Det är lugnt i Frankrike. Inga strejker. Och det beror inte på att president Nikolas Sarkozy övergivit vallöften om att liberalisera fransk arbetsmarknad. Economist rapporterar i The reformist president:
Fackföreningarna har mycket att klaga på. Efter en långsam start har Sarkozy sedan i april fått ny vind i seglen. Finansminister Christine Lagarde har fått igenom en lag för ”modernisering av ekonomin” som minskar byråkratin för entreprenörer och skapar ny konkurrenskraft i handelssektorn. Pensionsåldern har höjts med ett år. Företag har nu rätt att förhandla direkt med företagets anställda, istället för med centrala fackliga organisationer, om avsteg från 35-timmars veckan. Arbetslösa får sänkta förmåner sedan man avvisat två anvisade jobb. Arbetet vid hamnarna, ett av fackföreningsrörelsens starkaste fästen, privatiseras. Listan kan göras lång.
Fackföreningarna har försökt mobilisera mot liberaliseringarna. När den mäktigaste av fackföreningar, den kommunistkontrollerade Confédération Générale du Travail (CGT) ordnade en endagsstrejk i juni mot möjligheterna till avsteg från 35-timmarsveckan hoppades man samla en miljon personer i demonstrationer på gatorna. Men enligt sina egna uppskattningar kom bara hälften. I offentliga sektorn gick bara 4 procent ut i strejk — en nedgång från nära 8 procent under protestdagen i maj.
Det är för tidigt att dra slutsatsen att Sarkozy brutit nacken av fackföreningarna. Men något har förändrats. ”Vi ser definitivt en vändpunkt”, säger Eric Chaney, chefekonom för Morgan Stanley i Europa. “Fackföreningarna har inte visat sig vara så starka som folk tror.”
Det känns konstigt att skriva det, men Sverige har kanske ett och annat att lära av Frankrike…
(Andra intressanta bloggar om politik, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, tillväxt, arbetsmarknad, )