Snacka om ett äventyrligt liv. Det är otroligt hur många gånger han varit nära döden i olyckor och genom tortyr. Sedan det stod klart att John McCain blir republikanernas presidentkandidat har jag skaffat flera böcker av och om honom.
När han växer upp är hans far ubåtskapten i flottan och de flyttar runt mellan olika baser. I sin självbiografi Faith of my Fathers beskriver han sin relation till sin far och flottan som en blandning av respekt och vilja att vara rebell mot alltihop.
Mamma Roberta
Eftersom fadern ofta är ute på haven, är det hans mamma, Roberta, som får försöka tygla den unge rebellen. Roberta är en otroligt viljestark och egensinnig kvinna, som vid ett tillfälle råkar klappa till sin unge son med en termos när han bråkat i bilen så att han blir medvetslös.
I år har amerikanerna kunnat se hur Roberta, vid fyllda 96, kampanjar för sin son med besked. När hon i en direktsänd TV-intervju fick frågan vad de konservativa ska göra som är tveksamma inför John McCain, svarade hon: ”De får väl hålla för näsan när de går och röstar på min son”.
När hon nyligen var på resa i Italien vägrade en biluthyrningsfirma att hyra ut bil på grund av hennes ålder. Då gick hon tvärs över gatan och köpte en bil.
Lika introvert och tystlåten som John McCains far var, lika utåtriktad är hans mor. McCain berättar om hur han som ung, de gånger fadern var hemma, satt tyst och lyssnade på när fadern och dennes kollegor satt och talade med varandra om olika militära händelser de varit med om.
När amerikanerna skulle landsätta sin Nordafrikastyrka i Marocco i november 1942 var fadern, ”Jack” McCain, kapten på ubåten Gunnel som fick i uppdrag att gå nära kusten där landsättningen skulle äga rum och fungera som fyr för de andra fartygen. Allt gick bra. Men när hon återvände norrut blev hon, eftersom det vid denna tid var ovanligt med allierade ubåtar i dessa farvatten, utsatt för flyganfall av amerikanska bombplan som tog henne för att vara tysk.
När man sedan fortsatte norrut mot Nordsjön blev hon vid flera tillfällen jagad av tyska ubåtar. Motorhaveri gjorde Gunnel försvarslös en tid och när man fick igång maskinerna klarade man bara nio knop och hade varit ett lätt byte om man upptäckts. Nio dagar tog det att nå närmsta flottbas, Falmouth i södra England. John McCain skriver:
”Ubåtsflottan satte stort värde på individuella initiativ hos sina kaptener, särskilt i krig. Långa patrulleringsupprdrag, bristfällig kommunikation med land, strider med fienden ofta utförda på egen hand, livsavgörande beslut enkom i händerna på skippern, det var villkor som passade min fars personalitet perfekt. Det är ett unikt liv man lever på en ubåt, sa han. Du är ute på egen hand, totalt avstängd från världen.”
Ett helvete på Sjökrigsskolan
McCain skriver att hans far aldrig beordrade honom att gå i hans och farfars fotspår, alltså på sjökrigsskolan i Annapolis. Och han var inte alls säker på att han ville bli officer i flottan. Och han hade mycket svårt att ta den disciplin som sjökrigsskolan stod för. Han var flera gånger nära att åka ut på grund av olydnad. Att städa och bädda var inte McCains bästa gren.
Och hans temperament gjorde inte saken bättre. Men han såg till att ta examen från den treåriga officersutbildningen, även om han tillhörde dem med sämst betyg 1958 Idag går McCains äldste son ”Jack” på Sjökrigsskolan, och en yngre son, James, som just kommit hem från tjänstgöring i Irak, ska börja där till hösten. Det berättade Jack för flottans skoltidning GoMids förra veckan.
Väljer att bli pilot
John McCain tvekar om han ska fortsätta inom flottan, och en mellanväg blir att satsa på att bli stridspilot. Under sina första placeringar fortsätter han att ha problem med auktoriteter och festar hejdlöst utanför baserna där han är stationerad. Men ju mer han får flyga och leva upp till sin längtan efter äventyrligheter desto mer börjar han uppskatta sitt yrkesval.
För att få tjänstgöra som pilot på hangarfartyg ute på de stora haven begär han förflyttning till en avlägsen bas som instruktör för att snabbare nå nödvändiga kvalifikationer. Och den ödsliga basen hjälper honom också att minska på festandet, medger han öppenhjärtigt.
