Under ett lunchseminarium idag träffade jag Siv Jensen, som i förra månadens norska stortingsval var nära att bli statsminister. Hon är partiledare för Norges näst största parti, Fremskrittspartiet. Inbjudna var ett antal liberala och borgerliga debattörer och skribenter.
Ett syfte med mötet var att bemöta den bild som sprids i Sverige, där man klumpar ihop hennes parti med olika missnöjes- och extremistiska partier i Europa. Hon vänder sig starkt emot den, och tycker det är märkligt att internationella medier har större insikt om Fremskrittspartiets roll än ”våra närmsta grannar”.
Till skillnad från dem man jämförs med, har Fremskrittspartiet en klassiskt liberal ideologisk bas, sa Jensen. Dessutom har partiet nu i två val i rad haft mer än 22 procent av den norska väljarkåren med sig (man ökade från 22,1 till 22,9 procent i höstens val). Fremskrittspartiet är ett etablerat parti, som har ett växande stöd i alla befolkningsgrupper. Siv Jensen påpekade att hennes parti nu är näst största också bland minoriteter med bakgrund i andra länder.
När jag tittar närmare på valresultatet så stämmer den bilden. Fremskrittspartiet har vuxit i alla delar av landet, både i storstäderna och landsorten. Man fick 17,6 procent i Oslo, 20,2 procent i Bergen och man är näst största parti i Trondheim. Partiet är starkast utmed sydkusten, men får också i den nordliga staden Narvik över 31 procent. Svagast är man på landsbygden i inlandet.
Och det är, med bakgrund av den nidbild som svenska medier skapar, intressant att förre partiledaren i Fremskrittspartiet i höst fick pris av en pakistansk invandrarorganisation i Norge, Carl I. Hagen mottok Brobyggerpris och Hagen får norskpakistansk pris.
När partiet bildades 1973 var syftet att åstadkomma ”stora minskningar av skatter, avgifter och offentliga ingrepp”.
Siv Jensen talar också just om hur välfärdsstaten misslyckats att sätta människor i arbete. I Norge är uppemot 800.000 ur den arbetsföra befolkningen utanför arbetsmarknaden. Bidragssystemen har verkat för att köra ut folk från arbetsmarknaden. Den som får ledvärk i en arm sätts på bidrag istället för att finna ett annat jobb som man klarar av.
Hon vänder sig också mot att statsbudgeten är så kortsiktig. Investeringar i infrastruktur blir inte av, eftersom de positiva ekonomiska effekterna blir synliga först flera år senare. Då är det lättare att föreslå bidragshöjningar som faller ut direkt.
I samband med att norska dags- tidningen Dagbladet rapport- erade om Siv Jensens tal i London i maj, bad man läsarna svara på frågan om hon har förutsättningar att leva upp till Margaret Thatcher, vilket majoriteten gjorde. Tidningen skriver i Norges nye jernlady:
Det var då hon inbjöds till att hålla föredrag i det brittiska underhuset som hon blev kallad «Norges Margaret Thatcher». Men det var inte första gången.
Brittiska magasinet Standpoint intervjuade Siv Jensen förra året under rubriken, A Norwegian Thatcher?
Vilken roll anser du muslimska grupper i europeiska samhällen som Norge ska ha och hur kan vi röra oss i en riktning där muslimer blir ordentligt integrerade i våra samhällen?
— Jag anser att det varit ett misstag att vi inte varit mycket tydliga om vilka våra krav är. Vi öppnar våra samhällen, de är välkomna särskilt om de är på flykt, men att komma till Norge, eller till Storbritannien, måste betyda full integration.
— Man måste lära sig språket, man måste gå i skolan, man måste skaffa sig ett jobb, försörja sig och sin familj. Man kan inte tillåtas leva på bidrag för länge. Det är vad som hänt i Norge. Det finns en stor grupp invandrare som lever på bidrag och gjort det väldigt länge. Det hjälper inte människor. Och jag tror att det är farligt att låta det ske, eftersom det betyder att de hamnar utanför samhället. De blir utan utbildning, utan vänner och utan pengar.
Den internationella uppmärksamhet som intervjun gav rapporterades i norska Aftenposten, Siv sammenlignes med Margaret Thatcher:
Siv Jensen är hoppet för en ny våg av liberal politik i Europa, summerar det brittiska månadsmagasinet Standpoint.
