Fler tror på omval av Donald Trump

Snart drar presidentvalrörelsen i USA igång. Många demokrater känner sig kallade att utmana president Donald Trump i valet 2020. Och ju fler som ställer upp, desto färre tror att Trump kan besegras.

Donald Trump under CPAC i helgen.

Skälen är två: Utmanarna i demokraterna är svaga, okända och tävlar med varandra om vem som kan gå längst ut på vänsterkanten. Flera bedömare menar att dessa saknar all förmåga att locka de konservativa arbetarväljare som lyfte Trump till seger 2016.

Det andra skälet är att Donald Trump har en aldrig tidigare skådad förmåga att entusiasmera sin väljarbas.

I helgen hölls det största och årliga konservativa folkrörelsemötet i USA. Donald Trump talade hos CPAC och höll åhörarnas intresse uppe i mer än två timmar, det längsta talet någonsin.

”Presidentens tal blev en färgstark mix av skrytsamhet, struntprat, humor och en positiv vision som ingen demokratisk kandidat kommer att kunna överträffa”, skriver Nick Gillespie i Reason – som ofta kritiserar presidenten hårt.

”Trump framför soligare och soligare budskap medan demokraterna utmålar dagens Amerika som ett kapitalistiskt helvete med ökad rasism och andra motsättningar.”

Och Trumps främsta kritiker, som New York Times, är oroliga över hur starkt vänsteråsikter kommit att prägla demokratiska partiet. Man pekar på att demokraterna som vann på vissa håll i ”rostbältet” i förra årets mellanårsval hade mittenbudskap. Lärdomarna av dessa mittenframgångar kan falla i glömska, skriver tidningen, om demokraterna väljer en kandidat som går för långt till vänster.

Jag har skrivit det förr, och upprepar det gärna: Donald Trump är autentisk – han är den han framstår att vara. Med alla sina brister och förtjänster. Han är underhållande, skjuter från höften och ställer gamla etablissemang mot väggen.

Utmanaren måste kunna ta plats jämte Trump på scenen och inte blåsa bort när Trump går till attack. En sådan utmanare skulle behöva ha mittenprofil och bevisat sin personliga karaktär, exempelvis genom att vara en dekorerad soldat. Lyckan för Trump är att den allt starkare vänsterfalangen inom demokratiska partiet aldrig skulle ställa upp bakom en sådan kandidat.

Se mer: SvD.

IS-krigare nu, SVT-debatt då

För tio år sedan, 2009, satt jag i SVT-Debatt och diskuterade islamistisk extremism. Mot mig stod många islamister som Mehmet Kaplan (senare bostadsminister) och Michael Skråmo (nu IS-krigare) under rubriken ”Hetsjakt på muslimer”.

SVT-Debatt 2009

Den som påminner mig om händelsen är
Ronnie Berggren, konservativ debattör och podcaster. Vi spelade idag på förmiddagen in ett samtal om islamistdebatten då och idag: Dick Erixon om svensk islamdebatt 2009 – 2019.

Att vi inte kommit längre på tio år, är min första tanke.

Vissa menar att vi till och med gått bakåt. Men det tycker jag nog inte. Man ska betänka att jag då satt i TV-studion som enskild bloggare och var kritisk mot islamismen. Nu finns Sverigedemokraterna som ett av de stora partierna i riksdagen, som vågar motarbeta islamistisk extremism.

Men vi har fortsatt stora problem, både med viljan att öppet diskutera dessa problem och med politiska handlingskraften. Jag skriver en ledare i Samtiden idag som konstaterar att ingen av de IS-krigare som återvänt till Sverige har ställts inför domstol. Mycket grova våldsbrott förblir ostraffade. ”Det är ju direkt stötande”, säger Hans Brun vid Försvarshögskolan.

Se mer: När får vi ett slut på svensk flathet mot IS-krigare?

Bakslag för ryssrykten i USA

Massmedierna i USA (och här hemma) har i två år hävdat att ”snaran dras åt” runt Donald Trump i utredningen om rysskontakter. ”Snart” ska bevisen som fäller honom komma.

I veckan som gick drabbades denna sätt-åt-Trump-kampanj av ett svårt bakslag.