Störtar i havet
Under en övning får han motorhaveri på låg höjd och planet slår honom medvetslös när det träffar vattenytan. När planet når havsbotten återfår han medvetandet och lyckas efter stora svårigheter ta sig ur och upp till ytan.
Hans ådrar sig inga allvarliga skador. Och han når sitt mål att bli placerad som stridspilot på hangarfartyget USS Intrepid som han seglar till Medelhavet med. Senare omplaceras han till det större hangarfartyget USS Enterprise.
Utanför Kuba under Kubakrisen
I oktober 1962 blir piloternas permissioner indragna och de flyger ut sina plan till USS Enterprise som satt högsta fart söderut. De får inte veta vad som hänt förrän president Kennedy håller TV-tal till nationen och berättar att Sovjetunionen håller på att placera ut kärnvapenmissiler på Kuba.
Under Kubakrisen patrullerade alltså McCain i vattnen mellan USA och Kuba. Han berättar:
”Atmosfären ombord var ganska spänd. Piloter och besättningsmän utvecklade dock en kall, affärsmässig attityd till uppdraget. Ofrånkomligt var vi, naturligtvis, ivriga som f-n, men på ytan behöll vi vår strama, återhållsamma image. Efter fem dagars började spänningen lätta, när det stod klart att krisen löstes med fredliga medel.”
Under stationering i land hade McCain utvecklat, som han skriver, en ”seriös romans” med Carol Shepp, som var frånskild tvåbarnsmor. De gifte sig 1965. McCain adopterade hennes söner Doug och Andy och de fick en dotter, Sidney. Efter en ny långsegling till Medelhavet, denna gång med USS Enterprise, hade McCain tröttnat på rutinerna i fred. Han ville uppleva strid – och sökte därmed omplaceras till Vietnam.
Överlever explosivt inferno på Forrestal
I december 1966 fick han order om att inställa sig på hangarfartyget Forrestal som avseglade från USA till bortre Asien via Suezkanalen. Man hade inte hunnit flyga särskilt många uppdrag i kriget då en av amerikanska flottans värsta olyckor inträffar på däck i juli 1967.
McCain sitter i sitt plan, startklar, när en missil avfyras pga elfel från ett annat plan på däck. Missilen träffar McCains plan. I eldhavet hoppar han blixtsnabbt ut och lyckas oskadd ta sig därifrån. Andra piloter brinner inne och många av sjömännen ansvariga för att släcka eldsvådor ombord dör när olika bomber på däck exploderar. 134 man mister livet. Eftersom branden sprider sig nedåt i hangarfartyget blir släckningsarbetet svårt. När elden är släckt är fartyget stridsodugligt.
McCain är frustrerad eftersom han ännu inte har någon krigserfarenhet. Då dyker förfrågan upp om de nu fartygslösa piloterna vill tjänstgöra på hangarfartyget Oriskany. McCain tackar ja En tredjedel av piloterna på Oriskany hade dött eller blivit tillfångatagna i bombräder över Nordvietnams militära anläggningar.
Nedskjuten över Hanoi
McCain hade tjänstgjort i mindre än en månad när en legendarisk pilot, Bryan Compton, skulle leda en särskilt riskfylld räd mot en eltransformator i huvudstaden Hanoi. Eltransformatorn hade tidigare varit ett förbjudet mål, eftersom risken för civila offer var för stor. McCain noterar i boken att president Lyndon B Johnson och försvarsminister Robert McNamara detaljstyrde krigsinsatserna från Washington och man var mycket noga med att civila inte fick drabbas.
Nu hade man dock fått nya precisionsbomber med större träffsäkerhet och därför fått tillstånd att bomba denna infrastruktur. Men anläggningen låg i ett mycket välförsvarat område, mitt i huvudstaden. Risken att skjutas ner av luftvärn eller sovjetiska missiler var mycket stor.
McCain var denna oktoberdag 1967 självsäker inför sitt 23:e bombuppdrag, det första amerikanska över Hanoi. Dagen innan hade han slagit ut en flygplats och flera sovjetiska MiG-plan på marken. När gruppen av små bombplan närmar sig Hanoi blir fiendens eld värre än McCain någonsin upplevt. Planen har förvarningssystem när missiler söker och låser dem som mål. Just när McCain ser målet för bombräden, förvarnar planet att en missil är låst mot hans plan.
