tydligast i Syrien, även om diktatorn al-Assad håller sig kvar.
Utvecklingen visar att vi i väst inte – direkt – kan påverka den muslimska världen, inte i dess grundläggande värderingar. Däremot kan vi genom våra framsteg, vårt välstånd, vår tekniska och vetenskapliga utveckling visa vad människor kan göra.
Därför ska vi inte på några som helst villkor ge efter för den muslimska kulturen i väst. Vi ska hävda våra kristna värden och avvisa alla krav på anpassning till islam. Därför ska böneutrop förbjudas i Sverige. Därför ska no-go-zoner inte bara hållas i schack, utan avvecklas.
Det är genom att vi upprätthåller vår kultur här hemma, som vi kan göra störst nytta för den ofria delen av världen. Vi kan däremot inte påskynda andra civilisationers utveckling och styrelse genom att ingripa hos dem.
Ändå minns jag nu Bernard Lewis, hans artiklar och böcker med glädje. Han ville väl, han ingav hopp. Detta trots att jag nu vet att han hade fel. En märklig känsla. Jag borde ju vara arg över att han inte förstod bättre, för att många tusen amerikanska ungdomar dog som soldater i Irakkriget vars mål inte var möjligt att uppnå.
Men hoppet om att hjälpa irakierna till demokrati, är en dröm som var god. Även om den i verkligheten endast ledde till att väst offrade soldater i onödan. Irakier dog i än större omfattning, men även utan västlig invasion hade dödstalen varit höga. Se på Syrien. Där får USA kritik för att man inte intervenerar. Där kan muslimer i ännu högre grad än i Irak döda varandra.
Kanske är det just liknande drömmar som många förespråkare för ökad invandring till Sverige har fångats av. Det känns bra att drömma. Det är som en drog. Man mår bra av den känsla som uppkommer när man tror sig stå för något gott. Det kan ju inte vara fel!
Jo, det är just det drömmar har: fel. Därför blir de farliga när politik byggs på dem.
Verkligheten är något annat än drömmar. Vilken plattityd! Borde vara självklart, men så svår att ta in i det egna känslolivet. Man vill tro på den goda drömmen.
Det är ju därför det heter: ”Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter”.
Drömmar ger inte de goda resultat vi hoppas på. Verkligheten är mer sammansatt och mångfacetterad för att rymmas i en dröm. Därför måste politik hålla sig till den krassa verkligheten och inte till drömmar. Vi måste, särskilt när osäkerhet och nya lägen uppstår, ha båda fötterna på jorden.
Men drömmarna är så starka och lockande. Därför kan jag inte känna mig sviken av att ha tagit till mig det Bernard Lewis skrev. Det var fel att tro på att Irak skulle kunna bli som väst, men tänk om. . .
*
Se mer: Princeton University i Bernard Lewis, one of the world’s foremost historians of Islam and the Middle East, died May 19, New York Times i Influential Scholar of Islam dies at 101, Economist i Bernard Lewis was the doyen of Orientalists, Spectator i Bernard Lewis was right about ‘the return of Islam’.

Lars Leijonborg var underskattad

Tänkte göra lite reklam för min recension av förre FP-ledarens memoarer. Boken har en helt annan tyngd än Fredrik Reinfeldts och Maud Olofssons plågsamma floskler.
Jag håller många gånger inte med Leijonborg, men det är befriande med en avgången och erfaren politiker som vågar skriva vad han tänker. Och då visar sin intellektuella spänstighet, som det är roligt att utmana i en recension.
Min text i Lars Leijonborg: vi vågade men orkade inte, blir en diskussion om hur vi borde och kan se på migrationen.
(Bilden tog jag på landet, där jag i förra veckans första riktiga vårvärme satt ute när jag läste och skrev om boken)

Svenska Akademien och eliternas förfall

Min analys av samhälle och politik bekräftas av Svenska Akademins kris. Jag var ju först ut med att efterlysa kungens ingripande. Men mer viktigt är att reflektera över varför detta händer. Inte bara i denna förut så uppburna akademi, utan i alla etablissemang.
Utvecklar det i dagens ledare, Svenska Akademien har blivit Paradise Hotel. Ett utdrag:

Krisen visar att den mänskliga moralen är viktigare än institutioner och regelverk. Återigen får grekiske filosofen Aristoteles rätt, som för 2400 år sedan ägnade stor energi åt att kartlägga människan som moralisk varelse.
Så vad är lösningen? Inte bara Svenska Akademien utan alla delar av samhället behöver överge den nihilism som successivt kom att prägla landet under 1900-talet, då moraliska aspekter förnekades. Konkreta förmågor, som språklig, matematisk, biologisk, juridisk begåvning, räcker inte när vi ska utse personer till ledande och upplyfta positioner i samhället. De som ges makt över viktiga funktioner måste också besitta moralisk resning, se till helheten och inte bara till egna fördelar. De måste helt enkelt besitta: sunt förnuft.

