Artikel ur Nyliberalen nr 3/2008 (oktober):
När Barack Obama fullföljt sitt konventstal 2004 var jag salig. Här stod en ung, svart politiker på demokratiska partiets förnämsta plattform och talade om individuellt ansvar, om att lägga gammalt partipolitiskt groll åt sidan och satsa framåt. I det talet sa han, “folk vill inte att deras skattepengar ska slösas bort av någon välfärdsmyndighet”.
Tyvärr är det en annan Obama man möter om man skärskådar vad han sa i sitt konventstal nu i augusti, i egenskap av demokratiska partiets presidentkandidat.
Visst finns en del frihetliga meningar där, som ”Jag kommer att sänka skatterna för 95 procent av alla arbetande familjer. Eftersom det sista vi bör göra i en ekonomi som denna är att höja skatterna på medelklassen.”
Men samtidigt vill han höja skatterna för dem som tjänar mest och på företagen. Och detta blir mycket lätt att åstadkomma för Obama om han vinner. De stora skattesänkningar som Bush genomdrev 2001 och 2003 är tidsbegränsade och går ut i december 2010. Obama behöver alltså inte göra något alls. Om han sitter still, höjs skatterna automatiskt. Det är därför John McCain lovar att permanenta dessa skattesänkningar.
Protektionistisk populism
Mest olyckligt tycker jag det blir när han förenar attacker på företagen med angrepp på frihandeln. Obama målar upp amerikanska folkets fiender nummer ett: ”Till skillnad från John McCain kommer jag att sätta stopp för skattelättnader på företag som skeppar arbetstillfällen utomlands.”
Han medger att hans statliga reformer kostar pengar, och att ”jag därför lagt fram planer för hur jag till sista öret kommer att finansiera dem – genom att stänga kryphål i företagsbeskattningen som inte hjälper Amerika att växa.”
Obama utmålar internationell handel som ett hot mot medelamerikanen. Vid flera tillfällen har han sagt att Nafta och andra frihandelsavtal, som såväl Bill Clinton som George W Bush tecknat och fått senaten att godkänna, varit misstag. Han vill riva upp dessa och införa protektionistiska klausuler som fackföreningsrörelsen föreslagit i syfte att försöka förhindra konkurrensen med utlandet.
Okritiska offentliga satsningar
På 1990-talet insåg realpolitikern Bill Clinton att den republikanska kongressens välfärdsreformer inte var så dumma. I ett ovanligt men effektivt samarbete förändrade man välfärdssystemen så att många amerikaner kunde lämna bidragsberoendet. Det var föregångare till Alliansens kombination av jobbavdrag och ändringar i a-kassa och bidragssystem.
När jag lyssnade på Barack Obama av modell 2004 fick jag intryck av att han ville ta upp Bill Clintons fallna mantel. Varken Al Gore eller John Kerry hade ju gjort det. De båda hade svikit Clintons tredje väg (utformat inom Democratic Leadership Council). Och båda förlorade i presidentval. Därför trodde jag att Obama insett att demokratiska partiet måste utmana tankarna på en större välfärdsstat, även om minnet av ”New Deal” och ”Great Society” är starkt till vänster inom amerikansk politik.
Men det är inte i Bill Clintons fotspår som Barack Obama går. Han sa i sitt konventtal i augusti: ”Vårt hopp står inte till att staten kan lösa alla våra problem, men vad den ska göra är det vi inte kan göra själva – skydda oss från hot och förse varje barn med god utbildning; se till att vattnet är rent och leksakerna säkra; investera i nya skolor och nya vägar, och på forskning. Staten ska arbeta för oss, inte mot oss. Den ska hjälpa oss, inte skada oss. Den ska stimulera möjligheter inte bara för dem med mest pengar och inflytande, utan för varje amerikan som vill arbeta.”
Vad menar han med: ”Staten ska arbeta för oss, inte emot oss”. För mig låter det som att staten ska arbeta mer, inte mindre.
Kostnadseffektivitet utlovas
Han lovar att i den federala budgeten gå igenom varje kostnadspost och ”eliminera program som inte längre fungerar och se till att de program vi behöver, fungerar bättre och kostar mindre”. Han angriper dem som menar att demokraternas tal ”om något större, om vår gemensamma sektor, bara är en trojansk häst för högre skatter”, och menar att de inte har några fräscha idéer och skrämmer väljarna. Han kritiserar också ”cynismen vi alla har om staten”.
Vid första anblicken är denna passage intressant: ”Ja, regeringen måste visa ledarskap när det gäller utländskt energioberoende, men var och en av oss måste göra vår insats för att göra vårt boende och företagande mer effektivt. Ja, vi måste erbjuda fler stegar så att de unga kan slå in på en framgångsrik väg istället för kriminalitet och misär. Men vi måste också erkänna att de offentliga programmen ensamma inte kan ersätta föräldrarna, att staten inte kan stänga av TV:n och få elever att göra sina läxor. Fäder måste ta sitt ansvar och ge barnen den kärlek och uppmärksamhet och vägledning de behöver.”
Men att dessa formuleringar om föräldraansvar överhuvudtaget måste nämnas – och att de till och med anses provokativa inom demokratiska partiet – visar ju inte på någon större tilltro till att medborgarna kan ta ansvar. Om Obama begränsar medborgaransvaret till frågan om vem som stänger av TV:n, tror jag inte han sätter så stor tilltro till vuxna medborgares förmåga.
”Hopp” utan innehåll leder till passivitet
Obama är notorisk dålig på att sätta gränser för hur mycket det offentliga kan komma att expandera under hans ledning. Han sa om bensinpris, bostadslånekris mm: ”Alla dessa utmaningar ligger inte framför oss på grund av staten. Men misslyckandet i att möta utmaningarna är ett direkt resultat av att huvudstadens politiska system inte fungerar och därför att George W Bush fört fel politik.”
När jag summerar tycker jag mig finna en gemensam tråd hos Barack Obama, såväl i de citat som här återgivits som i hans allmänna budskap om ”hopp”. Vad betyder hopp – när det, som i Obamas fall, inte entydigt handlar om eget ansvarstagande, om eget arbeta, om att ta risker och på egen hand finna lösningar? Då blir hopp en ganska passiv hållning där man sitter och väntar på att ”något” ska hända – ett mirakel. Och vem är det Obama menar ska utföra detta mirakel? Han som president, naturligtvis. Med hjälp av staten.
Dick Erixon