Nyhetssiten BuzzFeed gick ut med att de hade bevis på att Trump beordrat sin advokat att ljuga för kongressen. Det fick stor medial spridning. Politiker i Demokraterna var snabba att börja tala om riksrätt mot presidenten.

Men, men. I fredags såg sig utredarna själva tvungna att direkt dementera. Medierapporteringen var helt enkelt inte sann – det var fejknyheter.

”Trump-motståndarna har haft fel så många gånger att de enda som tror på dem är andra Trump-motståndare som drömmer om att fälla honom”, skriver den kände juristprofessorn Alan Dershowitz.

Rapporteringen var så dåligt underbyggd att det var enkelt att avfärda anklagelserna även innan utredarna själva dementerade uppgifterna, eftersom den innehöll egna motsägelser.

Allt detta visar hur Rysslandsutredningen (som handlar om Rysslands inblandning i det amerikanska valet, och om otillbörligt samarbete ägt rum mellan Trump och ryska staten) bara handlar om grundlösa spekulationer och förhoppningar om att komma åt Donald Trump genom skandalisering.

Själv funderar jag på varför vänstern sätter så stort hopp till dessa spekulationer. Mitt intryck är att det är ett utslag av svaghet. Man tror inte att man kan vinna över Trump med sakpolitik och därför sänker man sig till skandaler, rykten och påhitt.

Men även om smutskastning kan vara effektiv under en kortare period precis innan ett val, tenderar sådan taktik i längden att slå tillbaka på avsändaren. Något som bekräftas av mellanvalet i november förra året, då presidentens parti klarade sig historiskt bra, långt bättre än exempelvis Obama och Clinton.

Bloggen har fått nytt utseende

Till slut har konvertering till aktuella program och uppgradering av datasystem för denna gamla blogg som startade i september 2003. Många följdändringar behöver göras, och kommer att ske efterhand.

Men grovjobbet är gjort, så jag kan skriva inlägg igen.

Jag tänker snart lägga upp kommentar om det amerikanska spelet kring ”Rysslandsutredningen” som medierna spekulerat så mycket om, men nu väljer att tiga om. Varför? Utredarna har gått ut och dementerat de senaste anklagelserna mot Donald Trump. Det finns inga bevis. Bara konspirationer som massmedierna överdriver hämningslöst.

Eftersom svenska medier tiger, finns skäl att nysta i det. Kommer snart.

Nu är sidan uppe igen!

Har varit dålig att uppgradera PHP och WordPress. Till slut betyder det att internet inte längre kan läsa hemsidan. Så nu får jag steg för steg gradera upp sidan från 2008-års version… Så småningom kommer också andra nya inlägg.

Så är läget inför USA:s mellanårsval

Hur går det i valet imorgon? För att republikanerna ska behålla majoriteten i representanthuset får de inte tappa mer än 23 ledamöter. De har idag 241 mot demokraternas 194. Det parti som får 218 har majoriteten i kammaren som består av 435 ledamöter.

Normalt brukar en nyvald president tappa stort i mellanårsvalet.
Barack Obama förlorade 63 ledamöter två år efter tillträdet, från 256 till 193 ledamöter. Bill Clinton förlorade 54 mandat, från 258 till 204 ledamöter i valet 1994. Ronald Reagan förlorade 28 ledamöter i valet 1982.

Historiskt borde alltså Donald Trumps parti vara chanslöst. Men nu är Trump inte som andra.

Enligt opinionsmätningarna är det endast ”säkert” att han förlorar 13 ledamöter. Ytterligare netto 24 mandat är i farozonen (egentligen är 31 mandat i farozonen för republikanerna, men också 6 ligger illa till för demokraterna att gå över till republikanerna).

Om hälften av de osäkra valkretsarna (”tuss ups”) förblir republikanska, förlorar partiet 13+12 = 25 och därmed majoriteten i representanthuset.
Stalltipset är alltså att republikanerna förlorar majoriteten i representanthuset. Men säkert är det inte, inte minst med tanke på hur fel opinionsinstituten hade om Trump-väljarna i förra valet 2016.
Men samtidigt: en förlust av bara 25 vore ett bättre valresultat än Ronald Reagan…


Senaten
Sedan får vi inte glömma den mäktiga första kammaren, senaten med 100 mandat totalt. Där brukar också sittande president förlora stort i mellanårsval. Barack Obama förlorade 6 senatorer 2010, Bill Clinton förlorade hela 9 senatorer två år efter han flyttade in i Vita huset.

