Medan “Oppenheimer”, Christopher Nolans förra storfilm, har en underliggande spänning i varje scen, är hans nya film “The Odyssey” småtråkig och utan nerv – utom i de sista 20 minuterna av nära tre timmar. Och över alltihop vilar en våt filt av woke.
Plotten handlar om att krigshjälten Odysseus är på väg hem efter slaget i Troja. Men han navigerar fel på Medelhavet och hamnar i strid mot olika besynnerliga motståndare i form av cykloper, häxor och gudar. Förlagan är ju en av världshistoriens äldsta berättelser, av Homeros från omkring 800 f.Kr.
Därför räknade jag med en saftig urladdning av färgstarka möten mellan Odysseus och alla dessa fantasifulla monster. Men det blir mest “spring!” i panik. Som om Nolan ville göra en realistisk skildring av eposet. För mig misslyckas det. Först när Odysseus närmar sig hemkomsten uppstår lite nerv när han möter alla som försöker dra nytta av hans långa bortovaro och därför inte gillar hans återkomst.
Tekniskt sett är det tydligt att filmen haft stor budget. Storslagna vyer. Och musiken bär fram handlingen, fattas bara annat då Ludwig Göransson står för komponerandet. Men handlingen går från scen till scen utan sammanhang och, konstigt nog, utan att väcka intresse för resan.
Kanske är det för att vi vet hur resan tar form genom det episka diktverket. Och dessutom har Nolan skalat av berättelsen flera lager från originalets konflikter kring moral och sex. Han har inte tillfört något som sätter berättelsen i nytt ljus. Annat än woke-blinkningar, som att man ska vara gästvänlig mot främlingar, ta hand om dem och föda dem. Annars blir gudarna arga.
För mig finns tydliga tecken på att regissören, tillika manusförfattaren, är en alltför stor beundrare av förlagan. Han har inte vågat använda sin egen konstnärliga touch på arbetet av respekt för Homeros.
Eller kanske är det antika eposet Odysséen så färgstarkt från början att det inte går att stöpa om, utan ska slukas i sin ursprungliga form. Det bästa med Nolans film är att den väcker intresse för den klassiska och antika kulturen. Det gör vår samtid lite rikare.