I en debattartikel ondgör sig den förre TV4-vd:n Jan Scherman över debattklimatet och skyller på politikerna. Men det är massmedierna som driver debatten till den låga nivån.
Så som medielandskapet ser ut, måste politiker söka uppmärksamhet på de sätt som massmedierna dikterar. Det är medierna som är makthavarna över samhällsdebatten, inte politikerna.
Men Jan Scherman ger på DN-Debatt hela skulden åt politikerna för den låga nivån i debatten:
“Hela 67 procent av väljarna uppger att de inte vill ta ett politiskt uppdrag. Kan det vara så att politikernas sätt att uppträda avskräcker? … Kan det vara så att tonläget i debatten vittnar om väljarförakt? … Beror den folkliga misstroendeförklaringen på att väljarna saknar anständighet, respekt och seriositet i politiken?”
Han vill se “erfarna” före detta politiker ge råd till dagens förtroendevalda. Talande är att ingen kommer från SD och de han vill se är sådana som kört Sverige i botten de senaste 20 åren: Annie Lööf (C), Bengt Westerberg (numera C), Maud Olofsson (C), Fredrik Reinfeldt (M) och Ingvar Carlsson (S).
Knappast ett representativ och allsidig panel.
Och det är inte politikerna som är drivande i banaliseringen av samhällsdebatten, utan journalister och redaktioner. Politiker anpassar sig efter vad som ger uppmärksamhet i medierna. Och vad detta är, bestäms till 100 procent av medieredaktionerna. De föredrar “spelet”, trams och personkonflikter.
Medier ointresserade av fakta
Nej, Jan Scherman är ute och cyklar. En mer verklighetsnära analys, på samma DN-Debatt-sida, står Sverigedemokraternas presschef Oskar Cavalli-Björkman för.
“Presskonferenserna avlöser varandra i en farlig fart, samtidigt som de upptagna stolarna i Regeringskansliets presscenter blir färre och färre. Den ganska trötta artikeln som en lika trött journalist skrapar ihop på morgonkvisten åker rakt in på löpsedlarnas 38:e plats … Sakta men säkert byter redaktionerna ut [faktainriktade journalister] mot idoliserade politiska kommentatorer. Dessa, journalistkårens Elvis, Lennon och Beyoncé, livnär sig nästan fullt ut på partiernas spännande skådespel; En kränkt Annie får Magdalena att plötsligt gå i taket. Skulden lägger hon på Jimmie som undrar vad han har med saken att göra.”
Han utvecklar denna uppmärksamhetstörstiga logik av lättsamt slag.
“Från mediehusen hörs sjuttioelva kommentatorer som aktivt arbetar för att göda kaoset. Den som lyckats bäst får kanske turen att visa upp sina nyfunna påfågelsfjädrar på bästa sändningstid i statstelevisionen. Jämte sina kollegor sitter de runt ett bord och kluckar över spelets förvecklingar i SVT:s ”Politikbyrån”. Likt maniska influerare följer kommentatorerna sedan upp med sina egna veckovisa poddavsnitt.”
Så träffsäkert!
De som har journalistik till yrke borde jaga fakta och väsentligheter ute i verkligheten, inte sitta och sprida skvaller.
Oskar Cavalli-Björkman beklagar att de mer djuplodade reportagen lyser med sin frånvaro.
Och exakt där ligger problemet. Massmedier gynnar trams framför tung och saklig rapportering om vad som händer i samhället. Politiker, till vilka jag tillhör, tvingas förhålla oss till denna mediala spelplan för att nå ut. I sociala medier kan vi – paradoxalt nog – få ut mer fakta än i gammelmedia.
Scherman, hjälp till att få medierna att rycker upp sig
Där du, Jan Scherman. Där har du något att bita i. Få din mediebransch att ta sig i hampan och börja jobba med verkligheten istället för att sitta och prata skvaller och strunt i sändningarna.