De som oftast använder retoriken om att inte dela upp människor i vi och dom är de som ivrigast stigmatiserar och brännmärker sverigedemokrater som onda och företrädare för ett djävulens parti. Denna logiska kullerbytta har aldrig imponerat på mig. Retoriken är rent ut sagt korkad. Och den har hjälpt Sverigedemokraterna till den position de nu har i svenskt samhällsliv.
För egen del vet jag fortfarande inte säkert vad SD som parti ”egentligen” är. Men när jag läser Henrik Arnstads debattartikel i DN som beskriver SD som fascistiskt parti, slås jag av hur maktpolitiskt inriktad debatten om Sverigedemokraterna är. Detta är Mona Sahlins arv och bidrag till svensk politik: att fokusera på hur man umgås med (inte debatterar med/aldrig röstar med) SD. Dessa etikettfrågor har bara hjälpt SD eftersom de etablerade partierna framstår som gammaldags högadel som är för fina för att möta nykomlingar. Att som Arnstad vilja brännmärka SD är en strategi som prövats i ett årtionde och visat sig fullständigt misslyckad.
Tvärt emot Arnstad menar jag att man ska överge det maktpolitiska perspektivet, dvs bedöma SD enbart som aktör, för att istället övergå till ett värdebaserat perspektiv och analysera vad det är som får så många medborgare att rösta på detta parti.
Det betyder att man ska ta debatten om de samhällsproblem som SD profilerar sig på. Arnstad menar att det är en ”livsfarlig väg” som legitimerar fascistiska och rasistiska problemformuleringar. Fel. Det är när man inte tar debatten som man legitimerar. Historiska lärdomen från 1930-talets Tyskland var ju att motståndarna får sin vilja fram när man själv tiger. Det borde ju en historiker som Arnstad känna till.
Jag ser Sverigedemokraterna som ett tidens fenomen. De fyller ett tomrum eftersom de gamla partierna blundar för nya samhällsutmaningar i globaliseringens tidevarv. En mejllista som jag är med i diskuterar avslöjandet att delar av SD:s partiledning på fyllan gått bärsärkagång med järnrör på stan. En person skriver om SD:
Anledningen till att de växer är sannolikt att övriga partier har en invandringspolitik som inte överensstämmer med vad de flesta svenskar anser är rimligt. Och, dessutom, och i än högre grad, att sd ger en problembeskrivning som i mycket högre grad överensstämmer vad de flesta anser är verkligheten än den beskrivning som exempelvis Ullenhag och Lööf ger.
”Sjuklövern”, som SD kallar dem, verkar ju mer inrikta sin invandringspolitik på att få röster från sådana som mig (som utgör en mycket liten minoritet av väljarkåren) än de som är potentiella SD-väljare. Det kan man tycka är bra eller dåligt men det är en linje som kommer att ge ett, allt annat lika, större SD.
Eftersom de gamla partierna alla är för ökad invandring samtidigt som man förnekar de påfrestningar det innebär att nyanlända går arbetslösa och blir bidragsberoende i nästan ett årtionde efter ankomsten, fyller Sverigedemokraterna en roll som indikator på att de gamla partierna brister i sin verklighetsuppfattning.
Dessa väljare är varken fascister eller rasister. De är oroliga för att etablissemangen inte tar samtidens utmaningar på allvar. Och det enda alternativ man har är SD.
Om de gamla partierna tog till sig denna min analys, skulle de lägga sin besatthet av Sverigedemokraterna som parti åt sidan och istället se till de samhällsvillkor som oroar en icke obetydlig del av väljarkåren.
Jag har i boken Bortom multikulti (Axess, 2011) tagit upp de värsta retoriska misstag de gamla partierna gjort och som drivit oroliga i famnen på SD. En liberal invandringspolitik kräver liberalisering av arbetsrätten så att de nyanlända inte hamnar i bidragsberoende. Allt annat är lögner. Likaså: ju starkare välfärdsstat desto rigorösare gränskontroll krävs. Den som vill bevara välfärdsstaten måste erkänna att invandringen måste minimeras, annars hamnar de nyanlända i bidragsberoende.
Detta har inget av de gamla partierna erkänt. Man låtsas att man kan ha liberal invandring och stor välfärdsstat. Det är denna livslögn som är Sverigedemokraternas livsluft.