Det vanligaste ordet i kriminalpolitisk debatt, också i gårdagens SVT-Debat, var ”vård”. Men kriminella handlingar är ingen sjukdom. Brottslighet handlar om rätt och fel. Men här har kriminologerna i 30 år lyckats fördriva det moraliska perspektivet, för att tala om vård och därmed relativisera kriminaliteten. Den handlar inte längre om rätt och fel, om rättsskipning, utan om att tycka synd om dem som gör fel.
En förklaring till denna ideologiska kantring förklarar i sin Expressen-koumn Anna Dahlberg, Kriminologernas dolda agenda:
Även Eckert Kühlhorn, professor emeritus i sociologi, menar att det finns en tydlig slagsida i svenska kriminologers forskning:
– Kriminologerna är starkt ideologiskt orienterade. Det inte är fel på brottslingarna, menar man, utan på samhället. Kriminologin har genom alla år varit en ideologisk proteströrelse mot den etablerade juridiken.
Denna ”68-faktor” verkar vara en nyckel om man ska förstå det perspektiv som ligger till grund för mycket av den kriminologiska forskningen … Denna radikala eller extremliberala skola återfinns även i många andra länder, såsom USA och Storbritannien. Skillnaden är att det i dessa länder också bedrivs en mer konventionell och empiriskt inriktad forskning.
Det är dags att få rätsida på kriminalpolitiken. Rättsskipning ska ske först: rättvisa handlar om att sona sina brott. På det sättet uppnår den kriminelle försoning. Det är en sak. En annan sak är att man under botgöringen också får vård. Dessa två skilda och distinkta uppgifter får inte längre blandas bort. (Andra intressanta bloggar om politik, brott, kriminalpolitik, våld, nödvärn, polis, fängelse, Engla, sorg, SVT)