Inför det norska stortingsvalet i höstas presenterade Washington Times/AP Siv Jensen ohc Fremskrittspartiet så här, Norway’s ’Thatcher’ eyes market reform:
Partierna är oeniga om vilken nivå skattetrycket behöver ligga på för att upprätthålla Norges välfärdsstat. Framstegspartiet utmanar den Skandinaviska välfärdsmodellen. Man föreslår reformer som innebär privatisering av sjukvården och utbildningen och att Norge använder sina stora oljeinkomster för att sänka landets höga skatter.
I utrikespolitiken är Framstegspartiet mycket mer Israel-vänliga än den nuvarande regeringen, som 2007 var först med att erkänna Hamas som palestinska företrädare. Partiet har också starka åsikter om immigration och förespråkar högre krav på nykomlingar att integrera sig i det norska samhället.
Financial Times intervjuade Jensen inför valet, under rubriken Norway’s ‘Thatcher’ eyes poll chance:
Jensens framstegsparti vill upphäva begränsningarna för oljeinkomsternas användning i syfte att sänka skatter och investera i infrastruktur, vilket överensstämmer med väljarmissnöje om hur landet strategiskt reserverar oljeinkomsterna samtidigt som skatterna förblir bland de högsta i Europa.
Dessa rapporter från redaktioner med hög journalistisk kompetens ger en annan bild av Fremskrittspartiet än den svenska medier utmålar.
Det höga och uthålliga väljarstödet — som i Sverige bara kan jämföras med S och M — är också ett demokratiskt besked om att det norska folket inte ser Fremskrittspartiet som extremt eller utanför traditionellt europeiskt samhällsliv.
Min slutsats är att politik i alldeles för hög grad är psykologi. Alla partier som startats efter 1960-talet anses vara missnöjespartier, och då i en negativ bemärkelse. Men vad var den socialdemokratiska arbetarrörelsen, om inte en missnöjesyttring? Fast för 100 år sedan.
Dåtidens etablissemang försökte naturligtvis hålla tillbaka denna nya politiska kraft, men med demokratins genombrott blev den inte möjlig att stoppa. Varför skulle de nya partier som uppstår och som når framgångar i val — inte på grund av stöd från etablissemang utan tvärtom motarbetas av etablissemang — med nödvändighet vara skadliga, farliga och skurkaktiga?
Socialdemokratin i Sverige hade i början en mängd icke rumsrena typer med sig, som försökte radikalisera och tillgripa våld. Men när partiet väl etablerat sig i riksdagen och 1917 inträdde i regeringen, fungerade man som språkrör för en stor grupp av befolkningen som förut inte haft tillträde till makten. Vad är det som säger att inte ett fenomen som Fremskrittspartiet fyller samma roll på 2000-talet, i samhällen där den politiska makten förstelnat och verkar oförmögen att ta upp nya frågeställningar?
På tal om populism, påpekade Siv Jensen att hon tagit ställning för Israels rätt att existera, vilket sanneligen inte är populärt i Norge. Och där instämmer valforskare i Aftenposten, Tror Frp bommer med Israel-støtte. Här är det ju etablissemanget som är populister när de spelar med i antisemitiska stämningar.
I valet förra månaden fick den borgerliga oppositionen flest röster, men den rödgröna regeringen fick flest mandat (städernas valkretsar missgynnas). Siv Jensen menar att den borgerliga splittringen är förklaringen till att man inte fick majoritet i Stortinget. Hennes mål är att till nästa val åstadkomma ett regeringsdugligt alternativ, ett tvåpartisamarbete med Høyre. Tillsammans fick de 40 procent av rösterna. Om de kör samstämmigt kan de vinna över vad som krävs, menar Jensen som tröttnat på mittenpartiernas käbbel.
Siv Jensen är en medryckade, engagerad och garvad politiker. Hon lägger stor vikt på värderingar och ideologi, men påpekar att man måste formulera budskapen så att människorna känns igen sig i sin vardag. I ett Europa där så gott som alla söker sig mot mitten i politiken, kommer det att bli intressant att följa en politiker som tvärtom väljer att ta politiska strider för att nå makten.
Bloggar: Johan Ingerö i Lunch med Siv Jensen. Se mer i NRK: Frp – Skattehateren klar for makt?
(Andra intressanta bloggar om politik, Norge, stortingsval, Fremskrittspartiet, Höyre, Siv Jensen, Thatcher, liberalism, Norden)