Normalt ska piloten i detta läge göra en kraftig gir eftersom missilerna på den här tiden inte klarade samma G-krafter som planet. Men McCain ville inte avvika från målet för att flyga in genom denna helvetes motelden en gång till. Han fäller bomberna över målet, men sedan hinner han inte påbörja giren innan vingen är bortskjuten och planet faller.
Han skjuter ut sig med katapultstolen, men eftersom planet är i spinn öppnar sig inte toppfönstret tillräckligt snabbt, så han slår i det och bryter båda armarna och vänster ben. Han hamnar i en damm och sjunker till botten. Han sparkar med höger ben för att komma upp till ytan, samtidigt som han inte riktigt förstår varför han inte kan använda armarna. Han sjunker ner igen och förlorar medvetandet.
Han vaknar till när civila vietnameser dragit upp honom, bara för att uppleva hur de börjar sparka och slå honom. Han känner hur någon sticker en kniv mot skrevet. Plötsligt stiger en kvinna fram och motar bort folkmassan, McCain tror att hon var sjuksköterska. Kort därefter kommer en militärjeep som transporterar honom till en fångenskap som kom att vara i nästan sex år.
Torterad krigsfånge – i nära sex år
McCain får ingen läkarvård och hans tillstånd försämras dag efter dag: feber och han gick ut och in ur medvetslöshet. Vattnet han fick var skitigt och han spydde. Han låg i sina spyor, urin och avföring.
McCain bad om läkarvård, men han fick beskedet att ”det är för sent”. Han trodde att de skulle lämna honom att dö. Men så kom ett befäl rusande och sa ”Din far är en viktig amiral. Vi ska ta dig till sjukhus”. Ubåtskaptenen hade stigit i graderna och blivit fyrstjärnig amiral med befäl över Stillahavsområdet, där Vietnam ingick.
Inledningsvis fick McCain lindrigare behandling än många andra, skriver han. Kommunisterna ville använda honom i propagandakriget. Ledaren Ho Chi Min hade sagt att kriget inte kommer att vinnas i Vietnams djungler utan på gatorna i Amerika.
McCain fick primitiv hjälp med benbrotten och placerades hos andra amerikanska krigsfångar. Men inom ett år stod det klart att McCain inte frivilligt tänkte låta sig friges utan att de som suttit längre i fångenskap frigavs samtidigt. Och därmed kunde inte
kommunisterna pressa honom till att spela in förnedrande erkännanden om amerikanska krigsbrott och uttalanden om att Amerika borde ge upp.
När de hösten 1968 förstod att han inte skulle ändra sig, startade en brutal misshandel där benbrotten slogs upp och flera revben bröts. Tortyr utfördes genom att man band honom så att smärtan blev outhärdlig. Men värst var att han placerades i isoleringscell under två års tid.
Det är lätt att bli galen när man är instängd i en liten cell vars enda utsikt är en springa i dörren, skriver McCain. Han fick komma ut ur cellen en gång i veckan för att tvätta sig, samt för nya förhör som innebar mer misshandel. Man skapar sig en egen fantasivärld, skriver McCain, men om man är isolerad för länge blir man för evigt fånge i fantasivärlden och kommer aldrig tillbaka. Han såg det senare, bland andra krigsfångar. Det som räddade McCain var att man kunde knacka i väggarna. Efter en tid utvecklade fångarna ett enkelt kodsystem. Men det gällde att inte bli upptäckt, för då blev man misshandlad.
Totalt avskurna från omvärlden
Den psykologiska tortyren var också utbredd. Värst var när kommunisterna i förtäckta ordalag gjorde klart att han aldrig skulle bli fri. Fångarna fick ingen information om att de kära där hemma i USA visste att de levde eller om regeringen jobbade för deras frigivning. Hur isolerade de var framgår av följande mening av McCain:
”Under 1972 informerade [propagandaofficeren] oss oavsiktligt om att Amerika hade landat på månen [tre år tidigare] då hon spelat upp en del av ett valkampanjtal av George McGovern som kritiserade Nixon för att ha landat människor på månen men misslyckats att avsluta kriget.”
McCain tar inte upp det — men lägg märke till hur det demokratiska partiets kritik av kriget användes som propaganda av kommunisterna för att bryta ner amerikaner i krigsfångenskap.
