Än dröjer det innan vi vet om någon “vann” riksdagsvalet 2026. De fyra partier som fick majoritet i riksdagen kan fortfarande två veckor efter valdagen inte sätta sig i samma rum och förhandla. Vilken “vinst”! Snarare förlust för landet som står utan regeringsduglig ledning.
För mig är det fortfarande en gåta hur svenska folket kunde välja fyra tjattrande partier som inte är överens om någonting före fyra partier som visat att man har handlingskraft och förmåga att bekämpa kriminalitet och börja få ordning på stora samhällsproblem.
Jaja, vi får se hur det går. Själv hoppas jag på extraval om några månader.
Men hur ska vi analysera valet? Fanns några trender? Någon avgörande fråga? Svaret är att vi hade en rörig och okoncentrerad valrörelse. Inga sakfrågor dominerande. Det poppade visserligen utspel likt popcorn från alla håll, men inget fick genomslag.
Helt hopplöst samtalsämne
Den enda frågeställning som dominerade var om alla partier skulle klara fyraprocent-spärren och vilka väljare som skulle taktikrösta.
Ett helt hopplöst samtalsämne som inte gör någon klokare. Det blir bara spekulationer, gissningar och trams. Snacket gav inte väljarna någon vägledning överhuvudtaget.
S lämnade politisk walkover
Hur kunde det bli så? Svaret är enkelt. Socialdemokraterna lämnade walkover och vägrade att kritisera regeringssidans politik. När vår sida agiterade för den hårdare kriminalpolitiken och skärpningarna i migrationspolitiken svarade Socialdemokraterna med . . . största möjliga tystnad. Man sa inte emot. Alltså försvann vår tids viktigaste samhällsfrågor från valrörelsen. För när ingen säger emot dör samtalet.
Socialdemokraterna försökte lyfta integration ett halvår före valet, men när deras politik kom att beskrivas som “tvångsblandning”, kapitulerade partiet och slutade tala för sin vision. Ja, man började säga att man inte menade det man sagt.
På detta sätt försvann trumfkorten för den blågula sidan. Det blev ingen debatt mellan auktoritet och kaos. Socialdemokraterna visste att de skulle förlora stort på en sådan valrörelse.
Antietablissemang tar samhällsansvar
Ett viktigt skäl till att Sverigedemokraterna backade är att partiet i fyra år tagit ansvar genom att backa upp en borgerlig regering. Alla nordiska anti-etablissemangspartier – Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna – har backat i val då de funnits nära eller i regeringen. Men de har alla kommit tillbaka med full styrka därefter.
Fremskrittspartiet ligger nu högre i väljarstöd än någonsin: 30,5 procent mot 23,4 för Arbetarpartiet (politpro). Sannfinländarna sprack 2017 när man satt i regeringen, men fick i senaste parlamentsvalet 20,1 procent år 2023. Dansk Folkeparti fick 21,1 procent i valet 2015, men föll samman till 2,6 procent 2022 efter samarbete med borgerlig regering. Nu är man tillbaka som näst största parti med 13,2 procent. Dessutom ligger Danmarksdemokraterna på 6,5 procent.
Ett antietablissemangsparti har många väljare som har nära till soffan, alltså strunta i att rösta om inte ett parti är vasst, rakt och tydligt. Och jag ser många inlägg i sociala medier där väljare inte tycker att SD gjort tillräckligt. Jag tycker detta är orättvist eftersom ett 20-procentsparti inte kan driva igenom sin politik utan samarbete med andra för att nå 50 procent och regeringsmakten. Partiet kan däremot driva på i sina frågor, och det tycker jag verkligen Jimmie Åkesson och partiledningen lyckats väl med de senaste fyra åren. Man har fått Moderaterna att agera konservativt, något de inte gjorde under alliansregeringen 2006-14.
Sverigedemokraterna har, likt andra liknande partier, straffats för att partiet tagit ansvar. Så är det bara. Nu gäller det, att som våra nordiska vänner, samla oss i opposition och komma igen.