Artikel i Svensk Linje (nr 2, 2009) :
Hur långt kommer Moderaternas pragmatism att sträcka sig? Dick Erixon, debattör och bloggare, ser oroande tecken i de Nya Moderaternas retorik.
Trots att marschen mot mitten pågått länge, blev jag förvånad när arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin öppnade för skattehöjningar under Moderaternas kommunala konferens i Örebro nyligen.
Det är ju att ta steget över från mitten till vänstersidan i svensk politik. Inte ens folkpartiet och centerpartiet förespråkade skattehöjningar när Olof Palme i snabb takt såg till att öka skattetrycket under 1960- och 70-talen. FP och C var emot, men när S väl genomdrivit höjningarna accepterade man snabbt det nya högre skattetrycket.
Men Nya Moderaterna är nu än mindre emot skattehöjningar: Sven Otto Littorin sa att skattehöjningar i kommunerna ”inte kan uteslutas” för att värna ”välfärdens kärna”. Och när MUF granskat hur moderatledda kommuner agerar, finner man att 31 valt att höja skatten och bara 11 kommuner valt att sänka den.
Har Moderaterna blivit ett skattehöjarparti?
Riktigt så illa är det inte. Statsminister Reinfeldt svarade att han inte vill se skattehöjningar när han fick frågan, och tillade att han i första hand ser att andra åtgärder vidtas i kommunerna.
Det är också budskapet till kommunpolitikerna i det styrdokument kring ekonomi och välfärd som partistyrelsen presenterade i Örebro. Där heter det att medborgarnas ”förväntan på att få en god samhällsservice trots försämrade ekonomiska utsikter” kvarstår. Detta sedan resurserna för välfärdstjänster under tjugofemårsperioden 1980-2005 vuxit med 42 procent i kommuner och landsting (justerat för prisförändringar). Det kan relateras till att befolkningen under samma tid vuxit med nio procent.
För att klara dessa höga förväntningar gäller det för moderata företrädare att ”visa gott ledarskap” och ”använda de resurser som finns på ett mer effektivt sätt”. Det medför ”behov av att göra tuffa prioriteringar” och ”nödvändigt att prioritera bort” det som inte är centralt i den kommunala verksamheten. Ekonomin kan också stärkas genom att ”förbättra näringslivsklimatet” i kommunerna.
Och styrdokumentet talar faktiskt inte om höjda skatter som en lösning, utan nämner höga skatter i negativ mening: ”Kommuner med hög kommunalskatt, nedfläckat varunamn eller låga meritpoäng när det gäller kvalitet i välfärden har en betydande konkurrensnackdel”.
Samtidigt ska moderaterna ”garantera människors trygghet och en god välfärd åt alla”. Därför kommer regeringen till år 2010 successivt tillfört kommunsektorn 28 miljarder kr mer per år jämfört med 2006.
Budskapet är alltså extremt pragmatiskt, om uttrycket tillåts. Prio ett är att välfärden ska tryggas. Men det borde kunna ske utan skattehöjningar. Så kan man nog sammanfatta budskapet.
Men också på andra områden dyker märkligt vänsterinriktade signaler upp från Moderaterna. Exempelvis regeringens häpnadsväckande principiella avsteg från att inte använda statliga pensionsfonder i politiska syften. Regeringen har beslutat att AP-fondernas ledningar inte bara själva ska avstå från rörlig lön (bonus) utan också att de aktivt ska använda statligt aktieägande i privatföretag för att tvinga dem genomföra politiskt korrekta beslut, i detta fall verka för att bonusar försvinner i börsbolag.
Därmed öppnar man ju slussarna för en S-V-MP-regering att framföra allehanda politiska krav gentemot företag via dessa gigantiska pensionsfonder. Alliansen öppnar dörren för fondsocialism, bakvägen.
Dessa signaler gör mig orolig. Att hålla igen med borgerlig politik för att inte skrämma bort mittenväljare är för mig en både begriplig och respektabel taktik för att vinna regeringsmakten. Men det är ju något helt annat om partiledare och statsråd bytt borgerliga värderingar mot socialistiska därför att man gillar den makt statssocialismen ger regeringen.
Att hålla igen – exempelvis genom att inte föreslå avskaffad värnskatt, även om allt fler bedömare är ense om att skatten inte inbringar en krona till statskassan – är en taktik jag begriper. Man undviker att dra på sig kritik från oppositionen. Men när regeringen själv aktivt tar initiativ till socialistiska maktinstrument genom att partipolitisera AP-fonderna, handlar det om något helt annat. Det är en vänsterpolitik man inte är nödd och tvungen att tillgripa. Att oombedd driva vänsterpolitik är för mig helt obegripligt.
Därav min frågeställning: Hur långt till vänster tänker Nya Moderaterna gå? Och varför?
När jag var medlem i Centerpartiet kritiserade jag hårt partiledningen under ledning av Olof Johansson, Per-Ola Eriksson och deras i det S-märkta finansdepartementet utplacerade sambandsman Anders Ljunggren (tidigare CUF-ordförande), för att de tappat alla sina värderingar i extas över att få vara med och ratta statens spakar. Makten i sig är så berusande och underbar att man blir fartblind och inte ser till syftet med makten.
Pragmatism används som svepskäl för att inte fatta beslut som minskar statens makt – det vill säga minska den makten man själv just kommit i besittning av.
Jag börjar misstänka att ordern till AP-fonderna fattades därför att man kunde fatta det. Någon tanke på om det var principiellt och ideologiskt rätt eller fel hade man inte. Att agera, att besluta, att slå näven i bordet och visa sin makt var mer lockande. Makten att kunna styra dessa enorma sparkapital gav ett sådant lyckorus att man inte kunde låta bli.
Om det är så, är det illa. Då har makten redan korrumperat Alliansen. Alla löper risk av korrumperas av makten. SVT-dokumentären om Ebbe Carlsson visade nyligen hur det tog sig uttryck inom Socialdemokratin på 1980-talet.
Vi som inte tillhör makten, men räknas som nuvarande makthavares vänner eller sympatisörer, har en skyldighet att påpeka om denna risk för maktmissbruk.
Regeringen, och särskilt stats- och finansministerpartiet, får inte tappa sin värdegrund, sin kompass. Pragmatism är försvarbar, men bara till en viss gräns. Träder man över den gränsen förlorar man inte bara sin identitet, man kommer också att förlora anseende och i längden regeringsmakten.
Det är viktigt att Moderaterna diskuterar var gränsen för pragmatismen går, och att ständigt ifrågasätta hur långt till vänster man kan gå utan att förlora sin själ. Sådan vaksamhet ger ett mentalt skydd mot att, åtminstone omedvetet, tappa sin identitet och värdebas.