Enligt opinionsmätningarna kommer Trumps parti att vinna 1 senator netto. Det ser ut som att republikanerna förlorar Arizona, men tar mandat från demokraterna i Missouri och i North Dakota.

Om opinionssiffrorna stämmer gör republikanerna ett historiskt mycket bra mellanårsval – bättre än de flesta administrationer. Man stärker sin majoritet i senaten, man tappar den i representanthuset.

Kan storskrävlande egocentriker också vara kompetenta?

Bob Woodwards bok om Donald Trump är i hög grad läsvärd. Inte bara därför att den redan sålt i över en miljon exemplar. Läsarna får ta del av väldigt personliga samtal och känsliga relationer i maktens centrum.

Eftersom Woodward är känd för att använda gamla journalistiska kvalitetskrav och därför varit noga med källorna, finns det hög trovärdighet i att det refererade också är det sagda.

Woodward har en märklig dubbel strategi. Han återger omdömen om presidenten som är de vanliga, att han inte förstår, att han är impulsiv osv. Men när det kommer till exakt vad Trump gör, växer en annan bild fram. Han både lyssnar på rådgivare och visar stor tacksamhet för dem som arbetar för honom.

För mig kokar det hela ner i det som jag tycker blir en träffande rubrik i min recension i Samtiden: Kan en storskrävlande egocentriker också vara kompetent?

Valresultatet i för mig intressanta valdistrikt

Riksdagsvalet är färdigräknat. Jag har en tradition av att kolla hur det gick i de valdistrikt som jag bott i (mer än ett år). Valdistrikt är de minsta enheterna med omkring 1.000 röster. Alltså grannarna i det närmsta grannskapet.

Min första bostadsort var Sikfors i Piteå kommun, Norrbotten. Där hade mina morföräldrars bostad ovanpå järnvägsstationen Vargbacken. Här röstade hela 412 personer av 447 röstberättigade i söndagens val. Det ger ett valdeltagande på hela 92,2 procent!

Socialdemokraterna förlorar stort, -11,2 procent, men blir ändå störst med 37,4 procent. För två val sedan hade man egen majoritet med marginal. Sverigedemokraterna är näst störst med 19,3 procent (+7,1). M får 11,7 procent och V får 11,2 procent.

1963 flyttade jag som ettåring med mina föräldrar till Göteborg och Annedal, stadsdelen jämte Haga. Då fanns här fallfärdiga landshövdingehus med utedass på gården och enbart rinnande kallvatten. Nu finns moderna bostadshus i denna centrala stadsdel. I ”Annedal södra” är 2018 Moderaterna största parti med 22,4 procent. S får 21,8 och V får 14,3 procent, medan SD får 13,7 procent.

1969 flyttade vi ut till Björkekärr, de nybyggda personalbostäderna jämte Östra sjukhuset. Förra helgen blev i valdistrikt ”Björkekärr östra” Socialdemokraterna störst med 24,4 procent, V fick 14,3 och M 14,1 procent. SD fick 12,3 procent.

Min första egna lägenhet låg i Olivedal i Göteborg, där Moderaterna blev störst med 24,7 procent, S fick 17,7 och V 15,0. C fick 11,0 och SD 9,6 procent.

När jag 1985 flyttade till Stockholm hamnade jag i Västerhaninge. I valdistriktet ”Haninge 56 Ribby” blev SD störst med 22,6 procent (+9,0). M fick 22,0 och S fick 21,9 procent.

Sedan flyttade jag till Kungsholmen, Stockholm. Valdistriktet ”S:t Göran Thorildsplan” backade M från 31,2 till 25,8 procent. S fick 16,8 och C fick 16,2 procent. V fick 11,0 och SD 6,8 procent.

