Bland dem jag träffar finns en utbredd trötthet och uppgivenhet kring svensk politik. Vi har ordning och reda i ekonomin, men om idéer och värderingar för samhällets fortsatta utveckling finns inte en tanke. Det skapar en tomhet som undergräver och luckrar upp samhällets civilisatoriska fundament. Den sammanhållning och grundläggande känsla av gemenskap som är nödvändig för en demokrati är på väg att ersättas av allt hårdare motsättningar där särintressen gynnas och folket som arbetar och stretar bestraffas.
I de för vår tid stora frågorna — hanteringen av de krafter som vill slå sönder landet och skapa hat mellan grupper, kön och klasser — har de gamla partierna lämnat walk over. De är tysta som möss. De tillför ingenting.
Hur partiförutsättningarna har förändrats genom historien framgår tydligt av dagens Under strecket i Svd, där Bengt Schüllerqvist ger en träffsäker beskrivning av Socialdemokratins utveckling från splittrad rörelse till maktparti och tillbaka till splittrad och regeringsoduglig rörelse.
Socialdemokraterna är det tydligaste exemplet, men problematiken gäller också andra partier.
Vi väljare behöver helt enkelt nya partier som vågar vara med i dagens samhällsdebatt och ta diskussionerna som ligger i tiden och som avgör framtiden. Partier som ger svar på tal om klasshatsresor till Solsidan, bemöter integrationens kris med konstruktiva lösningar istället för att sticka huvudet i sanden, formulerar tydlig filosofisk förankring om vad medborgarskapet innebär och utmanar extremfeminismen på universiteten som tränger ut upplysningens grundläggande värderingar om saklighet och beprövad erfarenhet.
Jag upplever att de gamla partierna och medierna blir totalt villrådiga så fort något berör samhällets förändring från en isolerad inrikespolitik till en nationell politik som en del av en global värld. Man har inte förmåga att tillämpa sina förut av nationalstaten självklart avgränsade solidaritet till en situation där man har hela världens befolkning att förhålla sig till. Man vill inte sätta gränser för sin solidaritet och vägrar erkänna att det är vad man alltid gjort och fortsatt måste göra.
Ett civiliserat samhälle byggt på rättsstatens grunder måste balansera rättigheter med skyldigheter. Därför måste gränser sättas. Vi behöver gå från en utopisk solidaritet till solidaritet i vardagen. Det har dagens partier ingen mental beredskap att göra.
Vi behöver nya partier som utgår från en globaliserad värld och samtidigt kan se vad en enskild nation har att besluta och ta ansvar för. Hittills finns bara ett nytt parti, Sverigedemokraterna, som förstår och förhåller sig till globaliseringen. De vill skydda det svenska högskattesamhället genom att bygga höga murar mot omvärlden. Något alternativ till detta finns ännu inte. De andra partierna sticker huvudet i sanden. Ett liberalt alternativ borde vara att möta globaliseringen med sänkta skatter och avregleringar för att göra det möjligt för svenskt näringsliv att kunna konkurrera. Ett liberalkonservativt alternativ skulle kunna vara att utöver en liberal ekonomi lägga tyngdpunkt på hur vi behöver bygga en ny nationell solidaritet på frivillighetens grund genom folkrörelser och filantropi.
Ingenting av detta finns. Bara gamla partier som vägrar erkänna den nya globala tidens utmaningar.
Jag är evinnerligt trött på dessa partier som mentalt lever kvar på 1900-talet. Jag är besviken på M, FP, C och KD som inte förmår ta in de nya och i många stycken totalt förändrade villkor som samhällsutvecklingen ställer politiken inför.
Därför vill jag se nya partier som tar sig an aktuella utmaningar, omsätter gamla och goda värderingar för den nya tiden vi redan är mitt uppe i.