I andra dramafilmen om Charles de Gaulle som nu går på svenska biografer påminns vi om vad riktiga ledare är. Och om att fega byråkrater ändå vann i Europa.
Första filmen (se min recension här) gav oss som inte är särskilt förtjusta i fransk pretentiös kulturegocentrism (om det ordet finns) ändå en inblick i hur motståndet mot naziockupationen tog form – trots att den franska politiska eliten la sig platt för ockupanterna.

En bångstyrig och extremt envis junior general satte allt på spel för att bygga upp en motståndsrörelse som visade de allierade att de var på riktigt och inte romantiserade skrävlare. ”Det fria Frankrike” blev ett begrepp och med Churchills hjälp blev man en part i kriget.
Andra filmen handlar om hur Charles de Gaulle manövrerar ut de svikare från Vichyregimen som byter fot när kriget börjar gå emot nazisterna. Amerikanske presidenten Roosevelt, själv del av politiska eliten, avskydde uppkopplingen de Gaulle och litade på fransmän med fina titlar, även om de samarbetat med Hitler.
De Gaulle vinner mark då överste Leclerc leder fria franska trupper till omöjliga framgångar i afrikanska ökenkriget (också här med Churchills hjälpande hand).
De Gaulle var genial i att utnyttja franska teatraliska inslag med känslostormar och finna rätt läge att psykologiskt pressa fram något från förhandlingsparterna.
Ett bestående intryck är när exilregering ska bildas. De Gaulle står mot fd Vichygeneral som backas upp av USA, den ende militärmakt som räknades i västvärlden. I denna maktkamp skymtar en lismande byråkrat förbi, Jean Monnet – han som är en av EU-grundarna. I filmen ses han som en blek ja-sägare.
Min reflektion är att det inte var de stora statsmännen – som de Gaulle eller Churchill- som vann efterkrigstiden, utan makthungriga små män som använde byråkrati för att snärja Europa. Monnet vann. Hans idé om överstatlighet istället för nationella ledare är idag rådande.
Ingen tar ansvar. Ingen står i spetsen och är beredd att offra allt för sitt land, så som exempelvis de Gaulle gjorde. Nej, fega figurer som gömmer sig i byråkratin bestämmer, utan att någonsin ställas till ansvar. Varken i allmänna val eller i medierna.
Här finns nog förklaringen till EU-ländernas svaghet och handlingsförlamning. EU kväver ledarskapet. Detta i en tid då vi behöver ledarskap som vet vad det vill och är beredda att agera även om riskerna är betydande.
*
Film 1: De Gaulle – Motståndets pris
Film 2: De Gaulle – Frihetens röst
