Vad hände på Världsekonomiskt forum i Davos?

I National Review ger Jay Nordlinger som tidigare färgstarka och personliga rapporter om vad som händer på och vid sidan om de många panelerna under World Economic Forum som nyss avslutats i Davos. I år är han också moderator i en sådan diskussion, utöver att han lämnat fyra rapporter på över 53.000 tecken  (del 1, del 2, del 3, del 4). Liksom tidigare år är de värda att citera i bloggen (2004, 2005, 2006, 2007).
Nordlinger kommenterar stort som smått – på temat heroism, om regissören till det kritikerrosade politiska dramat The Lives of Others som snart har biopremiär i USA, om Schweiziske presidentens försvarstal för Nietzsche. Men mest utrymme får framträdande av statsmän. Om Afghanistans president Hamid Karzai skriver Nordlinger:

Han har ett av det tuffaste jobben i världen. Och, av allt vad vi sett, klarar han av det … Han talade om terror, ett ämne som inte ens påverkas av växthuseffekten … Karzai kunde inte varit starkare om behovet av att bekämpa terrorism. Han sa att vi bekämpar en ”politisk mutant”, en ”Frankenstein” skapat av ”galet och kortsiktigt politiskt tänkande”, en ”giftig orm” som vissa av oss inte tog avstånd ifrån eller understödde på andras bekostnad. Han hoppades att vi har lärt oss av våra misstag.

I Davos höll också amerikanske utrikesministern Condoleezza Rice tal. Nordlinger berättar om en ordväxling när forumets grundare Klaus Schwab introducerade Rice:

Schwab sa att Rice var exakt rätt kvinna för Davos eftersom hon kombinerar akademi, strategi, partipolitik och kultur. [Syftande på hennes förmåga vid pianot] sa han att USA är som världens pianist – solisten – och att resten av världen är orkestern. Hur kan pianisten och orkestern spela tillsammans i harmoni, i syfte att säkra fred och välstånd i världen?
När hon steg fram till mikrofonen sa Rice, ”Klaus, jag är frestad att fråga om det är du som är dirigenten.” Mycket snyggt.

Om innehållet i talet skriver Nordlinger:

Sedan sa Rice något som absolut fångade mig: ”Detta är kärnan i Amerikas syn på världen: vi accepterar inte en tydlig åtskillnad mellan vårt nationella intresse och våra universella ideal, och vi söker förena vår makt och våra principer för att uppnå stark och varaktig utveckling. Detta amerikanska synsätt på världen startade inte med Bush. Det är lika gammalt som USA självt. Jag har kallat denna tradition för amerikansk realism.

Efter talet deltog Henry Kissinger i ett samtal om internationell politik där man tog upp hotet från Iran. Kissinger sa:

Kommer Iran att agera som en rörelse eller som en stat?

En mycket klok fråga från en realpolitiker, som ju står i konflikt till George W Bush och dennes idealistiska strävan efter frihet och demokrati i världen. Det blev också ett replikskifte mellan Rice och Kissinger där Rice påpekade att realpolitik visserligen kan hantera konflikter i världen, men inte lösa dem. (Andra intressanta bloggar om , , )

Rulla till toppen