För 200 år sedan pågick fredsförhandlingarna i Finska kriget. Sverige och Ryssland möttes i Fredrikshamn, några mil öster om Helsingfors. Hur förhandlingarna gick återkommer bloggen till 17 september, då freden slöts.
Här vill jag uppmärksamma den svenske chefsförhandlaren, Curt von Stedingk. Vid denna tid var han en äldre statsman, men vilket liv han levt!
Stedingk föddes i en adelsfamilj i svenska Pommern 1746. Morfadern var en av Fredrik den stores främsta generaler, greve Kurt von Schwerin. Men Stedingks far valde trots påtryckningar att stanna i svensk tjänst som major. Under sjuåriga kriget tog Curt värvning i svenskt regemente som 12-åring och blev fänrik vid 13. Familjens gods i svenska Pommern blev skövlade och förlorades i kriget. Fadern sände Curt som 16-åring till Stockholm för att försöka utverka ersättning av kronan.
Genom faderns vän Carl Sparre, som var en ledande kraft i hattpartiet, fick Curt tillträde till hovet i Stockholm. Han blev vän med den jämngamle kronprinsen, blivande kung Gustav III. Under dessa ungdomsår lärde sig Curt hur intrigspelet i Stockholm gick till, innan Sparre ansåg att Curt borde ta värvning i franska regementet Royal Suédois (där Sparre själv tjänstgjort).
Här lärde sig Stedingk officersyrket under nästan 12 oglamorösa år, med några års avbrott för att i Sverige vara överadjutant hos Sparre som blivit krigsminister. Åter i Frakrike avancerade han till överste men några chanserna att få praktisera sina färdigheter i riktiga slag syntes inte till.
Därför såg den nu 33-årige Stedingk till att komma med den första konvojen av fransk trupp som seglade över Atlanten för att delta i de amerikanska koloniernas frihetskrig mot britterna. Han vann stort erkännande under ockupationen av Grenada och stormningen av Savannah sommaren och hösten 1779, där han visat stort mod och goda ledaregenskaper. Därför fick han av general George Washington högsta utmärkelse för krigshjältar under frihetskriget, Cincinnati-ordern.
Tillbaka i Paris fick han avlägga rapport om kriget direkt till kung Ludvig XVI och hans ministrar. Curt skriver hem till kung Gustav III att han regelbundet deltar i hovlivet på Versaille, ofta som enda utlänning (tills Axel von Fersen och andra svenskar också blir invigda). Att vänskapen med kungaparet var nära bevisas av att Marie Antoinette via ombud gav betydande lån till Stedingk så att han skulle klara uppehället i Paris, även att han bara var överste i ett franskt regemente.
Under sina resor besökte han också i Berlin sin morfars befälhavare, Fredrik den store av Preussen, som vänligt tog emot även om Stedingk själv, som tonåring, krigat mot Preussen i sjuåriga kriget.
Gustav III ville ha tillbaka sin ungdomsvän till Sverige och uppmanade Stedingk att inte för gott fastna i det franska hov- och nöjeslivet. Och när det drog ihop sig till krig återvänder han, efter nära 20 år i utlandet (med vissa avbrott). Kungen placerade honom som överste och regementschef för Kareliska dragonerna och Savolax jägare, trupper som låg i fronten inför Gustav III:s planerade anfallskrig mot Ryssland 1788-1790.
Stedingk förberedde striderna genom att själv genomföra ett djärvt spionuppdrag: Det första hindret på truppernas väg till S:t Petersburg skulle bli Nyslotts fästning som låg strategiskt mellan två sjöar. Den svensk-finska sidan hade inte tillräcklig information om fästningen för att kunna göra en effektiv stormning. Stedingk bytte till civila kläder, tog med sig en officer från ingenjörstrupperna, och åkte in i Ryssland som fransk kapten med resesällskap. De två svenskarna promenerade helt sonika upp mot fästningen och bad att få tala med kommendanten. De båda släpptes in på området och ombads vänta. När kommendanten inte dök upp, passade de på att gå runt i anläggningen. Stedingk skriver i brev till Gustav III att hans resesällskap ”höll på att dö av skräck, därför man hade sagt honom att det var farligt att ströva omkring på detta sättet”.
