De fyra rödgröna partierna har svårt att komma överens. Skälet är enkelt. Partier har i valrörelsen ställt ultimativa krav mot varandra där någon måste ge vika 100 procent för att en regering ska kunna bildas. Den som ger sig kommer att stämplas som dörrmatta, förlorare, svikare och svag.
Redan på 1970-talet lärde vi oss att ultimativa krav är en dålig strategi för ett parti. Att ställa ultimatum i valrörelse kan låta tufft och radikalt. Men efter valdagen blir ultimatum genast tunga kvarnstenar om halsen på partiledare. Om ett parti inte får igenom sitt ultimatum – eller “röd linje” som man av någon anledning börjat kalla dem – framstår partiet som stor förlorare.
Att ge upp ultimatum gör också att väljarna som röstat på partiet kan anse sig svikna. Partiet stod inte upp för det man lovade i valrörelsen.
Erfarenheterna visar också att ultimatum blir så tydliga att de sätter bilden för partiets profil. Det går inte tråckla sig ur ultimatum utan att erkänna att man totalt misslyckats med det som var så viktigt att man reste ultimatum.
Och när ett parti tvingas ge upp sitt ultimatum framstår man därför alltid och automatiskt som förhandlingens stora förlorare. Man är den svaga parten som ger upp.
Sammantaget innebär det att parti som ger upp ultimatum blir betraktad som dörrmatta för andra partier. De som lägger sig platt. Går emot vad man vill.
C eller V?
Det som regeringsförhandlingarna mellan de rödgröna partierna således handlar om är vilket parti som ska bli dörrmatta, ge upp sin “röda linje” och framstå som den förlorande parten.
1. Är det Centerpartiet som får ge upp och släppa in Vänsterpartiet i regeringen?
2. Eller är det Vänsterpartiet som får ge upp kravet på att få ingå i regeringen?
Svårare än så behöver man inte beskriva den nuvarande regeringsförhandlingen. Vem blir dörrmattan?
Självklart går det att göra upp. Men bara sedan ett av partierna givit upp sin röda linje och lagt sig platt. Röster har höjts för att V ska få sakfrågor de gillar: höjda skatter och förstatligande av skola och omsorg istället för ministerposter. Men då har V givit upp sitt ultimatum och är per definition dörrmatta åt C, MP och S.
Eller så får C rösta fram en regering med V-ministrar. Också C kan få sakfrågor i utbyte, men man kommer inte undan att bli sedd som förlorare och dörrmatta åt V, MP och S.
Så vem blir det?
Jag tror det blir för smärtsamt för något av partierna att ge upp, och då får vi det jag önskar – extraval efter att fyra statsministeromröstningar fallit.