I dagens New York Times varnar Paul Krugman för de krav på budgetdisciplin som Europa rest som en följd av Greklands kris, The Third Depression:
Varför denna felaktiga inriktning? De hårdföra pekar på problemen som Grekland och andra europeiska länder för att rättfärdiga sina åtgärder. Och det är sant att lånegivarna har vänt sig mot regeringar med ökande underskott. Men det finns inga bevis på att kort siktig fiskal budgetpolitik mitt i en depression återskapar förtroendet hos långivarna. Tvärtom: Grekland har gått med på hård budgetgranskning, bara för att få se sin kreditvärdighet fortsätta sjunka; Irland har infört stora besparingar i offentliga utgifter, bara för att av marknaderna bli behandlad som ett värre fall än Spanien, som varit betydligt försiktigare i att följa de hårdföras medicin.
Det är nästan som att finansmarknaden förstår det politiker inte tycks fatta; medan långsiktigt budgetansvar är viktigt, är kraftiga nedskärningar i en depression, vilka därmed förvärrar den, självdestruktivt.
Så jag tror inte detta handlar om Grekland, eller om någon realistisk kalkyl om underskott och jobb. Det är en seger för en ortodoxi som har lite att göra med rationell analys utan vars logik är att det handlar om politiker som anser att uppoffringar och tuffa tag är det sätt på vilket man demonstrerar ledarskap i svåra tider.
Hans ord är naturligtvis som ljuv musik i Lars Ohlys och Thomas Östros öron: Öka skulderna! Höj bidragen! Strunta i följderna!
Men ingenting av Krugmans kritik gäller för Sverige. Den som velat visa ”dådkraft” är ju vänsteroppositionen som riktat mängder med argsinta krav på ”stimulanspaket” mot regeringen.
Regeringen Reinfeldt har däremot varit ansvarsfull från början — genom att inte satsa på ogenomtänkta ”stimulanspaket” i syfte att visa politisk potens (så som Mona Sahlin) — och därför inte behövt vidta några drastiska nedskärningar.
Hade Grekland och de andra haft en lika ansvarsfull syn på statsfinanserna hade de inte hamnat där de nu är.
Alliansen har ju faktiskt stimulerat ekonomin så som Krugman efterlyser, fast inte på det sätt han vill se: genom ökad politikermakt. Istället har Alliansen genom jobbskatteavdrag givit medborgarna ökad makt över sin ekonomi. Den privata konsumtionen har ju varit en viktig anledning till att svensk ekonomi inte sackat efter så mycket som prognoserna förutspådde.
Det kallar jag stimulans! Ge medborgarna tillbaka deras egen lön!
Men för en vänsterekonom som Krugman är det inte lika lockande som att öka statsutgifterna och därmed byråkraternas makt över pengarna.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, statsskuldkris, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism, alliansen,
regeringen, Paul Krugman)