Vi har uppnått hög grad av jämlikhet i människosyn, men det kräver att vi samtidigt håller hårt på meritokrati. Utan att belöna dem som på varje område är dugligast, betyder jämlikhet att kunskapsförakt och kompetensförakt får fäste. Då blir en helt okunnig persons åsikt lika mycket värd som den person som jobbat med ämnet i 40 år. Denna utveckling måste brytas.
Särskilt när det kommer till ledarskap – i politik, myndigheter och Svenska Akademien.

Viktor Orbán är den sanne demokraten

Tänk, Ungerns konservativa partiet Fidesz fick 49,2 procent av väljarna – det är lika mycket som S och M fick TILLSAMMANS i senaste Demoskop (25,9+22,2). Snacka om demokratiskt väljarstöd. Dessutom i ett val med historiskt högt valdeltagande. Och livliga och kritiska oppositionspartier.
Kan en regering och premiärminister ha en större demokratisk legitimitet än Viktor Orbán. Svaret är: nej.
Orbán är nu den främste politiske ledaren i Europa. Allt medan Angela Merkel knappt blir omvald av förbundsdagen, trots en storkoalition med de båda tidigare regeringsbärande partierna, CDU/CSU och SPD. Allt medan den så hyllade Emmanuel Macron i första valomgången i franska presidentvalet bara fick 23,5 procent av väljarna (endast när alla andra än en motståndare var bortsorterade kunde han vinna majoritet).
Det är alltså en i vår tid anmärkningsvärd prestation att vinna över 49 procent av väljarnas stöd i ett flerpartival.
Smutskastningen i medierna fortsätter dock. Jag fick chansen att balansera något i radions Studio Ett nu på eftermiddagen. Lyssna här.
Där hann jag med att framföra min huvudinvändning mot kritikerna: man kan inte jämföra Ungern (eller Polen) med paradiset. Man måste tillämpa samma måttstock som man har gentemot västländer som Sverige.
När man gör det finner man att upprördheten är obefogad kring att lagarna ändrats så att domstolarna ”blivit politiserade”, eftersom politiker kommer att utse domare i Högsta domstolen. Men i Sverige är det regeringens statsråd, alltså politiker, som utser domare i Högsta domstolen. Hur kan det vara demokratiskt i Sverige, men bli exempel på demokratisk avveckling i Ungern? Bara för den som är enögd propagandist.
Jag hann inte ta upp det brittiske författaren Tibor Fischer (med bakgrund från Ungern) skrivit i vänstertidningen Guardian, eftersom den också deltar i smutskastningen, nämligen att det bara är de som inte kan ungerska som varnar för att medierna stryps i Ungern. Den som kan ungerska vet att man har tillgång till en rad TV-kanaler, radiostationer och andra redaktioner som kritiskt granskar Orbán och regeringen, skriver han.
Den lag som miljardären Soros kritiserar gällande hans universitet i Ungern, handlar om att likställa alla universitet i ungersk lag. Den som säger sig vara för rättsstat borde acceptera att Soros verksamhet inte kan ha särskilda privilegier, skriver Fischer. Men i medierna framställs det som att forskning och utbildning kvävs, vilket alltså är en falsk nyhet.
På en punkt finns skäl att rikta kritik mot Orbán: hans retorik är tillspetsad och det ger motståndarna ammunition eftersom de gärna vill missförstå. Men ibland består det också av rena språkliga missförstånd, skriver Tibor Fischer. När man på ungerska talar om ”liberal” och ”illiberal” bygger det på att Ungern har samma uttolkning av ordet som USA, alltså att ”liberal” betyder vänsterradikal.
På punkt efter punkt är den konkreta kritiken av Ungern aningslös, fördomsfull och har ett bestämt propagandistiskt syfte: att svartmåla den konservativa regeringen och Viktor Orbán, eftersom man förstår att hans framgångar kan upprepas i andra europeiska länder. Man vill stoppa folkopinionen, innan den kommit ur flaskan.
Detta har naturligtvis ingenting med demokrati att göra. Det är snarare kritikerna som använder totalitära metoder för att hindra Orbáns framgångsvåg som består i just folkstyre. Ungern har en regering som lyssnar på folket. Tänk om vi kunde få en sådan i Sverige också!
Se mer av mig: Få har lika starkt demokratiskt stöd som Orbán och Dunderseger för Orbán.