Min nuvarande bostad finns i Matteus församling, Stockholm. I valdistriktet backade M från 40,3 till 32,2 procent. S ökade från 11,7 till 16,5 procent. SD blev 5:e största parti med 7,0 procent (+2,7).

På landet, Muskö i Haninge kommun där 499 personer röstade, är Sverigedemokraterna nu störst med 26,2 procent (+11,8). S backade till 23,6 och M backade till 19,4 procent.

Det är lite kul att se variationerna. Storleken på partierna i dessa små valkretsar kan variera mycket, men trenden tycks slå igenom obevekligen. Partier som går upp, gör det överallt. Liksom de som tappar, de tappar överallt.

Mina bostadsorter har varierat, så ock den politiska färgerna. S, M och SD har varit störst i minst två av dem.

Kitsch och chefsopinion

Det rör på sig i valrörelsen. Enligt tidningen Chef är Sverigedemokraterna nu näst största parti bland svenska chefer. Välutbildade, välavlönade, väletablerade tar nu steget över till den enda riktiga oppositionen mot en bedrövlig utveckling.
Och Sveriges Radios konstkritiker tvingas idag konstatera att Sverigedemokraterna överträffar alla andra i sitt bildval till Fotografiska:

SD ”gör ett utstuderat konceptuellt, provokativt – och ganska lyckat – konstnärligt ingrepp på en utställning som i övrigt består av politisk kitsch, levererad av partier som annars gärna står upp för den moderna konsten”.

Ja, dessutom tar partiet, ensamt, strid för yttrandefrihet och mot att våldsbejakande terrorister får skrämma konsten till tystnad. De andra hukar, fegar och låter sig styras av extremister.
Se mer: SD näst störst bland chefer, Lars Vilks rondellhund inkuppad på Fotografiska, Ombytta roller på Fotografiska

Mauricio Rojas nu kulturminister – i Chile

Det var bara meningen att det skulle bli en nyhetsnotis i Samtiden, att min gamle kollega från Timbro blivit kulturminister. Men artikeln växte under författandet ut till att bli något mycket mer – en konkret bekräftelse över den svenska borgerlighetens totala förfall.
Läs det som blev dagens ledare: Yrkesförbud i Sverige, kulturminister i Chile.
Jag skrev tre rapporter åt Rojas i hans stora välfärdsprojekt på Timbro 1999-2002 och var redaktör för en fjärde. Det var ett projekt som präglades av nyfikenhet och engagerad jakt på ny kunskap och nya insikter. Jag var inte alltid överens med Rojas, men inom detta projekt uppskattade han mina bidrag.
Det var dock som tf vd som Rojas senare avslutade mitt engagemang på Timbro under ganska förnedrande former. Vi var exempelvis inte på samma sida inför EMU-folkomröstningen 2003, där jag röstade nej. Då man inte höll sig inom ramen för Rojas åsikter, kunde han vara brysk.
Men ändå hyllar jag honom i dagens ledare. Hans betydande insatser som idéutvecklare och samhällsanalytiker ska inte skymmas bara därför att han och jag inte drog jämt i vissa frågor.
Det viktiga är det jag tar upp i ledaren:

Det intellektuella raset inom detta parti, från Rojas till stöd för utvisningssabotage, är enormt. Från att ha varit akademiska föregångare med vassa analyser och redskap för att tolka samhället, till slappa handhjärtan och känslosamma utfall som undergräver rättsstaten.Och Liberalerna är ju inte ensamma om denna utveckling.
Den gäller också övriga allianspartier. Fallet Rojas är ett exempel på hela svenska borgerlighetens moraliska och intellektuella förfall.

Jag anser att de borgerliga partierna numera saknar allt: skärpa, idéer, insikter, förmåga, kompetens. Allt det är kastat överbord. Istället har partierna blivit daghem där man sitter och gör handhjärtan och blir kränkt av verklighetens hårda villkor. På Pride fick vi också se att de saknar integritet och ledarskap.
Det är mycket sorgligt, men man måste inse realiteter. Tiderna förändras. Företag som är dominerande, som Facit, försvann när de inte förstod tidens nya villkor. Detsamma borde gälla om politiska partier som slutar vara nyfikna och inte tolkar värderingar i nya tider.