När kriget var igång gjorde Stedingk betydande insatser. Vid Porrassalmi slog han tillbaka en mångdubbelt starkare rysk styrka. Senare överrumplade han ryssarna med anfall vid Parkumäki, med stora ryska förluster som följd. Stedingk befordrades till generalmajor. Under kriget hjälpte han också till att rensa ut förrädare i den svensk-finska officerskåren, och hjälpte fram dugliga och okonventionella officerare som George Carl von Döbeln.
Efter kriget, 1790, blev Stedingk Sveriges ambassadör hos Katarina den stora i S:t Petersburg. Han kom snart att bli en av de mest favoriserade ambassadören i den åldrade drottningens hov. Den blivande tsaren, Katarinas sonson, Alexander I upplevde Stedingk som vän till familjen. Stedingk försökte normalisera förbindelserna mellan Sverige och Ryssland, men Gustav IV Adolf förstörde varje försök genom grova etikettsbrott. Napoleon ville också se Sverige försvagat genom ryskt anfall.
I Finska kriget deltog inte Stedingk förrän i slutet. När allt hopp var ute, ville den nya regimen i Stockholm att Stedingk med sina goda kontakter skulle sköta fredsförhandlingarna med segrarmakten Ryssland. Om fredsförhandlingarna i Fredrikshamn återkommer bloggen till på 200-årsdagen av freden, 17 september.
Efter nära 20 år som ambassadör i S:t Petersburg drog sig Stedingk, hans fru Fredrika och de fem barnen tillbaka till herrgården Elghammar i Sörmland. Men när krig åter blir aktuellt 1812 (då franska trupper ryckte in i svenska Pommern för att förhindra flankangrepp under Napoleons ryska kampanj) kallade den nye kronprinsen Karl Johan på Stedingk. 66-åringen befordrade till fältmarskalk och befälhavare över den svenska armén.
När en av de svenska generalerna, von Döbeln, i strid med Karl Johans order undsatte Hamburg i maj 1813 dömdes Döbeln till döden. Stedingk använde sitt inflytande för att förvandla domen till fängelsestraff på Waxholms fästning.
Efter slaget vid Leipzig 1813 vände Stedingk, på order av Karl Johan, sin armé mot Napoleonallierade Danmark och tvingade i fredstraktatet i Kiel fram ett byte: Sverige fick Norge av Danmark mot att Danmark fick svenska Pommern.
Den gamle marskalken berättar i brev till frun om arbetsmiljön i fält: ”Ingen sömn på två nätter. Lite brännvin och bröd till föda och klockan fyra imorse hade jag varit arton timmar till häst utan uppehåll.”
Stedingk företrädde den svenska regeringen vid fredsförhandlingarna i Paris 1814, då Napoleon besegrats av alliansen mellan Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige, i krig planlagt av Karl Johan (den förre franske marskalken) sedan Stedingk överbryggat misstänksamheten mellan de forna fienderna.
Curt von Stedingk var mer lågmäld än den färgstarke von Döbeln (även om Stedingk i enrum skällt ut både Gustav IV Adolf och tsar Alexander I). I mod, handlingskraft, list och beslutsamhet framstår han som en stor krigare och statsman. På sätt och vis är det synd att dagens makthavare inte utsätts för samma karaktärsavslöjande prov som dåtidens…
Källor: Stedingk (Atlantis, 1995) av CH von Platen, Finska kriget 1808-09 (Bonniers, 1898) av Carl Otto Nordensvan, Berättelser ur svenska historien, nionde/tionde bandet, Svenskt biografiskt lexikon (1906). Se också: Märkesåret 1809. (Andra intressanta bloggar om historia, krig, kultur, samhälle, svensk historia, militärhistoria, krigshistoria, 1809, Sverige, Finland, Ryssland, Frankrike,frihet)