Nalin Pekgul gjorde i sitt tal (se förra blogginlägget) också mycket intressanta definitioner för olika sätt att vara muslim.
Så här beskriver hon konservativa muslimer:
En del som kommer till [vår förortsverksamhet] är djupt troende och traditionella i levnadssätt och klädsel. De säger till oss som bryter mot deras traditioner att vi kommer att brinna i helvetet, men de är klara över att det är gud som fäller domen och själva tänker de tålmodigt vänta till domedagen. De upplyser sina medmänniskor om sin tro av omsorg för dem. Jag kallar dem konservativa eller traditionalister. […]
De konservativa [är] ofta så pass trygga i sin tro att de inte behöver någon vägledning av nya ledare. Många av de konservativa anser dessutom att islamisterna är för radikala i sin tolkning av islam.
Hennes beskrivning av fundamentalister löd så här:
Fundamentalisterna skiljer sig från de konservativa genom att de inte är beredda att kompromissa med det omgivande samhället. De vill leva till punkt och pricka efter vad som står i religiösa texter utan att anpassa tolkningen till tid och plats. De är förmodligen beredda att sätta religiösa texter före lagen. De kräver därför extremt stor acceptans av det omgivande samhället för sitt sätt att leva.
Och de mest extrema kallar hon islamister:
Det finns också en tredje grupp som liksom fundamentalisterna säger sig vara djupt troende och talar om straff men utan att ta efter fundamentalisternas levnadssätt. En del kan vara integrerade och ha fina jobb. Men de är otåliga och tänker inte invänta domedagen. De vill att guds rike ska förverkligas redan på jorden. Samhället ska styras enligt deras egen tolkning av Islam och de arbetar aktivt för att åstadkomma detta.
Hatet mot de västerländska demokratierna och deras livsstil är drivkraften, inte deras religiösa tro. Jag kallar dem islamister. […] De infiltrerar olika politiska partier. De trakasserar kvinnor för deras klädval och vill förhindra offentliga samtal om islam som de inte själva kan styra. […]
Islamisterna vänder sig med framgång till föräldrar som oroas av dåliga skolresultat, arbetslöshet och kriminalitet i närområdet. Föräldrar som själva har dålig kontakt med det svenska samhället upplever det samhälle de lever i som ohanterbart och smått kaotiskt. Islamisterna erbjuder en lösning: håll er till vår gemenskap, skicka barnen till våra skolor, lev muslimskt och låt oss kämpa för ett muslimskt präglat samhälle.
Och den fjärde och största gruppen kallar hon majoriteten av muslimer:
Sedan finns den stora majoriteten av muslimer som ber ibland och går till moskén ett par gånger om året vid de stora högtiderna och avhåller sig från fläskkött och alkohol. De betraktar sig som muslimer utan att religionen för den skull dominerar deras vardag. Det är bland dessa som islamisterna hoppas finna nya anhängare.
Även om islamisterna är få, är det dom som får sätta agendan och dominerar i debatten. Dessa extremister riktar sig alltså mot den stora majoriteten där vilsenheten är störst. Jag tycker det är intressant att extremisterna inte lyckas påverka de konservativa, just därför att de är trygga i sin tro och inte behöver vägledning.
Jag undrar varför inte dessa djupt troende, men inte omstörtade, muslimer har starkare ställning. De borde ju vara större auktoriteter än extremisterna. Och det är väl detta som är skillnaden mellan muslimer i väst och muslimer i muslimska världen. I den muslimska världen dominerar de konservativa på hemmaplan, men i väst är det de extrema islamisterna som sätter tonen.
Är det vilsenheten som lockalserna från det västerländska, fria livet som gör att man får så dåligt samvete att man inte nöjer sig med att (likt de konservativa) leva rättroget i sitt eget liv, utan anser att man måste tvinga på andra muslimer en dödlig kamp för att krossa västvärldens frihet?
För kom ihåg: de islamister som utfört terrordåd har oftast kommit från välbärgade familjer.
Det är inte fattigdom som driver islamister utan identitetslöshet.
Det är ju också en kamp om identiteten som Nalin Pekgul beskriver när hon definierar de olika förhållningssätten till islam bland muslimer i förorterna.
Jag tycker detta perspektiv tillför mycket, men jag ser inte vad vi icke-muslimer kan göra för att hjälpa till att muslimer kommer ur sin identitetslöshet. Det handlar ju om deras relation till sin religion.
Vi med kristna rötter kan — och ska — enbart tala om att vi inte accepterar våld och att Sverige aldrig kommer att överge separationen av stat och religion. De som bor här, oavsett religion, måste underkasta sig svensk lagstiftning. Inget annat kommer någonsin att tolereras. Där sätter vi en ovillkorlig gräns för toleransen. Religionsfrihet betyder att man som individ är fri att utöva sin tro privat, medan den varken kan eller får överordnas politiken. Rättigheter gäller individer, inte religioner och kollektiv.
Kanske är det avsaknaden av detta tydliga budskap som eldat på islamisterna — för de tror att de kan få sin vilja igenom bland klentrogna och fega européer.
Den villfarelsen behöver vi ta ur dem.
(Andra intressanta bloggar om politik, integration, integrationspolitik, religionsfrihet, islam, muslimer, fundamentalism, islamism, rasism, islamofobi, demokrati, MR, yttrandefrihet, utanförskap, förorter, Nalin Pekgul)