Mina funderingar över varför Tidö ligger under i opinionsmätningarna har en positiv ådra och en negativ.
Den positiva har jag nämnt flera gånger: Andelen som svarar i opinionsmätningarna är få, mindre än 50 procent, medan det brukar vara över 80 procents valdeltagande i riksdagsvalet. Alltså finns en mycket stor grupp väljare som nu inte svarar på frågan vad de tänker rösta på. Här finns hopp för de blågula.
Men. Det kan ju också vara som statsvetare och andra “experter” säger, att det statistiska underläget troligen inte går att hämta in.
Isåfall: Varför ligger Tidö under? Alla kurvor pekar åt rätt håll. Ekonomin uppåt, kriminalitet och migration nedåt.
Ett svar jag har svårt att ta in, är att många väljare, främst kvinnor, vägrar att se verkligheten och krampaktigt håller fast vid visionen om att det goda och generösa (“öppna era hjärtan”) kan förespråkas och att inga tuffa tag behövs.
“Vi allmänborgerliga som inte hatar invandrare”
En sådan röst är Helena Trotzenfeldt, dataingenjör och skribent som tidigare kallade sig “livslång moderat”, men som tänker rösta på S. I Facebook-inlägg skriver hon:
– Här är den rätt självklara sanningen: Det finns ingen möjlighet att en majoritet av svenska folket röstar på en regering med sverigedemokratiska ministrar i. Kristersson kunde ha varit världens perfektaste – det han säljer vill sextio procent av svenskarna, varav mer än tio procentenheter allmänborgerliga väljare, inte ha.
– In all fairness tror jag inte M hade haft så stor chans även om SD skulle ha kunnat övertalas till att acceptera att vara hängparti en mandatperiod till … Kan på sätt och vis förstå att SD som “Sveriges näst största parti” känner sig berättigade. Det hade nog jag också gjort.
– Eftersom detta är det första val jag inte … “hejar på Moderaterna” … utan istället svävar ovanför politiken har det varit intressant att se hur korkade de är som försöker övertala oss.
“Titta här vad hemsk Magdalena Andersson är!”
“Titta här hur partiska public service är!”
“Muslimer i slöja ska inte få gå ut!”
“Du är vänsterbliven!”
“Vänstern är antisemiter!”
– Ni har redan alla muslim-, public service-, Andersson-hatare. De som får tuppjuck av att se en moské är redan era. Ni har alla hudfärgsrasister och alla som vill plocka medborgarskap av vartenda otacksamt invandrarbarn.
– Händerna borde sträckas åt andra hållet. Det icke-extrema, det där sunt-förnuft-folket bor, vi allmänborgerliga som inte hatar sossar och invandrare utan är vän med dem, och inte vaknar svettiga och oroar oss över “islamiseringen”.
Problemet är att man inte kan vara för hårdare kriminalpolitik, om man inte säger varför. Det går inte sträcka ut en hand till dem som motsätter sig tuffare tag samtidigt som man vill fortsätta den framgångsrika politik man genomfört i fyra år. Hennes resonemang innebär att Tidö ska sluta med det man gjort. Ge upp. Och framställa sig som goda och snälla som vill ge gängen makten tillbaka. Det är ju galenskap. Och att bagatellisera islamiseringen är ju exempel på den gamla naiviteten som förde Sverige till det mörker som rådde 2022.
“Er hatvärld”
I ett svar i Facebooktråden skriver hon:
– Jag vet att “folk” är trötta på HBTQ-personer, utom när man kan yla och åma sig över att muslimer inte accepterar dem. Det är bara det att det “folk” du syftar på inte är i majoritet, och vi “akademiker” som du fnyser så föraktfullt över följer inte med er in i er hatvärld.
Ser problemen men vill inte erkänna SD
En annan, mer partipolitisk röst, som håller med henne är David Hellberg som är ledamot i Kyrkomötet för C:
– Ja, jag tror att många vanliga borgerliga väljare känner det här ganska tydligt nu att problemet inte bara är Kristersson, kampanjen eller public service. Problemet är att en regering med SD-ministrar helt enkelt inte känns rimlig för en stor del av den svenska mitten.
– Vi kan vilja ha ordning i migrationen, hårdare tag mot kriminalitet, arbetslinje, företagande, mer el och mindre symbolpolitik – utan att vilja vakna upp till en regering där SD sitter i departementen. Det är inte vänster. Det är bara ganska vanlig svensk mitteninstinkt.
Vanföreställning om SD viktigare än verkligheten
Jag kan omöjligen förstå dem som tycker relationen till ett riksdagsparti är viktigare än att åtgärda problem ute i verkligheten, som kriminalitet och otrygghet.
Min slutsats blir att man hellre låter kriminaliteten härja än att samarbeta med ett parti man ser som representant för djävulen själv. Man demoniserar Sverigedemokraterna något så otroligt hårt och krampaktigt att man inte ser klart. Olustkänslan inför oss Sverigedemokrater är större än viljan att rätta till de grova misstag som begåtts i svensk politik i 30 år.
Det hjälper inte att påtala att Sverigedemokraterna är ett parti med sunt förnuft, bevisligen mer än i andra partier med tanke på att partiet blivit stort just genom att stå upp för en kursomläggning i migration, kriminalpolitik mm. Vi är inte djävulens utsända, utan har många bra förslag och lösningar på de problem allt fler har insett.
Men det hjälper ju inte. Är man känslomässigt besatt av en föreställning om att SD är djävulen, då fungerar inte rationella samtal och argument.
Vänstern är mycket bättre på att tala känslomässigt om allt gott man lovar. Det gjorde ju för övrigt Stalin, Mao och Pol Pot också. Se så bra det gick.
I vår tid innebär det reservationslöst goda att sluta agera mot gängkriminella och utan motstånd låta dem ta makten över Sverige. Skjutningar, sprängningar och dominansbeteende är det vi måste betala för att framstå som snälla och goda svenskar. Det är den faktiska, konkreta innebörden i Helena Trotzenfeldts budskap.
Om det är känslor, förvirrade och irrationella emotionella uttryck, som avgör riksdagsvalet, ja, då är det förlorat för Tidö.