Psykiska pressen upphörde aldrig
Ambitionen hos kommunisterna var att bryta ner amerika-nerna och få dem att vända sig mot USA. Åtgärder i den riktningen pågick hela tiden. Vid ett tillfälle gav John McCain efter. Det var sedan han svårt misshandlats och de vägrade honom vård om han inte ställde upp på en ”intervju” där han erkände krigsbrott och beskrev kriget som olagligt.
Han skriver om hur han kände det som att svika sitt land, sin far och sin heder att ge efter för fienden. Men han bröt ihop en gång i denna miljö, där amerikaner misshandlades till döds — McCain nämner flera namn på dem som stod emot, men fick betala med sitt liv.
Till slut — i mars 1973 — släpptes McCain ur fångenskapen, efter det att Nixon julen-72 bombat Hanoi sönder och samman. Även om de som krigsfångar kunde ha träffats, jublade de över att USA äntligen visade sin fulla militära kapacitet. McCain berättar att efter den bombkampanjen blev fångvaktarna vänligare.
Men för livet
På grund av den dåliga vård han fick för sina benbrott kan han i dag inte lyfta armarna över axelhöjd. Han kan således inte kamma sig. Och de är därför hans segergest består i att hålla armarna rakt ut och tummarna uppåt, istället för att vinka.
Men i övrigt är hans psykologiska ärr få. Han skriver om sin rädsla i och efter fångenskapen:
”Ljudet från rasslande nyckelknippor och fumlande med lås om natten hade effekten av plötslig eldgivning. Jag satte mig blixtsnabbt upp, skräckslagen och med ett hjärta som bultande så högt att vakter borde kunnat höra det. Åren efter det att jag kom hem led jag aldrig av flashbacks eller posttraumatiskt stressyndrom. Men under lång tid blev jag spänd när jag hörde nyckelknippor rassla, då jag för ett ögonblick kunde känna av den gamla skräcken.”
Han förklarar dessa lindriga symptom med att han var yrkesofficer, tränad för den händelse att han skulle bli tillfångatagen. Han var också 31 år gammal när han blev krigsfånge, inte 19-20 år som många av de värnpliktiga grabbarna. De var i Vietnam därför att staten tvingat dem, medan McCain var där frivilligt. Han hade ingen att skylla på.
Nytt hem i Arizona
McCain fortsatte sin tjänstgöring inom flottan, men äktenskapet höll inte. 1980 gifte han sig med läraren Cindy Lou Hensley och flyttade till hennes delstat, Arizona. De fick barnen Meghan, John “Jack” och James. Cindy tog initiativ till att de adopterade föräldralösa Bridget efter ett besök hos Moder Teresa i Indien. (Bilden: fru Cindy och sonen “Jack”)
I Arizona inledde McCain sin nya karriär som politiker. Cindy och hennes familj var välkänd, men varför skulle arizonaborna rösta på McCain? När han på valmöte fick frågan varifrån han kommer, svarade han: ”Jaaa, om man ser till var jag bott längst, så är det i
Hanoi.”
Arizona tog McCain till sitt hjärta, vilket resultaten i kongress– och senatsvalen visar:
VALRESULTAT för McCain
Kongressledamot
1982: 89.161 röster (66%)
1984: 162.418 röster (78%)
Senator för Arizona
1986: 521.850 röster (60%)
1992: 771.395 röster (56%)
1998: 696.577 röster (69%)
2004: 1.505.372 röster (77%)
I Washington blev han, som han i nu pågående valrörelse säger, ”en soldat i Ronald Reagans revolution”. Under 1990-talet kom han dock att avvika från republikanska partiets majoritetsuppfattning i några frågor. Det, tillsammans med hans korthuggna och raka svar, har gjort honom folkkär. Han är sin egen. Han går inte i någons ledband. Om det behövs kan han attackera de stora och mäktiga.
McCain och skatterna
På vissa punkter anser jag kritiken mot John McCain från höger är riktig. McCain röstade emot president Bushs skattesänkningar 2001 och 2003. Han motiverar det med att sänkningarna inte motsvarades av motsvarande nedskärningar i kostnaderna, vilket lett till budgetunderskott. I det har McCain en poäng.
Republikanerna har inte varit duktiga på att skära i konstnaderna, tvärtom är många till höger kritiska mot att statens kostnader har fått öka i samma takt som tillväxten. På denna punkt har dock McCain varit pålitlig. Han har röstat emot kostnadsökningar.
Och häri ligger ju något beundransvärt – McCain har avstått från att rösta på det lätta och populistiska: sänkta skatter och ökade kostnader.
