17 september 1809. För idag exakt 200 år sedan undertecknades fredsavtal mellan Sverige och Ryssland i den finska staden Fredrikshamn några mil öster om Helsingfors.
I drygt en månad hade de två krigförande parternas sändebud förhandlat.
Svenska delegationen leddes av Curt von Stedingk, 63, född i svenska Pommern. Bloggen har tidigare berättat om hans tjänstgöring i sjuåriga kriget från 1759 mot Tyskland, i amerikanska frihetskriget 1779, i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90. Han gjorde militär karriär i franska armén och kom att stå hovet i Paris när.
Han utsågs 1790 till svensk ambassadör i S:t Petersburg, där han blev en inflytelserik diplomat i hovet hos Katarina den stora. Hennes barnbarn, tsar Alexander I, betraktade honom mer som en vän till familjen än som sändebud från främmande makt. Stedingk var generallöjtnant och blev greve 1809. Han var ungdomsvän med Gustav III och deltog inte i statskuppen mot Gustav IV Adolf. Ändå ville de nya herrarna i Stockholm att han skulle förhandla, eftersom ingen annan hade motsvarande erfarenheter.
Vid sin sida hade han Anders Fredrik Skjöldebrand, 52, med militär karriär i kavalleriet bakom sig, bland annat som adjutant hos hertig Karl (Karl XIII) i örlogsflottan under Gustav III:s ryska krig 1788-90. Tog avsked för att ägna sig åt konst och vetenskapliga studier. Vid Norrköpings riksdag 1800 stod han i oppositionens främsta led och dömdes till böter. Tog tjänst i Norra armén som marscherade till Stockholm för att avsätta Gustav IV Adolf. Nye kung Karl XIII befordrar honom till generalmajor. Skjöldebrand var en av rikets nya herrar efter statskuppen i mars 1809 och representerade dem i förhandlingarna.
På ryska sidan leddes förhandlingarna av Rysslands utrikesminister, greve Nikolaj Rumjantsev, 55, som var yrkesdiplomat och tidigare rysk ambassadör vid Tyska riksdagen. Också aktad vetenskapsman som var engagerad i forskning om slavisk historia och litteratur, och finansiär av äventyrliga upptäcksresor bland annat för att finna nordostpassagen.
Det sägs att Rumjantsev var orolig för att Stedingk skulle gå bakom hans rygg och vända sig direkt till tsar Alexander I, som Stedingk kände mycket bättre än Rumjantsev själv. Av allt att döma gjorde Stedingk inte det.
Andreman var David Alopaeus, 39, Rysslands ambassadör i Sverige sedan 1803. Utbildad vid militärhögskolan i Stuttgart och universitetet i Göttingen.
Ryssarnas första krav i fredsförhandlingarna var att Sverige omgående skulle sluta fred med Frankrike och Danmark. Det illustrerade att Rysslands krig i Finland hade storpolitiska syften i den europeiska maktkampen.
Krav två var att Sverige skulle bryta samarbetet med Storbritannien och neka dem tillträde till svenska hamnar, dvs att Sverige anslöt sig till ”kontinentalsystemet”. Detta var ett krav från Napoleon som tsar Alexander I inte kunde göra avsteg ifrån. Båda kraven godkändes av de svenska förhandlarna.
Krav nummer tre var svårare att acceptera: Sverige skulle avträda Finland, Åland och området mellan Kemi och Kalix älvar (delar av dagens Norrbotten och Lappland samt västra delen av finska Lappland). Ryssland vägrade samtidigt att ta på sig en tredjedel av den svenska statsskulden, något som framförts från Sverige.
Efter bud till nyvalde kung Karl XIII accepterade denne motvilligt förlust av Finland, Åland och ”kilen i norr”, men Stedingk utnyttjade sin förhandlingsskicklighet och det faktum att de ryska trupperna tvingades retirera norrut från Umeå till Piteå för att vägra släppa det norra territoriet.
Efter bud till Alexander I fick Rumjantsev ett svar med en karta på vilken tsaren med rödpenna dragit ett streck i mitten på det omtvistade territoriet. Brevet från tsaren förklarade: »Sålunda kommer gränsen att löpa längs Torne och Muonio älvar, på sätt jag med egen hand uppdragit den på bifogad karta. Men jag ämnar aldrig bifalla att återlämna Torneå stad, och, om ej freden slutes på ögonblicket, sedan ni fått detta brev, befaller jag er att avbryta underhandlingarna, och det kommer att bero på omständigheterna, vilka mina anspråk i framtiden kommer att vara.»
De svenska förhandlarna antog tsarens villkor och fredsavtal undertecknas 17 september anno 1809. Därmed hade malmfälten norr om Kalix älv räddats för Sverige. Detta tack vare att ryssarna tvingats till reträtt från Umeå norrut och tack vare att Stedingk inte gav vika i förhandlingarna.
Sverige hade därmed förlorat sin östra rikshalva, Finland. I offentligheten blev dock George Carl von Döbelns avtackning av finska soldater i Umeå 8 oktober den verkliga slutpunkten på mer än 600 år av riket Sverige-Finland. (Till detta återkommer bloggen.)
Källor: Stedingk (Atlantis, 1995) av CH von Platen, Finska kriget 1808-09 (Bonniers, 1898) av Carl Otto Nordensvan, Berättelser ur svenska historien, nionde/tionde bandet, Svenskt biografiskt lexikon (1906). Se också: Märkesåret 1809. (Andra intressanta bloggar om historia, krig, kultur, samhälle, svensk historia, militärhistoria, krigshistoria, 1809, Sverige, Finland, Ryssland, Frankrike,frihet)