C har bytt värderingar, jag står kvar

Än kommer en del ihåg mig som centerpartist (vilket jag var 1979-1999) även om jag nu deltar i samhällsdebatten som redaktör för Samtiden, en SD-ägd tidning. Det betyder att jag fortfarande får frågan hur jag kunnat byta från C till SD. Utifrån partipolitiken som den ser ut 2018 verkar det märkligt.
Men tack vare SR och internationella forskningsgruppen CHES kan jag nu bevisa att det är jag som står fast i mina värderingar, medan Centerpartiet kraftigt ändrat sig.
Jag har viktiga invändningar mot orden som används för att beskriva det statsvetare kallar GAL-TAN-skalan (Grönt, Alternativt, Libertarianskt mot Tradition, Auktoritet och Nation). Det vore riktigare när det gäller sociala och kulturella skillnader i syn på samhället att tala om utopism mot realism eller radikalism mot konservatism. Men skalan tycks ändå hyggligt fånga upp de värderingsmässiga skillnader som inte inryms på den ekonomiska höger-vänster-skalan.
Idag publicerar SR resultat av en ny internationell studie som visar att Centerpartiet de senaste 20 åren ”bytt sida” från den konservativa/pragmatiska till den radikala/utopiska.

Som syns, hade Centerpartiet ett värde på 7,0 det sista året jag var medlem. Hade man kunnat gå längre tillbaka, hade partiet haft än högre värden. Men 2017 ligger Centerpartiet på 2,22 vilket är nära Miljöpartiet som får värde 1,61.
Samtidigt kan vi notera att Sverigedemokraterna ligger på värde 8,94.Jag har alltså gått från 7,0 till 8,94 om man förenklar, +1,94. Allt medan C minskat från 7,0 till 2,22, -4,78. Centerpartiet har alltså förändrats dubbelt så mycket som mig. Och Centerpartiets förändring är ju större än talen visar, eftersom man bytt planhalva, från realism/konservatism (5-10) till radikal/utopistisk (0-5).
Så där ger studien ett svar på vad som hänt i min relation till mitt gamla parti: jag har legat kvar på värde 7-8-9 medan partiet bytt sida helt.
Ärligt talat, de här siffrorna är ju lite löjliga. Att sätta siffror på värderingar gör sig inte, det är statsvetarnas sätt att bli relevanta. Men jag kan inte annat än erkänna att detta diagram och siffrorna faktiskt står för något som jag känner igen mig i.
Och jag är ju övertygad om att minst halva svenska folket finns på den övre halvan. På Fälldins tid var det dessa väljare Centerpartiet vann. I dag finns endast SD och KD där, medan M vacklar och S närmar sig.Blir spännande att se vart partierna tar vägen kommande år.

Tala med motståndare istället för att demonisera

Blev mycket media för mig i veckan. SVT Opinion och Kvartal. Storheter av olika slag: Folkligt och initierat, stor spridning och sparsmakad. Och jag upplever mig annorlunda som uppskattar båda.
Jag gillar det folkliga och breda – att debattera mot Aftonbladets Anders Lindberg i SVT:s debattprogram. Det blir retoriskt tillspetsat, snabba repliker och något gapigt. Men med energi och engagemang. Jag fick säga det som är min poäng: Dagens Nyheter är boven i Hanif Bali-gate. De spred rykten som de visste var falska – om ”misstänkt avlyssning av UD”. (Se i SVTplay här, 34 min in i bandet)
Det är förkastligt när landets stora medieredaktioner sprider fake news, medvetet, för att sänka en riksdagsledamot de ogillar och för att smutskasta en konkurrent bland de nya medierna: Nyheter idag.
Dessa konspirationsteorier kommer att bli de gamla mediernas död, om de inte snabbt slutar med dem. Jag skrev ledare om det: De mediala konspirationernas förbannelse.
Demokratin behöver stora medieredaktioner – men bara medier som tillämpar källkritik, granskar makten och är konsekvensneutral. När de istället blir politiska aktörer är de inte längre media utan propagandister.
Samtidigt gillar jag ambitionen hos nya tidskriften Kvartal. Den siktar på att vara initierad och resonerande, mer än att jaga klick och skandaler. Igår publicerade Kvartal sin senaste podcast ”veckopanelen” med mig, Expressens kulturredaktör Karin Olsson och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (lyssna här).
Där resonerar vi kring några av veckans händelser och får tala till punkt – nästan. Det kan också bli väldigt avslöjande. Många underskattar grovt nyttan med att låta andra få tala till punkt. Ju mer de säger, desto tydligare går det att tolka deras tänkande.
Och Karin Olsson avslöjar sig själv väldigt tydligt. Hon skrattar och tycker det är löjligt att jag från ”SD-sfären” berömmer Expressen när man granskat vilka som begår gruppvåldtäkter (eftersom Brå vägrar att forska i ämnet). Detta eftersom jag är så kritisk mot Expressen och gammelmedia i övrigt. Alltså: Karin Olsson har en världsbild där man antingen ”gillar” Expressen eller inte. Man kan inte ha synpunkter på olika artiklar, och tycka en är utmärkt och andra är usla.
Detta förhållningssätt, att man är med Expressen eller inte, anser jag avslöjar ett intellektuellt haveri. Och här får jag medhåll av komikern Ricky Gervais, som jag citerar i kulturartikel:
– Nu i eran av post-sanning bryr sig folk inte om att argumentera. De lyssnar inte till argument, utan säger: ’Vem är det som påstår det?’
– Nej, de är inte på vår sida. Då har de fel.
– Allt detta är vansinnigt.

Att en av landets största tidningar har en kulturredaktion som resonerar just så, är väldigt talande.
Jag vet att vi i Sverige har olika åsikter, från höger till vänster, från kosmopoliter till nationalister, från pragmatiker till utopister. Men varför kan vi inte diskutera dessa skilda uppfattningar istället för att demonisera, blockera, klumpa ihop till ”dom” som står på fel sida?
I samhällsförändringar som den vi nu befinner oss i, behöver vi saklig argumentation mer än någonsin – och inte känslofyllda utfall om hur rättfärdig man själv är och hur moraliskt förkastliga motståndarna är.

EU:s Cecilia Malmström smiter från svar om tullar och handelshinder

Donald Trumps kritik av EU:s handelshinder, som bloggen skrev om i förra inlägget, togs upp i SVT:s morgonstudio nu på morgonen. Men istället för att svara ärligt dribblade EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström bort den sakligt befogade kritiken, för att istället bara tala om tullar – inte om de enorma regelverk som EU skapat och som i praktiken fungerar som handelshinder för omvärlden att exportera till EU-länderna.
Ligger det inte något i Trumps kritik mot EU:s handelshinder, frågar SVT.
– Det finns tullar mellan USA och EU, de är generellt låga (…) Stål är verkligen inget hot mot USA. Den här kritiken är helt illegitim, säger Malmström.
Hon fokuserar på tullar, detta för att smita undan från att svara på Trumps huvudinvändning, som inte är tullar utan EU:s omfattande regler om ”harmonisering” som ställer mängder med krav på dem som vill exportera till EU-området. ”Vi kan inte göra affärer där”, sa Trump häromdagen.
Det är inte frihandel att detaljreglera kring varor och på det sättet försvåra för USA, Afrika och Asien att export till EU-länderna.
Istället för att EU hotar med egna tullar på apelsinjuice och jeans, borde EU erkänna att de egna regelverken utgör handelshinder och lova USA att se över dessa, för att underlätta handel.

Är Trump större frihandelsvän än EU?

Nyss svarade president Donald Trump på några frågor från journalister som översåg hans välkomnande av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Vita huset. Han fick frågor om han startar handelskrig.
– Ni måste förstå att vårt land har blivit utnyttjade (ripped off) av i stort sett alla länder i världen. Oavsett om det är vänner eller fiender. Alla. Kina. Ryssland. Och tänk på alla de fina länderna i Europeiska unionen. Vi kan inte göra affärer där. De har handelshinder som är värre än tullar.
– USA har under flera år haft stora handelsunderskott, på upp till 800 biljoner dollar per år. Det kan inte fortsätta. Vi måste få balans. Att tidigare presidenter kunnat låta det ske är skamligt, sa han.
Trump nämner också att de annonserade ståltullarna är en del av förhandlingarna om frihandelsavtalet Nafta med Mexiko och Kanada. Om de inte kommer överens slår Trump till.En kommentator sa efter pressträffen att utspelet om ståltullarna kan vara en bricka i förhandlingsspelet om nya avtalsvillkor.
Jag har varit skeptisk till att Trump skulle mena allvar med tullar, och här kan vi fått förklaringen. Jag hoppas det är så, att Trump är den tuffe förhandlare han sagt sig vara. Och då bryr han sig inte om ifall hela världens börser backar på grund av hans utspel. Han vill ha bra avtal. Som i slutändan inte innehåller tullar på stål.
Och Trump har rätt om EU. Det är löjligt att höra svenska och andra Bryssellojala ja-sägare vräka ur sig kritik mot Trump, medan EU bedriver en protektionistiskt handelspolitik genom ”harmonisering” och mängder med detaljregler kring handel.
Frihandel borde ske genom världshandelsorganisationen WTO, på global nivå, inte genom regionala politiska organ som EU, som ger makt åt politiker och byråkrater i Bryssel som inte är valda i demokratisk ordning. Då kan vi också hålla isär det som är handel med varor, och det som är människors rörelser över gränserna. Det är två fundamentalt olika aspekter av globaliseringen. EU gör allt för att blanda ihop dem, för att skapa politisk makt. Det borde få ett slut.
Det är intressant att se hur Trump rör om i världspolitiken. Jag tror han har förutsättningar att landa på fötterna. Då kan vi ha mer frihandel än innan Trump började härja…