McCain misslyckade immigrationsförslag
En annan fråga där McCain får kritik från republikaner är hans vilja att låta illegala immigranter komma undan med böter, för att sedan få permanent uppehållstillstånd, trots att dessa trängt sig före dem som på laglig väg söker sig till USA. Detta förslag föll förra året, och McCain säger att han tagit intryck av kritiken. Han betonar nu att gränskontrollen måste fungera, alltså hindra nya folkströmmar från att illegalt ta sig in i USA, innan man börjar söka lösningar för dem som redan är i USA.
Men att kalla McCain för svikare är fel, för även nuvarande partiledare, president Bush, stod bakom detta förslag. McCains samarbete med demokrater En del republikaner litar inte på McCain eftersom han emellanåt samarbetar med demokrater. Det tycker jag är orättvist om man ser till vad McCain uppnått.
Största segern är ju att McCain, genom att göra upp med sju demokratiska senatorer, fick senaten att gå till omröstning
om de två konservativa domare till Högsta domstolen som Bush nominerat: John Roberts och Samuel Alito.
Dessa två utnämningar är presidentens största segrar under hans andra mandatperiod. Inte ens Ronald Reagan lyckades med detta. Och förtjänsten är till stor del McCains.
När kampanjen kollapsade
När presidentvalrörelsen drog igång 2007 trodde McCain att han tidigt skulle kunna säkra nomineringen. Men pga de frågor jag nämnt ovan fanns stora betänkligheter mot honom.
I somras, juli 2007, kollapsade McCains kampanj. Han hade inga pengar och fick sparka 50 anställda. Han la också om strategin genom att sparka två topprådgivare. Tidningarna skrev att kandidater som råkat så här illa ut i början av en valkampanj aldrig
kom tillbaka. Det var nu Rudy Giuliani tog över initiativet. Tidningarna dödförklarade McCains kampanj.
Men McCain gav inte upp. Han bestämde sig för att i buss köra runt i de tidiga, små delstaterna, särskilt New Hampshire. Är man utan pengar så är man. McCain satsade på att möta väljarna ansikte mot ansikte.
Och kampanjen funkade! I januari vann McCain i New Hampshire mot alla odds. Det satte igång en kedjereaktion där väljarna i andra delstater började minnas vad de gillade med McCain.
Ny kampanjstab
Det är fem personer som kom till McCains hjälp när han låg som sämst till: Den nye kampanjgeneralen Rick Davis, Ronald Reagans kampanjrådgivare Charlie Black, Mark McKinnon som jobbat med PR också för Bush, Steve Schmidt som vände guvernör Schwarzeneggers dåliga siffror inför dennes omval, samt den ende som jobbat med McCain i årtionden, talskrivaren Mark Salter. Detta järngäng såg till att forma McCains kampanj från sammanbrott till seger.
Man kan nog säga att valet av dessa medarbetare – och att personer av denna kaliber var beredda att ställa upp – räddade McCains kampanj. Det är ett klart utslag av utmärkt ledarskap i kris.
McCain var beredd att fimpa hela den kampanjorganisation som inte visat sig effektiv, för att börja om från början. Vilken svensk politiker hade våga göra något sådant? Ingen.
Och när denna artikel publiceras på internet har McCain precis presenterat sitt val av vice president: Sarah Palin, guvernör i Alaska. Även det valet anses vara djärvt och riskfyllt, helt i enlighet med den personliga karaktär som kännetecknar McCain.
Livsfilosofi
När jag läst McCains självbiografi är han öppen om sin omognad som ung, sin envishet och ibland heta temperament. Men han konstaterar att han med åren av erfarenhet och umbäranden lärt sig att man har ett större ansvar än sig själv, och att man i längden inte kan leva utan stöd i gemenskapen. Viljan att tjäna något större än sig själv sitter djupt hos McCain sedan tiden i fångenskap. Men han tänker inte låta hänsynen gå så långt att han tummar på att säga sanningen om vad han tycker.
När äldste sonen började på sjökrigsskolan sa han, ”Låt bli att ljuga, fuska eller stjäla—allt annat är tillåtet”. Alltså: lyd inte dina befäl om de har fel, men stå för konsekvenerna, bestraffningen. Det var så McCain själv agerade som ung. Och fortfarande gör på sätt och vis.
DICK ERIXON
Ur Frihetsjournalen nr 8 (februari 2008)