De ger aldrig upp – vänstern och vänsterliberaler. De fortsätter tycka mer synd om mördare, våldtäktsmän och grovt kriminella än om de hederliga människor som drabbas av deras extrema destruktivitet och förakt för människovärdet. Jag äcklas av detta snobberi i “godhet” som bara leder till mer lidande.
Senaste exemplet ser vi i DN idag där förre L-politikern och socialborgarrådet Jan Jönsson får breda ut sig i sin larviga och påklistrade omsorg om unga brottslingar.
Han vänder sig – naturligtvis – mot att blågula regeringen inför ungdomsfängelser: Barnfängelserna kommer fostra dem till ett liv i kriminalitet.
Jönssons perspektiv är det verkliga problemet
Min första tanke är, jamen Jönsson, varför löste du inte problemet utan fängelser medan du hade makten!?! Varför klaga på dem som tar upp din kastade handske när du givit upp och lämnar efter dig en verklighet som inte är ett dugg bättre än när du tillträdde? Var finns självkritiken? Insikten om det egna misslyckandet?
Ingenstans. Bara klaga på dem som inser att de system vi haft för unga kriminella inte fungerar – och därför måste nya åtgärder och nya metoder tillämpas. Och det på andra filosofiska och ideologiska grunder än daltandet med kriminella som om de är dem det är mest synd om.
Så här skriver han som misslyckats med sitt jobb:
“Många av de barn som ska sitta här [ungdomsavdelningar på fängelser] i höst har redan snurrat runt i samhällets vård när föräldrarna inte räckt till. Fram tills de dömdes har vi varken sett till att de blivit vaccinerade, klarat skolan eller fått värdiga boendemiljöer. När katastrofen väl är ett faktum förmår vi inte heller ta fram de resurser som krävs för en annan framtid.
Vad innebär då ett stärkt brottsofferperspektiv, egentligen? När samhället negligerar dessa barn skapar vi själva de tigerpojkar som ger nya brottsoffer. Vad talar för att Kriminalvården kommer att lyckas bättre än SiS gjort, när statens fastighetsbolag återigen inte prioriterar barnen – precis så som vuxenvärlden sällan gjort under hela deras uppväxt?”
Vägrar se skadan hittillsvarande politik orsakat
Så fel han har. Om de unga kriminella är inlåsta kan de inte orsaka “nya brottsoffer”. Och en annan anledning till att regeringen gör om systemet är ju att dessa kriminella suttit på SiS-hem avsedda för unga med sociala problem. Där har de ju härjat och förstört livet för redan sårbara unga utan kriminell bakgrund. Detta svek skiter Jan Jönsson fullständigt i. Han månar bara om de unga som begått våldsbrott. Varför då?
Att skilja dessa två grupper av olycksbarn är självfallet rätt. Flickor med anorexi och andra problem ska naturligtvis inte befinna sig i samma lokaler som unga mördare.
Fattar inte Jan Jönsson det?
Unga kriminella ska hanteras med fast hand. De ska låsas in. Avtjäna sitt straff som vuxna. För har man begått grova våldsbrott, då är man vuxen nog att ta konsekvensen – samhällets bestraffning i form av långvarig inlåsning.
Fängelse nyttig läxa för unga kriminella
Jag tror faktiskt att ungdomsfängelserna kan vara den mest humana, socialt hänsynstagande och nyttiga åtgärden som kriminalpolitiken kan vidta, också sett till de pojkar som utfört våldsbrott.
Vissa unga män behöver tydliga ramar och gränssättande. När familjen inte klarar av att sätta dem, behöver samhället göra det. Och det sker inte med samtal hos socialtjänsten. Det sker inte på SiS-hem där de kan fortsätta rida på sitt dominansbeteende. Det sker i en miljö där de tas ned på jorden. Där deras uppblåsta egon punkteras och de får lära sig att livet består av lika mycket skyldigheter och plikter som rättigheter. Att respekt är något man förtjänar, inte något man tar sig.
Då krävs en maskulin, tydlig befälsordning där de som sätter gränserna är starkare både fysiskt och mentalt än de unga kriminella. Först när de blivit satta på plats och avklädda sin uppblåsta självbild, kommer de att kunna lyssna på goda råd. Och kunna börja lita på vuxna.
Svårare än så är det inte. Genom alla tider har äldre vuxna män lärt unga tuppar hur livet fungerar, att sätta gränser och konkret visa hur man uppnår respekt genom att vara en ansvarstagande individ. För vissa krävs uppenbarligen att de först hamnar i fängelse för att detta ska vara möjligt.