I den norska liberal-konservativa tidskriften Minerva har jag en artikel där jag analyserar Alliansregeringens strategiska val inför framtiden, To ansikter, tre veivalg.
I svensk debatt brukar två vägval stå emot varandra: radikalare liberal politik eller fortsatt utslätning för att locka s-väljare. Men jag vill visa att det kan finnas ett tredje vägval. Här ett utdrag ur artikeln:
En tredje strategisk väg
Att skapa fler arbete var det överlägset viktigaste vallöftet 2006. Här måste Alliansen leverera ett trovärdigt utfall om man ska kunna vinna nästa val. Och det finns konkreta och vetenskapligt väldokumenterade åtgärder att vidta för att öka sysselsättningen: avreglering av arbetsmarknaden.
Den globala konjunkturavmattningen gör helt enkelt Reinfeldts försiktiga strategi farlig. Om regeringen sitter med armarna i kors och vägrar reformera arbetsmarknaden stiger arbetslösheten och minskar möjligheterna till återval.
Även om liberala reformer på arbetsrättens område upplevs som radikala, ja, revolutionära, i Sverige kan de vara räddningen för regeringen. En sådan radikalisering skulle för det första ingjuta nytt hopp hos företagen, stärka deras konkurrenskraft och därmed rädda regeringens löfte om fler i arbete. För det andra skulle borgerliga väljargrupper bli på bättre humör. Regeringen tar strid i en viktig ideologisk fråga.
För det tredje borde Alliansens strateger nu ha lärt sig att oppositionen anklagar regeringen för ”högerpolitik” vare sig man bedriver sådan eller inte. Man kan möta de anklagelserna med offensiva åtgärder som ger resultat, eller defensivt förneka att man driver någon annan politik än socialdemokraterna.
I valrörelsen 2006 tog Alliansen strid med socialdemokratin på noga utvalda områden, istället för att som i tidigare val utmana dem på alla fronter samtidigt. Det visade sig vara klokt. Detsamma kan ske 2010, men eftersom det då råder en annan och sämre konjunktur, kan man byta ut de politikområden där man tar strid och där man ligger lågt. År 2010 kan Alliansen avstå från nedskärningar i bidragssystemen, för att istället förespråka förnyelse i arbetsrätten.
Man kan desarmera radikalismen i sina förslag genom att föreslå liberaliseringar ”på kanterna”. Då angriper man utanförskapet där det är som störst, och samtidigt blir det en mindre andel väljare som påverkas.
Redan i förra valrörelsen föreslog centerpartiet att ungdomar upp till 26 år skulle undantas från arbetsrättslagstiftningen. Detta för att sänka trösklarna för unga att komma in på arbetsmarknaden. Om företag kan avskeda unga lättare, kan man också lättare anställa.
En annan grupp som drabbas av de rigida trygghetsrättigheterna i svensk arbetsrätt är småföretag. Om ett företag med tre anställda, utökar personalstyrkan med en person som visar sig inte passa in, kan det leda till ekonomisk katastrof för företaget. Därför låter småföretag bli att anställa. Alliansen borde befria företag upp till 10 anställa från arbetsrättens krav. Det skulle stimulera småföretag att växa, eftersom det kan ske med mindre risk.
En tredje liberalisering av arbetsmarknaden vore att inrätta ekonomiska frizoner i storstädernas betongförorter där andelen invandrare är hög, liksom andelen arbetslösa. Företag som etablerar sig här borde också befrias från arbetsrätten. Detta för att också här underlätta vägen in i arbetslivet.
Gemensamt för dessa åtgärder är att de inte ”drabbar” huvuddelen av väljarkåren. Åtgärderna sker på marginalen och nackdelen med försämrat anställningsskyddet vägs mer än väl upp av att människor som inte haft arbete kan få ett.
De här åtgärderna rubbar inte den fundamentala strukturen i ”den svenska modellen”. Men för att uppnå politikens högsta och viktigaste målsättning, fler i arbete, får man i vissa avgränsade snitt liberalisera systemet för att skapa nödvändig flexibilitet och sänkta trösklar in i arbetsmarknaden.
För att ytterligare tona ner det radikala i Alliansens samlade politik kan man lova att inte skära mer i bidragssystemen och inte dra ner på offentlig service. Dessa åtgärder kan behövas under lågkonjunktur.
På detta sätt skulle Alliansen behålla fokus på det övergripande målet, minskat utanförskap och fler i arbete, utan att framstå som alltför radikal.
Jag tror Alliansens uthållighet i budskapet om arbetslinjen, även om de konkreta åtgärderna skiftar, kan förstärka väljarnas uppfattning om regeringsduglighet. Oppositionen kommer att tala om social nedrustning och högerpolitik, men det kommer man att göra i vilket fall. Skillnaden är att om Alliansen inte gör något åt arbetsrätten kan oppositionen också anklaga regeringen för att inte nå målet om fler i arbete.
Frågan är vilket som är viktigast: att upplevas som mjuka, lagom och mitten, eller att nå resultat? Jag menar att det är viktigt att nå resultat. Men göra det på ett sätt som kan upplevas som någorlunda lagom.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen)