Artikel publicerad i tidskriften Nyliberalen (nr 2/2008)
1964 förnyade Barry Goldwater det republikanska partiet och gav det en ideologisk vitamininjektion. Dick Erixon menar att Goldwaters efterträdare i senaten kan komma att göra samma sak vid årets val.
Efter Franklin D Roosevelts ”New Deal”, som ju innebar en gigantisk expansion av den federala statens makt och inflytande över människorna, hamnade frihetliga krafter på defensiven i USA. Så småningom, efter andra världskriget, tog Europa efter USA och byggde nationell socialism i rasande fart. Skattehöjningar och mer makt till politikerna blev högsta mode överallt i västvärlden.
Den förste politiker som på allvar bröt med denna trend var Arizona-senatorn Barry Goldwater. Han var färgstark, temperamentsfull och vek inte av en millimeter från sin övertygelse om att bara marknadsekonomi och individuell frihet kunde rädda demokratin från despotism och maktmissbruk.
Många ansåg honom galen. Även inom republikanska partietablissemang ansågs han vara totalt omöjlig. Rentav farlig. Han gick stick i stäv med det alla ansåg vara ”sanningen”: staten kan sköta människornas angelägenheter bättre än människorna själva.
Men, som så ofta i politiken, inträffar dramatiska händelser: partiets påläggskalv Richard Nixon förlorade mot John F Kennedy 1960. Sedan mördas presidenten och få republikaner ville ställa upp i presidentvalet 1964 eftersom sympatiyttringarna för Kennedy gjorde det omöjligt att besegra Lyndon Johnson. Det gav outsidern Barry Goldwater chansen att från den största scenen av alla ge frihetsbudskapet en knuff framåt. Han är nog den mest libertarianske presidentkandidaten någon av de två stora partierna haft i USA:s moderna historia.
I hans kampanj engagerade sig så skilda krafter som den tidigare demokraten Ronald Reagan och den blivande demokraten Hillary Clinton. Reagan håller nyckeltalet på konventet 1964 (vilket han inte fått om inte Goldwater stoppat dem som ville stoppa Reagan) och fick genom det sitt definitiva genombrott som nationell politisk aktör. Så även om Goldwater förlorar valet stort mot Johnson, förändrade hans engagemang och radikalism det republikanska partiet i årtionden framöver.
På jakt efter den identitet som flytt
I American Spectator skriver redaktören Quin Hillyer att John McCain i år kan spela samma roll som Goldwater spelade 1964: revitalisera ett republikanskt parti som förlorat sin identitet.
Då hade republikanerna kapitulerat för demokratiska partiets planekonomiska drömmar i form av ”New Deal” och ”Great Society”. Nu har republikanerna regerat sig sönder och samman. Utifrån ett marknadsliberalt perspektiv är det framför allt slöseriet i kongressen som gjort många republikanska väljare desillutionerade. Även om slöseriet inte varit så omfattande i relation till BNP-tillväxten, så har det varit moraliskt nedbrytande.
Den republikanska majoriteten i senaten och representanthuset 1994-2006 kom till makten på ”Contract with America” som syftade till att rulla tillbaka statsmakten, i grunden reformera och skära ner bidragssystemen samt sänka skatterna. Men när man väl nått majoriteten blev ledamöterna mest angelägna om sina egna återval, och fortsatte i enlighet med demokratiska partiets tidigare agerande att sprida valfläsk i sina egna valkretsar.
En av de få politiker på Capitol Hill som konsekvent gått emot det organiserade slöseriet under alla år är – John McCain. Han har talat för döva öron. Och hans trovärdighet naggades i kanten när han gick emot president Bushs skattesänkningar 2001 och 2003. Men skälet var att han upprätthöll den linje som kallas ”fiscal conservatism”, alltså att den federala budgeten ska vara i balans.
McCain intog alltså dubbelt antipopulistiska positioner: han var emot skattesänkningar samtidigt som han var emot valfläsk och ökade statsutgifter. Det visar på den karaktär och den principfasthet som kännetecknar McCain.
Veto mot valfläsk
Och nu, när så många konservativa och libertarianer är rasande på hur det republikanska ledarskapet skött sig, framstår John McCain som en räddande ängel. Ingen kan beskylla honom för hyckleri när han nu som republikansk presidentkandidat lovar att lägga in veto mot allt valfläsk (”earmarkings”) om han får flytta in i Vita huset. Och McCain har aldrig röstat för höjda skatter, därför lovar han att förlänga de skattesänkningar som Bush genomfört, något Barack Obama inte gör.
Också när det gäller frihandel håller John McCain emot de starka protektionistiska vindar som viner över Amerika. McCain talar om frihandel inför arbetslösa bilarbetare och säger att Amerika inte kan blicka bakåt, utan måste satsa framåt. Globaliseringen är här för att stanna. När McCain var i Iowa i vintras, en landsbygdsdelstat där presidentkandidater brukar lova jordbrukssubventioner, sa han att han är emot sådana subventioner.
Där skiljer han sig markant från Barack Obama och Hillary Clintion som under hela primärvalrörelsen tävlat med varandra om vem som hatar frihandel mest. De stämmer in i mytbilden om att de problem som amerikanska företag har kan skyllas på internationell konkurrens, som påstås vara ojust.
Hur illa det är ställt fick jag klart för mig när förre socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson vid en lunch nyligen beskriv demokratiska partiets protektionism som det mest oroande i presidentvalkampanjen. Han menar att de båda låst in sig med så hårda utfall mot frihandel att de kan få svårt att backa. Och detta sagt av någon som normalt hellre uttryckt oro för republikansk seger.
Smidig samarabetspolitiker
I utrikespolitiken visar John McCain att han kan vara smidigare än George W Bush. I artiklar i europeiska tidningar har McCain sagt att han vill se närmare samarbete med Europa. Han är för dialog och samverkan, något som Bush visat mindre intresse för. McCain vill också se samarbete i klimatfrågan och han är beredd att verka för ett nytt Kyotoprotokoll.
Här skulle man ju kunna få uppfattningen att McCain lägger sig för det politiskt korrekta. Men jag menar att det snarare visar hur slug McCain är. För i texten om ett nytt klimatavtal poängterar han att Kina och Indien måste vara med. Så är ju inte fallet i Kyotoprotokollet, och det är en viktig förklaring till att amerikanska senaten med mycket stor majoritet röstade ner Kyoto (det är senaten som ingår internationella avtal, inte presidenten).
Med McCain i Vita huset kommer klimatfrågorna att behandlas i den omfattning som Europa vill, men USA kommer att se till att det inte blir ett hyckleri till förhandlingsresultat.
Genom att lägga upp sin egen strategi, och strunta i partiets, har gjort att han inte är omtyckt i alla republikanska kretsar. Han går sin egen väg. Och han tycks ha en förkärlek att reta de konservativa som han uppfattar är insnöade. En del uttalanden verkar nästan vara avsedda att provocera den egna väljarbasen. En del ser det som tecken på hans karaktär – han reagerar instinktivt och kraftigt emot auktoriteter som försöker sätta honom på plats.
Det är svårt att tänka sig att John McCain skulle hålla ett tal som går ut på att staten vet bättre än medborgarna hur det ska leva sina liv. Få etablerade politiker passar nog bättre in på uttrycket ”Live and let live”.
Soldat och krigsfånge
Hans bakgrund är häpnadsväckande händelserik. Som stridspilot har han störtat i havet och följt med planet mot botten, men lyckats kravla sig ut. Han festade så mycket i unga år att han begärde förflyttning till ökenbas för att kunna koncentrera sig på pilotjobbet.
Ett mått på offensiva soldater i inbördeskriget brukar vara ”hur många hästar som blev skjutna under dem”, eftersom det indikerar hur intensiva slag soldaten varit inblandad i. Om McCain kan man säga att han fick ett hangarfartyg skjutet under sig. När han står startklar på hangarfartyget Forestal, utanför Vietnams kust 1967, orsakar ett elfel att ett av de andra stridsplanen avfyrar raket på däck. Hela fartyget blir övertänt och 137 man dör. McCain lyckas dock rädda sig.
Han deltog sedan frivilligt i mycket farliga flyguppdrag och blir nedskjuten över Hanoi. Han bryter båda armarna och ett ben. Och blir tillfångatagen. De första dagarna får han ingen vård och ligger i sin egen urin och avföring. Andra amerikanska fångar utgår från att han kommer att dö. Men så upptäcker vietnameserna att han är son till en amiral. Han får viss vård. Men när han vägrar att bli släppt före sina medfångar, och därmed spela med i kommunisternas propagandaspel, blir han under ett års tid ständigt misshandlad och får benbrotten uppbrutna. Värst, skriver McCain i sin biografi, var dock att han i flera år sattes i isolering. Sammanlagt tillbringade han nära 6 år i krigsfångenskap.
Ingen isolataionist
När USA bombade Hanoi julen 1972 (då Olof Palme jämförde USA med Hitlertyskland) jublade McCain och hans kamrater även om bomberna kunde träffa deras fångläger. Äntligen visade amerikanska försvaret vilken slagkraft man hade. Efter det bombangreppet blev vakterna vänligare, skriver McCain. Och några månader senare släpps de alla.
Tortyren gör att han inte kan höja armarna över axelhöjd. Bland annat mot bakgrund av sin egen erfarenhet har McCain riktat kritik mot Bush-administrationen i tortyrfrågan. McCain kommer till exempel att stänga Guantanamo.
Däremot delar han Barry Goldwaters och George W Bushs uppfattning att Amerika har en roll att spela globalt, nämligen att sprida frihet och demokrati till så många människor i världen som möjligt. Här kan man citera Goldwater och med lätthet se John McCain framföra budskapet:
Styrka i frihetens tjänst
”Partivänner! Det är republikanismens uppgift att motverka maktkoncentration, privat och offentlig, som leder till konformism och kan resultera i despotism . . . Det är också republikanismens uppgift att skapa en klar insikt om hur världens tyranner förtrycker människor. Det är vår uppgift att skingra de dimmor som leder till undfallenhet och beslutsvånda i illusionen om att världens konflikter på något mystiskt sätt kommer att lösa sig själva och skapa harmoni, bara vi sitter still i båten och inte irriterar våldsverkarna – för detta är struntprat. Det är också vår uppgift att påminna oss själva, och världen, att bara de starka kan förbli fria, att bara de starka kan bevara freden.”
John McCain är en person som levt ett liv så långt från svenska förutsättningar man kan tänka sig. Han är amerikan ut i alla fingerspetsar. Och jag tror det är just vad USA behöver. Någon som kan återknyta vår tids Amerika till den amerikanska identiteten.
Järnridåns tid är över
Friheten utsätts för en ny sorts prövning. Förut stod politiska idésystem mot varandra. Men det fanns en ogenomtränglig barriär mellan dem. En järnridå. I dag utmanas friheten av fundamentalister som lever mitt ibland oss eller i samhällen som vi har, och vill ha, handel med. Och ofrihetens kolportörer använder inte blanka vapen, utan attackerar friheten på ett sätt som ska undergräva den tillit som friheten bygger på. Särskilt angrips yttrandefriheten, eftersom den är frihetens första förutsättning.
För att kunna försvara friheten, framvuxen i västvärlden, krävs de insikter som Goldwater talade om. Så som jag ser det är John McCain en kandidat som kan revitalisera frihetstanken, inte bara i ord utan också i handling.