M-taktik om skatter mer än maktbegär?

Många förundras över Fredrik Reinfeldts nya budskap från Moderaterna inför nästa års val: inga fler skattesänkningar.
I Dagens Industri skriver Tobias Wikström på ledarplats:

Mest illavarslande för framtiden är att M-ledningen genom sin omsvängning ställer sig bakom doktrinen att skattesänkningar aldrig går att förena med värnad välfärd.

Det var också min första reaktion: Åh nej, nu går han ännu mer åt vänster.
Men vid närmare eftertanke behöver det inte vara en kapitulation. Tvärtom.
Regeringen har genomfört ett antal skattesänkningar som oppositionen accepterar och lovar att inte riva upp om de vinner valet. Det är en gigantisk seger för Alliansen. Under tidigare borgerliga regeringar har Socialdemokratin gått till val med löfte om ”återställare”, det vill säga att man ska rulla tillbaka centrala delar av den politik de borgerliga genomfört.
Inte så nu.
Det skapar ett annat läge, både taktiskt och strategiskt. Alliansen behöver inte försvara det man gjort, utan kan blicka framåt. Just det som många valstrateger menar är avgörande för en sittande regering. Men ack så svårt. Senast såg vi hur Norges socialdemokratiske statsminister Jens Stoltenberg gick i fällan att försvara det hans regering gjort och i övrigt attackera oppositionen. Defensivt. Defensivt. Så in i Norden defensivt. Och han gjorde brakförlust i valet förra månaden.
Alliansen behöver inte försvara skattesänkningarna i valrörelsen eftersom S lovar att inte riva upp dem. Därför kan de borgerliga flytta fokus över på oppositionens planhalva. Man kan tävla om vem som är bäst och duktigast välfärdskramare.
Man kan se det som ett taktiskt drag i spelet om makten. Genom att inte utmana mitten-vänsterväljarna kan man vinna ett historiskt tredje val i rad.
Men jag tror mer om Reinfeldt, Lööf, Hägglund och Björklund. Man kan nu, hoppas jag, på riktigt diskutera hur välfärdstjänsterna som utgör en så stor del av ekonomin ska bli bättre. Hur man kan få ut större effekt och kundnytta. Då behöver inte minst M självkritiskt granska hur valfriheten tagit form i exempelvis Stockholms stad (där opinionsraset är som störst för M). Det är där misstag har begåtts genom storskalig upphandling av exempelvis äldreomsorg. Då bibehålls en centralistisk kultur där brukarna inte stärks men där företag som Carema sätts i det offentligas ställe. Det blir en planekonomi förklädd till marknad. Det sämsta i båda systemen stärks.
Man bör istället se på kommuner som Nacka där de borgerliga vald att genom pengsystem ge makten över ”upphandlingen” åt brukarna. De kan välja mellan utförare som konkurrerar om kunderna. Det finns ingen bättre kvalitetsgranskning än när brukaren och dennes anhöriga får avgöra om utföraren är tillräckligt bra eller om man ska ta med sig omsorgspengarna och flytta till någon annan. Jag frågade ett kommunalråd i Nacka för en tid sedan, om de haft några vårdskandaler och svaret var nej.
Främst moderaterna i Stockholm och på central nivå behöver tänka om. De har haft storföretagen för ögonen (av gammal vana) och missar därför helt poängen med konkurrens och entreprenörskap i mindre företag. Just den sortens företag som passar bäst i sociala tjänstesektorn där personlig kontakt är en viktig del av kvaliteten.
Jag skrev en artikelserie tillsammans med en av landets första entreprenörer på välfärdsområdet, läkaren Erik Björn-Rasmussen som redan 1987 startade privat vårdcentral i Vällingby (med familjens villa som pant för företagets lån). Våra artiklar är tio år gamla, men de borgerliga har faktiskt inte sedan dess utvecklats nämnvärt i sin syn på hur valfrihet organiseras för att ge största nytta för medborgarna. Därför har jag inget emot att uppmana Reinfeldt och Alliansen att läsa dessa artiklar publicerade i Läkartidningen: Ingen söker vård i onödan och Patienternas efterfrågan feltolkas.
Om Alliansen koncentrerar sig på att utveckla innehållet i välfärdspolitiken är det faktiskt just nu mer angeläget än löfte om ytterligare skattesänkningar.

Rulla till toppen