Natten till den 4 juni 1989 slog den kommunistiska regimens armé brutalt ner studentrevolten på Himmelska fridens torg i Peking.
Medan muren föll i Europa, tillgrep Kina mycket hårda nypor. Nypor som tillhörde en man: Deng Xiaoping (1904-1997).
Han var 84 år och hade lämnat offentligheten, men styrde med järnhand som ordförande i Kineskiska folkrepublikens centrala militärkommission.
Egentligen är han en osannolik försvarare av kommunismen, och kommunistpartiet hade avsatt honom — två gånger. Och varit nära att döda honom.
Deng föddes i en relativt välbärjad familj 1904 och som 15-årig skickades han till Frankrike för studier. Hans far hade givit honom motivet: ”Lära kunskap och sanning från väst för att kunna rädda Kina.” Men i Marseille tvingades han främst arbeta ihop till uppehället, som diskare, i stålindustrin och som eldare på ånglok. Deng hävdade senare i livet att det var här han insåg hur jävlig kapitalismen var.
Det var i Frankrike som Deng lärde känna Zhou Enlai och började studera Marx. Som ledare i kommunistiska ungdomsförbundet fick han möjlighet att besöka Moskva innan han 1926 återvände till Kina. Det gick dåligt för kommunisterna i inbördeskriget mot nationalisterna, men under ”den långa marschen” 1934-35, som alltså var en flykt, blev Deng partisekreterare och nådde partiledningen för första gången.
När Mao Zedong bildade Folkrepubliken Kina 1949 blev Deng bland annat finansminister. När planekonomin fungerade allt sämre intog Deng en pragmatisk hållning och sa 1961: ”Jag bryr mig inte om huruvida katten är svart eller vit, så länge den fångar möss.”
Mao gillade varken Dengs pragmatism eller att dennes prestige vuxit sig mycket stark. Istället för att reformera ekonomin satte Mao igång kulturrevolutionen, som i hög grad kom att riktas mot kommunistpartiets elit. Deng tvingades 1966 bort från alla poster och han hade, likt många andra funktionärer som anklagades för kontrarevolution, kunnat bli ihjälslagen. Hans son torterades, kastades ut genom ett fönster och blev förlamad.
Zhou Enlai lyckades 1974 övertala Mao om att ta Deng till nåder och han blev vice premiärminister. Men när Enlai dog 1976, tvingades Deng åter bort från makten, åter anklagad för att vara kontrarevolutionär. Senare samma år dog Mao och ”de fyras gäng”, med Maos fru i spetsen, försökte ta makten. Deras inkompetens gjorde dock att Deng sakta men säkert kunde manövrera sig tillbaka till makten inom kommunistpartiet.
Från 1980 är det Dengs män som intar alla viktiga positioner, medan han själv håller i trådarna utan viktigare titlar. En av Dengs män var partisekreteraren Zhao Ziyang som drev på de marknadsekonomiska reformerna. Men när Ziyang besökte studenterna på Himmelska fridens torg 1989 och förespråkade dialog, blev han omedelbart avsatt.
Allt tyder på att det var Deng Xiaoping som själv beordrade att studentrevolten skulle krossas och förintas och avskräcka alla kineser från att någonsin försöka göra revolt mot kommunistpartiet.
Detta gjorde alltså en man som två gånger själv hamnat i onåd för att vara kontrarevolutionär. Deng övergav planekonomin, men behöll all politisk makt i kommunistpartiet.
Dagens Kina tycks mig format av och leva strikt efter Dengs tänkande.
Frågan är hur länge det kan fortsätta.
Uppenbart tolererar flertalet kineser det nuvarande systemet. Detta därför att rädslan för oordning är stor som följd av minnet från den kaotiska kulturrevolutionen. Hellre kända brister i dagens system än att ta risken för de brister som en ny revolution kan resultera i.
Men tiden talar emot Dengs modell. Dels tunnas minnet av kulturrevolutionen ut med nya generationer, dels kommer kineserna vid en högre nivå av välstånd att intressera sig för annat än materiella mål. Och då borde krav på frihet växa sig allt starkare. En tredje faktor är informationsteknologin. Trots all censur kommer kineser i allt högre grad att känna till att det finns frihet på andra håll i världen. Då får Dengs lärljungar allt svårare att hålla friheten stången.
(Andra intressanta bloggar om Kina, massaker, politik, kommunism, Himmelska fridens torg, Deng Xiaoping, Tiananmen, Mao, Mao Zedong, demokrati, frihet)